Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition Sarek del 3

"Views like this change your life" , påpekade Sundip när vi stod och tittade ut över Vassjalapptå; "Jag känner det räcker för mig idag. Det är för många intryck på en dag."

Hans påpekande gjorde mig glad. Visserligen fick jag inte se Skårkis glaciärer, som fortfarande låg en timmes vandring bort på snön, men jag vet av vana att går man över sin fysiska gräns, tappar man många av de starkaste och vackraste intrycken. Utsikten över fjällkedjan på andra sidan Rapadalen var starkt nog. Samtidigt gäller det alltid att hushålla med sina krafter, ifall en nödsituation skulle inträffa. Vårt väder var det bästa man kan få. Storslagen visibilitet, sol och extremt lättorienterat, vilket inte tar mycket av krafterna utan man kan njuta av varje steg. En väderförändring kan dock förändra ens liv helt, så det gäller att lära sig hushålla sina krafter. Så vi återvände ned genom Vassjavagge, gick på den hårda snön längs jåkkhen och höll höjd öst om Abbmojåkkhå på tillbakavägen. 45 minuter senare var vi tillbaka till baslägret och kunde avnjuta ännu en mycket smakfull måltid från REAL:s turmat. 

Sundips snarkning tvingade mig sova ute i det fria drygt en halv kilometer från varje nattläger, men det var underbart att sova där ute med det ständiga ljuset och bara någon enstaka myggusling på besök. Men den klara, höga luften gör att sömnen, oavsett längd, 4 timmar räcker, för att göra att man känner sig utvilad. Så frågan är, varför lever man inte i fjällen året runt?

När vi lämnade lägret strax efter 1 påföljande dag, var jag lite orolig för hur mycket vatten vi skulle behöva passera i Abbmojåhkå och vart vi skulle kunna ta oss över. Det var så mycket enklare att hålla höjd på Jågåsjgaskalakho än att gå över på samma ställe som föregående dag, men kartan visade att när jåkkhen svängde österut, blev dess sidor tvära, så Sundip fick ta in kompassriktning på ett ställe strax före branterna. Vilket visade sig perfekt. Likväl var den ganska mycket vatten så det tog sin tid att reka rätt passage. Trots att jag noggrant visade genom att gå fram och tillbaka i jåkkhen, med höftbältet av, hur man skulle gå över, nämligen möta det framforsande vattnet, så gick han sidledes och höll på att drutta i med hela sin packning.

Men han klarade även detta test som nybliven fjällvandrare! Damasker, sealskinz och silvertejp var inte nog för att hålla bort vattnet, men värmen gjorde att det gick snabbt att torka allt. Hellre det än stövlar som jag verkligen är motståndare till! Alldeles för varma och har man för stora vader så går det bara inte. Sundips handgjorda rumänska skor blev väldigt mjuka och fina. Ett bra sätt att få sina vandrarskor att passa foten! 

Den lilla toppen Doaresoajvve bjöd på en storslagen utsikt över Sitojaure och leden ned till Saltoloukta. Vägen dit var lätt över fjället och vi passerade en renvaktarstuga, ack så vackra de är! Men jag såg ingen parabol här, som i Grövelsjön. Lämmlar, labbar och fantastiska moln var våra följeslagare. Eftersom Sundip blivit förälskad att gå på snö, tog vi snöbranten ned till rengärdet strax sydväst om Martevarasj, men det var alldeles för knottigt och myggigt för att slå läger, så vi fortsatte ned i en namnlös ravin och slog läger där för natten.

Det kändes direkt efter frukost att vi skulle anträda civilisationen idag, så i stället för att njuta av fjället en sista dag, följde vi ravinen ned till samestigen från Tjåkhe och några timmar senare, i full fart gick vi över bron och ut ur parken. Stressen hade återvänt.....

Väl tillbaka i Jokkmokk hamnade vi mitt i en matfestival för urbefolkningar och i kombination med ett besök till ortens fantastiska samemuseem, så blev det en värdig avslutning för vårt besök.

"Jag kommer tillbaka nästa år" , avslutade Sundip. Jag med!

Se bildspelet från turen här! 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-07-15 07:38   äventyrssugen

Man tackar för de här tre avsnitten. De var kul att läsa och det känns att de var skrivna just för Utsidan. Antar att man som guide så småningom får en hel del anekdoter att berätta.
 
Svar 2011-07-18 08:27   explorermikaelstrandberg

Tack för det, Erik, ärligt talat älskar jag att skriva för just Utsidans läsare. En utmaning, minst sagt!
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.