Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - att driva en sajt som ständigt lockar till sig läsare

    En av huvuduppgifterna i mitt professionella liv varje vecka är att hitta bra material till min sajt, www.mikaelstrandberg.com Mitt mål är att göra den till ett sorts nav för upptäckare, mer än äventyr, men bägge naturligtvis, samt främst bygga broar kulturer mellan och erbjuda verkligen bra läsning. Det gjorde ju att jag ganska snabbt när jag påbörjade den för ett par år sedan, nämligen först tänkt som en Expeditionssajt för kamelturen som inte blev av till följd av att jag skulle bli pappa, 22 oktober i Oman 2009, att jag ganska snart insåg att jag måste ta in mycket mer material från andra som har mycket mer intressant att berätta. Annars blir det ju med tiden extremt tråkig läsning när det bara handlar om en enda människa. Så jag började med att be mina vänner skriva artiklar och idag har det faktiskt gått så långt att tunga namn inom branschen, vilket inkluderar allt ifrån historiker till självupptagna äventyrare, vill ha en chans att få sina alster publicerade för att endera skapa opinion eller få uppmärksamhet. Det känns mycket bra! Men det skall vara artiklar som ger någonting utöver det vanliga. Så listan av gästskribenter har växt och innehåller idag många tunga namn inom utrikespolitik, polar historia, författare, poeter, polarvärlden, upptäcksresor och annat.

Kika gärna på gästskribentlistan!

   Och det gör -till följd av det kloka val att ta bort den egna självupptagen heten -att jag har en ganska stor läsekrets världen över, framförallt i USA, UK, Sverige (vilket gläder mig mycket), Canada och Australien. Förmodligen för att den då mest har skribenter från dessa delar av världen, den engelsk talande, även om jag söker från alla länder och har exemplevis haft en gästskribent från Bhutan, Tshering Tashi som skrev om jakens härkomst. Jag vill liksom komma bort från självupptagna sajter, där inget utvecklas, som är ack så förhärskande på nätet idag, likaså de små diskussions petitesserna om utrustning och annat för mig helt ointressant, och mer erbjuda upplevelser, åsikter om känsliga ämnet inom genren (vilket vi är svaga på i vårt land), längre läsning och djupare insikt i olika ämnen och dessutom samla viktigheter. Det har gått ganska bra, det ger mig jobb som berättare, skribent och fotograf, det ger mig mycket spännande kontakter och ger perspektiv i livet, men det är oerhört mycket jobb. Jag har försökt få till det så det skall kännas som ett sorts magasin. Så med hjälp av den som kan allt, Utsidans redaktör Christer Lindh, hittade jag till slut en lösning av på layouten.

Men man måste ha lite tur också. När jag började gräva i ämnet Slavomir Rawicz bok Den långa Flykten från Stalins läger (på engelska The Long Walk) och drog igång den sidan av vår ibland ack så komplicerade värld, så har det gjort idag att de flesta med intresse av den boken och ämnet, främst till följd av filmen av Peter Weir, The Way Back, besöker min hemsida. Och de är många!

Läs mer om ämnet här!  

Men jag ville också att sajten skulle kunna bli ett arkiv för upptäckare som är på gång att bli bortglömda i en värld, som präglas av twittrande och facebookande äventyrare med storslagna försäljningskunskaper om medelmåttiga färder, så med hjälp av mina vänner CuChullaine och Basha O´Reilly, legender inom långfärdsritter, skapade jag Röster från Upptäckarvärlden.

Kika här och lär av deras kunskap!

Märkligt nog har den sidan inte så många läsare i jämförelse med de nämnda ovan. Jag förstår faktiskt inte varför. Dock har jag också märkt, att kontroversiella ämnen har mest läsare och mest åsikter. Mest läst är denna:

The Long Walk, did it ever happen? 

Mest läst artiklel i Sverige är när jag ifrågasatt mig själv som resenär och människa i artikeln:

Am I a fake and cheat? 

Lustigt nog, med tanke på att jag ville komma bort från utrustningshysterin, den mest lästa artikeln av mig är:

23 essential items for adventuring 

Mest lästa gästskribenten, min vän Bolots:

Yakutia - the coldest inhabited place on earth

Ja, ungefär så då, nu börjar klockan närma sig sex på morgonen, jag har navigerat fram genom alla böcker om Mellan Östern och Islam som är placerade överallt i lägenheten, druckit mina två första koppar Skånerost, innan Eva vaknar och skall till dagis. Vilken sekund som helst. Jag hör hon är vaken nu.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg