explorermikaelstrandberg

610 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Nordirland; Belfast och Torr head Scenic Route, del 1

Dagarna innan familjen var redo att bege oss till detta mycket okända turistmål, så bröt oroligheter ut i huvudstaden Belfast och jag tänkte, vad vet jag egentligen om Nordirland?

I stort sett hela min uppväxt, åtminstone sedan i början av 70-talet, har jag egentligen bara hört talas om oroligheterna, de s.k The Troubles, mellan å ena sidan de styrande unionisterna, och å den andra sidan, de förfördelade nationalisterna. Protestanter mot katoliker. Paramilitära grupper som IRA mot UVF. Och att det var här som min ungdomsidol, George Best, var född och uppväxt. Som turistland? Jag visste ingenting egentligen, men jag misstänkte av dess geografi och det tidigare vårbesöket i södra Irland, att förmodligen skulle kusten kunna vara dramatisk. Inte visste jag då att detta var en oslipad diamant som skulle erbjuda en av de mest intressanta färder jag gjort!

Vi flög först till Dublin, därifrån med bil till Belfast och det första intrycket när vi anlände, var att det var en liten stad, lätt sliten, men påminde mycket om hur jag minns och upplevde Essex i England där jag tillbringade många somrar som yngling. Tempot var lugnt, gatorna trånga, husen tätt in på varandra, en indisk affär i hörnet, dubbeldäckare, svarta taxibilar, fish och chips och en lätt lukt av kol över det hela. På ett positivt vis. Min fru har varit den som lagt ned mycket tid på att få oss alla att åka hit. För fyra år sedan fick hon ett stipendium att studera irländsk litteratur på det anrika Queens University i staden och därför hamnade vi först promenerande genom hennes gamla kvarter, främst alla bokkaféer. Men på vägen hem hamnade vi på Sandy Row och med det inleddes en av den senaste tiden mest spännande upplevelser!

Jag är mycket intresserad av varför konflikter uppstår mellan olika människogrupper och jag visste att den ganska stabila fred som nu råder i detta historiskt bråkiga land, skulle kunna fungera som en instruktion till andra länder med liknande konflikter och att då som vi helt plötsligt hamna i vår världs främsta konstgallerier utomhus präglad av protestantiska och katolska väggmålningar, var oerhört faschinerande. Och dit förde oss med en av stadens s.k svarta taxis med tillhörande berättare till bland annat det infamösa Shankill kvarteret i norra Belfast. Hemmaplan för unionisterna och som idag har 60% arbetslöshet. Jag vill tilägga att jag tycker det gör sådan skillnad att ha en guide som direkt kan strukturera och berätta, i stället för att försöka använda en guidebok för att förstå. Och irländarna är storslagna berättare och oerhört gemytliga och hyggliga människor. Som dessutom älskar barn, så att ha med sig sin ett åriga dotter, ja, det är bara en fördel för samtliga involverade.

Två dagar i Belfast kändes alldeles för kort. Det är en mycket gemytlig stad med mycket att se och uppleva. Än bättre blev det när vi åkte nordöst upp längs vad som i guideböckerna kallades en av världens vackraste kustturer, The Causeway Coastal Road. Och med tanke på att jag förmodligen färdats på några av de andra allra vackraste, så visst inledningsvis, var det idylliska byar, fästningar, pittoreska hamnar, men alldeles för tillrättalagt. Tills vi tog in på Dieskirts Farm i Glenariff dalen och ägaren Jim McHendry föreslog Torr Head Scenic Route.

Jag måste säga att en mer spännande biltur har jag aldrig gjort! Och att cykla den måste vara med det bästa som går. Vägen går upp och ned över gröna backar, djupgröna dalar, ned till stormande havet, regnet öste ned, vinden var minst 8-9 sekund meter, över åkrar, genom bondgårdar, massor med får och boskap längs den mycket, mycket smala vägen. Storslagna vyer over den här fantastiska kusten och det här irländska havet, oerhört faschinerande! Helt klart en av vår världs vackraste kustvägsträckor!

Fram tills nu, inte en död sekund av upplevelser!

Vill ni se mer bilder på väggmålningarna, kika här!

Postat 2011-07-27 10:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Nordirland - intro

Jag vill bara tala om att familjen är på upptäcktsresa på Nordirland. Och att det följer en serie artiklar med början nästa vecka. Det är ett helt fantastiskt vackert och intressant land!

För att locka er lite, så följer här 5 bilder för att illustrera vad vi fått uppleva:

Vill ni läsa rapporter på engelska och se mer bilder, kika här på http://500px.com/MikaelStrandberg/blog 

Postat 2011-07-19 22:37 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Sarek del 3

"Views like this change your life" , påpekade Sundip när vi stod och tittade ut över Vassjalapptå; "Jag känner det räcker för mig idag. Det är för många intryck på en dag."

Hans påpekande gjorde mig glad. Visserligen fick jag inte se Skårkis glaciärer, som fortfarande låg en timmes vandring bort på snön, men jag vet av vana att går man över sin fysiska gräns, tappar man många av de starkaste och vackraste intrycken. Utsikten över fjällkedjan på andra sidan Rapadalen var starkt nog. Samtidigt gäller det alltid att hushålla med sina krafter, ifall en nödsituation skulle inträffa. Vårt väder var det bästa man kan få. Storslagen visibilitet, sol och extremt lättorienterat, vilket inte tar mycket av krafterna utan man kan njuta av varje steg. En väderförändring kan dock förändra ens liv helt, så det gäller att lära sig hushålla sina krafter. Så vi återvände ned genom Vassjavagge, gick på den hårda snön längs jåkkhen och höll höjd öst om Abbmojåkkhå på tillbakavägen. 45 minuter senare var vi tillbaka till baslägret och kunde avnjuta ännu en mycket smakfull måltid från REAL:s turmat. 

Sundips snarkning tvingade mig sova ute i det fria drygt en halv kilometer från varje nattläger, men det var underbart att sova där ute med det ständiga ljuset och bara någon enstaka myggusling på besök. Men den klara, höga luften gör att sömnen, oavsett längd, 4 timmar räcker, för att göra att man känner sig utvilad. Så frågan är, varför lever man inte i fjällen året runt?

När vi lämnade lägret strax efter 1 påföljande dag, var jag lite orolig för hur mycket vatten vi skulle behöva passera i Abbmojåhkå och vart vi skulle kunna ta oss över. Det var så mycket enklare att hålla höjd på Jågåsjgaskalakho än att gå över på samma ställe som föregående dag, men kartan visade att när jåkkhen svängde österut, blev dess sidor tvära, så Sundip fick ta in kompassriktning på ett ställe strax före branterna. Vilket visade sig perfekt. Likväl var den ganska mycket vatten så det tog sin tid att reka rätt passage. Trots att jag noggrant visade genom att gå fram och tillbaka i jåkkhen, med höftbältet av, hur man skulle gå över, nämligen möta det framforsande vattnet, så gick han sidledes och höll på att drutta i med hela sin packning.

Men han klarade även detta test som nybliven fjällvandrare! Damasker, sealskinz och silvertejp var inte nog för att hålla bort vattnet, men värmen gjorde att det gick snabbt att torka allt. Hellre det än stövlar som jag verkligen är motståndare till! Alldeles för varma och har man för stora vader så går det bara inte. Sundips handgjorda rumänska skor blev väldigt mjuka och fina. Ett bra sätt att få sina vandrarskor att passa foten! 

Den lilla toppen Doaresoajvve bjöd på en storslagen utsikt över Sitojaure och leden ned till Saltoloukta. Vägen dit var lätt över fjället och vi passerade en renvaktarstuga, ack så vackra de är! Men jag såg ingen parabol här, som i Grövelsjön. Lämmlar, labbar och fantastiska moln var våra följeslagare. Eftersom Sundip blivit förälskad att gå på snö, tog vi snöbranten ned till rengärdet strax sydväst om Martevarasj, men det var alldeles för knottigt och myggigt för att slå läger, så vi fortsatte ned i en namnlös ravin och slog läger där för natten.

Det kändes direkt efter frukost att vi skulle anträda civilisationen idag, så i stället för att njuta av fjället en sista dag, följde vi ravinen ned till samestigen från Tjåkhe och några timmar senare, i full fart gick vi över bron och ut ur parken. Stressen hade återvänt.....

Väl tillbaka i Jokkmokk hamnade vi mitt i en matfestival för urbefolkningar och i kombination med ett besök till ortens fantastiska samemuseem, så blev det en värdig avslutning för vårt besök.

"Jag kommer tillbaka nästa år" , avslutade Sundip. Jag med!

Se bildspelet från turen här! 

Postat 2011-07-13 10:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Sarek - del 2

Vi tog ut kompassriktning nordöst från Slierjgetjåkkhå och jag försökte förklara för Sundip att det är bättre på alla sätt och vis att försöka hålla höjd, i stället för att bara dundra ned i en dalgång och så tvingas upp till samma nivå igen på ett betydligt mer mödosamt sätt. Sundip, med Londonbons och visionärens inställning till livet, så höll han med och dundrade direkt ned på slätten, vilket gjorde att vi fick orientera runt en stenig knöl och hamnade i en sorts myr som stank av stillastående vatten och jord. Ett gäng renar hade precis passerat förbi och lämnat sin avföring. En irriterad labb skränade och försökte hålla oss på avstånd, men solen brände, Sundip blev törstig och började filosofera runt livet, samtidigt som vi slog oss ned vid en liten bäck som skapats av snösmältningen. 

"Jag har bestämt mig för att inte göra någon stor resa genom öken, utan i stället göra en pilgrimsfärd från London till Nasareth" , förklarade Sundip, samtidigt som han kylde ned sina överhettade fötter.

Det gjorde mig mycket glad att höra. Sundip är en av flera välbeställda människor i min bekantskapskrets som börjar närma sig de 50, spännande, visionära individer som sett och hört det mesta, och nu vill ha en mindre komplicerat liv, med mindre ting och mer andligt värde. Och de har fastnat för äventyrslivet. De ser de positiva sidorna, men glömmer de negativa. De gillar till viss del glamouren de tror finns inom genren. Men främst för att de vill göra skillnad för mänskligheten, framtiden med sina idéer och projekt. Och de har ett mycket stort självförtroende på alla nivåer och kan genomföra sina planer. Att Sundip börjat avvika från sin storslagna ökenplan gjorde mig därför mycket glad. Jag ville att den här Sarek vandringen skulle bli av en osynlig pilgrimsfärd, spirituell, men utan denomination. 

Sundip hade fram till denna sumpmark lyckats hålla sina rumänska handgjorda vandringsskor torra, men trots att jag förklarat vad han skulle köpa, hade han trott på försäljaren i en exklusiv italiensk modebutik, vars kunskap om Sarek torde vara noll. Så han var redan nu våt, men solen var så stark så allt snabb torkade. En renhjord bevakade oss på avstånd, ett labbpar skrek, likväl var det helt underbart att att känna sig fri. Med menar jag fri från krav, ting, alla oändliga svenska byråkrater i alla former som tycks prägla vårt land och samhälle. Sarek tillhör de bästa Sverige kan erbjuda världen. Förhållandevis orört, den friska, klara luften, det prolande vattnet från bäckar, öppenheten, känslan av trygghet i det oändliga och dessa fantastiska kartor från Lantmäteriet!

Tanken var att vi skulle göra tjärnen Niehterjavrasj till bas för ett besök till glaciärerna i Skårki, men värmen och lugnet vi kände i kombination, gjorde att vi passerade den rasande Abbmojåkkha vid dess utflöde vid tjärnen Abbmojavre, och slog läger en bit högre upp på andra sidan, där vinden låg på och vi slapp myrmyggen. Vi somnade i tretiden på morgonen och låg och njöt av midnattssolen och tystnaden.

Påföljande morgon...nja, efter lunch och en lång frukost....så riktade vi kompassnålen mot Vassjavagge. Sundip vill lära sig karta och kompass och på den självsäkre Londonbons sätt, påstod han att han visste exakt hur vi skulle gå. Så under tre timmar gick vi genom en ganska så utmanande blockterräng, i synnerhet för den ovane. Så det tog onödigt mycket tid fram till den vackra dalgången. (På hemvägen höll vi höjd och gjorde samma sträcka på 45 minuter. Utan blockterräng.)

Vassjevagge är en enåstående vacker dalgång. Min tanke var att vi skulle ta oss först till Vassjebaktes glaciär, men dalgången var så vacker att vi bara följde med den till passet och ned på andra sidan. Snöhöjd var drygt 1000 meter ochsom vanligt var snön lite vek de första metrarna från den snöfria delen, så man fick ta ett skutt in och så var snön hård och fin och oerhört enkel att ta sig fram på. Det var första gången Sundip varit på snö och han var ganska orolig. Jag hade försökt förklara hur man färdas på glaciär och vad som kan hända om man hamnar i en glaciärskreva. Vid ett tillfälle frågade Sundip:

"Om nu någonting skulle hända mig här, vad gör du då?"

"Jag ser till att du kan hålla dig varm och god, gör en utvärdering hur allt är med dig, är du svårt skadad, så ringer jag ett samtal på satellit telefonen. Är det något enklare, så springer jag bara tillbaka till lägret och hämtar grejer. Det tar 1 timme fram och tillbaka."

Plötsligt gick Sundip genom snön och fick panik.

"Ta det lugnt bara" , sade jag extremt lugnt, "Lägg dig på magen och simma så kommer du ur hålet."


Sundip såg med skräck på mig när vi åter stod intill varandra. Han trodde vi gick på glaciär! Och att han var på väg ned i en glaciärspricka! Dock försvann all oro när vi nådde krönet av Vassjavagge med slätten Vassjelappta under oss. Utsikten över Gådotjåkkha och Bielloriehppe var på gränsen till himmelsk!

Del 3 följer nästa vecka. Fram tills dess kan ni se bildspelet här! 

Postat 2011-07-05 17:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

 

Logga in