Jemen; En positiv inblick och ett litet perspektiv på Al Qaeda

Copyright Oliver Steeds

Hej på Er Utsidan läsare!

Jag vet inte inte om Utsidans läsare är intresserade av några lätt politiska analyser av Jemen och dokumentärfilm, men kanske är någon det. Jag är medveten att det är en sajt för friluftsliv! Om inte intresset finns, kanske lite läsning på engelska på min engelska gästblogg med många tunga skribentnamn som nu haft sin 100:e blogg sedan starten 1 januari 2010 kan vara av intresse! Se här! 

Annars en sorts lätt analys, oakademisk betraktelse här nedan av jemen, dokumentärfilm och Al Qaeda.....

Efter min tid i Jemen, så börjar jag få alltmer frågor från media om mina åsikter beträffande landet. Nu sist från BBC som håller på med en programserie om händelserna i Mellan Östern. Jag uppskattar detta och tackar oftast ja till att ha en åsikt. Men jag är långt ifrån kunnig nog att kunna göra några djuplodande analyser, men om jag appelerar mina 26 år som resenär på vad jag ser och förstår, eftersom jag förmodligen är en av en mindre grupp som kunnat resa runt i delar av landet, så har jag gärna en åsikt! Men jag säger inte att jag vet bäst, men att jag har nog på fötterna för att ha en åsikt.

Vad jag lärt mig mest av min Jemen tid, är att en bråkdel av landet är som det mest framställs i media. Jemen framställs gärna som ett av världens fattigaste och farligaste, en träningsplats där Al Qaeda skickar ut dödliga terrorister världen över och där det pågår ett blodigt stamkrig som vilken sekund som helst kommer att få landet att kollapsa. Ett land där alla tuggar kat, bär dödliga vapen och är religiösa extremister. Denna verklighet existerar, men är i stort en droppe i havet gällande verkligheten. Vi tittare blir lätt lurade av hur världen ser ut genom just media. Oftast negativt. I regel till följd av att filmen eller artikeln måste säljas och dramatiseras därför för att det skall bli en verklighet. På senare tid har det visats 2 dokumentärer från Jemen i SVT:s utmärkta Dokument Utifrån. (Förmodligen en av världens bästa programförmedlare av riktigt bra dokumentärer.) Även om de beskriver verkliga händelser i Jemen, så är det som sagt, bara en liten del. Och min oro är att allt det negativa bara spär på den oro som finns i väst för Islam, muslimer och Arabvärlden. Någonting vi inte behöver nu när den islamska världen är i uppror mot väst till följd av en mycket provocerande amerikansk film och minst lika onödiga franska teckningar.

En av dessa dokumentärer som visades var Kampen Om Jemen rörande oroligheterna i Jemen 2011 och "kriget" mellan de tre stridstupparna Abdullah Ali Saleh, Ali Mohsen och Al Ahmar. Filmen är gjord av brittenSean McAllister och den fick mig att reagera starkt och som fick mig att starta en debatt runt filmen på engelska, sehär. Anledningen till min upprödhet var att det var enligt mig en rejäl vrångbild av landet av ännu en journalist som vill göra karriär på att överdramatisera verkligheten och sig själv som en supermänniska. Visserligen var det en tid av mycket dramatiska händelser, och som filmen bjuder på bra bilder av, men han höjer sig själv till skyarna på olika sätt och vis som alla som har med Jemen att göra, vet är osant. Exempelvis klipper han in kommentarer om talibaner som inte alls existerar i landet, helt enkelt för att dramatisera och sälja samt säger att han är den enda västerländska journalisten i Jemen. Vilket jag kritiserade mest eftersom jag visste det var många skickliga journalister i landet under denna tid, inte minst den svenske journalisten Tanya Holm som bodde där då och nu. Min kritik mot Sean angående detta gjorde att man nu kan läsa i hans programförklaring att han var den ende journalisten kvar på sitt hotell under oroligheterna! Inte i hela Jemen som han sålde in sin idé på....

Nu kanske det framstår som oerhört skrattretande, men det skall sägas att de flesta platser där det förekommer stora oroligheter så bor oftast de flesta utländska journalister på samma hotell. Nu vet jag självklart inte om det här gäller på alla dessa orosplatser världen över, men jag vet att i Sanaa och Jemen så lämnar sällan det utan beskydd, beskriver alltid sin rädsla över hur farligt allt är och mycket av den information de delar med sig av, är baserad på andras uppgifter. Oftast andra journalister på samma hotell. Och jag vet inget s.k scoop från Jemen som inte betalats med ganska stora penningsummor av den reporterande journalisten. Nu skall det sägas att det finns en hel del bra rapportörer från landet, men alltför många som flyger in, har en åsikt, gör ett "scoop" och lämnar.

Dokumentär nummer två var dokumentären I Al Qaeda Land som är en bättre titel än den ursprungliga Inside Al Qaeda In Yemen, producerad av PBS och gjord av den välrenommerade journalisten Ghaith Abdula Ahad som jag följt i Guardian under många år, men även här har jag många åsikter. Den skrämmer folk, mer än den informerar och journalisten i fråga nämner hela tiden hur rädd han är att bli kidnappad. Man visar en karta som visar att Al Qaeda (och Ansar Al Sharia) och säger att Al Qaeda land är större än Österrike. Helt fel. De Al Qaeda medlemmar man intervjuar tillhör inte de ledande och hela filmen, ja, man kommer liksom aldrig till utan är mest rädd. Vilket jag kan förstå. Men oron över Al Qaeda är vida större än verkligheten.

Under hela min andra färd i Jemen så pratades det överallt, av alla (utom de flesta beduinerna) och hotet att bli kidnappad var gigantiskt. Ingen trodde det skulle gå bra för oss. Vi var i påstådda Al Qaeda trakter, men det visade sig bara vara en familj som kom från en by som hette Al Qaeda i närheten av Taizz. Inte en enda gång har jag mött denna grupp av misströstande människor och hårdnackade proffessionella soldater från andra länder. Och jag vet att de inte ens skulle finnas i Jemen om inte stammarna tillåt dem vara där, för att de är missnöjda med de styrande.

I stället under mina sammanlagda 8 månader i landet, så har jag bara med de hyggligaste av människor med några få undantag. Jag bor i Malmö, som anses vara Sveriges farligaste stad. Var då? Visst är det så, precis som i Beirut, Damaskus, Sanaa och andra städer som visas i media som verkar helt sönderbombade, att det finns områden som är livsfarliga, men de flesta inte. Detta eviga dramatiserande!

Kontentan av vad jag vill säga med vad jag skriver är att det verkligen är så att världen är klart mycket mer positiv än den bild som framförs i media. I synnerhet Jemen.

3 prylar som räcker för att göra en dokumentär

Häromdagen fick jag följande fråga av en läsare;

"Jag antar man behöver en massa prylar för att göra en dokumentärfilm om sin resa ?"

Nä, faktiskt inte! Egentligen bara tre saker. I synnerhet om man vill göra någonting i ett land där det i stora drag är förbjudet att föra in proffessionell kamera utrustning. Som exempelvis Jemen.

Jag visste innan den färden att jag behövde en proffs kamera för att kunna göra en säljbar film, men att den fick lov att se ut som en amatörkamera, vara liten, enkel och så att jag kunde smuggla in den i delar. Jag var också ganska övertygad att den kunde bli tagen av myndigheterna redan vid ankomst eller bli förstörd av de tuffa yttre omständigheterna och att jag därför behövde en backup kamera. Med samma funktion som föregående, att se amatöraktig ut, men i själva verket vara en proffs kamera. Jag visste också att ljud är helt avgörande för en bra dokumentär samt att jag inte har mycket pengar. Likaså att begränsat utrymme var en verklighet. Så jag frågade runt bland de dokumentär filmare jag har som vänner världen över och kom du fram exceptionellt bra lösning som nu gjort att jag återvänt hem med över 200 timmar film från Expedition Jemen med Kamel.

 Jag skulle därför med fördel rekommendera följande lösning;

1. Som huvudkamera, där även B-ljudet är acceptabelt, så blev det en Canon XA10 som blev svaret. Liten, lätt att plocka isär och gömma, enkel att sköta, med bildstabilisator av hög klass eftersom stativ tar man inte med på en sådan färd med dessa omständigheter, och det enda som är ett problem ibland, är att man saknar knappar för att justera ljus, skärpa, vitbalans, utan man måste göra det på en liten skärm. Ljudet utan extern mikrofon är helt godkänt och den är tålig. Att ta med sig en s.k Pelican case är också omöjligt under rådande förutsättningar i ett land som Jemen, så den lär packas i en skjorta i ryggsäcken. Extra batterier behövs så klart, men räcker länge. 

2. Som backup kamera valde jag en Panasonic Lumix DMC GH2 för att den både fungerade som stillbildskamera och kunde användas att filma. och när den väl användes, kanon! Lätt att sköta, tar finfina bilder, bra film, har även fullt tillräcklig mikrofon även för intervjuer i stressituationer. Stillbilderna mycket bättre än de Nikonkameror jag har. Ser dessutom ut som en billig turistkamera. Men HD film så klart! 

3. En tålig mikrofon, och jag valde en Sennheiser K6, som är tålig och säker. Körs på ett AA batteri. 

Till detta kommer någon mikrofonkabel, extra batterier och för att driva allt detta hade jag med mig grejer som solpanel, batteri med mera från Human Edge Tech ihopsatt av paret Tom och Tina Sjögren i San Fransisco.

