Expedition - att driva en sajt som ständigt lockar till sig läsare

    En av huvuduppgifterna i mitt professionella liv varje vecka är att hitta bra material till min sajt, www.mikaelstrandberg.com Mitt mål är att göra den till ett sorts nav för upptäckare, mer än äventyr, men bägge naturligtvis, samt främst bygga broar kulturer mellan och erbjuda verkligen bra läsning. Det gjorde ju att jag ganska snabbt när jag påbörjade den för ett par år sedan, nämligen först tänkt som en Expeditionssajt för kamelturen som inte blev av till följd av att jag skulle bli pappa, 22 oktober i Oman 2009, att jag ganska snart insåg att jag måste ta in mycket mer material från andra som har mycket mer intressant att berätta. Annars blir det ju med tiden extremt tråkig läsning när det bara handlar om en enda människa. Så jag började med att be mina vänner skriva artiklar och idag har det faktiskt gått så långt att tunga namn inom branschen, vilket inkluderar allt ifrån historiker till självupptagna äventyrare, vill ha en chans att få sina alster publicerade för att endera skapa opinion eller få uppmärksamhet. Det känns mycket bra! Men det skall vara artiklar som ger någonting utöver det vanliga. Så listan av gästskribenter har växt och innehåller idag många tunga namn inom utrikespolitik, polar historia, författare, poeter, polarvärlden, upptäcksresor och annat.

Kika gärna på gästskribentlistan!

   Och det gör -till följd av det kloka val att ta bort den egna självupptagen heten -att jag har en ganska stor läsekrets världen över, framförallt i USA, UK, Sverige (vilket gläder mig mycket), Canada och Australien. Förmodligen för att den då mest har skribenter från dessa delar av världen, den engelsk talande, även om jag söker från alla länder och har exemplevis haft en gästskribent från Bhutan, Tshering Tashi som skrev om jakens härkomst. Jag vill liksom komma bort från självupptagna sajter, där inget utvecklas, som är ack så förhärskande på nätet idag, likaså de små diskussions petitesserna om utrustning och annat för mig helt ointressant, och mer erbjuda upplevelser, åsikter om känsliga ämnet inom genren (vilket vi är svaga på i vårt land), längre läsning och djupare insikt i olika ämnen och dessutom samla viktigheter. Det har gått ganska bra, det ger mig jobb som berättare, skribent och fotograf, det ger mig mycket spännande kontakter och ger perspektiv i livet, men det är oerhört mycket jobb. Jag har försökt få till det så det skall kännas som ett sorts magasin. Så med hjälp av den som kan allt, Utsidans redaktör Christer Lindh, hittade jag till slut en lösning av på layouten.

Men man måste ha lite tur också. När jag började gräva i ämnet Slavomir Rawicz bok Den långa Flykten från Stalins läger (på engelska The Long Walk) och drog igång den sidan av vår ibland ack så komplicerade värld, så har det gjort idag att de flesta med intresse av den boken och ämnet, främst till följd av filmen av Peter Weir, The Way Back, besöker min hemsida. Och de är många!

Läs mer om ämnet här!  

Men jag ville också att sajten skulle kunna bli ett arkiv för upptäckare som är på gång att bli bortglömda i en värld, som präglas av twittrande och facebookande äventyrare med storslagna försäljningskunskaper om medelmåttiga färder, så med hjälp av mina vänner CuChullaine och Basha O´Reilly, legender inom långfärdsritter, skapade jag Röster från Upptäckarvärlden.

Kika här och lär av deras kunskap!

Märkligt nog har den sidan inte så många läsare i jämförelse med de nämnda ovan. Jag förstår faktiskt inte varför. Dock har jag också märkt, att kontroversiella ämnen har mest läsare och mest åsikter. Mest läst är denna:

The Long Walk, did it ever happen? 

Mest läst artiklel i Sverige är när jag ifrågasatt mig själv som resenär och människa i artikeln:

Am I a fake and cheat? 

Lustigt nog, med tanke på att jag ville komma bort från utrustningshysterin, den mest lästa artikeln av mig är:

23 essential items for adventuring 

Mest lästa gästskribenten, min vän Bolots:

Yakutia - the coldest inhabited place on earth

Ja, ungefär så då, nu börjar klockan närma sig sex på morgonen, jag har navigerat fram genom alla böcker om Mellan Östern och Islam som är placerade överallt i lägenheten, druckit mina två första koppar Skånerost, innan Eva vaknar och skall till dagis. Vilken sekund som helst. Jag hör hon är vaken nu.

Expedition - engångsgrillar

Jag tror jag blir galen! Jag vet inte hur många jag testat denna sommar, säker tio och bara en har verkligen gjort skäl för vad de erbjuder.Och den köpte jag i en obskyr butik på Möllan och hittar inte ens tillbaka dit. Billigast och bäst. Bor man mitt i en stad som Malmö är en klotgrill eller riktig eld inte ett alternativ för en grillare. Så jag har då testat dessa engångsgrillar som lovar att det bara krävs en enda tändsticka så funkar allt och glöden blir perfekt grå ocj jämn efter 20 minuter.

Jag trodde verkligen jag kunde göra eld, men tveksamt efter allt detta slit! Det är mer jobb att få dem att funka som de ska, än att göra och hålla en vanlig eld vid liv. Kanske är det för att jag har klent tålamod. Allra sämst, som tar oerhört mycket kraft, är eländet från Netto. 25 kronor och helt värdelös. Men Solstickan som är betydligt dyrare är definitivt inte bättre. Jag tar gärna emot råd och förslag!

Att vara vildmarksmänniska i en stad är inte lätt....

Expedition - mitt fotograferande

Den senaste tiden har jag fått sanslöst många email angående vad jag har för kamera och hur jag lägger upp mitt fotande. Det gör mig mycket glad att få sådana frågor, för det tyder på att bilderna kanske väcker någons känslor och inspirerar någon att lägga ned lite extra tid på fotgraferandet på resan. Jag har skrivit en artikel tidigare beträffande fotande på resan , men tänkte berätta lite om mitt fotande.  

Jag har en Nikon D-80 med ett gammalt 35-75 mm objektiv som jag haft sedan 1997. Jag har flera stativ, blixtar och ett 75-300 mm objektiv, lika gammalt, men jag använder vare sig blixtar, stativ eller långt objektiv. Mest för att jag är för slö och spontan för att dra med mig hela utrustningen utan under Sibirienturen där det bara gick att använda en liten Sony P 92-kamera, så gillade jag just att bara kunna ta fram den när det passande, utan att behöva planera, ta fram ur ryggsäck eller pulka, montera...så nu passar detta mer mitt sätt att vara. Extremt spontan och helt utan planering. Jag gillar heller inte att bearbeta bilderna, mest för att jag inte har tålamodet, mer än att elemäntärt styra upp dem en gnutta och jag vill att alla bilder verkligen skall motsvara hur verkligheten är. Den är alltid bra nog tycker jag.

Däremot vill jag självklart att folk skall kika på mina bilder, så med hjälp av att följa redaktör Christer Lindhs otaliga twittrar, mycket bra sådana (han fick mig att finna Spotify och mycket annat, denne mästare) , så hittade jag en fotosajt jag gillade. De andra jag haft bilderna på, Google och Flickr, är ju verkligen inte bra tycker jag, men denna, den höjer verkligen fotona! Så jag vill dela med mig av de bilder jag lagt upp där.

http://mikaelstrandberg.500px.com/

Mina foton är de som ger mig mest jobb just nu. Så det går att vara slarvig, spontan, slö och tekniskt ointresserad. men det är nog betydligt bättre att vara perfektionist. Kanske.

Ja, nog om detta....förresten fick jag detta mejl just nu, ett av ett hundratals jag börjar få från läsare varje vecka, men detta måste väl vara ett skämt? Adressen är så anonym den kan vara...

Hej.

  Hej, jag planerar på att ge mig ut i vildmarken, ca. 1 månads kajak/vandrande; och jag vill ställa en personlig fråga till dig eftersom
 du har erfarenhet och kan hjälpa mig. Jag är fysiskt fulltränad men är rädd för en enda sak; att sexlusten kommer få kroppen/sinnet ur
 balans och börja spela ett spratt, och till slut övertyga mig om att återvända. Vad gör man med sexlusten under tiden, går den bort av
sig själv eller måste man tillfredställa dess begär? Måste man ha med sig porr? Eller gör själva utmattningen den obefintlig. Uppskattar
 diit svar. 

Expedition Nordirland; Stroke City

"Om ni kikar över kanten här, så ser det enda protestantiska område på den här sidan älven, omgiven av ett hav av katoliker" , förklarade guiden med stort engagemang när vi följde med på en tur längs den mur som började byggas 1613 för att dela de två grupperna; "Men vet ni, jag har en önskan och tror att det kommer att ske, nämligen att den fred vi har fått till här på Nordirland, i framtiden inte bara kommer att hålla, utan även fungera som ideal för andra konflikter världen över. och att Derry blir utgångspunkt!"

Derry som katolikerna kallar den, eller Londonderry som protestanterna kallar staden, är en värdig avslutning på ett besök på Nordirland. Platsen går också under namnet Stroke City. Den liksom sammanfattar Nordirland. Först och främst, så är lokalbefolkningen är oerhört trevlig, intresserade och hjälpsamma. Och sanslöst engagerade angående sin del av världen och det är lätt att tillbringa mycket tid på att lyssna på intressanta berättelser. Främst angående de s.k troubles. En av de som gjorde en stor skillnad när det gällde att överbrygga de enorma motsättningar som rådde mellan de två, katoliker och protestanter, var en Derry-bo, Nobel pristagaren John Hume. Ett pris han delade med John Trimble. och oavsett hur man vänder på saker och ting, så präglas ett besök i denna underbara del av världen av just the Troubles/Motsättningarna. Och för min egen del är bara det mycket lockande och därför var besöket i Bogside, där det s.k Bloody Sunday eländet inträffande, en av resans höjdpunkter, återigen till följd av de politiska väggmålningarna som är med världens bästa.

Som helhet måste jag säga att besöket i Nordirland är en uppenbarelse! Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så oförstört, genuint, vackert och sanslöst spännande! Att folk skulle vara fantastiska, det förstod jag efter ett besök i våras i den södra delen, men de är nog ett snäpp mer fantastiska i Nordirland, ovana vid turister som de är. Det är ett helt säkert, mycket familjevänligt land med den mest fantastiska kuststräcka man kan drömma om. Skynda er dit innan det är för sent och de stora massorna börjar anlända till detta lilla himmelrike!

Och jag vill tillägga, skall ni hit, så rekommenderar jag er att läsa på om the troubles för att förstå varför problemen finns än idag. Det gör er upplevelse större.

För mer foton från Nordirland, se http://mikaelstrandberg.500px.com/ och Vill ni veta mer om Irland och Nordirland, besök http://www.facebook.com/upptackirland och gilla gärna sidan.

Expedition Nordirland, Giant´s Causeway, Bushmills och Carrick-A-Rede, del 2

"Jag är uppväxt här och tillbringat mitt liv här" , förklarade Jim McHendry när vi stannade till med fyrhjulingen och bjöds på en storslagen vy norröver, vi såg ändå till Skottland denna enda dag av sol; "Men att vara jordbrukare här i dalgången, det är ett tufft liv. I synnerhet vintrarna. Så jag vet inte hur länge jag orkar."

För mig har det alltid varit människorna som lockat till resor och äventyr. Och för mig var Nordirland en riktig höjdare gällande det. Till viss del var landet som jag minns mina första år och tidiga norrår i Essex i England, där min syrra bodde och som vi besökte då och då. På ett positivt sätt. Folk tog sig tid att prata och visa sig intresserade. Och som alla människor, där livet inte är för lätt, har de så mycket intressant att berätta. 

"Nordirland är så mycket mer än Giant´s Causeway" , berättade James och berättade om Glenariff Forest Park där vi nu stod och tillade, "Men det är sällan något annat kommer fram i guideböcker och på turistbyråer. Få se vad du tycker."

Glenariff Forest Park ligger en av dalgångarna, de s.k glens of antrim och gav mig en förkänsla av Nya Zealand utan snöklädda toppar. Men samma miljö. Gällande både natur, djur och människor. Så fort vi lämnade gården, med riktining nordväst, så återvända hällregnandet och vindarna. Första stopp för dagen var Carrick-A-Rede, en 20 meter lång hängrepbro placerat över det stormiga irländska havet och jag måste erkänna att jag hade inga förväntningar, men det blev en höjdare. Själva bropassagen är inte speciellt svår, men utsikten är fantastisk. Det Irländska Havet är verkligen vackert, ilsket och imponerande. och de branta kustväggarna är inte bara perfekt a för häckande fåglar, men även för fotograferande.

Därefter åkte vi vidare till Giant´s Causeway, mycket uppmärksammad i alla turistbroschyrer om Nordirland och i guideböcker, en s.k World Heritage plats, på samma nivå på så vis med Macchu Picchu och pyramiderna, så mina förväntningar var enorma! Men, vilken besvikelse. En turistbroschyr beskrev den så här:

"Området består av c:a 40 000 svarta polygonformade basaltstenar. Området och stenarna är ett resultat av ett underjordiskt vulkanutbrott som skedde för c:a 60 miljoner år sedan. Stenarna, som är sexkantiga, är alla samlade i tusentals och går längst kustklipporna och försvinner ned i havet."

I Jämförelse med de nämnda historiska giganterna, så är platsen en pytte, men värd att besöka? Absolut, och det lika mycket på grund av den övriga storslagna nordirländska kustmiljön med det stormande havet och de tvär imponerande klippväggarna.

Platsen är ett offer för överexponering, helt klart. Klart bättre var därför Bushmills Whiskey Distillery. Jag lärde mig mycket under besöket och uppskattar nu mer whiskey.

På kvällen återvände vi till Dieskirt och fortsatte resonera med Ann och Jim McHendry och lärde oss oerhört mycket om de förutsättningar som råder i detta mycket intressanta land. Jag vill till sist påpeka att landet är perfekt för barnfamljer. Billigt, folk älskar barn och ger dem mycket uppmärksamhet och utbudet är enastående!

Vill ni se mer bilder från Nordirland, kika på denna portfolio!