Den turk-syriska gränsstationen precis utanför stan är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. De flesta tar sig vidare. En del stannar här. Startar ett nytt liv. 

Packar. Minipackning. Det blev inte ens 5 kilo. Och hälften behöver jag egentligen inte. Funderar på att köra micropackning och slänga ut den halvan.

Så jag gick dit. Herregud. Herregud min skapare. Mamman var samma kvinna som fick min mormors filt i somras, när de bodde i tältlägret efter jordbävningarna. Hon hade den omkring sig. Och pappan är den blinda farbrorn som tigger pengar utanför zoo. Hemmet var ett kolsvart skyffe, sååå smutsigt, och där låg mamman med ett knä svullet som en ballong. Och inga fötter. Amputerade.



Jag planerade att ta henne till sjukhuset nästa dag. Kolla upp knäet. Så länge köpte jag två kassar mat till dem. en med färdiglagat och en med frukt och grönsaker. Så här skrev jag på Facebook sen. 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men det ordnar sig på plats. Strax efter andra jordbävningen bar det av. Landet var i kaos. Människor som följer mig på Facebook ville gärna hjälpa till så jag ordnade med swish och "NEPAL will rise again" hade fötts. 

Tänkte jag kör light den här gången. Bara handbagage. Lite kruxigt med tanke på så olika ställen. Kläderna ska funka till så olika grejs. Finstyle. Leva utomhus-style. Hänga hemma och må bra-style. Småkallt- och regnigt-style. Stekhett-style. 

Blir inte all in lightweight, kunde ju ta packpåse istället för necessären men äh, det behövs inte och jag gillar den. Lite prio på gillastyle också.