Expedition Sarek - del 1

Sarek! Så upphausat i svensk outdoor-media det sista decenniet, så jag kände en del oro innan avfärd. Oro över att det skulle vara för mycket folk, upptrampade, omarkerade stigar och att känslan av total vildmark skulle vara borta. Jag hade märkt under de två sista vinterturerna, den sista någon gång år 2004 att allt fler besökare föredrog Sarek. Jag har nog gjort en tio vinterturer i Sarek och fram till de två sista var det inte många själar eller spår jag sett. Själva idén med att ge sig ut i vildmark är ju att undvika att stöta på alltför många människor. Jag pratade en hel del med Sarekkännaren och författaren Hans Fowelin innan avfärd och han tyckte att juni var en bra tid att ge sig iväg, men förklarade att det kunde vara mycket vatten, regningt, men också att det var svårt att ta sig in söderifrån i parken. Målet var att äntligen se den klassiska Rapadalen, så jag packade ned både yxa och såg. Färdkamrat var Sundip Chatterje, en välborgad medelålders affärsman från London, vars enda fjällerfarenhet var en vandring i Namibia. Han var en ökendyrkare, men jag ville visa honom fjällvärlden och det underbara livet i skogen. 

Lennart Lähnta (han skulle dock börja köra runt den 19:e juni) var inte där att köra oss med båt till Nammatj, så det blev att hyra en taxi från Jokkmokk till den s.k cykelvägen (1500 spänn), vars första del mycket väl skulle kunna kallas bilväg, åtminstone fram till båtbrygganTjoallmesuoloj. Floden under bron in i parken var imponerande och vi hann inte mer än ut ur taxin, sade hejdå till Anna, förrän en grupp ungdomar från det svensktalande Finland och fyra vandrare från 08-land gick i samma riktning som oss. Aktse. Metrologernapå SVT hade också hotat med regn hela tiden vi skulle vara där, 7 dagar, men nu sken och brände den på fint. För den som varit borta från skogen länge eller eller som Sundip, aldrig ens sett den, så var den första delen, bilväg eller inte, rena vildmarken. Bäckarna porlande med klart, välsmakande vatten, de nyfikna lavskrikorna otaliga, vi såg en fjoling älga iväg jämns med vägen, mötte ett samepar som tränade sin kelpie efter en fyrhjuling och livet kändes underbart. Tänk vad jag då längtade upp till norr! De få norrlänningar vi hunnit prata med var också så där underbart raka, lugna, jordnära och hyggliga. 

Aktse med utsikt över Skierfe torde vara en av de mest storslagna bebodda platser man kan uppleva. Färgerna så klara och starka att det förde tankarna till en målning av Cezanne, eller Bengt Lindström för den delen, med tanke på hans granna utsmyckning av den fula dammen utanför Jokkmokk. Ett gäng fågelskådare var på plats och camping på det lockande gräset förbjudet. Man fick campa högre upp på STf:s marker. Fågelskådarna var besvikna på en av sina vänner som glömt ölen i Leksand och allt de hade, drack de upp första kvällen. Så vi slog läger högre upp och bjöds på en storlagen utsikt över Laitaure och Tjahkelij. Naturligtvis slogs det läger framför oss och min oro växte att trots tidsvalet så skulle antalet besökare vara för inträngande stort för min del. 

Sundip tvingade upp mig i stugan under den ljusa natten och de andra nedanför oss vakna med ett snarkande i världsklass. Så vi kom inte iväg påföljande dag före vanlig lunchtid, knallade uppför den lätta backen norr om stugorna. Målet var att slå läger på en lämplig plats att efter besöket på Skierfes topp, följa bäcken Tjasskavarasj ned till Nammatj och där gå så långt norr över det krävdes innan ett lämpligt vad över Rapaätno hittades. Broarna var ju inte utsatta ännu, utan det skulle enligt internet ske i slutet av juni. Tveklöst var och är det ett lämmelår. Jag har aldrig sett sådana mängder. I alla fall inte i Grövelsjön och Rogens fjälltrakter. Väl uppe på fin nivå tog vi stigen mot Skierfe, så att Sundip skulle få en bra start. Trots utrustningslistan jag skickat honom, hade denne exentriker valt att ta med tofflor i stället för löparskor som jag alltid bär med mig som backup på grund av att de kan användas att ta sig tillbaka om kängorna går sönder. Jag tappade också en tand här (7500 att laga den fick jag veta häromdagen, vilket chockade mig än mer. Våra svenska tandläkare måste vara extremt rika. Så lite jobb för så mycket pengar, med tanke på att Försäkringskassan stod för hälften.)

Vi kom omedelbart fram till att denna tur i första hand skulle fylla på glädjeförråden och att vi var alldeles för gamla att gå enligt någon uppställd modell av hastighet för att hinna ut ur parken. Min ursprungliga idé hade varit Aktse in, vad över Rapaätno och Kvikkjokk ut. Men det skulle krävas hård vandring för att göra det på sex dagar utan att veta hur långt norröver vi behövde gå för att passera älven. Så vi tog många stopp, sov en skvätt, åt den alldeles utmärkta torrfödan som Jocke på Getout försett oss med, körde ett gaskök för första gången från MSR och njöt av solen och den underbart friska och höga luften. Ack hur jag saknat den!

Sundip var ovan att gå uppåt i höjd, så vi slog läger strax sydöst om Bassoajvve och besteg Skierfe mot midnatt och när man väl når toppen, så måste jag säga, efter 25 år som proffessionell resenär och 117 länder, det är en svårslagen utsikt över deltat och denna vidunderliga Nammatj som skjuter uppsom en uttorkad vulkan mitt i deltat känns det som. En vy i världsklass! 

Väl nere vid tältet träffade vi på den finska gruppen, vars mycket trevliga ledare sade att det krävdes lång färd norröver för att kunna passera Rapaätno, vilket passade oss perfekt. Så jag kollade kartan och insåg att förmodligen är det som vanligt, alla går samma väg mer eller mindre, som lämlar, i detta fall längs Rapaätno, så håller man sig borta från den så blir det folkfritt. Vilket visade sig vara helt rätt. Väntade gjorde i stället en fantastisk serie dagar!

Del 2 följer nästa vecka. Fram tills dess kan ni se bildspelet här! 

Expedition - vår i Sarek, första intrycket

Jag kom just innaför dörren efter en fantastisk tid i Sarek syd. En riktig njutningtur med nästan inga människor, kanonväder, mycket frisk luft och denna storslagna park, som jag tidigare bara sett i vinterskrud, den är till och med bättre på senvåren! Jag kommer att skriva en serie på tre rapporter därifrån med början nästa vecka, men vill bara ge en ögonblicklig minnesbild med hjälp av en serie på 5 bilder:

Rapaätno

Innifrån VE-24:an, ständigt bra väder!

Såååå enkel blockterräng för någon som är tränad att ströva i Rogen och Töfsådalenas Nationalparker! Underbart enkelt att vandra i denna del av Sarek!

Fortfarande hård och fin snö över 952 meter, vilket gör det så enkelt och snabbt att färdas på högre höjder.

Dessa vyer...här två av mina favoriter, Gådothjåkkha samt Bielloriehppo.

Vill ni se hela bildspelet från Sarek, se här!

Expedition - när livet känns tungt tänker jag på en dag vid harrfloden

Låt mig först berätta att Johan Ivarsson med självklarhet klarade av att leda gruppen längs den norra delen av Skelettkusten! Han är så duktig denne unge man...

Jag har alltid, sedan jag var barn, haft perioder som jag upplevt som lite dystra. Oftast våren. Likaså denna vår. Det känns lite som om man klarat av ännu ett utmanande år och kanske skall få lite vila. Man slappnar av och då kommer all oro ut man samlat på sig. De sista åren har jag haft en sorts medicin. Jag brukar tänka på harrbäcken i norr. Den som Johan och jag upptäckte i Sibirien. Jag skrev då detta som jag läser varje vår!

En vilodag vid harrfloden. 

Idag på morgonen, efter det att vi vittjat nätet, fyra nya fina stora harrar och en slibbig lake, kom jag att tänka på hur oerhört beskyddade, bekväma och bortskämda vi i den moderna världen är. Allt skall vara så kliniskt rent, bekvämt, stillasittande, totalt fri från stress, okomplicerat och ofarligt. Jag är helt övertygad om att det är inte bara ohälsosamt, fysiskt och psykiskt, utan det är grunden för den slentrian som allt mer breder ut sig i samhället. Den moderna människan får inte, vilket jag anser är avgörande för ett friskt samhälle, uppleva kontrasterna som gör att man kan uppleva den största vemod såsom den största lycka. Varje dag. Ta vårt liv nu som ett exempel.

Ingen av oss sov riktigt inatt. Johan drabbades av min magsjuka och har spytt av och till under hela natten. Jag sov inte av oro för honom och för värken från ett begynnande ryggskott. Uppkommet till följd av oron att Expeditionen skall gå under till följd av paddlingen. Slaka till mods går vi ut i myggsvärmen, möter solen, ler, sätter oss i kanoten och vittjar fylld nät, njuter och påbörjar grillandet av fisk med ris till lunch. Under tiden sågar, hugger och sköter Johan glöd och eld, samtidigt som jag själv ställer mig i en iskall bäck och tvättar kläder. Jag är överlycklig när jag är klar, får stiga upp och känner samtidigt den rena lukten. Knotten och spyflugorna går till attack och skapar irritation. Plötsligt far en kall,fläktande vind förbi. Plågan försvinner. Oj, hur man njuter av att äta måltiden utan att för en gångs skull blanda den med flygande protein!

Sandaler lagas, utrustning ses över, en ny eld dras igång, vi grillar två fina, nedsaltade harrar från morgonen och de blit middag med pasta. Tänk om vi inte fått fisk, då hade det varit ännu en dag med ris, illasmakande paketsoppa och havregryn. Plötsligt är det kväll, solen går ned bakom bergen, myggsvärmarna anländer omgående och gör oss återigen irriterade och frustrerade. Vi beger oss omedelbart in i den myggfria kåtan, Johan ser att det rycker till i nattnätet, frukosten är klar och isolerade från myggen kan vi konstatera att vi lever till fullo!

Expedition - sova i tält vid -42 grader

Hela veckan har jag hållit på med allehanda smådetaljer inför ett par veckors fjälltur. Bland annat har jag köpt ett tält. Och det fick mig ju självklart att fundera på hur det är att sova i tält. Jag har nog minst 2500 nätter i tält. Och jag har upplevt det mesta. Alltifrån inbrott till hästattack. Och stark Sahara hetta och extrem kyla. Men, jag måste villigt erkänna, att jag åter ser fram emot att sova i tält, den bästa sömnen!

Likaså vill jag dela med mig av Johan Ivarssons, nu på sin 13:e dag på Expedition Skelettkusten, anteckningar från Sibirien turen här nedan angående att sova i tält i extrem kyla.

Jag och Mikael vaknade vid 4 idag på morgonen och vi kunde båda känna kroppen värka av trötthet. Vi tog då beslutet att stanna vid den här övergivna skogskojjan och ta en dags välbehövd vila. N 66°18´52,0 och Ö 151°46´34,7. Bara -38°C idag men snöigt och dålig sikt, en lätt men iskall vind från syd.

´´Jag tror vi har ett problem!´´
Jag kan höra stressen i Mikaels röst inifrån tältet,
´´Köket är dött!´´

Jag har alltid trott att det skulle vara omöjligt att sova i tält någon längre tid när temperaturen är så låg som -43°C. Men jag har bevisat för mig själv att jag hade fel! Det är inte alls så farligt som jag har fått för mig. I alla fall inte när man väl har kommit in i tältet och köket är igång. Men det är alltid några ögonblick av stress innan vi har kommit dit eftersom det inte är specielt lätt att få köket varmt nog så att det tänder som det ska. än så länge har det dock ordnat sig tillslut.

