Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

9 månader som hemmapappa i Moss Side

Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:

   Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.  

   Svårt att tro det här är England. Ja, egentligen är ingenting som jag föreställt mig.  Nu är det tvärtom svårt att hitta en vit engelsman eller kvinna. Vårt område är i det närmaste somaliskt, uppblandat med karibier, afrikaner och västasiater från Indien, Bangladesh och pakistan. Flera kvinnor bär abbaya och niqab. De vita jag kommer i kontakt med är mest från Östeuropa och de vita engelsmän jag träffar har det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten är för alla ganska stor och jag har sällan sett så många vita britter som är så slitna, dystra och fattiga. Efter en ganska tyst start, så har omgivningen vant sig med oss fyra och den sista tiden har jag samlat på mig en hel del bekanta i grannskapet. 

   Det är en spännande värld dominerad av asfalt och betong och nästan ingen grönska, förutom någon enstaka park. Polis syns mer än jag är van vid och åker fram och tillbaka i trakten. 

   För familjen har det varit en uppfriskande tid som gett perspektiv på saker och ting. Vi har värderat om mycket. Och Sverige, ja, vilket paradis egentligen!!! Hoppas folk förstår. Det här är en annan...värld...mycket, mycket tuffare.   Vi har också försökt leva på samma pengar som våra grannar, de flesta som har jobb tjänar en 5-6 pund i timmen, de andra har hjälp från staten på en 250 pund i månaden. På det skall hyra och mat och annat handlas. Vi klarar ju inte ens maten på det, trots att jag lagar och noggrannt kollar prislappen.

Det var då det. Sedan dess har mycket av min bild förändrats. I stället skattar jag min lycka att vi hamnade här. Varje steg är nästan som att vara på en resa i andra kulturer. Jag har massor av riktigt goda vänner och jag vill påstå att Moss Side är det bästa stället på jorden när det gäller integrering mellan olika människor och kulturer. Det är fortfarande en bit att kvar till det optimala, men mångfallt bättre än jag sett i något annat land eller plats. Definitivt mycket bättre än någon plats i avlånga Sverige.

Jag skattar min lycka att jag fått chansen att leva en stund här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-05-24 18:25   explorermikaelstrandberg
Hej Läsarna! Efter att jag publicerade den här artikeln så fick jag rättvisa kommentarer att den var generaliserande och negativ för Moss Side och att jag bara drog upp de gamla klicheerna. Och faktum är att det är nog rätt, men det var inte tänkt så. Så jag har bytt bilder för att bättre ge en rättvisande bild, även om jag illustrerade med bilder hur vår vinter varit utifrån hur vi uppfattat den. Och det är viktigt att påpeka att det finns oerhört många sidor av Moss Side, här finns också många välbeställda och jag uppfattade min näromgivning, min gata,, och gör än idag utifrån vad jag sett i resten av världen, som fattig där folk får kämpa mot orättvisor och för att överleva. Och de gör det med kraft. Det är vad som gjort mest intryck på mig. Och jag älskar verkligen atmosfären och människorna, de olika kulturerna, men jag tycker inte att det är ett vackert ställe. det har en fantastisk atmosfär, men betong är inte mitt skönhetsideal. Men människorna, de är fantastiska. Och det är för mig en oerhört positiv upplevelse. Och det måste komma fram. Tanken med bloggartikeln var att jag ville visa hur "svår" vintern hade varit för mig personligen, men att efter jul blev allt oerhört mycket bättre och Moss Side är för mig en oerhört positiv upplevelse. Men det är viktigt att tala om att i Moss Side finns allt man kan tänka sig av liv! och jag uppskattar åsikterna och håller med. Den är i vissa avseenden generaliserande, kliche artad och negativ. Och det är fel. Men vintern var svår. men allt därefter mycket bättre!

Men jag uppskattar att Moss Sidborna står upp för sitt Moss Side! yes, jag hade fel och ni rätt.
 
2014-05-24 21:53   explorermikaelstrandberg
Låt mig rekommendera en kanonsajt om Moss Side http://www.pinterest.com/mossside/about-moss_side/
 

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg