Bloggar > Annelibloggen > SYRIA will rise again! Del 1

Annelibloggen

Livets äventyr

SYRIA will rise again! Del 1

Jag skulle ju skriva hur det var vid syriska gränsen. Men det hann jag inte innan jag åkte igen. Japp, jag är här igen. Nu är jag i Reyhanli, en gränstad vid turk-syriska gränsen. 

Vad gör jag här? Hjälper till i den mån jag kan. Jag delar mycket på Facebook och här är Facebook-berättelser från resan och det första dygnet. Det var full fart från början. 


En halvfull liten ryggsäckPackar. Minipackning. Det blev inte ens 5 kilo. Och hälften behöver jag egentligen inte. Funderar på att köra micropackning och slänga ut den halvan.


Och så är det en sån där dag igen. 
När jag tar min lilla ryggsäck. 
Mitt visa-kort. Och mitt pass. 
Tar rygg på livet.
Och hamnar där jag hamnar.
Hej då lena säng. 
Vi ses i februari.

Flygplatsen

Reyhanli vid syriska gränsen
Jag är på plats. Det var en väldigt knasannorlunda resa men det försvann snabbt i taxin hit från flygplatsen. Kvällen är kall. Och utmed vägen brann många eldar. Flyktingar som värmer sig. Och jag sover inne. Fast jag måste säga att det var läskigt med det där lilla supersnabba planet som flög precis under oss. Skit samma, alla överlevde ju. Jag är i Reyhanli, gränsen till Syrien går några hundra meter utanför Reyhanli. Och flyktingarna har en kall natt framför sig ute i kylan. Ska kika på det i morgon.


Reyhanli vid syriska gränsen
Syriska gränsen är den gula linjen. Gränsövergången är precis ovan ü-et i Cilvegözü, några kilometer dit.
Om jag förstått det rätt är det den gräns där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. 

Det är inte ens en åker mellan Reyhanli och gränsen där det är som kortast. Stan är 2 km på bredden och några kilometer till på längden. Så det är ett pluttigt ställe. Lägger jag benen på ryggen så kutar jag ut ur stan på 10 minuter. 

Vid gränsen till höger/öster om stan finns en gränsövergång, det är "stora" vägen till Aleppo i Syrien, och där har många av de närmare 2 miljoner flyktingar som kommit till Turkiet från Syrien entrat. 

IS bossar inte på andra sidan gränsen så det är inte fullt ös krig här, det är lite längre norr. Men så klart, man går inte säker någonstans. Inte i Paris heller. Och sist jag fick hjärnskakning var när jag vände mig sömnen hemma i sängen och bonka huvudet rätt i stenväggen så redigt så jag såg stjärnor. Blev sängliggande en vecka. Men nej, inga bilbomber hemma i sängen, det var det däremot här i Reyhanli 2013. Joop. 

Så sans och balans. 

Nu är det midnatt här så nu drar jag täcket över huvudet. 
Godnatt världen!


När jag kom med taxin igår, det var mörkt och taxifarbrorn visste inte exakt var det är, inte jag heller men vi har adress, karta och telefonnummer så det löser sig. Så säger jag plötsligt på ren magkänsla, jag tror det är väldigt nära här. Har aldrig varit här förr. Då var det 30 meter in på en gata. Magkänsla i Annelistyle.

Och så känns det som att det var här det small bilbomber. Tittar ut genom fönstret när jag vaknar. What? Huset mittemot är randigt i gult och blått. Detsmall bilbomber här i Reyhanli 2013. Jag minns ofta detaljer i bilder. Huset bakom var ju randigt i gult och blått på några av bilderna. Kollar på bilder, japp, det verkar som det var precis här utanför hotellet. Det låga huset där fönstren inte stämmer har ersatts av nybyggt nu. Magkänsla i Annelistyle igen. 

Gata efter bilbomb i Reyhanli
Bild från bilbomben.

Bilbomb utanför hotellet i Reyhanli
Bild på sniskan ut från ett av mina fönster.

Då hade det varit bra att ta reda på om det var nån speciell anledning till att small just här. Men jag är ändå på g att kolla på ett annat hotell idag, finns där rum flyttar jag, fast det har med helt annat att göra. Stay cool. 

Det är disigt men jag ser till Syrien genom fönstret. Huja.

Och så lyfter ett gäng duvor mot himlen så där vackert som på vykort. Tack fina livet, den satt väldigt bra just idag.

Och nu äter jag frukost. Och har verkligen ingen aning vad jag äter förrän det hamnar i mun. Knappt då heller.

Vädret är väldigt varmt idag, 17 grader, var nu det kom ifrån, men väldigt regnigt. De kommande dagarna ska bli strålande sol och runt 15 grader. Det finns berg en bit bort och där är det snö så här skiftar mycket. Sol och värme är oerhört välkommet nu. 

God morgon världen!


Har rekat in läget här idag. Både att hitta i stan och hur folk har det. En del av flyktingarna är vansinnigt trötta i både kropp och sinne. Jag bara förmår inte fota. 

En man, säkert två meter lång och en rejäl kroppshydda, han såg ut som en liten pojke på 5-6 år med gråten i halsen. Han satt på en liten mur och sålde pappersnäsdukar och godisar. 

Många har ju inga pengar kvar när de kommer över gränsen, gör vad de förmår. Och har de pengar så kan de ju inte leva på dem resten av livet

Folk förstår och har respekt för deras situation. Försöker köpa något. Jag köpte en ask med pappersnäsdukar. Den kan jag ha på nattduksbordet här på hotellrummet. 

Ska se om jag kan hitta att köpa en stor låda stearinljus, kunna få billigt om jag köper en hel stor kartong. De är förpackade styckvis. Ge den till honom, han kan sälja styckvis för lite mer, tror stearinljus säljer bra nu när det är kallt och folk vill ju verkligen hjälpa till men kan ju inte köpa godis stup i ett. Maken till nedbruten människa får man leta efter. Han ska få en rejäl påse mat också. Till sig själv. Kanske han har familj nånstans också, ska fråga. 

Lite gladare story. Såg några grabbar i en park. Det sprätte i dem som kalvar som släpps ut på våren. De bokstavligen studsade. Fotade varandra, var för sig, och tillsammans. En fin park med en damm. 
Reyhanli park
Parken med grabbarna på bron. 

Parken, Reyhanli
Precis här vid ankorna stod de och studsade som studsbollar. Vackert? Ja, på sätt och vis. Men det finns så mycket mer här i världen. 

I höjd med trädtopparna på kullen på andra sidan dammen går ett stort jävla stängsel. Det är gränsen till Syrien. Grabbarna hade nyligen kommit över gränsen och var lättade. Därav av deras sprätt i kropp och sinne. 

Stängslet är inte för att hindra flyktingar från att ta sig hit. Det är för att skydda mot att kriget väller in. På många ställen är det en mur. Det finns en gränsövergång några kilometer bort. Där kan flyktingarna komma in. Det krävs inget visum. Här förstår man att det är full fart helveteskrig i Syrien. 

Vackert vattenfall? Ja. Den gula grävmaskinen bakom vattenfallet jobbar på att förstärka stängslet. Där går gränsen till Syrien. Några meter bakom den idylliska parken. Finns promenadstigar där, men noop, där får man inte gå. 
Vattenfall, bakom en grävskopa, där går gränsen.

Förbudsskylt med soldat och texten förbjuden zon
Och så var det de där två pluttesmå barnen som tigger på gatan här i närheten. Var sjutton hör de hemma. Kolla upp det. Och kolla upp den där väldigt gamla skruttiga farbrorn som knappt kunde stå på benen med sin krycka, varför grävde han i den där soptunnan, efter nåt att äta? 

Oki, livet känns huller som buller men nu känns det som jag har landat här i Reyhanli. Då kör vi, jag har fått in mycket pengar så jag reder mig att komma igång men desto mer jag har desto bättre så klart.


Det kom några ungar på häst och vagn i världens nitti. En med en stor sniffpåse. Sniffa klister.

Barn på häst och vagn sniffandes klisterJag lyckades få kontakt. De stannade. Och vi snackade. Jag förstod inte ett ord vad de sa och vice versa men det gick rätt bra ändå. Efter lite lekslåss så undrade de vad fan, tjejen kan ju slåss. Hihi, secret skills i bakfickan. Nä, inte så värst men jag har i alla fall ett bälte i kickboxning. Så när kontakt fanns så började jag deala. Ni får pizza om jag får påsarna. Jag fick bara en, de hade två, så det blev ingen pizza. Men att jag fick den ena var inte illa pinkat. På't igen i morgon!
Påse med klister som barnen sniffa
Det är inte en eller två påsar som är grejen, det är kontakten som är det viktiga i första hand.


Det kom ett gäng flyktingar förbi en butik där de säljer, vad ska man kalla det, boende på rulle. Presenningar. De köpte inte och gick vidare. 

Presenning på rulle.

Jag bara kände att nä, här är nåt som inte är bra nånstans. Tre vuxna och fem barn. Jag vänder på klacken och gick ifatt dem. English? Ja, en kan lite grand.

Och så ser jag ett litet knyte. Hur gammal frågar jag. 28 dagar. Var bor ni? Ingenstans att bo. Ville ni köpa presenning? Ja, men för dyrt. Väldigt lite pengar kvar. 

Har man ingenstans att bo och inte har råd med presenning och har sex barn så har man jävligt lite pengar kvar. 

Vart är ni på väg? Till ett flyktingläger i närheten av Gazientep. Vi har familj och släktingar där. 

Jag vet sen tidigare att har man släktingar i lägret bereder de plats, funkar inte alltid men reglerna är så. 

Ska ni gå dit? Ja. 

Nä. No way, säger jag. 

Jag kan betala för ett rum, sa jag, och tog dem till ett hotell som jag vet har rum med många sängar. Kostade 270 kronor. Och så beställde jag mat till dem i receptionen. 120 kronor. 

Men de kan ju fan inte gå dit med barnen och en nyfödd bebis och kvinnan är ju hyfsat nyförlöst. Det är ju över 20 mil. Nä, ni ska inte gå till Gazientep. 

Och så frågade jag farbrorn på hotellet om han kan fixa en privatbil som är lite större. Han ringer ett gäng samtal. Japp, de funkar. 960 kronor så kör de dem alla direkt till flyktinglägret i morgon. Tack, jag beställer den bilen. 

Det är inte systemkollaps i Sverige. Men väldigt många syriska flyktingar har systemkollaps. Alltså, jag vet inte om de alla skulle överleva att gå dit, de har ju inte pengar till ens en presening, har de pengar till mat? I flyktinglägret får de mat men det är över 20 mil dit, till fots. 

Jag pallar inte att fota människor i nöd på det sättet, det blir fullständigt horribelt. Skulle ni själva vilja bli fotade när ni är i nöd och andra lägger upp er på nätet. Jag skulle inte gilla det. Hoppas ni har förståelse för det. 

Hur som, varmt varmt tack för ert stöd. Jag blir lite matt av hur världen ser ut. Har inte ens varit här i 24 timmar än. 

Skickar med dem matsäck i morgon och lite annat bra att ha.


To be continued! 
Till del 2!

En del här på Utsidan hjälpte till när jag var i Nepal, varmt tack för ert stöd! 

Det kommer mycket stöd via Facebook men vill någon hjälpa till här också så är det så klart varmt välkommet! 

Swish 0738462752
Bankgiro 334-0502


För er som är nya här och undrar vem jag är så kan ni läsa på min hemsida. 
Här är min svenska Facebook där jag delar för fullt, välkomna att följa! 


Info om pengarna och kontroll och sånt. 

Pengarna som kommer in mellan resorna används på nästa resa. Likaså brukar det komma in pengar i slutet av varje resa som jag inte hinner använda, de sparas som startkapital till nästa resa. Händer det mig något finns ett kuvert här hemma med info om en flicka i Nepal vars skolgång vi betalar och pengarna går då till hennes skolgång. 

Jag står för mina egna kostnader så alla pengar används till hjälp på plats. Det här är något jag gör privat och är ingen kontrollerad insamlingsstiftelse eller så. Känner man sig otrygg med det men känner att man vill hjälpa så gör Läkare utan gränser ett viktigt arbete och är kontrollerat men har en del administrativa kostnader. 

Hittills har vi samlat in över 400.000 kronor. 

Ibland vill någon hjälpa mig med mina egna kostnader och då använder jag endast pengar som är markerade speciellt till det. Min kostnad brukar landa på ca 1.300 kronor i veckan i Nepal och ca 3.000 i veckan vid Syriska gränsen för hotell och lokala transporter och ca 2.000 respektive 6.000 kronor för flyg. 

Inlagt 2016-01-16 18:01 | Läst 4058 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2016-01-17 11:02   OBD
Tack Anneli!
Dina blogginlägg har verkligen ändrat karaktär. Som den "toppentjej" du är skrev du tidigare om dina upplevelser i bergen. Nu skriver du om dina upplevelser från något som väl närmast kan beskrivas som ett mänskligt "ground zero".
Tack ska du ha!
/ Bertil
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter