Det måste ha varit i mina gener när jag föddes. En påverkan från mina föräldrar hade nog stor betydelse.. Jag fick följa med min far på fjällturer i Sarek och Jämtländska fjällen. Paddlade med hela min familj i Dalsland och Värmland.
Sedan fortsatte jag som tonåring att ta med kompisar på paddelturer, när vi var ute veckovis och paddlade ibland 30 mil.
Har hela tiden försökt komma ut så mycket jag kan, men det eskalerade när jag träffade Helena.
Hon hade samma intresse som jag och det började med att vi vandrade med våra barn 2002 från Grövelsjön till Sylen och Rönnsjön i Norge. Ungarna älskade det och vi älskade det. Vi fortsatte med Kebnekaise 2003 utan barn och det var då det började på allvar.
Se dessa vandringar på vår hemsida www.traneving.se
Nu går vi var 14.e dag/helg när vi är barnfria året om och minst under 2 veckor på vår barnfria semester.
Att få med ungarna har blivit svårare men vi gör så gott vi kan och lyckas ibland.
Hur har ni andra blivit friluftsmänniskor ?
Thomas
Troligen för att pappa speciellt och även mamma alltid gillat friluftsliv.
Dessutom att vi bor som vi gör,dvs i skogen nära fjällen.Barndomssemester var mer Canadas klippiga berg än Mallis-charter.
Fast tidigare var jag mest "uteidrottare" och mindre frilufsare,det har jag blivit alltmer med åren.
Och ja-jag är glad att jag upptäckt vilken guldgruva jag bor på.(det har långt i från alla här gjort)
Hmmm... vet inte? Jag undrar mer varför inte alla är det... det måste väl på något vis vara något man har i sig. Uppväxten kan inte spela så stor roll i mitt fall, ingen av mina föräldrar är några fjällvandrare. Slalom åkte vi visserligen mycket när jag var liten men... Min (styv)farmor är däremot en verklig "fjällräv" och min morfar var mer i skogen än hemma.
Jag mår inte bra om jag inte får vara ute, det är bara så! Hur det blivit så är däremot svårt att svara på...
Jättehärlig bild förresten!
Ja, inte är det arvet som gjort mej till frilufsare. Men jag har alltid strövat i skogen ända sen barnsben,på skare i fullmåne är min favorit, och sen hade jag turen att i min ungdom bo granne med ett pensionärspar som tog mej ut på paddling och långfärdsskridskor. Provade på fjällvandring med kompisar rätt tidigt och älskade det trots hällregn, storm och snö. Bär en ständig längtan till fjällen numera och jag tycker det bara blir värre med åren.
Tja det beror nog på lusten, att utforska vad som är bakom stigkröken, backen. Genom scouting och en mycket aktiverande biologilärare stimulerades ute och naturintresset än mer. Men min far älskade utförssnön och drog med mig till fjällen där han höll till i backen och jag med något tillfälligt gäng gick på cirkelturer, ibland till långt efter middagen...sen blev det stugturer och så tältning med ryggås-bomullstält. Som gymnasist köpte jag mitt första delsyntetiska tält och en ryggsäck som vägde 1/3 av den förra och på den vägen är det, det blir bara värre med åren...lusten tilltar.