Tjejerna och jag har varit tillbaka i Malmö och Sverige i två veckor nu. En tid som präglats av svårigheter att sova, för varmt (!), starta ett nytt hem efter att vi anlände till en helt tom lägenhet, få in tjejerna i det svenska systemet igen (Skattemyndigheten, skolor och sjukvården) och saknad av Grönland. Tjejerna och jag är samtliga pragmatiska, så längtan och saknad tar inte för stor plats, vi tar främst en dag i taget. Tjejerna har fått sin våningssäng, sitt eget rum där det krävs lösenord för att komma in och jag mitt bibliotek. Vi bor bra men dyrt i Malmö. Ändå billigt i jämförelse med Grönland!
Sista tiden på Grönland var omtumlande. Kalle och Ulrika kom och filmade, tjejerna väntade å ena sidan på att på åka men utan mamma och jag ville göra klart allt, från filmen till alla att säga hejdå på ett odramatiskt och enkelt vis från vänner och grannar. Inte lätt. Myggen började bli svår, rödingen hade ännu inte börjat nappa och så skall allt fixas från hus, räkningar, packning och hinna ta de sista bilderna.
Det tog sin tid att komma tillbaka till Malmö. Först stora isbrytaren till Ilulissat, säkert en av världens mest spännande och vackraste lokalfärja, där stannade vi ett dygn, träffade vänner och så tog vi lill-flyget till Kangerlussuaq, där vi blev sittande ett dygn och så hem till Malmö. Ja, det känns som hemma. Självklart var färden över Öresund med tåget hemskt som vanligt, med alla griniga svenskar, som alltid tar fram det värsta de har under just den färden. Vi sov på golvet första natten.
Vad saknar jag direkt från Grönland? Grannarna, som alltid fanns där, speciellt Skades, vännerna, de fantastiska vyerna, den extremt friska och klara luften, tystnaden, fisket, löpningen, vandringen, lugnet.
Vad saknar jag inte? Oron om Eva skulle bli sämre och att hjälpen är så långt borta. Kosten. Nu när jag är tillbaka, så är jag tillbaka i min vegetariska kost, tjejerna har sin falukorv igen. Det svaga kaffet. Priserna så klart. Och den livsstress som präglat mycket av det gångna året, om än att allt var bättre än på mycket länge vid avfärd.
Nu, när jag sitter här tidig morgon, tjejerna sover ännu, vi skall tillbringa eftermiddag och kväll på stranden, så känner jag tre saker:
För det första är de 14 månaderna på Grönland med de viktigaste i mitt liv. Helt avgörande om än omtumlande. För det andra, så inser jag vilken enorm uppgift jag har att göra en film, bok med mera om denna omvälvande tid och för det tredje, så visst är jag helt knockad mentalt och fysiskt, men vilken fantastisk tid det varit, främst till följd av de fantastiska människorna.
