Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

3 avgörande förutsättningar för att klara hösten 2012

Jag har en del vänner i min bekantskapskrets som alltid drabbas av en lättare nedstämdhet när hösten anländer och en lång mörk vinter är på gång. Sedan jag flyttade ned till Malmö så är det bara att konstatera att vintrarna är oerhört mycket tråkigare. Men allt har att göra med inställningen till livet som sådant. Tre absoluta vinnare om du tillhör dem som lider av denna tid är då följande;

1. Inse att livet är kort och att det  här är det enda livet du har, varför inte utnyttja detta ovärderliga tillfälle och leva fullt ut?
 För mig är det obegripligt, nu när jag fyllt 50, att träffa på folk i min ålder som vill att livet skall bli lugnare så de kan njuta av ta det lugnt. Vansinniga tankar om man bor i västerland där alla möjligheter finns! Jag har en vän, Dan Buettner, som håller på med ett projekt om jordens äldtsa människor och varför just de blivit så gamla, alltså över 100 år och alla, utom undantag, arbetade ganska hårt hela livet. Eller gör det fortfarande. Det var en av förutsättningarna för att bli gammal och NÖJD med livet.



2. Ha ett mål inte alltför långt bort i tiden. Då vet man om man ändå lider av denna tid, att snart kommer en förändring. Det kan vara en resa, en vandring eller bara ett ombyte till något okänt.

3. Var ute, inte inne. Friskt luft oavsett regn, vinder, snålblåst, tö, snö, ger ett positivt perspektiv. Det gäller bara att klä sig rätt. Ett bra underställ och skalplagg, och alla bekymmer är borta!

Själv drabbas jag alltid av en förkylning dessa tider, framförallt nu med alla sjukdomar som återvänder hem från dagis. Säkert kan det ligga en del nedstämdhet i detta faktum, men jag försöker leva upp till de tre förslagen på hur man klarar denna tid!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg