Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen med Kamel fas 2; Tillbaka i Sanaa och Jemen

Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:

"Priserna har säkert gått upp sedan sist."

Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.

Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.


Jag anlände till Jemens huvudstad Sanaa igår med en massa oro. Både landets politiska läge, min resa och all min Expeditions utrustning ansågs farlig. Först fick jag inget visum, så jag fick dra trådarna till alla kontakter jag samlat på mig i Jemen genom alla år och min mycket gode vän där nere, Sveriges bästa Jemen kännare, Tanya Holm, arbetade oavbrutet och till sist fick jag visum efter att ha missat flyget en gång till hög kostnad. När visat var klart, uppstod i stället oro hur jag skulle få in all min teknik i landet, dvs. solpaneler (se en av rapporterna här där hela utrustningslistan finns här) och satellit teknik. Ett nytt problem hade uppstått på grund av min nationalitet. Tidningarna i Sverige, i likhet med i Jemen, hade börjat skriva om tre svenskar som tagit sig in som turister men i stället gått med i en av de grupper som anses samarbeta eller vara en del med Al Qaeda. Det har inte bekräftats men jag betvivlar sanningshalten, för källan är "tribal sources". Och erfaren av min senaste tur från Zabid till Sanaa, där alla tribal sources jag mötte inte hade den blekaste aning var Sverige låg, om det fanns och blandade alltid upp det med USA eller Schweiz. Så ännu tveksamt, tills källorna är bättre, men det har självklart ställt till onödiga problem för att genomföra fas två av expeditionen. men nu känns den viktigare än någonsin! (Jag pratade exakt nu med en av Jemens mest kända feminister och bloggare som berättade att journalisten som skrev den första artikeln om svenskarna, var mycket otillförlitlig och sällan kollade källan.)

Den senaste tiden har det varit oerhört kämpigt. Å ena sidan, växer en muslimsk hot bild i den västerländska median lavin artat med Jemen som det största hotet. Och ingen undgår att bli påverkad oavsett sanningshalt och verklighet. Vilket innebär, å andra sidan, så har alla utom en av mina föregående medhjälpare i landet hoppat av att stödja min färd, till följd av att de inte vill vara inblandade eller ha ansvar, för i stort sett alla utom en tror att jag kommer endera att bli kidnappad eller dödad. Jag vet ju att det inte blir så. Jag har största förtroende för jemeniterna längs vägen, det gick ju bra sist, trots samma hets att jag skulle möta min död redan då. Och målet är ju att ge en rättvis bild av detta oerhört missförstådda land. Och att bygga broar mellan den islamska världen och den västerländska. Jag vill exempelvis visa att al qaeda likartade fanatiker är ytterst få! I synnerhet i Jemen! Men, västerländsk media är på al qaeda jakt, liksom den svenska, där rapporterna är mycket kopierade och icke-sjävlupplevda, och det är just en sådan här media bild som skapar och raserar alla broar mellan den muslimska världen och den västerländska. tyvärr når den hetsande sensationsartade tabloid median de allra högsta nivåerna nu. Även jag undgår inte denna farliga och okunniga hets. Se här vad jag menar med en sådan här mycket ledsam artikel från en bekant. Jag förstår hennes oro och hennes vilja att ta upp dessa hemskheter, men en sådan här artikel skapar bara bitterhet, oförstånd, hat och raserar alla broar. Det hjälper ingen, framförallt de barn och kvinnor som hon genom artikeln tyvärr får alla läsare att tro är kutym för denna del av vår värld.

Mitt mål är att göra en dokumentär som ger en rättvis bild av Jemen. Jag vill visa att vi är mångfalt mer lika än olika. Här en skvätt från en pilot vi arbetar på, Ulrika och jag. men för att det skall bli så måste jag ut och färdas igen och det blir INTE enkelt. Ingen vågar hjälpa mig och jag kan inte göra något illegalt, det skulle försätta alla mina kamrater i problem. Det är sådant alla dess unga journalister som kommer hit coh skall skriva jätte storys om al qaedaborde tänka på, ni förstår för andra journalister, som jobbat här i många år från hela världen. Och det gäller även dokumentärfilmare. Här är en kamp jag för med Sean McAllistar och hans film som nyss visades i SVT. Jag förstår om alla vill synas och höras, att man använder sig av dramatiska effekter, allt måste säljas, men det får inte vara på sådana villkor att många människor råkar illa ut på kuppen.


Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg