Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

Gudarna Måste Vara Tokiga: Funderingar Från Eyasi Sjön

Ända sedan den dag jag första gången såg filmen Gudarna måste vara tokiga så har jag funderat på om det fortfarande finns människor på jorden som är förhållandevis opåverkade av vår moderna tillvaro. Det har fått mig att tillbringa tid med massejerna i Östafrika, evenska renskötare i Sibirien och häromveckan så fick jag möjligheten, i människans vagga i Tanzania, att besöka Hadza folket.

Jag besökte en samling av dessa unika, klick talande människor, strax intill Eyasi sjön. De bor bara ett stenkast från Ngorongoro kratern som förmodligen är en av de mest besökta platserna på jorden och för mig var det en riktig höjdpunkt i livet.

De tillhör den här unika gruppen jägar- och samlarfolk, drygt 1000 unika individer kvar, som lever på ett sätt som flertalet av oss bara har kvar i generna. Drygt en tredje del av dem lever på samma sätt som deras förfäder gjorde för 10 000 år sedan och lever i olika jakt- och samlargrupper. Männen jagar allt från antiloper, harar och gaseller. Ibland större djur. Men de äter inte hyena och ormar. De jagar med giftpilar och båge. Kvinnorna samlar olika rötter, precis som i filmen Gudarna måste vara Tokiga. Och att lyssna till deras klick språk är en upplevelse jag alltid bär med mig.

Jag försöker alltid se det klart övervägande positiva i allt. Likaså under detta besök hos dessa mjuka och råa människoindivider. Visserligen är det en del i ett sorts nytt ekoturism tänkande, men jag förstår att vår närvaro, hur vi än gör, innebär drastisk förändring. Allt sedan Hadza folket blivit en del av den östafrikanska turistmassvandringen, så har alkohol ställt till ordentliga problem även här. Som överallt annorstädes jorden över. Jag ser inget av det under besöket, men har fått det berättat för mig av flera. Ingen överraskning heller. Turisternas pengar hjälper till, nu när den moderna tillvaron är det enda som funkar i framtiden. Vare sig vi vill eller inte.

Jag märkte till min store glädje att de fortfarande vet hur man överlever på i stort sett ingenting. Exempelvis bär de hela tiden med sig en tändstock. Det vill säga en lång stock som glöder i ena änden och som de bara placerar på marken och startar en eld. De bjuder på rötter (smakar och känns som sockerrör) och antilop. Till skillnad från andra förut fritt levande människor så hoppas de vi skall köpa bågar och pilar eller halsband gjorda av kvinnorna. Men de framhäver inte detta. Inte än.

Photocopyright. Magret Tong

Jag känner mig priviligierad att jag fick besöka dem innan de sväljs hela in i det moderna afrikanska samhället. Men än finns det några små möjligheter att möta människor som lever kvar i en värld de flesta av oss tror har försvunnit. Om än med vissa moderna modifikationer. Som mobiltelefonen, som är oerhört viktig för överlevnad i Afrika.

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2014-08-27 Läst 12690 ggr

Logga in för att kommentera

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Läs inlägget

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Läs inlägget

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Läs inlägget