Bloggar > Annelibloggen > Rädsla versus ensam tjej i ...

Annelibloggen

Livets äventyr

Rädsla versus ensam tjej i bergen

Jag har många gånger fått frågan om jag inte är rädd som ensam tjej när jag är ute på vift. Svaret är kort och gott nej, jag är inte rädd just för att jag är tjej, i väldigt liten omfattning i alla fall. Det finns helt klart annat som jag är mer rädd för.

Ibland är det viktigt att jag kan hålla mig mentalt skärpt när jag är ute. Då ingår att inte jaga upp mig av rädsla, är jag rädd tappar jag en del av den mentala kontrollen så det försöker jag undvika. Ett sätt att hantera rädsla är att försöka klargöra den, vad det verkligen är jag är rädd för, och sedan att klargöra om detta är ett reellt hot, dvs. är det här är något som verkligen är något som kan hända eller är det jag själv som målar upp faran. Sedan följer andra bitar men vi stannar där just nu.


2 dagar på tåg och på väg till Muztagh Ata i västra Kina. Jag ägnade en del av tiden åt att gå igenom vad jag var rädd för och hur de farorna såg ut och om det fanns faror som jag inte hade någon rädsla för osv. och jag funderade inte över att jag var ensam tjej ur perspektivet att jag kan bli överfallen då jag inte såg det som ett problem.

En typisk sån grej är att vara rädd för att bli överfallen som kvinna. Det är ju ingen höjdare så det är en grej jag skulle kunna vara rädd för. Men om jag då analyserar det hela och kollar på om det är ett reellt problem, att jag ska bli överfallen, var hamnar jag då? Låt mig ta Elbrus som exempel.

Elbrus ligger i ryska delen av Kaukasus, ett område som är fullt av rövare och banditer, milt uttryckt. De riktigt hemska busarna, krigsbusar och sånt, finns inte i just området kring Elbrus utan lite längre bort, men där finns mycket skojarbusar, banditbusar. Myndigheterna vet dock att det finns väldigt god potential till bra business kring just berget Elbrus eftersom det är Europas högsta berg, så den dalen som Elbrus ligger i är väl kontrollerad, i alla fall ur perspektivet att skydda turisterna. Så det är väldigt lite angrepp mot turister.

Värdefull toppar seddan från Sheget. Dalen nedanför är välbevakad från myndigheternas håll för att skydda turisterna.

När man acklimatiserar sig till Elbrus är det vanligt att man går upp på berget mitt emot dels för att få lite variation och dels för att man kan bjudas en hejdundrande utsikt över Elbrus om vädret så tillåter. Så det gjorde jag, jag stack upp på Sheget och acklimatiserade mig. Håller man sig där man ska så finns inga överfall mot turister, men om man fortsätter lite längre bort så är området inte kontrollerat och det händer att turister blir rånade. Rånade. Plockade brukar jag kalla det. De tar vad de vill ha, plockar av en. Skadar en inte, bara plockar. Det är vad som kan hända, om man rör sig bortanför de kontrollerade området. Överfall mot turist-tjejer av överfall-mot-tjejer-sorten? Nix, finns inte ett enda noterat i statistiken, i alla fall inte vad jag hade fått fram.


Bortom bergen finns banditrövare men jag kan inte bli rånad av av banditrånare på berg som jag inte befinner mig på.

Jag var alltså uppe på Sheget för att acklimatisera mig. Jag befann mig i princip i en skidbacke, fast det var sommar så det var inte så värst mycket snö. Det går liftar över huvudet på mig eller inte längre bort än att jag har svårt att inte se dem. Där sov jag några nätter.

En natt vaknade jag av att jag hörde någon grymta till. Jag flög upp sittandes i givakt i sovsäcken på en halv sekund. Vissa delar av hjärnan verkade fortfarande sova för jag kunde inte alls hamna rätt i tillvaron, befann mig någonstans mellan overklig dröm och verkligheten. Mest tydligt var dock att jag var totalt fullständigt livrädd att jag hade hört rövarbanditer utanför tältet.

Shit anåda! Jag satt blixt still för att lyssna och när det blåser lite grand kan man lätt höra vad man vill, eller än hellre, vad man inte vill. Men nej, jag hörde faktiskt inte så mycket, jag började kolla ut genom tältfönstren, öppnade tältdörren, nej, det finns ingen där. Så småningom började skallen vakna mer ordentligt och jag började tänka efter vad det var jag hade hört. Hrm, efter lite vridande och vändande så visste jag att vad som hänt var att jag hade dragit ett hejdundrande andetag, som man kan göra speciellt i början när man håller på att acklimatiseras, och att jag då samtidigt hade snarkat till. Jag hade jagat upp mig så hela kroppen var knôkfull av stresshormoner, - för att jag hade hört mig själ snarka!

Varför då? Jo, för att jag hade låtit en massa fantasier skapa en rädsla i mig som egentligen inte är rationell. Det händer ju inte att i vart fall turisttjejer blir överfallna. Visst, det kan hända, precis som över allt, men det finns ingen anledning att jag ska jaga upp mig mer för det här än någon annanstans. Det finns andra faror som är betydligt farligare, t.ex. trafiken, men det är så socialt accepterat att det händer trafikolyckor så det jagar i alla fall inte jag upp mig så mycket för, trots den förhållandevis stora risken att något allvarligt ska hända.

Så jag fick mig en ordentlig läxa. Dags att återigen sortera vad som är vad. Så nu blev jag än mer noga med att innan jag gör något så kartlägger vilka faror som finns och vilka som inte finns. Det funderar jag över så mycket numera att det ska vara förankrat i mina reflexreaktioner. Vissa saker ska jag reagera direkt på, andra behöver jag inte, och ska därför inte heller reagera på. Inte jaga upp sig i onödan eftersom det minskar den mentala kontrollen. Jag tyckte jag hörde någon – vad är det som säger att det nödvändigtvis skulle vara en banditrånare? Sannolikheten var ju minimal eftersom det inte fanns någon statistik om banditrånare på det berget, i alla fall inte på den sidan. Och om det hade varit det, vad hade de velat då? Knappast var de ute efter mig som tjej. Förmodligen ville de i så fall plocka mig och det är inget att jaga upp sig av, det är "bara" bökigt, men inte farligt. Ja, om de inte tar så mycket kläder så jag har svårt att ta mig tillbaka utan att riskera köldskador eller nåt sånt, men annars är det inte farligt utan bara bökigt och kostamt.

Låt mig ta ett annat exempel. Jag skulle bestiga Kebnekaise och kom på Kungsleden norrifrån och svängde upp mot Kebnekaise mellan Sälka- och Singistugorna och skulle tälta i Kaffedalen, sista dalen innan man går upp mot Kebnekaises toppstugor och toppen. Jag hade varit slarvig med att rasta och äta så jag var sliten när jag kom upp till Kaffedalen. När jag kom dit stod där ett tält och min första tanke var nej, tänk om det är en snuskgubbe! Jag blev riktigt orolig och började måla upp en himla jobbig kväll och var snart direkt rädd.

Lustigt nog var det en tysk kille som bodde där, som jag hade träffat någon dag innan och vi hade haft tokigt kul när vi gjorde sällskap, jag rent av blev förtjust i honom. Än mer smalt jag för honom när det första han gjorde när han såg att det var jag som kom var att han snabbt som tusen drog fram sitt lök och satte på varmt vatten till mig så innan jag knappt hunnit sätta mig hade jag fått en kopp varmt te. Sedan vad gällde snuskfasoner så blev jag återigen charmad av hur han agerade när jag behövde gå på toa. Kaffedalen är bara stenskrovel och det finns ingenstans att gömma sig, så han gick helt enkelt in i sitt tält, så jag fick ha utsidan för mig själv. Hrm, snarare är det väl så att det finns väldigt trevliga karlar i bergen!! Men det intressanta här är hur jag jagade upp mig. Hur ofta har jag träffat på snuskgubbar i fjällen? Mig veterligen aldrig. Så vad kom min reaktion från?

Jag kan ju inte låta bli att se på tillvaron ur ett genusperspektiv och det här är ju också något man kan vrida och vända på ur ett genusperspektiv fast från andra hållet så att säga. Hur okej är det att tro att varenda karl är en potentiell snuskgubbe? Eller än värre än så? Jag gillar inte att bli ifrågasatt om jag vet vad jag håller på med bara för att jag är tjej, vilket händer väldigt ofta, då är det väl inte heller okej att utgå från att varenda karl är en potentiell sexuell galning bara av den enda anledningen att han är just karl, tills dess motsatsen är bevisad? Hur mycket svängrum får jag ge åt en rädsla vad gäller fördomar? Tål att funderas över! Som jurist så vet jag att de allra flesta övergrepp mot kvinnor sker inom relationer. Jag vet också att en ung man som går hem från krogen har betydligt mycket större risk att bli överfallen än vad jag har som kvinna.

Så det som faktiskt är problem som tjej har inte med direkt hot att göra utan det är mer mentalt. Risken finns men det finns men inte värre än någon annanstans och det finns många andra saker som är mer farligt och som det är bättre att fokusera på, t.ex. just min rädsla för att bli överfallen, den är ju uppenbarligen farlig eftersom den får mig att helt tappa fattningen. Gör man det i en akutsituation är man farligt ute.

Jag fick en hel del att fundera över när jag åkte ner från berget Sheget. Dessutom funderade jag över säkra de här liftarna var. Är den farlig är det bara en fördom att allt är skruttigt i Ryssland?

Till min hemsida http://www.anneliwester.se
(öppnas i nytt fönster)

Inlagt 2011-10-22 11:34 | Läst 12172 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-10-22 12:07   brigas
Ja,varför är inte unga män utanför krogen mest rädda egentligen.Kvinnor som befinner sej i sällskap med känd person (av motsatt kön) borde ju vara mest skraja.
Håll dej hemifrån på behörigt avstånd från andra så kan du vara trygg...Och långt från fordonstrafik.
De personer man då träffar,som måste färdas till fots brukar vara snällast.
Gillar detta med statistik,här är ju många rädda att vara ute i skogen, i mörkret,rädda för björnar,så de motionerar längs landsvägen...
 
2011-10-22 12:48   fowwe
Kloka funderingar och logiskt resonerat. Här i landet är många - som Britt påpekar - rädda för att exempelvis gå genom en mörk och öde skog ensamma. Kan väl knappast finnas något som är säkrare. De reella hot man kan räkna upp där är ytterst sällan något en människa behöver vara rädd för. Själv känner jag mig fullständigt säker när jag befinner mig i öde trakter. Det enda som i viss mån oroar är eventuellt slarv och egen klantighet ;-).
 
2011-10-22 19:10   mathog
Det är lätt att jaga upp sig för att vara ensam i mörkret. En gång när jag var ute och tältade låg jag och lyssnade till ljuden utanför tältet. Fåglar kvittrade till en viss tidpunkt. Efter det hördes endast göken. Jag somnade och vaknade snart med ett ryck. Det var alldeles knäpptyst i skogen inte ett ljud. Jag vände på mig och somnade om.

Trevlig läsning i din blogg. Ha det gott.
 
2011-10-26 19:13   plaskdaja
Har åkt samma lift och det är väl ett under att man överlevde. Lite roligt ändå med ryssarna. Man kör tills det rasar oavsett om det gäller liftar eller flygplan.

En annan fråga. Kan man claima Elbrus om man tagit liften ner? Nej, säger jag. (Jag tog förövrigt även en kabin på väg upp så för mig var det redan kört.)
 
Svar 2011-10-27 11:26   Anneli Wester
Jag tycker det är upp till var och en vad man claimar, tycker det är något mellan en själv och livet, så att säga. För egen del känns det inte bra med liften ner. Sedan jobbar jag med att komma ifrån det här med claim hit och claim dit, lev livet och njut istället!
 
2012-05-09 13:35   Elin-d
Intressant text! När jag bestämde mig för några år sedan att ensam resa runt i Australien så sa alla "Oj, va du är tuff", "Det skulle jag ALDRIG våga!" osv. Jag var inte orolig överhuvudtaget, men efter att dagligen hört detta i drygt en månad, började jag undra om de va mig de va fel på. Så jag började nästan bli orolig över att jag inte va nervös eller rädd, hade jag missat nåt? Tack och lov gick de funderingarna snabbt över och jag fick min livs resa.
Så säger folk även när jag tältar själv och undrar jag vad det är jag ska vara rädd för? Att en björn eller varg bestämmer sig för att ta sig in i just mitt tält och ta sig en smakbit av mig, känns ju inte som nån större risk. Allt kan ju hända och självklart ska man inte utsätta sig för onödiga risken, men lite logik får man försöka ha. Däremot skulle jag aldrig våga slå upp ett tält ensam på en camping bredvid ett gäng killar som sitter och dricker. Å jag föredrar att tälta där ingen ser mig eller vet vart jag är när jag är ensam. För när det gäller rädslor så är det människor jag litar minst på..
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in