Expedition - 23 ovärderliga prylar för äventyr

För Kalaharis bushmän räckte det att ta ett koger fyllt med giftpilar och en pilbåge när man begav sig ut endera i sökan på vilt eller nytt ställe som skulle passa att bo på under en tid. För dagens utemännsikor så krävs lite mer grejer, för att känna sig bekväm på en veckolång tur. Så jag har gjort en lista med 23 ovärderliga prylar att ta med sig! Ja, vad man förmodligen behöver...

1. Sovsäck

Syntet eller dun beroende på klimat.

2. Liggunderlag

På långtur, ett ridge rest och en Therma.

3. Tält

Geodesiskt, tunnel eller annat beroende på säsong och klimat.

4. Kök

Minns att de flesta tredje världsländer inte har T-noja. Så bensin är alltid säkrast.

5. Rätt kläder.

Glöm jeansen och de tajta kläderna. Understället viktigast, titta på Termo som jag anser är världsledande idag.

6. Vandrarskor

Svenska fjäll skiljer sig en hel del, på grund av sin stenighet, från andra områden i världen, så rätt vandrarsko måste ha täckt tå.

7. Hatt

Bredbrättad att föredra i varmare länder.

8. Kompass

Ett måste. Ta inte med GPS:en. Eller komplettera med kompass. Jag tror det viktigast av allt för någon som verkligen vill njuta av omgivningen, lär er karta och kompass på riktigt!

9. Kartor

Skaffa de nyaste och mest detaljerade. Åtminstone minst 1:200 000.

10. Ryggsäck

Vet att en bra ryggsäck har att göra med ens längd och att man då väljer rätt storlek på ryggscken.

11. Kniv

Ovärderlig. Ett måste. En riktig kniv med en stor egg.

12. Tändare/tändstickor

Jag tar alltid tändare.

13. Vattenflaska

Nalgene modell med stor öppning och okrossbara.

14. Pannlampa/batterier

Bättre än ficklampa så man kan använda bägge händerna att arbeta med i mörkret. Om man nu måste göra det.

15. Yxa och såg

I säker överleveare i skogstrakter samt för idyll och värme.

16. Solglasögon

Ett måste på höga höjder och i varmare klimat.

17. Litet apotek med smärtstillande, bandage, plåster mm

Vi är lite svagare idag.

18. Silvertejp

Kan användas till allt utom att äta.

19. Pengar

Tyvärr.

20. Pass och viktiga tillstånd

Tyvärr.

21. Tandkräm, tvål och tandborste

Absolut! Svett och usel andedräkt är inte ett nöje för dagens människor.

22. Anteckningsbok och penna

Även som en säkerhetsåtgärd.

23. Kamera

För att ge lite perspekti, se utrustningslistan från Sibirienturen http://www.siberia.nu/utrustning_se.html

Expedition - en isländsk betraktelse

Jag kom just innanför dörren efter ett mycket intressant besök på Island. I all hast vill jag bara berätta lite för Er om denna säregna ö. Så se det som ett ogenomtänkt hopkrafs, bara för att få framföra den känsla som präglar ens tankar direkt efter hemkomst.

Jag har gjort en fem dagars tur för Kensington Tours, där jag är någonting som de kallar för explorer-in-residence. I grova drag är tanken att jag skall ta med en grupp resenärer på lite exklusiva färder världen över. Spännande, minst sagt. Och en oerhört priviligierad tillvaro.

Men det var Island jag tänkte berätta om. Jag tycker det är märkvärdigt att jag inte gjort några försök tidigare att komma till detta paradis på jorden. Jag blev verkligen, trots denna korta tid, förälskad i denna plats.

Turen vi gjorde var egentligen bara en rektur för att se vilka förutsättningar som råder för att ta hit mindre grupper av människor som önskar det där lilla extra som tillvaron kan erbjuda, när allt annat börjar kännas invant. Så det blev en liten rundtur i en Landrover med de största hjul jag sett. Från Rejkjavik till Vik, via Myrdalsjökul, raukarna Reynisdrangar och vattenfallet Storfoss till Ranga. Det var första dagen. Vädret var helt osannolikt och varierade från sol, hagel, snö, spöregn och starka västanvindar. Allt på några få timmar, men jag älskar det! För det första så känns naturens styrka väldigt markant, och för det andra, blir ljuset spektakulärt för fotografi.

