explorermikaelstrandberg

300 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - och hur man fotar äventyret

"Hur viktigt är det att lägga ned tid på att dokumentera sin färder och äventyr? På mina Expeditioner, så orkar jag inte att göra allt fysiskt jobb och dessutom koncentrera mig på att ta bra foton. Kan du ge några råd."

Frågan kom från en inte alltför okänd brittisk äventyrare. Som säkert skulle få mycket mer uppmärksamhet om hon lade ned mer tid på att lära sig fotografera. Tveklöst är det så att bra foton gör en avgörande insats gällande hur uppmärksammad en färd blir, så det är en oerhört viktig del. Nu är det ju dock så att endera har man ögat för bra foton eller inte, ändock kan vem som helst lära sig grunderna och en utbildning är av godo. Och det är inte kameran som avgör hur bra ett foto blir, utan fotografen. Många äventyrare som har det gott ställt och inte kan fotografera, hyr in professionella sådana för att dokumentera sina färder. De har förstått värdet. 

Jag är på gott och ont, sjävlärd på allting utom arabiska. Men i allt har jag hittat eller haft turen att träffa någon som hjälp mig. Och gällande foto så träffade jag tidigt i mina äventyrliga drömmar vildmarksfotografen Gösta tysk, med Alaska och Kanada som specialitet och han sade direkt:

Tänk bara att du behöver en förgrund, ett talande mellansnitt och en bakgrund, då har du kommit en bit på väg.

Och det är ett bra råd. Idag finns det ju så fantastiskt många bra fotografer världen över, inklusive Sverige där vi har ikoner som Claes Grundsten, Mattias Klum och Staffan Widstrand som väl till viss del täcker ämnet äventyr, så det krävs det där lilla extra för att verkligen få uppmärksamhet. Vilket man kan få genom träning och genom att välja ett unikt ställe. Jag har aldrig lagt ned någon större kraft på fotograferingen eller filmningen utan klarat mig på att berättelsen som sådan passat och bilder/film kunnat illustrera detta. 

Så en sorts sammanfattning och mina råd till denne mycket speciella dam är de dessa:

  • Gå en grundkurs för elementärt fotograferande och bildseende
  • Välj en kamera inledningsvis under förberedelserna, om det går idag, där det inte går att bearbeta bilderna i Photoshop.
  • Välj en unik plats att berätta om.
  • Välj ett kärnämne, exemplevis människor eller natur, eller kanske bägge.
  • Gå på biblioteket och låna böcker av mästarna på området och studera deras bilder.
  • Och framförallt, fota och fota och fota och spara inte på "film". 
  • Be något proffs kolla och kommentera.

Kommentera gärna. Och om ni vill döda lite tid kan ju kika på detta galleri av mina egna bilder.

Postat 2011-03-30 11:03 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition - 9 essentiella saker för att njuta av uteliv

Livet är så präglat av olika prylar. Vad man behöver ha för att "överleva". I vardag såsom i utelivet. Härom kvällen fick jag några timmar över för att läsa, vilket får ses som unikt, som smårbarnsförälder och hemmapappa, och jag valde att läsa Karen Armstrongs underbara bok om en av historiens främsta människor, profeten Muhammed. Hela hans vidunderliga liv präglades som för så många andra stora människor i vår historia, av ett självvalt liv i frugalitet. Och det förde in mig på tankarna, det är egentligen inte mycket man behöver som människa för att njuta av tillvaron. I synnerhet som utemänniska i Sverige. Egentligen bara 9 saker.

1. Eldstål. För att starta elden.

2. Kniv. För att rensa fisk, tillverka startved för att få fart på fnösket.

3. En yxa för att göra upp en eld.

4. En eld som inte röker för mycket.

5. En kaffepetter samt kok kaffe.

6.  Fläsk att steka.

7. Mjöl att göra bröd.

8. Fiskespö med drag. För den där lilla måltiden innan man somnar under en gran.

9. Stekpanna.

Kom gärna med tillägg, åsikter och egna listor!

Postat 2011-03-23 07:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Expedition - ylle eller konstmaterial?

Fråga:

"Jag ser du är sponsrad av Termo. Jag undrar, vad är bäst ylle eller konstfibrer?"

Egentligen är det en personlig sak. Endera verkar det som om man föredrar ylle. Eller konstmaterial som syntet. Jag kan i alla fall säga att jag under dessa 25 år av tufft uteliv provad de flesta. Några observationer:

  • Jag har märkt att underkläder som marknadsförs av märken som i första hand riktar in sig på extrem sport, typ tävlingsåkarepå skidor, inte alls är gjorde för vanligt folk i skogen, som är ute under längre tider. De är alldeles för kalla. För Expedition passar de inte alls, i alla fall om man inte kommer inomhus varje kväll.
  • Det beror också på hur plaggen tillverkas. Vilka maskiner. Vissa märken tllverkas på ett sätt som gör det svårt att göra alltför stora förändringar och förbättringar.
  • När det gäller ylle eller syntet, så är det till viss del en smaksak. Jag tycker ylle kliar av och till. 

För mig är underkläder med de allra viktigaste prylarna på all utflykter, Expeditioner i både varma och kalla områden. För min kommande ökenexpedition, när den nu blir av, så håller jag i samarbete med Termo att leta fram passande underkläder som passar i öknen. De är lika viktiga där. Och när det gäller underkläder så ser jag följande saker som helt avgörande:

  • Plaggen skall både isolera och hjälpa till att justera kroppsvärmen.
  • De skall knappast ha någon vikt
  • Det måste vara av bästa kvalité, så de billigaste på marknaden är bara för kortare utflykter. Inte att lita på när kvalité krävs.
  • Stinkfria och impregnerade på ett vis så man inte tvättar bort den bakteriedödande impregneringen.
  • De skall ju vara bekväma och sitta skönt.
  • Inga skavande sömmar!

Kom gärna med åsikter i detta intressanta ämne!

Vill ni ser mer bilder från Kongo-Kinshasa, kika här!

Postat 2011-03-16 17:56 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Expedition - Samtal angående KGB och Stalins gulager med Nikolai Vadimovich

Varje gång jag skriver om Sibirien och de villkor folk lever under, så får jag ett stort gensvar från Er läsare. Det gör mig mycket glad! Och eftersom livet som sådant för mig just nu, träningen inför Tchadfärden samt hemmapappa, gör att det är svårt att tänka, så det i kombination med att min läsekrets på min hemsida mångdubblats till följd av The Long Walk-artiklarna (Flykten från Stalins läger på svenska) att jag vill dela med mig av den här artikeln skriven från Sibirien-färden:

GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M 

Det är den 7:e januari, pjäxor, bindningar och tältpinnar och 30 DVD filmer anlände idag med transportflyg från Jakutsk. Underbart! Det är rejält kallt, -49°C, mörkret belägrar samhället och nyårsfesterna i Srednekolymsk fortsätter oförtrutet. 

”Jag var inte mer än en tvärhand hög” ,förklarar Nikolai Vadimovich och måttar med handen där vi sitter vid köksbordet hemma hos kommunalrådet i den lilla byn Oyondarnahk, ”när jag stod nere vid stranden vid Kolyma när en båt anlände med en grupp straffångar och militärer. Soldaterna ställde snabbt upp sig i en ring och en befälhavare ropade åt fångarna att ingen av dem fick gå utanför den ringen. Alla fångarna utom en lydde, en stor man, som tog ett steg utanför och han blev direkt nedslagen med gevärskolven i nacken av en soldat. Det var ju så man bestraffade folk på den tiden.” 

Nikolai Vadimovich gick i pension för något år sedan. Innan dess var han vice kommunalråd i Srednekolymsk under tio år efter perestrojka. Och före dess hade han samma roll under sovjettiden samt var även kommunalråd under ett par år. Han är en sådan där ödmjuk människa som har hört, sett och förstått det mesta. Mycket klok, intelligent, världsvan och mycket trevlig att umgås med. Han dömer ingen, lyssnar och berättar gärna om sina egna erfarenheter. 

”Ruinerna av den gulag som fanns i Srednekolymsk” ,fortsatte han, ”finns bara några kilometer här utanför. Jag minns att jag en gång åkte förbi där i båt som barn och såg då en massa baracker omgivna av ett högt staket av taggtråd. Soldater gick allvarligt omkring och patrullerade. Alla sade att fångarna var kriminella.”

Alla, utan undantag, som vi träffat längs Kolyma som har egna erfarenheter av tiden för Stalins koncentrationsläger, har sagt att ingen visste någonting, man pratade helt enkelt inte om det och att man trodde att det helt enkelt var kriminella fångar.

”Sedan kom då perestrojka” ,fortsatte Nikolai Vadimovich, ”och alla avslöjanden om lägren. Jag försvarar absolut ingenting med dessa avskyvärda läger, men, jag tror det är viktigt att i det här sammanhanget, som allting annat, att försöka balansera bilden av dessa läger. Många har fått för sig att 99% av fångarna var oskyldiga politiska fångar, men så var det inte. Det var också väldigt många riktigt farliga kriminella fångar av värsta sort. Och alla läger var inte som det i Ambarchik, ett ställe ingen överlevde på. Om vi tar lägret utanför här, så fanns det olika kategorier av fångar. Vissa fångar hade betydligt friare händer och kunde röra sig fritt häromkring. En hel del fångar har varit med om att starta upp olika samhällen längs Kolyma. Många var läkare, lärare och hög utbildade och flera har också varit drivande krafter i att bygga skolor och sjukhus. En del stannade till och med kvar när Stalin dog och lägren upplöstes 1953.”

Som vanligt kom vi in på ämnet tiden före och efter perestrojka. Både Nikolai Vadimovich och kommunalrådet pekade naturligtvis ut de problem som uppstått med den snabba förändringen, men var för ovanlighetens skull också positiva till förändringen och såg att en sakta förbättringen var på gång. Jag berättade om den simplifierade generella bild av Sovjet som vi i Sverige fick oss tillhanda innan perestrojka, i regel styrd av amerikansk massmedia, och alla blir lika förvånade som vanligt. Jag berättar att det är en dyster bild av allvarliga människor som styrdes av diktatorer som stod i givakt vid Kreml och av det dödliga KGB och alla ryssar stod i långa matköer dagarna i ända. Och att det var nästan en omöjlighet att ta sig in i landet. Utanför Moskva, ingen chans alls för en vanlig resenär.

”Det positiva med perestrojka” , fortsatte Nikolai Vadimovich, ”är ju just det att gränserna öppnats upp och att vi kan träffa andra människor.”

Jag förklarade hur svårt, extremt dyrt och oerhört mycket jobb vi lagt ned för att överhuvudtaget kunna få äran att färdas längs Kolyma. Trots perestrojka. 
”Jo, det är ju så” , förklarade Nikolai Vadimovich, ” att även om perestrojka hände för många år sedan, så har den inte riktigt anlänt hit till Srednekolymsk än.” 

”Men hur var det då med KGB under Sovjettiden här i Srednekolymsk?” ,frågade jag, ”förföljde de oliktänkande, hade tjallare överallt, plötsligt knackade det på dörren mitt i natten, där stod de och så försvann man för alltid och alla var livrädda för dem?” 

”Det där måste du ha läst i en bok” , svarade de två i mun på varandra, ”så var det inte alls. En stat måste ju ha en säkerhetspolis, och det har ju alla länder, och här såg vi knappt KGB. De fanns förvisso och ibland kom någon högre tjänsteman från Moskva för att kontrollera att allt fungerade, men den personen stannade inte många dagar.”

De berättade exakt samma sak som berättades för mig i Zyryanka. Lite förvånande så klart för någon som mig som läst så många spännande böcker och sett lika spännande Hollywood-filmer som involverat livsfarliga KGB-agenter! Skämt å sido, förmodligen, min egen åsikt, är det så att mycket av de oerhört negativa delarna från Sovjettiden, som faran med att vara oliktänkande, total regeringskontroll, spionhetsen och den interna trångsyntheten, var koncentrerade längre i väst, i de stora städerna. Här ute i den sibiriska glesbygden, med så få människor, och speciella sådana, var omständigheterna annorlunda. Det är en till anledning att så många människor längs Kolyma pratar så oerhört positivt om Sovjettiden. 

”Men, nog är det väldigt trevligt att få träffa folk utifrån” , skrattade Nikolai Vadimovich, ”ni är ju heller inte som vi trott!

