Rockar livet i Annelistyle.

Användarnamn: Anneli

Intressen:

Mer på profilsidan


Varför är du så jäkla special?

Nyårsafton. Tiden på året då man först blickar bakåt. Ett märkligt år för min del. Ett år fullt av kaos och förändring. Ett år då relationer försvunnit. Och förändrats. Men mest har jag förändrats i min relation till mig själv. Det har varit mitt viktigaste moment under 2011. Att förändra mig själv. Inte för att jag inte duger som jag är, utan för att jag vill så mycket mer. 

Man kan ganska lätt förmå sig själv att göra det man tror sig kunna göra. Det är tron på vad jag kan göra som är gränsen för vart jag reser med mig själv i tankarna. Ibland kommer någon och drar mig utanför den gränsen, eller andra omständigheter pushar mig över gränsen, och plötsligt har jag gjort något som jag inte trodde jag var kapabel till. Det känns ofta väldigt bra. Ibland kan det istället kännas hemskt. Om jag gjort något som jag egentligen inte vill. Sånt händer också.

God jul och dags för första Cho Oyu-lotteriet!



Cho Oyu är namnet på berget jag ska försöka tälta på till våren, 8 201 m högt. Jag säljer metrarna på berget och för 10 kr för man sin alldeles egen numrerade meter. Berget är 8 201 m högt och blir alla metrar sålda blir det 82 000 kr. Då får jag det att gå ihop.



På metrarna lottas det sedan ut produkter och tjänster från sponsorer.
Varje tusende meter blir det lotteri är det tänkt. Det betyder att desto tidigare man är med, desto fler lotterier är man med om. Det blir sådant som jag själv använder mig av i mina förberedelser för Cho Oyu-äventyret, eller på själva äventyret.

Jag passerade tusen meter för ett tag sedan men har släpat efter lite i det jag ska göra då livet har bråkat med mig på sistone. Men nu är det dags för första lotteriet!

Finns det speciellt riskbeteende i höga berg?

Svar ja, det finns människor som attraheras av fara och flirtar med döden i bergen. Den sortens människor finns lite var stans i samhället, inte bara i bergen. Men det är i minoritet. Det finns däremot ett annat väldigt vanligt riskbeteende i bergen. De allra flesta människor jag möter i bergen funkar mer som vanliga människor så jag ska snacka riskbeteende hos vanliga mäniskor. Jag själv funkar faktiskt lite annorlunda, fast åt andra hållet. Jag är mer utmärkande livsbejande, jag vill leva, jag vill vara trygg, jag gilar inte att vara rädd och jag vill framför allt ha stora marginaler. Det märks både i bergen och här hemma. Det var svårt att välja bilder till det här inlägget så jag pyntar med bilder från Muztagh Ata 2010/11.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.

Dansa med änglar eller bara flytta dun mellan sovsäckar?

Det finns olika sätt att flytta dun mellan sovsäckar. Man kan göra saker på enkla sätt och så kan man göra dem på kul sätt.

Häromdagen gjorde jag på det enkla sättet. Jag blötte ner sovsäckarna där de skulle öppnas, klippte upp några centimeter, tog ut det blöta dunet och petade in det i hålet i den säcken som skulle få sig lite mer dun. Sydde ihop och in i tumlaren. Lätt som en plätt!

Idag var det dags igen. Idag gjorde jag på det kul sättet. Jag klippte upp hål direkt, körde in handen och tog en rejäl klump och petade in i sovsäcken som skulle bli lite varmare. Dunet yrde.

Då fick jag ett tokryck. Ett riktigt Annelitokryck!