Andra dagen körde vi en tur som kallas den gyllene cirkeln och för resenären till det spektakulära vattenfallet Gullfoss och det märkvärdiga geyserområdet. Vintern är en utmärkt tid att besöka Island, för landskapet är mycket vackert och turismen nästan noll. Så med eget fordon så känns det som om man är helt ensam med den stora naturen. De öppna vidderna, de knaggliga basaltslätterna och de tvära bergskanterna förde ofta tanken till Patagonien. Islandshästar fanns överallt. Allt känns fortfarande oförstört och som om stor-turismen fortfarande befinner sig i sin linda. Islänningarna är verkligen trevliga och alla verkar prata utmärkt engelska. 

Maten på vägkrogarna var lika kassa som i Sverige. Och kaffet svagt för en svensk. Annars finns det absolut ingenting att påpeka negativt! Men maten på de bättre restaurangerna var verkligen bra. Ja, dag tre blev egentligen en massa ätande och ett spa besök på den blå lagunen. Och en cohiba samt lite glenlivet gav än mer perspektiv.

En sak är klar, jag kommer att återvända till Island och när man tittar på kartan finns ju hur mycket spännande som helt att genomföra Expeditionsmässigt. Jag kan bara inte förstå att jag inte haft något intresse av denna ö förut. Måste bero på sinnesslöhet. För island torde vara perfekt för lite äventyrliga svenskar. Resan dit kostade inte mycket, lever man i tält och tar med sig lite torrskaffning, ja, då blir det dessutom en billig semester.

Island - en riktig höjdare! (För er som vill läsa mer, kommer jag att publicera tre rapporter på engelska här.)

Se gärna bildspelet från Island.

Expedition - Konsten att komma människor nära

Jag kom just innanför dörren efter ett besök i Polen, med en förhoppning att komma iväg på Expedition igen.  Ett land jag trivs oerhört mycket i och med dess människor. Det är mycket Sibirien över landet! På flyget hem kom jag att tänka på hur helt avgörande en Expedition som har att göra med människor, har att göra med hur man uppträder. Och kom då att tänka den här skriften här nedan, nedtecknad under Sibirienturen:

´´Jag har jobbat med film över hela världen och jag vet hur svårt det är att komma människor in på livet´´ , förklarade en känd dokumentärfilmare i ett mejl till mig för inte så länge sedan och fortsatte, ´´men jag har sett era 3-minutersfilmer på internet, läst era rapporter och det verkar som ni kommer alla människor in på livet. Hur bär ni er åt?´´

En av de vanligaste frågorna vi får. Det hur vi lär känna alla människor i vår väg så bra som vi gör. Svaret är mycket enkelt, men ändå så svårt att utföra. Det är till viss del en läggningsfråga, till viss del sättet att färdas och så konsten att förstå människan som art. Låt mig ta besöket här i Kolymskaya som exempel. 

Varje dag är det en strid ström av olika spännande människor som knackar på dörren till vår lägenhet. Idag har en ung kvinna med ett nyfödd barn varit hit, som tillhörde evenkerna, en annan urgammal renskötarkultur. (Inte alls släkt med evenerna.) Hon hade hört att vi var intresserade av hennes kultur och hon ville veta mer om vårt avlånga land. Två ungdomar kom förbi för att hämta oss för ett besök till en gammal even gumma, som kunde berätta om sitt folks andevärld. Ett gång småungar ville ha autograferna, eftersom något sagt att vi var olympiska mästare i skidor. Förmodligen trodde de att vi var Gunde Svan och Sixten Jernberg. En pälsklädd tjuktjer undrade om vi ville låna hans TV för att ha någonting att göra om kvällen, när ingen kunde hålla oss sällskap. Vilket är vårt minsta problem. Varje kväll kommer kommunalrådet Rima, hennes syster Ludmilla och museichefen Vera, eller någon av dem, förbi för att stämma av vad vi vill göra påföljande dag och förse oss med stora mängder mat eftersom de fått för sig att vi inte kan laga själva. Eller för att de är så fantastiskt snälla och för att de helt enkelt trivs i vårt sällskap. 

