Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

Felix Baumgartner, Vad Gjorde Du När Han Hoppade?

Jag tror att i framtiden kommer folk att fråga dagens generationer;

Vad gjorde du när Felix Baumgartner hoppade?

Inledningsvis tyckte jag att allt var alldeles för hajpat. Det dök upp överallt, både när han sköt upp sina hopp tills timmarna han skulle hoppa på söndag. När han väl hoppade höll jag på att försöka få Eva att lugna ned sig och sova, eftersom dagis väntade på måndagsmorgon. Men jag sneglade med ett öga på utvecklingen på min Iphone. Strax efter det dottern somnat in, läste jag att han landat i säkerhet efter nytt rekord och folk var alldeles till sig. Jag tänkte, vad är de som är så märkvärdigt? Visst det är fantastiskt, men jag hade nyss publicerat en artikel som till viss del handlade om Joe Kittinger. När han satte världsrekordet 1960, fixade han sin fallskärm med silvertejp i sista stund och ingen hade varit i närheten av hans rekord, 31 300 meters höjd och 4 minuter och 36 sekunders fritt fall. MEN, när jag sedan tittade på fotona, där Baumgartner stod på vad som ser ut som en rymdsatellit, ja, det såg ju ut som han hoppade direkt från rymden! helt osannolikt tänkte jag och hämtade Eva och resten av familjen och så såg vi det här klippet nedan:

Min amerikanska fru skrek ut sin glädje på ett sätt som bara jänkare kan och jag måste medge, det var med största ödmjukhet jag såg denna upplevelse. Vilket mod, vilken människa och han överlevde! För mig bevisade detta hopp att livet är alltför kort och man måste leva fullt ut tills den dag man drar det sista andetaget. Livet är ack för kort för att kasta bort det med en massa illusorisk trygghet!

Dock visste jag alldeles för lite vad det hela handlade om och samtidigt med att jag satt och funderade så skrev James M Clash ihop en artikel som jag nyss publicerade om det hela, läs den här! Efter att ha läst den artikeln upplever jag hans falmskärmshopp som än mer fantastiskt!

Skulle jag själv vilja göra det? Absolut och jag önskar jag kommit på idén! Den enda svenska kommentar jag fick av alla på Facebook var en polare från Dala-Järna som skrev så här:

"Många tycker nog detta är ett onödigt spektakel.....men han är en sån människa som drar utvecklingen framåt. Utan sådana människor hade vi fortfarande jagat med träklubba."

Kan det verkligen vara någon som tycker detta är ett spektakel? Ja, jo, i Sverige, med all säkerhet i detta extremt förutsägbara land där allt är otäckt utanför de vanliga allfartsvägarna, men i övriga världen? Ja, jag vet inte....dock är min personliga åsikt den att sådana här saker, oavsett världens utseende, är ytterst upplyftande!

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2012-10-15 Läst 15355 ggr

Logga in för att kommentera

2012-10-16 13:46 seobserver: Jantes barn måste ifrågasätta för att motivera sina egna tillkortakommnaden.
Det är fenomenalt och härligt att han lyckades. Visst är det risktagarna som för gränserna utåt.;)
2012-10-16 13:53 explorermikaelstrandberg: Så sant på alla nivåer av din kommentar!
2012-10-16 21:03 Headheretic: Men hur högt upp kan man rent teoretiskt/praktiskt hoppa, någon som vet?
2012-10-18 22:58 seobserver: Rent teoretiskt borde man kunna hoppa från så högt man kan mäta resterande atmosvärtryck. Stratosvären upphör ju för att gravitationen inte håller kvar luftmolekylerna. Praktiskt torde lyftanordning, köld och syrebristexponering göra verkliga begränsingar. På toppen av ett rejält högtryck är väl den mest praktiska platsen. Förutsatt att man kan komma dit.

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Läs inlägget

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Läs inlägget

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Läs inlägget