Bloggar > Annelibloggen > SYRIA will rise again! Del 2

Annelibloggen

Livets äventyr

SYRIA will rise again! Del 2

Jag åkte tillbaka till Syriska gränsen för att hjälpa till. Jag delar mycket på Facebook och här är Facebook-berättelser från resan. Del 2. 


Reyhanli, vägen bort mot gränsstationen med skulpturer av vandrade människorDen turk-syriska gränsstationen precis utanför stan är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. De flesta tar sig vidare. En del stannar här. Startar ett nytt liv. 

Pratade med en familj. De ska försöka stanna här. Vill hem igen när kriget är över. Pappa, mamma, syster och fyra barn. De önskar barnen kan börja skolan så snart det bara går. Så många syriska barn som missar skolan. En hel generation. Men inte riktigt än. Vi behöver komma lite i ordning. Pappan säljer prylar på gatan. Systern och frun syr mjukisbyxor för hand som han också säljer. 15 kronor paret. Tills han kan öppna en liten butik. Det hade han i Syrien. Det kommer dröja länge innan det går runt för dem. Let's help out! 

Hur bor ni? Kan vi gå och titta? Frågade jag. 

De bor i en nästan helt tom liten lägenhet. Betongväggar och betonggolv. De sover på golvet på några tunna madrasser. Är jävligt frusna på morgonen. Nätterna är svinkalla här, speciellt i betonghusen. De blir som kylskåp. Nä. 
Säng på gatan, Reyhanli vid syriska gränsen.

Jag köpte en säng till dem. Ska fixa några mattor så golvet inte blir så jävla svinkallt. Och påfyllning av mat. Filtar har de. Undrar vad ett element kostar. 

Vore kul att se barnen gå till skolan. Ska köpa lite skrivböcker och pennor till barnen. Kostar nog inte mer än 20 kronor. 

Pappan gick och hämtade en kompis för att bära. När man ser vuxna män gråta av tacksamhet, well.


Anneli Wester, på hotellet vid syriska gränsen

Har fått ett telefonsamtal. Från flyktinglägret i faggorna kring Gazientep. Syrierna jag skickade i bil, ni vet de med alla barnen och den lilla nyfödda. De är framme. Allt har gått bra. De får stanna där. När de skrevs in i flyktinglägret skrev de in den lilla nyfödda flickan med namnet Annie Jinan. Det blir hennes namn. Annie är vad barnen kallade mig, att säga Anneli är lite överkurs för många. Jinan är både maskulint och feminint och det valde de för att jag är så androgyn. Barnen hade battle kring om jag är man eller kvinna. Haha. Inte första gången. Och för att Jinan betyder trädgård och paradiset på arabiska. Herregud, nu blev det lite väl starkt det här. Och nu kommer jag ju undra resten av livet hur det går för den flickan.


Grosistförpackningar med kaffe. En del av flyktingarna som precis kommit över gränsen har sålt allt som gick att sälja innan de flydde och alla pengar har gått åt till att ta sig ut ur landet. De har inga pengar kvar. En del har inget annat val än att försöka sälja något litet på gatan. De köper billig storpack av en grossist och säljer styckvis på gatorna i stan. Många handlar av dem för de förstår deras oerhört utsatta situation, syriska gränsen är precis utanför stan och det är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest syrier lämnar Syrien. Många har dock så lite pengar kvar så de kan inte köpa mer än en tjugopack näsdukar och sälja dem styckvis. Det blir inte mycket pengar. Well. 

Låt oss skapa ekonomi - idag delar jag ut grossistförpackningar! 

T.ex. en storpack med kaffepåsar kostar 30 kronor. Billgare än en kaffe på Coffee House och skapar både hopp och ekonomi åt en människa på flykt! Dessutom känns det lent att någon hjälper en i en oerhört jobbig livssituation.


En dag fick jag ett litet bryt och skrev det här. Hade ingen aning om hur det skulle landa, tänkte att nu tar väl en del unfriendar mig men skit samma. Det kom att delas 150 gånger. Så här löd det. 

Pojke från Syrien.

