Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Återhämtning!

Hela förmiddagen stod jag i ett kyllager, packade picknickpåsar till Vårruset på tisdag. Kylfläktar dånade, truckar skramlade, folk försökte prata i oljudet.

När jag kom hem hade grannen börjat bygga ny uteplats. Hammarslag, såggnissel. Småbarn skrek och gnällde... Jag försökte läsa om Ren och Varg i Yngve Ryds bok, sittandes på min,redan färdigbyggda, uteplats...

Oljud, oljud, oljud...

Vad göra?

Gå ut i skogen förstås!!!

Vanliga stigen. I början  lite blött och kladdigt, fick hoppa lite på stenarna fast det är torrt i markerna nu.Så ut i en betesmark där hästar betar ibland, omgiven av små höjder med skog med  inslag av lövträd.

Där var helt TYST!!!

Fåglarna sjöng förstås och insekter surrade, men höjdpartierna skärmade av nästan allt buller från hus och vägar, trots att jag bara var några hundra meter hemifrån!

Jag satte mej på en sten, njöt av stillheten, lyssnde på naturens ljud, drog in doften av blommande hägg och mandelblommor i djupa andetag och kände hur kroppen slappnade av. Jag satt där en bra stund, kände hur stressen sjönk undan och harmoni infann sig i kropp och själ. Så strosade jag långsamt vidare, genom hagar och betesmarker, plockade en underbar bukett av humleblomster, ängabollar, gökamat, skogsnäva, daggkåpa, violer, ängssyra, liljekonvalj...

Grannen höll fortfarande på att spika då jag kom hem igen, men nu störde det mej inte lika mycket längre.

Tänk om man inte fick gå i skogen och plocka blommor...

 

 

 

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-05-10 22:55   annakari
Igår morse när jag hämtade tidningen funderade jag vad det var för oljud jag hörde. Det var vindstilla så jag hörde ån som är full i vatten brusa. Tranorna är också rättså livliga, de går här på ängen vid huset. Förstår din längtan efter tystnad. Flyttade från staden för att jag inte orkade med bruset men en å går väl an.
 
2008-05-11 08:33   brigas
Om fler människor insåg naturen läkande och lindrande effekter skulle vår allmänna hälsa drastiskt förbättras.Så enkelt-så svårt.
Tänk alla som INTE går ut i skogen,luktar på blommor och ser på fåglar etc,hur kopplar de av och återhämtar sej.Själv skulle jag inte kunna leva utan det.ingen motion och natur-hur mådde jag då?Troligen deprimerad,rastlös, i behov av konstlad stimulantia.
Lite svårt fästa blicken vid datorn just nu.Massor av fåglar kring vårt fågelbord,domherrar,bergfink,grönfink,bofink.Fallit ca 1dm nysnö inatt.
 
2008-05-11 14:51   Islusen
Jag kan känna i hela mig hur SKÖNT det var att sätta sig på den där stenen!
Men så blir jag nyfiken... Yngve Ryd-bok om ren och varg??? Nu har jag uppenbarligen missat något.
 
2008-05-11 22:14   brigas
Yngve Ryd har gett ut några böcker som jag själv aldrig orkat igenom,men väl äger.Hans syster Lilian Ryd har skrivit en bok jag sträckläst.Kvinnor i väglöst land.Rekommenderas!
 
2008-05-23 17:40   Honvandraren
Åh, jag befinner mig också där, på din sten, allt som oftast och hämtar andan! (Och jag befann mig på Vårruset i måndags, Norrköping.)
Det märks att vi bor på samma breddgrad - jag har precis samma blommor omkring mig, med ett litet tillägg av skärgårdsexklusivitetern Adam och Eva. Näktergal och gök stämmer i för fulla halsar i det vackra kulturlandskapet vid Kasimirsborg där jag jobbar om dagarna med skutor.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...