Det är även ganska stressigt medans köket är igång, för att hinna få ordning på allting. Så att det enda vi behöver göra när köket stängs av är att, så snabbt som möjligt, krypa ner i den varma och sköna sovsäcken! Det är dock väldigt viktigt att inte bli för stressad eftersom det är oerhört lätt att göra ett otäckt misstag, som att bränna ett hål i sovsäcken på köket, eller som jag gjorde här om dan när jag välte en kastrull och hällde en liter vatten över mig själv och liggunderlaget. Ett sådant misstag kan orsaka stora problem!

Ett annat problem som uppstår när man sover utomhus i så låga temperaturer som de här, är de enorma mängderna kondens som uppstår. Snö som tillsammans med den egna kroppsvärmen och fukten, smälter och förångas och gör att allting blir blött. Ibland är det så dimmigt inne i tältet så att vi omöjligt kan se varandra! Kondens är även ett stort problem när det gäller all den tekniska utrustningen som vi har med oss.

Det första vi gör när vi väl har kommit in i tältet är att smälta lite snö och koka vatten till varsin kopp kaffe. Det är viktigt att få någonting varmt i sig så att kroppen håller sig varm. sedan smälter vi mer snö för middagen, ett packet frystorkad mat var och till det en skiva grovt bröd. Slutligen smälter vi ännu mer snö för två koppar te var innan vi lägger oss.

Det är varmt inne i tältet så länge som köket är igång, men så fort vi öppnar dragkedjan ut för att hämta mer snö så blir det kallt igen. Det tar heller inte lång tid innan det är iskallt igen efter det att köket har stannat. Och det är inte ovanligt att köket stannar både en och två gånger under tiden vi lagar mat, då köket helt har sotat igen på grund av den väldigt dåliga bensinen som finns här. Bästa kvalitet är 72 oktan!

Att komma ner i sovsäcken är inte alltid så enkelt som det låter, inte när man måste ta med tre par fuktiga vantar, en isig och blöt ansiktsmask, två par strumpor, en liten handdator och slutligen pannlampan med sin stora batteriväska. Först måste jag ta mig ner i fleece innersäcken, där även alla saker jag nämde tidigare ska ner, sedan in i själva dunsovsäcken. Förhoppningsvis har jag då lyckats så bra att det är möjligt att dra upp dragkedjan. Sedan, efter ungefär 30 minuter, när jag äntligen har fått allting på plats, så måste jag alltid upp igen för att tömma en full pissblåsa. Det i sig är ganska enkelt dock eftersom vi har tagit med oss en flaska som gör det möjligt att pissa inne i sovsäcken. Men jag måste fortfarande ta mig upp på knä, vilket gör att allting innuti sovsäcken rammlar ner och jag måste än en gång börja om med att plocka allting till rätta när jag är klar!

Och varje gång under natten när vi måste ta oss upp, eller när vi rör oss för mycket, så blir ansiktet blött och kallt av snöflingor, orsakade av kondensen från andningen som har frusit på insidan av taket på tältet.

Vi vaknar varje morgon klockan 6, i mörkret, för att starta dagen. Tälttaket är då helt täckt med snö och istappar, hängandes ner i olika former. Det är samma procedur på morgonen som under kvällen, först igång med köket för att smälta snö, vilket omedelart orsakar ett lätt duggregn att falla från taket. Efter det är det dags att hitta all utrustning, som har torkat i sovsäcken under natten, och sedan snabbt klä sig.

Frukosten består av en stor portion gröt (250 gram var) och två skivor grovt bröd. Vi måste även förbereda våra termosar med nudelsoppa till lunch, som vi äter några timmar senare tillsammans med två frusna skivor bröd var. Hårt arbete för tänderna!

Det enda kvar att göra sedan, efter två timmars frukost, är att packa ihop allting och ge sig ut för ännu en dag av slit och glädje i det kallaste bebodda stället på jorden- Sibirien!