Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Full fart vid Trandansen

Igår tog vi en tur till Hornborgasjön och Trandansen, en rastplats för både människor och tranor, alldeles vid vägen mellan Falköping och Skara. Jag har varit där förut och trott att jag  såg många tranor då, men det hade jag inte...

Nu fick jag se många! Tranor i på marken, tranor i luften, tranor som skränade, tranor som åt. Och mängder av människor som tittade på, fågelskådare med tubkikare, fotografer med jätteobjektiv, och så såna som vi, med små "odugliga" synförstärkare i  och kompaktkameror i fickan.

 

Påskdagen 2010


Tranorna räknas när de flyger ut mot sjön för att övernatta ståendes i grunt vatten, om jag har uppfattat det hela rätt. På dagen går de och äter av korn som läggs ut som foder till dem. Förr, när det odlades potatis till brännvinsproduktion här åt tranorna av kvarlämnad, frusen potatis. Smaskens, tycker dessa fåglar, men tydligen går det bra även med korn.

 

Tranor vid "Trandansen" Hornborgasjön

Det är intressant att få se dessa vackra och imponerande fåglar på så nära håll. De rör sig med värdig elegans  med stora fjäderplymer i stjärten, som de är klädda för galapremiär. Det var även gott om sångsvan och sothöns. Grågås, kanadagås och brunand samt en hel del måsar kunde jag också, med mina tyvärr mycket gränsade fågelkunskaper, känna igen.  Och så såg jag "min första sädesärla för säsongen så nu är det vår på riktigt!

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-04-05 19:20   päeng
Hur räknar man så många tranor tro? Kanske enklast att räkna antalet ben och dela med två....
Pär
 
2010-04-05 23:25   Annicas fjällängtan
Så läckert att ha varit där!!!
 
2010-04-05 23:25   Thomas Traneving
Är ju uppväxt med tranor vid Hornborgasjön Heter ju Traneving Det fnns en orsak till namnet Hela min uppväxt bestod av tranor. Thomas
se www.tranor.se
 
Svar 2010-04-07 19:27   BrittMarie
Traneving är ett fint namn, jag har redan tidigare förstått varför ni heter så! Pappa/svärfar Stures bilder fanns att köpa i utställningen-fiket vid Trandansen.
 
2010-04-06 11:52   brigas
Vilket skådespel att vara med om.
Bilden med alla tranor;-flamingos tänkte jag först.
 
Svar 2010-04-07 19:28   BrittMarie
Jag tänkte också på flamingos när vi var där!
 
2010-04-06 22:02   fowwe
Mäktig upplevelse, underhållning på hög nivå! Sen undrar jag också över det där med räknandet. "Varje trana..." osv. Nog har folket som räknar allt gjort en lämplig avrundning?!
 
Svar 2010-04-07 19:24   BrittMarie
Räkningen sker på kvällen, då tranorna flyger ut mot sjön för att övernatta stående i grunt vatten. De flyger ut gruppvis och det är då de räknas men lite uppskattningar och avrundningar blir det säkert.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.