Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

3 råd som hjälp att komma iväg på äventyret

En av de vanligaste mejlen jag får idag -ingen ringer nu för tiden- är en förfrågan hur man bär sig åt för att komma iväg på ett äventyr, en resa eller en Expedition. Likaså är en av de vanligaste kommenterarna efter en föreläsning: 

"Om omständigheterna varit annorlunda när jag var ung, så hade jag gjort samma sak." 

Nästan utan undantag alltid från en lätt överviktig gentleman. Saken är ju den att man måste bestämma sig vad man vill göra med livet! Jag vet, inte helt enkelt. Hur som helst har jag funderat noga på tre goda råd att ge. Jag kom fram till följande: 

1. Halva nöjet är förberedelserna och planeringen!  

Först av allt, gå till biblioteket och låna alla resehandböcker, kartor, referensböcker och all reselitteratur du kan hitta. För att få en liten idé vart, hur och när färden skall ske. När du senare gjort dig en bild av allt detta, så väntar en del svåra hinder att ta sig över. Främst att övertyga vänner, familj och sig själv att beslutet att ge sig iväg på äventyr är det rätta. Och för att hålla motivationen uppe, så gäller det att ta kontakt med människor som kan nära drömmen. Det vill säga andra äventyrare, resenärer och människor med samma drömmar. Jag tror det inte finns någon resenär som inte skulle hjälpa till. Själv hade jag aldrig överhuvudtaget kommit iväg, om omständigheterna fått styra, när jag första gången tog beslutet att leva detta liv. Starten för det var cykelturen från Chile till Alaska år 1986-88. Som ett exempel minns jag följande möte. 

Några dagar innan avfärd gick jag till biblioteket i Dala-Järna för att återlämna de sista referensböckerna. I dörren mötte jag min vän, Gösta Tysk, (tyvärr har han nu tagit sin mats ur skolan) den tiden en mycket känd naturfotograf, och hans hustru. Hans favoritplats på jorden var Alaska och vi hade tillbringat många timmar att prata om detta fantastiska vildmarksområde. När jag förklarade att snart var det dags för mig att ge mig iväg, sade hans fru plötsligt: 

"Men tror du att du klarar av det då? Jag tror det är omöjligt!" 

Hennes påstående blev en riktig kalldusch! Jag kände livet rämnade och jag förlorade allt självförtroende jag hade byggt upp under två pr, på bara några få sekunder. Jag blev röd av genans i ansiktet, försökte säga något, men blev i stället helt tyst och tittade stumt ned i marken. 

"Det är klart han klarar av det!" röt Gösta, förmodligen för första gången i sitt liv, åt sin hustru." 

Det var allt jag behövde höra! Två år senare nådde jag mitt mål. Med den berättelsen vill jag säga att det är viktigt att omge sig med positivt lagda människor! Inte bara inför planeringen av en färd, men i hela livet!  

2.......således, råd två, lyssna inte på någon med en negativ inställning! 

Det slutar aldrig att förvåna mig hur många människor det finns som ägnar all sin tid att försöka förstöra för andra som vill vidga livets ramar. Jag förstår bara inte en sådan inställning! Och de finns överallt. Familj, vänner, bekanta, arbetskamrater, i skolan, i media...ja, överallt! Även hos andra äventyrare, resenärer och upptäcktsresanden. Allra svårast är det i början tills folk begriper att inget hjälper och du kan fortsätta på den utstakade vägen! Så, rådet är, så fort du hör någonting negativt, stäng av hörseln, le och svara: 

"Jag skall verkligen ta mig en funderare på det du säger!" 

3. Köp biljetten och ge dig iväg! 

Så snart du har förklarat för de du älskar och som förstår, varför du behöver göra detta, köp biljetten ut ur Sverige! Ge dig iväg och njut av varje sekund, vare sig det är en veckas äventyr eller flera år. För när du väl kommer tillbaka, men en ny plan i skallen, så börjar allting från början igen!

Här finns många inspirerande artiklar att läsa i ämnet att bli inspirerad!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg