explorermikaelstrandberg

380 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel: Med riktning mot Wadi Zabid

Att det var ett tag sedan jag var på Expedition, insåg jag när jag öppnade ögonen på morgonen av böneutroparens druckna stämma. Jag var sönder biten av myggbett och föregående dags trötthet, hade gjort att jag inte vare sig brydde mig att sätta upp myggnät och jag hade glömt myggstiftet i Sanaa. Med andra viktiga delar som ingår i en Expedition. Som exempelvis pannlampan.

"Oroa dig inte" , påpekade Hussein,Usamas son, som jag hade förhandlat med om vilka priser som gällde föregående kväll; "Det finns ingen malaria i Zabid. Kamelen har anlänt."

Jag skyndade ut ur skjulet vi tillbringat natten i, obekvämt på en repsäng utan madrass, och och därutanför låg det en mycket vacker kamel med ett mönster av hennafärgade ringar över hela kroppen. Den hade redan sadel på sig och mot väggen till byggnaden satt hans ägare och flinade. Det var en liten gammal gubbe med en stark solbränna och ett fårat ansikte. Ahmed Ali Hassan presenterades han sig som.

"Han har kommit från sin by på morgonen, som ligger 15 km härifrån, men han är redo när ni är det" , förklarade Hussein och jag förklarade att vi ville ge oss iväg direkt.

Jag hade väntat i så många år att åter bege mig iväg på en riktig Expedition, så jag var oerhört otålig. Samtidigt ville jag visa att det inte skulle bli någon semester resa för både Ahmed Ali Hassan och Amin, så jag satte full fart direkt efter det vi fått upp alla grejer på den mycket vackra, vältränade kamelen med riktning mot den stora vägen. Min lilla ryggsäck med all teknik kändes oroväckande tung. Den vägde nog bara en 12 kg, men det kändes som trettio. Efter drygt 18 meter hojtade Amin:

"Jag har glömt mina skor i Sanaa och jag kan inte gå i bara sandalerna som den gamle här."

Så jag gav honom ett förskott, och han gick in i den antika stadens centrum och handlade. Han kom tillbaka med ett par fotbollsskor.

"Jag har alltid drömt om ett par fotbollsskor" , föklarade han sitt inköp.



I middagshettan lämnade vi Zabid, traskade först efter den stora vägen söderut mot klassiska Mocha, kaffets ursprungsort, men sedan lämnade Ahmed Ali Hassan vägen och vi gick parallellt med vägen i några kilometer. Det verkade som om han hade pejl på vart vi skulle, den gamle Tihama mannen. Jag hade noggrant frågat ut Usama och hans söner kvällen innan och de hade förklarat att både den gamle och hans kamel, som vi döpte till Antar, var mycket erfarna av långväga resor, turister och kände till hela vägen till Sanaa, vårt mål. Vårt första mål var Al Jarrahi-korsningen 15 km bort, där vi tvärt skulle gå österut mot Ibb och Wadi Zabid. Efter mötet med stamkrigarna som försökte utpressa oss dagen innan, hade vi lagt om vår färdväg mot huvudstaden och hade i stället bestämt oss för att använda oss av en väg som följde Carsten Neibuhrs Expedition i mitten på 1700-talet. En av områdets viktigaste till följd av de kartor som gjordes av tyske Neibuhr, men en Expedition där linnelärjungen och den svensk-finske Peter Forsskål mötte sin död i malaria i Jarim, en möjlig stad längs vår väg. I dessa trakter började fleratlet av gruppens medlemmar insjukna i en sjukdom som då var okänd. Dock torde de aldrig ha stannat till i korsningen vid Al Jarrahi och köpt flera liter Coca Cola och vatten, som vi gjorde. Värmen kändes olidlig!

Däremot torde de ha väckt lika mycket uppmärksamhet som vi gjorde. Vi lämnade asfaltsvägen och följde i stället små dammiga jordvägar genom små byar, där min närvaro väckte sådan skräck hos barnen, att de sprang iväg skrikande när de såg mig. Så lite kontakt med omvärlden hade de haft! Antar verkade oberörd av uppmärksamheten. Han bar kanske högst 50 kg, mest överlevnadsutrustning såsom tält, mat åt oss och kläder. Därtill bar han sin egen mat. Majsstjälkar. Ju längre österut vi kom, desto mer avlägset kändes omgivningen. Vi lämnade majsodlingar, det blev alltmer torrare och byarna mindre. Nästan varje by hade sin egen lilla moské. Innan avfärd hade Amin förklarat att de åtminstone ville göra sin lunchbön, men när böneutroparen hördes, så orkade ingen av dem.