Med dessa grejer så gör man med fördel en dokumentär. Självklart lär manus, programidé och dramaturgi vara av klass hög nog för att få intresserade köpare, men det är en helt annan historia!

För er som eventuellt vi se mer klipp från Jemen resan, se här!

3 nya prylar som gör skillnad

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av prylar och varumärken, vilket jag vet många dock är. Och frågan är om de gör skillnad på färden eller inte. En sak är klar, jag tycker man aldrig skall förlita sig på prylar utan i stället se till att man är så tränad man kan på alla nivåer. Men, visst, bra grejer tar bort mot onödig oro, irritation och bekymmer. 

Jag har ju den här sajten på www.mikaelstrandberg.com där jag har en stor reguljär läsekrets och nu har jag fått så många förfrågningar att testa och skriva vad jag tycker om friluftslivsutrustning, så jag har bestämt mig för att göra det av och till med en början i november när jag har tid.

Därför funderade jag häromdagen vilka prylar som det sista året verkligen gjort en stor skillnad för min del. Och som jag inte haft mycket till övers för. Ja, då förutom Iphonen som jag verkligen lärt mig älska! I synnerhet Instagram och Imovie. 

Allt är helt subjektivt! 

1. Köket från Soto. Efter att slaviskt ha använt MSR under 13 års tid, så provade jag Soto under del 1 av Jemen Expedition och likaså under del 2. Oj så lätt att använda med bensin! Ingen förbränning, lätt att sköta, extremt tyst, lätt, funkar jämt....ja, en stor succé! Nu skall dock sägas att jag har bara testat det under varma och tempererade förhållanden. men funkar det lika bra i kyla, varför välja något annat, när detta har allt!? 

2. Termo originals underkläder. Jag måste bara säga att jag älskar dessa. Alltifrån strumpor till tophaten som är min "egen" produkt. De är sköna, lätta att sköta, luktar inte för farligt, ser bra ut och finns i både syntet och i Norge det ack så älskade yllet. 

3. För mig handlar ju varje resa om att dokumentera i ord och bild i olika former. Och det måste vara av hög klass, så grejerna måste vara bra. Nu finns en liten, extremt tålig och bra kamera från Panasonic Lumix, som jag haft med mig på två tuffa färder och både filmat och fotat med. En jättesuccé för den är också så lätt att smuggla in, bära med sig överallt och presenterar kanonfilm och foton!

Mindre bra....

 Jag fick en sändning friluftsmat från märket Fuizion Freeze Dried Food från England och med tanke på Real Turmat i jämförelse,ja, de är bara dyra, krångliga förpackningar och smakar inte alls bra. Generellt. 

Men, sist men inte minst, kom ihåg att ju mindre prylar, desto större frihet!

3 avgörande förutsättningar för att klara hösten 2012

Jag har en del vänner i min bekantskapskrets som alltid drabbas av en lättare nedstämdhet när hösten anländer och en lång mörk vinter är på gång. Sedan jag flyttade ned till Malmö så är det bara att konstatera att vintrarna är oerhört mycket tråkigare. Men allt har att göra med inställningen till livet som sådant. Tre absoluta vinnare om du tillhör dem som lider av denna tid är då följande;

1. Inse att livet är kort och att det  här är det enda livet du har, varför inte utnyttja detta ovärderliga tillfälle och leva fullt ut? För mig är det obegripligt, nu när jag fyllt 50, att träffa på folk i min ålder som vill att livet skall bli lugnare så de kan njuta av ta det lugnt. Vansinniga tankar om man bor i västerland där alla möjligheter finns! Jag har en vän, Dan Buettner, som håller på med ett projekt om jordens äldtsa människor och varför just de blivit så gamla, alltså över 100 år och alla, utom undantag, arbetade ganska hårt hela livet. Eller gör det fortfarande. Det var en av förutsättningarna för att bli gammal och NÖJD med livet.

2. Ha ett mål inte alltför långt bort i tiden. Då vet man om man ändå lider av denna tid, att snart kommer en förändring. Det kan vara en resa, en vandring eller bara ett ombyte till något okänt.

3. Var ute, inte inne. Friskt luft oavsett regn, vinder, snålblåst, tö, snö, ger ett positivt perspektiv. Det gäller bara att klä sig rätt. Ett bra underställ och skalplagg, och alla bekymmer är borta!

Själv drabbas jag alltid av en förkylning dessa tider, framförallt nu med alla sjukdomar som återvänder hem från dagis. Säkert kan det ligga en del nedstämdhet i detta faktum, men jag försöker leva upp till de tre förslagen på hur man klarar denna tid!