Idag vill jag inte att ni skickar några pengar. Jag vill att ni snackar istället. Pratar om vad ni och era vänner kan göra för flyktingarna. Som dör. Barn som dör för att Sverige har systemkollaps. Inte vad andra minsann borde göra. Vad du kan göra. Du och dina vänner. Syrien har systemkollaps. Och de behöver fly. För att fucking överleva. De har inte tid att sitta och vänta på att snack om hjälp på plats ska bli verklighet när de har bomber i arslet. Jävligt många flyr massavrättningar, tortyr och våldtäkter. Och hälften av de som flyr är barn. Kolla här. Barn. Totalt helt oskyldiga barn. Ska de dö medan Sverige har systemkollaps och pinkar i brallan? Fy fan. Fy fucking fan vad stört. 

Och förklara för mig. Hur fan kan Turkiet ta emot 2 miljoner flyktingar utan att drabbas av systemkollaps och Sverige, en av världens "finaste" länder, pinkar i brallan av några hundra tusen? 

I Sverige tycker man hit och dit. Och andra borde göra det ena med det tredje. Minsann. Det är man nog fan världsmästare på. Men det är jävligt många som just bara tycker. Gör inte ett skit själva. Ett jävligt arselsittande folk. Huja vad hemskt med massavrättningar i Hitlers koncentrationsläger. Heja Roul Wallenberg och Folke Bernadotte! Men nä för helvete, några fler syriska flyktingar ska vi iiiinte ta emot. Va? Vad fan gör det om det blir lite brötigt ett tag? Varför är svenskar så sköra? De tål ju fan ingenting.

Jo, Sverige har systemkollaps. I sinnet. 

Så. Nu är jag klar. Och hörru, ge fan i att tycka massa skit i kommentarsfältet. Gör nåt istället.Flicka från Syrien.


Utsikt från sängen mot Syrien
Hade en freaky natt. Jävligt läskiga tankar. Inte läskiga i sig, utan för att de var totalt nya. Och väldigt tomma eller vad man ska kalla det. Fanns inga känslor i dem. Och väldigt obehagligt att inte känna igen mig i mina egna tankar. Försökte tänka på sånt som jag vet jag mår bra av att tänka på. Som skapar behagliga känslor. Men de tankarna kändes helt tomma. Gav inget. Också en ny upplevelse. Skitläskigt. Försökte se färger, noop, poppade inte upp något. Försökte se former och då poppade det upp totalt udda former. Med obehaglig känsla. Antar att jag befinner mig i nåt slags skifte. I väntrummet mellan gammalt och nytt. Eller nåt. 

Idag hänger jag inne. Väntar på besked om några lägenheter jag försöker fixa till några barnfamiljer. Tänkte de behöver sluta fly. Betala hyran för ett halvår. Så livet kan stilla sig. Och hjälpa dem med basicgrejer. Kruxet är att få lägenheterna skrivna på dem. Jag väntar vidare. Men det passar mig bra att hänga inne idag. Är lite mörbultad av natten.


Jag har svårt att äta sen jag kom hit. Ett ägg, en macka, några bitar ost och gurka, ett glas juice och två koppar svart kaffe. Och två små flaskor bubbelvatten. Är allt jag petat i mig idag. Nu är klockan snart fyra. Så kan jag ju inte ha det. Hm, får klura lite.


Röd turkisk lampa på mitt nattduksbord
Kväll ute i världen. 

Fick en liten gåva till mig själv på bankgirot. Köpte mig en turkisk lampa. För att få lite mys om kvällarna. Har bara taklampor och de är bra men för ljusa för att skapa mys. Ska se om jag kan få hem lampan hel och hållen, blir ett kul minne. Varmt tack! 

Fick fråga vad jag gör på kvällarna här. Kan inte göra så mycket på kvällen. Är försiktig med att gå ut när det är mörkt. Bara restaurangen och kiosken här bredvid och sånt. IS tjänar bra med stålar på kidnappning. IS bossar inte här, det här är ju Turkiet, men gränsen är jäkla nära och magkänslan säger att det är bra att jag hålla mig inne. Har inte sett en västerlänning sen jag lämnade Istanbuls flygplats. 

Men vad gör jag?

Tja, klurar och funderar och hänger med livet. Har jag någon att prata med? Tja, de är ytterst få här som kan engelska så jag pratar inte så värst över huvud taget. Även på dagtid alltså. Kommunicerar ofta med att rita, vifta och läsa kroppsspråk. 