"I koranen står det att när man reser, så är man undantagen bön" , förklarade Amin, när vi slog oss ned för en liten vila under några mangoträd, jag log tillbaka, alltmer van med egensinniga översättningar och tolkningar av Koranen.



Både Amin och jag räknade med att de första dagarna skulle vara kämpiga. Bägge var vi aningens otränade, i synnerhet Amin, som hela tiden hamnade på efterkälken. Ahmed Ali och Antar hängde lätt med mitt tempo, men det skulle visa sig vara svårt att hitta en övernattningsplats. Amin kände sig obekväm att fråga folk längs vägen och ville inte översätta mina frågor. Till sist hamnade vi bakom ett litet hus tillhörande en bonde, som först kunde tillåta oss slå läger, efetr att ha gått ett par kilometer, frågat husbonden om det gick för sig. Det förde med sig att halva byn kom på besök och storögt tittade på oss och ständigt frågade varifrån vi kom, vart vi skulle, om vi var muslimer och varför vi inte åkte bil. Var vi så fattiga?

Nästa morgon serverade jag havregrynsgröt. Den överlägset bästa starten på en dag för alla som ville genomföra fysiska storverk. Bägge vägrade äta, utan åt i stället några dadlar och torrt bröd.

"Vi gör som i gamla tider" , förklarade Amin; "Dadlar gör oss superstarka!"

Det är en anledning till att varje morgon hädanefter, så skulle det gå så oerhört sakta för de två, att det skulle komma att skapa irritation. Likaså började jag bli upprörd för att inte Ahmed Ali inte sadlade av Antar när vi tog längre raster. Det tar bara 5-10 minuter att lasta av och på, så andra dagen, föreslog jag Ahmed Ali att jag skulle köpa Antar för en god peng, på det villkoret att han började sadla av varje lunchstopp framöver. Något Amin stödde mig i och förhandlade fram att jag skulle köpa Antar plus sadeln för tusen dollar, OM han klarade av resan så bra som jag hoppades till Sanaa. Ahmed Ali log överlägset.

"Han vet att Antar klara det utan problem!" översatte Amin hans flin.

"När var han i Sanaa senast?" undrade jag då bara appropå och Amin översatte.

"Han har aldrig varit i Sanaa" , blev svaret och jag undrade: "Men hur kan han då känna till vägen dit?"

Här vidtog några minuters samtal mellan Amin och Ahmed Ali.

"Han trodde vi skulle till Ibb, det är vad Obama sagt till honom" , skrattade Amin och tillade: "En mer outbildad människa än den här finns inte. Han vill bara äta honong och fettah hela dagarna."



Jag märkte att Amin började bli alltmer uppröd över Ahmed Alis sätt att vara. Mest för att han vägrade hjälpa till med något annat än sysslor som hade med kamelen att göra. Dessutom tog han illa vid sig om vi hade åsikter om Antar, vilket jag kan förstå, det var hans kamel. Än så länge. Och jag började undra om jag köpt grisen i säcken, men valde att tro på människan över det negativa.

Vi nådde fram till Al Mabraz, på kartan markerad som ett samhälle, men idag inget annat än en gigantisk kat-marknad. Däremot syntes ett vakttorn på kanten av den dalgång vi ville följa nordöst, Wadi Zabid. Det var en vacker byggnad från Medeltiden, säkert hade någon där skådat Carsten Neibuhr karavan för drygt 20 år sedan, men nu tom på människor. Ahmed Ali hade redan köpt sin ranson, Amin köpte sitt för kvällen och vi var alla trötta. Inklusive Antar. Så vi knallade ned längs en stig som ledde oss fram till en storslagen utsikt över den vackra dalgången, Wadi Zabid. Vi hade klättrat lite lätt uppför hela dagen, så nu när solen började gå ned över dalgång, så blev luften något kyligare. Till min glädje, men oro för Ahmed Ali. Han hade lämnat byn bara med de kläder han gick i och en tunn, mycket sliten madrass. Men ingen filt. Han frös hela natten och var mest vaken och matade Antar, som var nästan på utmattningens rand. Jag började oro mig för att det här skulle komma att sluta illa. Hur skulle Ahmed Ali klara temperaturer ned mot nollan, som jag visste det kunde bli när vi kom upp mot 2500 meters höjd?


Postat 2012-02-29 18:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Jag lämnar Sanaa och köper kamel!

Några timmar innan den planerade avfärden, så vaknade vi av granateld, skott och vi kunde se enstaka eldsken över Hashaba. 

