Igår knallade jag över bergen till min favoritplats för rödingfiske. Havsisen är borta, men sjöarna är ännu täckta av is även om det börjar släppa runt kanterna. Solen gassade och fjällen är fortfarande klädda i snö. Oerhört vackert. Helt klart, och då tar jag alla mina 33 år världen över in i beräkningen, detta är helt klart en av de vackraste och friaste platserna på jordklotet.

Härom dagen var tjejerna och jag ut på en övernattning i fjällen. Ganska blött i markerna men en varm och frisk dag, och när man ser hur tjejerna, utan avbrott, leker timme efter timme utan behov av uppmärksamhet, så förstår man värdet av naturen som läkemedel på alla nivåer. Ibland undrar jag varför jag ser så ytterst få lokalbor ute i denna fantastiska natur? Men jag vet ju också att grönländaren i första hand dras till havet, inte fjällen. Och nästan alla jag pratar med, nämner sitt behov av havet för att må bra. Att kunna se det varje dag, vara en del av det ofta. I alla fall hos de över 30 års ålder, som vanligt undrar man hur det skall gå för de yngre. De verkar vilsna. Som vanligt.

Många frågar om Eva. Hennes tillstånd är stabilt, men vi är oroliga, vilket gör att vi taget beslutet att återvända till Sverige. Tjejerna och jag. Pam fortsätter sitt arbete här.