Vad jag menar, det är att man som person måste tycka om och trivas med andra människor. Det här är ingen plats för surkartar och buttergökar. För det andra måste man få andra människors respekt. För vår del har mycket av vårt sätt att färdas att göra med den väldigt stora respekt vi får överallt. I gamla Sovjetunionen låg sportprestationer högt på samhällsskalan. Att färdas med fordon skulle inte alls fungera lika bra. Men, allra viktigast, det är ändå kunskapen att förstå hur andra människor fungerar och vara mycket ärlig. Alla människor, oavsett kultur, bakgrund och ålder, tycker om att prata om sig själv, sin tillvaro och sina drömmar. Men för att få andra människor att göra det så måste man visa sig genuint intresserad, och verkligen vara det, samtidigt som man har en bakgrund, eller specifika kunskaper, som gör att folk kan associera till sin egen vardag. Längs Kolyma kan vi alltid tala om jakt och fiske, storslagen natur, extremväder och vi har samma glesbygdsmentalitet, vilket direkt ger oss en gemensam bas att förstå varandra. Även om vår ryska är ganska usel. Vi kommer direkt överens. Och, lika viktigt, det är att tala om, ofta, hur mycket man uppskattar deras vänlighet, generositet, deras land, kultur och natur. Aldrig klaga! (Om du känner behov av att göra det, har du hamnat på fel ställe. Åk då hem.) Och man måste mena det, annars går det inte. Det här att berömma andra människor, är vi människor tyvärr väldigt usla på, världen över. Det är en mänsklig svaghet. För verkligheten är den att uppmuntrar man folk på ett ärligt sätt, så öppnas alla dörrar.

Dessa råd kan appliceras och fungera överallt, av alla i alla sammanhang. Om jag går ned till den oerhört hygglige Bil-Bertil i Särna och förklarar hur duktig, vänlig och hygglig han är, samtidigt som jag intresserat lyssnar på hans lustiga berättelser om hur han hjälpt vinterturister som åkt av vägen, och menar detta, tacka tusan för att han gör ett bra jobb på gamla Berta - vår Audi. Svårare än så är det inte.

Expedition - Årets äventyrare

Varje år vid årets slut, så väljer äventyrssajter världen över ut vem som presterat det bästa äventyret det gågna året. Alla med sina egna kriterier och sitt eget sätt att bedöma äventyr. Och generellt så är det utövare från anglo-saxiska länder som klart dominerar. (Utom på ExWeb, där det nästan är tvärtom.) Så klart beroende på att Storbrittanien och USA dominerar med det engelska språket. Så vitt jag vet har vi ingen sådan omröstning här hemma och det är ju lätt att förstå varför. Det här med professionella äventyr är inte speciellt stort här i landet.

Det är oerhört länge sedan någon, eller några, svenskar blev nominerade. Senast på ExWeb 2005. Det är bara att konstatera att vi helt enkelt, i deras ögon, inte presterar något speciellt. Jag har funderat mycket på det och jag tror att det har en hel del att göra med det svenska samhället som helhet. Vi har det så bra, och har haft -i jämförelse med exempelvis våra grannländer- i 100 år, så vi behöver inte kämpa för att nå ända fram. Vårt samhälle har en sådan trygghetsgrad att vi överlever utan att behöva bry oss alltför mycket om vare sig våra grannar i huset bredvid eller att behöva lägga ned för mycket arbete på att göra det omöjliga, som krävs inom äventyrsvärlden för att omnämnas. Något som också syns i vår outdoor-media både bland tidningar och internetsajter. Det är mest fjällturer i norr och någon enstaka äventyrsresa söderöver. Inget fel med det. Vi är de vi är. På gott och ont. Tittar man i stället i norsk media, så är antalet riktiga äventyr betydande. Och det gläder mig att en av de utnämnda äventyrarna det gågna året, var en norska, Cecilie Skog.

Jag har fått lämna mina åsikter till tre av sajterna, men bara två av mina förslag har kommit med. Ed Stafford och Erden Eruc. För mig har de presterat bäst det gågna året. Speciellt Erden, som också är en oerhört fin människa. På alla vis. De tre är ExWeb, Wide World Magazine och National Geographic Adventure.

Men, helt klart är att betydande äventyrsländer som Ryssland, Polen och andra forna öststater ofta glöms bort. Jag har varit med familjen i Polen under några dagar och träffat ett gäng av dem, av vilka åtminstone dessa tre borde ha varit med. Jag nominerade deras färd till alla tre sajter, men ingen tyckte jag hade rätt. Än är det så, i mina ögon, kortlivade äventyr som klättring och polarturer, vinner över två år långa Expeditioner. Färder med inslag av människor och kultur. Där man faktiskt kan lära sig något på köpet. Undrar varför. De är kanske inte lika sexiga medialt. 

Min personlige favoritberättelse är dock denna! Karls liv berör allt och saknar helt den glättiga fernissan som präglar äventyrsvärlden idag, Även det lilla som finns här hemma. 

Kom gärna med åsikter!