Typiskt” , tänkte jag; ”Så nära, men ändå inte.” 

Jag hade egentligen använt varje dag av dessa två första månader att på ett eller annat sätt försöka få tillstånd att inte bara ta mig ut ur Sanaa, utan även färdas med kamel från kusten till huvudstaden. Egentligen helt omöjligt. Men helt avgörande för min egen del om denna resa skulle bära den frukt jag önskade, nämligen att visa en annan och mycket mer positiv sida av detta fantastiska land. Inte den som felaktigt präglar den globala median. Ett livsfarligt landfylld nära gränsen till inbördeskrig och evigt kaos i Dantes marker. Yemen är mycket mer än bara Sanaa, Aden och Taizz, de tre städer där det stora flertalet rapporter om landet kommer ifrån. Oftast från unga, oerfarna stringers, som vill ha en bra framtid inom journalistiken och tar till dramatiska ord och vet inget om landet utanför dessa städer. Men just nu, i min skalle, hade de rätt. Granatkastarna styrde min framtid. Jag försökte ringa Amin, men han svarade inte. Osannolikt nog ringde han klockan 8, den tid vi planerat att lämna staden. 

”Är du redo?” frågade han och innan jag hann fråga om granaterna, så fortsatte han: ”Abdul Aziz fick inte igång jeepen, trafiken är svår och han har redan börjat begära mer pengar.”

 

Så lade han på. Samtalet var unikt, för som så många andra, hade Amin problem med ekonomin i dessa tragiska tider. Han hade inte haft jobb på nästan ett år, utan bara setat och väntat på en bättre tid och tuggat khat under tiden. Jag hade gett honom hälften av hans lön i förskott och det tog slut på en dag, för att alla grannar behövde låna av honom. Abdul Aziz, chauffören som skulle ta oss till Zabid, vår startpunkt, hade också gjort slut på sin och påstod att han begärt för lite lön. Det skulle prägla en hel del av vår färd. Amin hade redan sagt att det var alltid problem med honom, men att han behövde pengarna, var en granne och den enda som ville ta oss till Zabid just den här vägen vi valt. Vi hade kommit fram till att vi ville reka lite hur allt var längs vår eventuella färdväg, Al Qabil-Kawkaban-Al Mahwit-Khamis Bani Sad-Zabid. 

”Det verkar vara ett stort bröllop idag” , skämtade Amin när de dök upp och vi packade i hela högen utrustning som skulle räcka de två veckorna vi räknade med att färden skulle ta i bästa fall; ”Jag tror det är Al Ahmars som är missnöjda igen” 

Vi blev säkert stoppade 20 gånger i olika ”check-points” på vår väg ut ur staden. Mest regeringssoldater, men resten Ali Mohsens styrkor. Jag var orolig hela tiden att de skulle stoppa oss, för egentligen var det omöjligt det vi gjorde. Folk kom bara inte ut ur Sanaa på det här viset, den här vägen, men det var inga problem alls, tvärtom var det mindre kontroller och det beroende på det underskrivna GCC-pappret. Så vi klättrade ut ut Sanaa, förbi presidentsonens Ahmed Ali Saleh´s privata fästning på vänster sida, snirklade oss ned längs vackra berg på slätten med utsikt över Kawkaban, känd från Tusen och En Natt och innan vi började klättra ur denna sköna dalgång blev vi åter stoppade av stamkrigare som satt upp vägkontroller. 

”Vad är det om?” frågade jag Amin som svarade: ”De letar efter någon som stulit en del av deras skörd. De kommer att behandla honom illa om de hittar honom.” 

Flertalet var förvånade att se mig och undrade hur vi kommit ut ur Sanaa. Men de log mest och tuggade redan khat, långt före normal efter lunchen tuggning. Men det här är en viktig del av norra Jemen som få människor förstår. Just detta med hur starka stammarna är och hu viktig de är för många människor. De har många gånger sina egna lagar och förordningar och ett litet skämt med stor sanning är att presidenten, eller den rådande makten i Sanaa, bara styr landet fram till ringleden runt huvudstaden. Ja, den sittande presidenten Abdullah Ali Saleh kommer själv från en av de tre stora stammarna, bakil, och har i mycket överlevt så länge i makten, för att han utnyttjat stammarnas egenheter att vilja styra sig själva och ge dem förmåner gentemot andra stammar. Och att de än idag har oerhört stor makt, märkte vi när vi blev stoppade av två mycket irriterade stamkrigare som körde in sina kalshnikover genom rutan och krävde 200 dollar av mig, för att jag skulle få en säker passage av deras område. Vi vägrade, så då krävde de att vi skulle följa med till byn, där vi skulle vara inlåsta tills vi betalade. 

”Vi blir alltså kidnappade om vi inte betalar?” frågade jag Amin med häpnad och han svarade skämtsamt: ”Ja, men se det som en betald semester. De gör dig inget illa. Mat och husrum ingår!”

 

Lyckligtvis dök områdets shejk upp i en splitterny Toyota Landcruiser, skrattade och såg till att vi fick fortsätta. Denna upplevelse gjorde att vi direkt bestämde att kom vi här med kamel, skulle vi få stora problem, så nu gällde det att finna en ny rutt. Upplevelsen var så skrämmande att när vi anlände till det pittoreska Al Mahwit, ett samhälle läckert placerad på toppen av en bergsrygg, som de flesta orter i det bergiga Jemen, så köpte de ett stort gäng khat, vilket irriterade mig, för jag hade nu märkt att en dag med Amin och andra jemeniter, ofta var före och efter khat tuggandet. Före var de skämtsamma, roliga och hyggliga, men efter tuggandet blev de tysta, introverta och ibland mindre trevliga. Och det kostade. Det var här jag bestämde att inte betala mer till Abdul Aziz. Köper han khat för pengarna får han skylla sig själv. Pengar till familjen är en sak, privat underhållning, annat. 

Vägen följde ofta den gamla, traditionella Kaffeleden och av och till syntes rester av utsiktstorn och caravaniserajer i ruiner, men utsikten torde vara med världens bästa! Av kriget såg vi inget här, men så fort vi lämnade asfalten, följde en urusel jordväg ned emot Khamis Bani Sa´d, så varenda människa vi passerade, och de var många, tiggde om hjälp, så uselt var livet. Ju längre ned, desto mörkare blev människorna och det kändes alltmer lätt afrikanskt. Och så plötsligt rullade vi in i området som kallades Tihama och temperaturen var stekhet. Här lärde jag mig hur generösa jemeniterna är, trots dålig ekonomi. Både Amin och Abdul Aziz gav dem småpengar, trots usel ekonomi, så jag lärde mig och hjälpte till. Man kan inte ge alla, men hjälpa en del.

 

Vi anlände till den anrika staden Zabid i begynnande mörker, men eftersom de som skulle hjälpa oss med en kamel bodde nästgårds till den sköna fästningen, så fick vi känna på den tysta stämningen. Och efter alla avgasar i Sanaa, allt väsen och allt oroande, så var det som en semester att anlända hit till en gammal vän till Amin, med det spännande namnet Usama. Eftersom det tar minst 5-6 veckor att träna up en kamel till samarbete och jag visste att jag bara skulle få två veckor, vilket var enbart färd, så förstod jag snart att jag måste få tag på en kamel med förare, som kunde lära mig under tiden hur man ”kör” en kamel. Och Usama hade hittat både kamel och förare, som var redo att följa med hela vägen till Sanaa, så kvällen ägnades åt förhandlingar i mörker, myggbett, ett lokalt bröllop och oro om jag skulle få malaria eller inte. Jag hade ju glömt alla mediciner och annat viktigt, som en ficklampa. Ja, det var ju en tid sedan jag var på riktig Expedition!


Postat 2012-02-14 08:15 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Dags att börja färdas!


    Det börjar dra ihop sig. Jag har hittat nya kameler. I Bayt Al Faqih. Kostnad mellan 1500 och 2000 dollar för en tränad, stark och vacker kamel som skall klara hela sträckan från Bayt Al Faqih till Sanaa. Jag har inte bestämt mig om jag säljer eller behåller, för jag räknar med att vara tillbaka i Jemen i vår för att göra den resterande sträckan på 150 mil från Sanaa till Omans gräns. Det blir bara en kamel första delen, eftersom jag inte har råd med mer. Dessutom finns det byar, vatten och mat längs i stort sett hela den här bergiga sträckan. Så en räcker. Vägval är dessutom osäkert. Vi skall försöka följa så mycket som möjligt av den ursprungliga Kaffe-vägen, men vissa delar är avstängda till följd av kriget, så vi tvingas nog av och till följa asfaltsväg och då vill jag inte ha mer än en kamel med tanke på denna helt vansinniga trafik som råder! 

   Jag har också hittat en partner som följer med. En beväpnad polis, Amin, som också under många år arbetat med turister, pratar engelska, hans far var kamelförare, han kommer från den grönskande staden Ibb och han är också den som skall fixa tillstånden. Det är generalen som hjälpt mig. Min vän, presidentens högra hand, han har inte tid, nu när GCC-kontraktet är underskrivet och en ny regering håller på att fumlandes skapas för en övergångsperiod på tre månader. Amin är klädd som en sanaani, inte som polis. Ingen skall heller veta att vi är på gång. För att undvika kidnappningsrisken. Han kommer också att kommunicera med inrikesministeriet hela tiden, för säkerhetens skull. Och han har sagt att jag får fotografera och filma allt utom kvinnor. Han är ganska så traditionell och konservativ…och oerhört allvarlig….men, han har så många roliga uttryck. Bland annat ett arabiskt ordspråk som går så här: 

”Alla hem har en toalett.”

 

   Med vilket han menar att en av tio jemeniter kan man inte lita på. Alltså, de flesta rummen i ett hus är vackra och bra, bara toaletten lortig. Så nu skall det köpas mat för färden, jag vill köra inhemsk stil, vilket betyder stora mängder dadlar, det lokala kaffet som heter qisr (vilket egentligen betyder att man kokar kaffebönans skal), ett paraply mot den heta solen och gigantiska mängder vitlök som enligt Amin skyddar mot alltifrån giftormar till att bota malaria. Så skall vi köpa utrustning till kamelen, bland annat en kätting som skall sättas runt kamelens mage, så ingen kan stjäla den när vi sover! 

   Ännu är dock inte allt i hamn. Problemet är rektorn på skolan som är högst lynnig. Jag behöver helst ett papper från honom att jag får lämna mina studier. I arabvärlden går man inte över någons huvud. Får jag inte det, så skall det kunna ordnas ändå, men det ställer till problem. Pamela och Eva är ju fortfarande kvar på skolan och vill han riktigt jävlas kan han förstöra hela turen. Så jag skall ta med mig det som återstår av whiskyn och ta ett samtal med honom idag.

 

   I övrigt har jag försökt filma Boushra denna vecka. Men det har inte varit lätt. Det är så mycket som skall stämma. Igår exempelvis hade hon ingen chaufför och att då åka och hämta hennes tvillingar med en utomstående man som mig i bilen, det är nämligen förbjudet. Så hon var ganska rädd att vi skulle få problem vid varje vägkontroll vi passerade på väg till skolan. Som vanligt i Jemen, blev det inga problem. I varje scen vi filmar så har hon huvudsjal på sig. Allt för att inte hennes man skall få problem om han väljs in i den nya regeringen och om denna får en stor del fanatiska islamister. Alla är muslimer, men en del ytterst religiösa på ett negativt sätt.

   Läget i landet är trots signeringen fortfarande mycket spänt. Strider pågår i norr mellan regering, al houthis och salafis. I söder arbetar separatister för att dela landet i norr och syd och i Taizz är striderna mycket heta och det ser inte bra ut. Och president Saleh har ju återvänt till landet. Och general Mohsen samt Sadiq Al Ahmars familj är ju kvar. Salehs familj och släktingar har fortfarande de viktigaste posterna i regering och militär. Så det känns som om allt fortfarande befinner sig på en skör tråd. Men, helt klart är att vi har någon timme mer el per dag, polis och militär är mer avslappnad, vi kan röra oss på större områden och folk är fortfarande generellt mer positiva, om än att ALLA är oerhört slitna och tröttna på den pågående situationen. Fattigdom, arbetslöshet och modlöshet råder i Sanaa. 

   Förmodligen blir det så att ni inget hör från mig på två veckor. Det vill säga om jag får alla tillstånd. Jag utgår från att det inte finns några tillfällen till Internet längs vägen. Men man vet aldrig. 

   Jag ser verkligen fram emot detta! Om det ni blir av, man vet aldrig här i Jemen förrän den sekund jag tar de första stegen nordöst från Bayt Al Faqih. Eva och Pamela följer med. Till Bayt Al Faqih. Sedan återvänder de till Sanaa. Vi har faktiskt funderat på om hela familjen skulle följa, men kanske Eva är lite för liten och för drygt att bära henne på ryggen hela tiden. Men det kan nog ha gått. Det har jag i alla fall sett, barn anpassar sig extremt snabbt och är så lätta att resa med, bara man ger dem tid att då och då vara just barn. Och tveklöst är det så att en bättre start i livet för Eva än att vara med detta barnälskande folk, det kan man inte få! Och det hon älskar allra mest, det är när jag sätter henne på axlarna och vi dundrar in i Gamla Stan och hon får uppleva denna i det närmaste helt osannolikt spännande antika och bullriga miljö!

Postat 2012-02-08 13:30 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

 

Logga in