Så det är lite som i bergen när jag hänger i tältet, fast lite mer svängrum. Har bra hotellrum. Trestjärnigt men de gav mig VIP-rummet för samma pris som ett vanligt enkelrum, 240 kr. Och i bergen är det också ytterst sällan jag har någon att prata med. Man behöver kunna hänga med sig själv om man ska ut på sånt här. Lite småbryt ingår i paketet men ett par tre veckor pallar jag. Hoppas jag. Det visar sig. Olala. 

Ska se om jag hittar nån hund jag kan bli kompis med, de pratar ju alla språk. Och ska se om jag kan bli kompis med Skype. Vi är inte störtpolare. Tjöta lite med kompisar därhemma. Och så har jag ju en myslampa!


Satt på restaurangen och drack kaffe. Polisen kom. För att kolla mig. Ville ta med mig till polisstationen. Är jag arresterad, frågade jag. Nä, men följ med. Olala. 

Nänä. Då får ni kontakta svenska ambassaden först. Förstod så klart att om de vill de ta med mig så tar de med mig, och på sin höjd blir jag avvisad. Men ville visa att jag vill ha ordningssamt. Blev snack i en kvart. Polisen spärrade ögonen i mig. Han visste ju inte att det inte hjälper på mig. Till slut började de ta mig i hampan. Då gick jag med. Så klart. 

Jäkla snack där på stationen. De vet ju inte vem jag är. Förstår att det är det de handlar om. Du måste lämna, vi vet inte vem du är! Ut ur landet med henne! 

Jag körde Annelis coola style. Och förklara, var ärlig, genuint ärlig, så de också känner att det är på riktigt och inte blir osäkra. 

Sa att jag såg på tv att det är kallt, flyktingbarnen fryser, jag bara ger typ mat och kläder och sånt där jag ser att det behövs, vill hyra en bil så jag kan ta mig runt men bor här i Reyhanli, det här är säkraste området jag kan vara i nära gränsen, efter jordbävningarna i Nepal åkte jag dit och hjälpte, flera resor, ni kan se stämplarna i passet, ingen organisation, bara jag, folk bidrar med pengar via Facebook. Och ko lugn. 

Och hur slutade det? Lalala.

Varmt välkommen hit, tack för att du är här, kan vi köra dig någonstans? Och så skämtade jag med polisen och spände ögonen i honom, visade honom hur powerögon ser ut på riktigt, haha, han skrattade gott. Och så visade jag honom min tatuering, my life my rules, haha, goe minen, no no! Fick skjuts tillbaka. 

Heja livet! 
Så vi kör vidare!


Min hand och ett hjärta av betong
It requires more courage to forgive than to fight.



To be continued! 

Här är del 1 och här är del 3.

Här är min svenska Facebook om du vill följa mina resor live. 
Här är min hemsida


Info om pengarna och kontroll och sånt. 

Pengarna som kommer in mellan resorna används på nästa resa. Likaså brukar det komma in pengar i slutet av varje resa som jag inte hinner använda, de sparas som startkapital till nästa resa. Händer det mig något finns ett kuvert här hemma med info om en flicka i Nepal vars skolgång vi betalar och pengarna går då till hennes skolgång. 

Jag står för mina egna kostnader så alla pengar används till hjälp på plats. Det här är något jag gör privat och är ingen kontrollerad insamlingsstiftelse eller så. Känner man sig otrygg med det men känner att man vill hjälpa så gör Läkare utan gränser ett viktigt arbete och är kontrollerat men har en del administrativa kostnader. 

Hittills har vi samlat in över 400.000 kronor. 

Ibland vill någon hjälpa mig med mina egna kostnader och då använder jag endast pengar som är markerade speciellt till det. Min kostnad brukar landa på ca 1.300 kronor i veckan i Nepal och ca 3.000 i veckan vid Syriska gränsen för hotell och lokala transporter och ca 2.000 respektive 6.000 kronor för flyg. 

Inlagt 2016-02-02 18:36 | Läst 3491 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2016-02-02 20:56   OBD
Läser med intresse dina inlägg. Ditt språkbruk är väl inte precis vad jag är van vid, men jag förstår att när min frustration här hemma i "stugvärmen" är stor så måste din frustration vara så oerhört mycket större.
Tack för vad du gör!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in