Bloggar > Annelibloggen > När livet blir för stort

Annelibloggen

Livets äventyr

När livet blir för stort

Jag skulle skriva ett inlägg om min nya värstingsponsor Military Fitness men jag trodde att det var klart med lite info bredvid här, från utsidan, men jag har missuppfattat på nåt vänster, men det är på väg! Jag skriver lite om livet så länge då!

Jag har precis haft en väldigt tuff period, förlorade nyligen någon som jag tyckte mycket om. Det blev en ordentlig knock av livet, life rules men shit vad bökigt det kan vara. Mitt i allt slog det mig ändå att mycket av de metoder och mekanismer man använder för att traggla sig igenom livet när det bråkar med en så här är samma som i alla fall jag jobbar med i bergen.

Om det stormar som sjutton och man bokstavligen sitter och håller i tältet i timmar, och man vet att nu blir det jäkla problematiskt om tältet går sönder eftersom kastvindarna är så starka att man får ett helsike att se till att inte rent av flyga med, då gäller det att kunna vara närvarande i den sekund som råder här och nu, annars är det lätt att det blir kaos i skallen. Eller när folk dör och andra försvinner och vädret är uselt och rätt var det är trillar någon ner i en glaciärspricka osv, då gäller det att vara närvarande så det inte blir kaos.

Så var det förra veckan, men med skillnanden att jag inte klarade att hålla mig kvar i den sekund som rådde. Shit anåda vad smärta livet kan knô in på en sekund, så det blev kaos. Och när det blir kaos gör man helt tokiga grejer och det var också vad jag gjorde. Inget allvarligt, och jag hade en god vän som hjälpte mig, men det jag tänker på är själva fenomenet, det är intressant. Jag sysslar ju väldigt mycket med mental träning, att träna upp min förmåga att styra tankarna osv, och har blivit ganska slipad på det i vissa situationer, men nu helt plötsligt slogs alla skills bort totalt och man blir väldigt korkad i sitt beteende. Eller irrationell kanske jag ska vara ödmjuk och säga.

Vad händer om man blir sån i bergen? Det är ju fullständigt livsfarligt. Så just nu försöker jag ta vara på det här och funderar på vad man kan göra för att faktiskt ha lite koll på sig själv, även när man så att säga tappar bort sig alldeles. Nu tror jag att jag funkar så att om jag verkligen måste vara skärpt så är jag det, och nu behövde jag inte vara det och sorgen och livet fick utrymme att bråka med mig, men nånstans måste det ju finnas en gräns som man till slut passerar även i ett skarpt läge.

Så det är som sagt intressant, - kan man kontrollera sig själv även om man hamnar i ett slags mentalt chocktillstånd? Då menar jag alltså inte att undvika att hamna i kaostillståndet utan att när man gör det, och tillvaron blir kaos, kan man träna upp förmågan att kontrollera sina tankar och sitt agerande då?

Enda sättet som jag kunde få lite vila från kaoset under den här kaosresan var meditation, en slags meditation där jag fokuserar på att inte tänka på något alls. Jag behöver inte sitta som en staty för att det ska funka utan kan befinna mig i det även om jag går, om än inte lika lätt. Så jag tänker att om jag tränar upp "gåmediationsförmågan" så har jag lite bättre säkerhetsmarginaler på Cho Oyu till våren om något händer.  Mer meditation står redan på träningsprogrammet inför Cho Oyu men jag ska ta med mer sån meditation där jag också klarar att göra saker samtidigt.

Nu är kaoset över och jag befinner mig en slags seg tillvaro där det bara handlar om att mala sig igenom sorgen. Det gör ont men nu kan jag använda min förmåga att ta en stund i taget och det funkar bra. Jag är ganska bra på att se till att göra grejer som gör mig glad när det är eländigt och kan tillåta mig att skratta så, ja, nu mäktar jag med igen.

 När man tappar bort sig - kompisar rules!

------------------------------------------------

Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------

Inlagt 2011-10-16 12:30 | Läst 10310 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-10-17 02:51   tostefar
Hej Annelie... jag är en tämligen ordinär frilufsare som följt din blogg ett tag nu. Måste säga att jag är storligen imponerad av dina äventyr och, utifrån det du skriver, den människa du verkar vara. Som jag tolkar det så har ditt liv inte alltid haft medvind. Blir glad när jag läser hur du försöker skapa hemtrevnad under svåra förhållanden. Blir glad när jag ser hur du ställer krav på tillverkare av utrustning men framför allt slås jag av ditt driv, energi och din "positivism". Blev rätt ilsk när jag såg att förståsigpåare kritiserade ditt världsrekord. Om det sedan var ett faktiskt och svårmätt rekord eller ej är enl mig ganska ointressant. Hursom helst var det DITT rekord oavsett vad klättrarmaffian anser Helt klart är att du gjort en fullständigt enastående bedrift och du är i din fulla rätt att slå dig riktigt hårt för bröstet. I ovanstående inlägg vågar du även blotta dig och visa sårbarhet....stort!!! När du sitter där hemma på kammaren och skriver av dig "skiten" så ska du veta att du berör. Åtminstone mig... önskar dig allt gott....och ta hand om dig..
 
Svar 2011-10-17 08:30   Anneli Wester
Tusen tack Joacim - det var många fina ord på en gång!
 
2011-10-17 08:24   MonicaKa
Sorg är väl att se som den akuta fasen, och visst gör det ont. Sen blir det saknad, och även om det också kan göra ont, så är det ju även en fin känsla, ändå?
Efter omständigheterna, måste man ju dock säga. Omständigheterna är som de är och omöjliga att ändra på, tiden går inte att stanna eller vända bakåt, någon man tycker om finns inte i livet, eller finns inte för en själv (t ex en separation).
När man tänker på det så, så är ju saknaden en stor och mäktig känsla, det är någon som har betytt mycket för en själv, som inte finns tillgänglig längre. Men man får bära den personen med sig, hos sig själv.

Jag har en vän som fick ett alldeles för kort liv. Prästen sa vid begravningen (de flesta av oss närvarande var mellan 30 och 50 år):
"Nu har vi samlats här, för att en sista gång hedra N.N."
Så fasen heller! Jag blev jättearg mitt i det ledsna, vaddå "en sista gång"? Vem är denne präst att bestämma det? Jag hedrar eller tänker på min vän i många olika situationer, saker vi gjort tillsammans förut, vad han t ex kunde ha gett för råd när jag skulle köpa kamera, hur han säkert skulle ha suttit i gömsle fler gånger och spanat på tranor vid Hornborgasjön, tidiga morgnar på berget för att fota, fiska, uteprylar vi kunde ha lånat mellan varandra, mm, saker vi _kunde_ ha gjort, etc! Förutom att han var en bra och klok "vanlig" människa också, såklart, inte bara utemänniska. Grr.

Med denna lilla egna berättelse ville jag egentligen bara säga:
Du hittar det sätt att hantera sorg och saknad som passar just dig, tids nog om inte annat. Även om det är skönt och nyttigt att ventilera och prata med andra, så är det inte säkert att någon annans metod eller lösning passar. Och inget är mer rätt eller fel, egentligen.
 
Svar 2011-10-17 08:30   Anneli Wester
Tänk snälla Monica! Ja, var och en på sitt sätt!
 
2011-10-18 15:46   seobserver
Sorg är en del av att vi är människor och bryr oss. Låt det få bli lite kaos, det fixar sig och allteftersom de fina minnena börjar väga över och kan hanteras blir det lättare.
Just nu är ego i en försorgeperiod, blotta vetskapen kan verka förlamande men får inte bli det, även vardagen måste fungera väl oavsett.
Som alltid på höstarna måste vinterförberedelser som inte blivt gjorda göras alldels oavsett.
Anneli du har visat på pannben och känsla samt en äkta kämparglöd. Dylikt sticker ordningsmän av klenare kaliber i själen och motnyp har du fått. Avund är en gammal dödssynd,
Är säker på att med alla planer och det driv du har är du snart rejält ovanpå igen.
Vi är många som hejar på och ser fram mot nästa avsnitt.
Det här tar sin tid men det är det som gör resan värd.
 
Svar 2011-10-18 20:42   Anneli Wester
Tack snälla - just idag är en sån där inibänken jobbig dag så jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, så varma ord värmer extra gott!
 
2011-10-19 03:13   tostefar
Även en stor människa som du behöver få vara liten emellanåt.....
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in