Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.
Oj. Oj! OJ! Det var verkligen en tuff livsexpedition. Fint och sorgligt på samma gång. Väldigt naket och öppenhjärtigt. Respekt för att allt inte alltid blir som man tänkt sig, men hur man arbetar vidare från det, med nya förutsättningar.
Vackert foto, skönt med vyer som får ligga kvar en stund så man hinner ta in landskapet. Spännande också att se hemmet i samma vy, under olika årstider.
Mycket ofiltrerad äkta glädje i flickornas vardag, häftigt att se vad som är naturligt för dem. Sekvensen inne i kajutan på båten, när en fisk halas upp på däck framför rutan... härligt!
Tack för denna fantastiska kommentar/recension. Mycket uppskattad!
Det var en mycket väl investerad timme på förmiddagen att se denna film, medan stormen Dennis och ösregn piskar utanför. En bra uppladdning för en löprunda i eftermiddag, när vädret sätter spelreglerna!
Som sagt, uppskattat med naturvyer som får ligga kvar ett tag i bild, det var många moment av färg och form som var väldigt fina rent grafiskt. Röd reling mot blått hav, helikoptern som kommer in i ena hörnet på en orange himmel, höstiga bergssidor där man får kolla noga för att upptäcka personerna som rör sig, ... Tack!
TACK för en fantastiskt fin film!
Du har ju tidigare visat små avsnitt, t.ex Evas ögonsjukdom. Men att få följa er hela vistelsen på Grönland var verkligen fint.
Jag instämmer i Monica Carlssons kommentarer och kan inte lägga till så mycket. Vill bara säga att du har två fantastiska döttrar.
Åter igen TACK för att du delat med dig av Grönlandsäventyret.
Hej Bertil! Vad glad jag blir att läsa detta! underbara rader, stort tack! Allt väl här! M
Det var en speciell dokumentär! Kanske har din fysiska styrka avtagit med åren, men du visar prov på en överlevares starka psyke. Jag sitter kvar med en massa blandade känslor, vilket verkar ha varit innehåller under detta grönlandsår. Tack för att du delar med dig av allt!
Stort tack för denna kommentar!
Oj, vilken øppen och stark film som du delar med dig av.
Bra foto, vackra vyer och miljøn ær ju milt sagt karg och extrem, lite som livet i de arabiska øknarna, nakna och råa.
Hoppas dina underbara døttrar ær lika glada och goa hela livet :-)
Be careful out there.
/Ove G, Svedala
Hej Ove! Tack för dessa fina ord! Oerhört värmande. Döttrarna rocks. Dock skrev jag detta om Eva häromdagen eftersom folk frågar https://www.mikaelstrandberg.com/2020/02/18/evas-ogon/
Tack för din film om dina erfarenheter på Grönland. Jag hade läst din blogg om Grönland innan på Utsidan och när jag såg att en dokumentär skulle visas på TV ville jag absolut inte missa den. Tittade på den tillsammans med mina döttrar. En av dem blev så väldigt inspirerad av den att hon besökte din hemsida och frågade dig hur man blir äventyrare. Tack för att du svarade henne.
Väldigt fina bilder av ett land och ett liv som man nog inte kommer att uppleva i verkligheten. Men din film gjorde att det vore som om man själv varit där!
Hej Nrigette! Det är ju exakt därför jag gör film. Men förhoppningen att det skall inspirera. Som i fallet med din dotter. Jag blev mycket glad att läsa detta. Responsen har varit enorm på alla nivåer efter filmen. Stort tack Brigitte!