Postat 2011-03-09 07:41 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition - och betydelsen av det rysk-sibiriska ordet normal-na

Jag lever egentligen på att berätta om betydelsen av det ryska ordet normal-na. Egentligen är det konstruerat att användas och fullt förstås av blott sibirier. Ändå kan det appliceras på i stort sett allt som har med livet att göra. Kanske kan det vara till hjälp för någon av er. Jag vill därför gärna berätta om det även för Er läsare och refrererar då först till en blograpport från Sibirien. Och avslutar med ett You Tubeklipp angående normal-na!

29 Nov, 04 - 14:54 

GPS-pos: N66°18´ | E151°46´ | Alt: 24 M 

-43°C och det är så kallt att det känns ända in på ryggraden. Vi har tagit oss in i en övergiven skogskoja vid N 66°18´52,0 och Ö 151°46´34,7 after tre iskalla nätter i tältet. Kaminen är rostig och trög och vi har knappt kommit över nollan i temperatur efter tre timmars arbete.

Även om vi i stort sett fryser dygnet runt, eftersom vi har haft 43 minusgrader 3 dagar i rad nu, så känns det som vi börjar få grepp om hur vi skall hantera denna extrema kyla. Och det behövde vi få, eftersom det bara blir kallare och kallare hela tiden. Dessutom går det just nu fruktansvärt sakta, för mycket snö och isbarriärer, och vi har bara gjort 35% av totaldistansen till Srednekolymsk. 

Jag lovade mig själv innan avfärd från Zyryanka, att oavsett om vi var illa däran av kyla, så skulle rapporterna också innehålla någonting annat än detta lidande. För det finns väldigt lite positivt med att bara frysa. Att hitta någonting positivt i iskylan är däremot lätt. De få oerhört tuffa, men nästan osannolikt vänliga människorna längs Kolyma. Låt mig kort berätta om tre vi mött.

Ivan Fralov är en legend i trakten och det beroende på att han våren år 1979 skidade från Zyryanka till Cherskii. Det ansågs, och anses fortfarande, vara en bragd. Idag, drygt 60 år gammal, är han fortfarande ett litet kraftpaket och när han under sin årliga semester i Moskva, hörde talas om oss, avbröt han semestern och återvände till Zyryanka för att ge oss hjälp och ovärderliga tips. Så dagen vi skulle åka dök han upp i lägenheten och ville visa oss den bästa vägen ut ur Zyryanka fram till första stället vi kunde sova inomhus. I -35 graders kyla sprang han före oss och spårade. I två mil! Av och till stannade han till, väntade in oss och försedde oss med kex och godis. Väl framme hos gubben Alexej vände han i det tilltagande nattmörkret och sprang de två milen tillbaka till Zyryanka! Nästan ett helt maraton i 35 minusgrader.
´´Hur skall du orka?´´ frågade jag honom och han svarade som alla andra gör här ute:
´´Normal-na!´´

Gubben Alexej hade bott ensam här ute i 20 år och hade ett stort ovårdad skägg, men i likhet med alla andra vi träffat på norr om Zyryanka, så var det pedantiskt rent och vårdat inomhus. Alexej bjöd på nykokt hargryta, massor av sött ryskt te och hade mängder av intelligenta frågor vi inte kunde svara på till följd av bristande ryska. Vi sov på en bädd nära elden, som Alexej höll igång hela natten. Han hade rejäl tandvärk, men klagade inte.
´´Normal-na´´ ,påstod han.

När vi anlände frusna in till ryggmärgen till jakuten Vassilj, två dagar senare, bjöd han in oss på fryst rå fisklever, straganina (fryst rå fisk), hargryta och drog samtidigt i sig en hel liter vodka. Vilket höll oss vakna hela natten, när han ömsom spelade dragspel, diskuterade kalla krigets politik, grät över sin döda mamma, avfärdade vår utrustning som skrämmande usel eller visade oss det obligatoriska familjealbumet. På morgonen bjöd han på pelmeni (rysk ravioli) och gav oss ett par vargskinnshandskar och en rävskinnsmössa som avskedspresent när vi åkte.
´´Normal-na´´ , svarade han när vi tackade honom för hans fantastiska gästfrihet.

Postat 2011-03-01 09:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera