Bloggar > Annelibloggen > Dödslavin på Manaslu och ...

Annelibloggen

Livets äventyr

Dödslavin på Manaslu och vännerna fucking dör

Högt ovan molnen. Där själens vingar kan flyga fritt. Där tankarna är lättänkta. Där man kan rocka med livet. Där är det så förfärligt farligt.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.

Unga människor som dör. Mammor och pappor. Systrar och bröder. Vänner. Så mycket smärta. I natt pratade jag med en pappa fortfarande i chock. Hans smärta. Why? Anneli why? Why do you need to be up there? Gode Gud.

Det får mig att tänka på min egen pappa. Alla år som han inte visste om jag skulle överleva dagen. Han älskar mig så mycket. Vilken smärta. Och nu är jag uppe i de där farliga bergen. En sådan smärtsam oro. Jag är så hemskt ledsen pappa. Samtidigt som han i sin kärlek vill att jag gör det jag älskar. Och vet att jag behöver. Men ändå. Innan jag åkte till 8000-metersberget Gasherbrum II i Pakistan i somras frågade han vad som händer om jag trillar ner. Pappa, jag gör inte det. Gode Gud.


En tårögd pappa vinkade av sin 18-åriga dotter på flygplatsen när jag alldeles ensam gick mot säkerhetskontrollen. Ut i världen. Kom hem 3-4 månader senare. Då hade jag sovit under stjärnorna på toppen av Mt Sinai med några nyfunna vänner. Min första natt på en topp. Då visste jag inte att det skulle bli så många fler.

I just don’t know any choice in life. My soul can breathe up there. And I feel like I sort of don’t fit in down here. Jag visste inte att det där var en del av mitt svar förrän i natt. And I feel most at home when I’m on the move. Put me on a airplane heading anywhere, doesn't matter if I don't know where it's going, I'll be more calm than at home. And in my tent up there. My soul can breathe. My soul can dance. I can live. Det är vad jag sa till den förtvivlade pappan I telefon. Jag försökte svara ända innifrån min själ.


Nyfikenhet. Längtan. Alltid. Och bakom kulisserna någon som oroar sig.

Det är en sån här dag man får grabba tag i ordet förtröstan. Håll hårt tills det blir bättre. Och jo. Livet rullar vidare. Det kommer en dag när man hör fåglarna sjunga igen. Jag vet. Men nu är det okej att bara hålla. Och skrika. Om man behöver. Jag känner inte att jag behöver inte skrika nu. Men jag skulle behöva en kram.

Gud, Livet, Universum, Världsalltet, whatever, snälla hjälp alla pappor och mammor, systrar och bröder och vänner som oroar sig för alla oss rastlösa själar här i världen. Och hjälp de anhöriga till de som förlorade någon igår. Amen.

_______________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________ 

Inlagt 2012-09-24 13:28 | Läst 20641 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-09-24 13:46   Stuvarn
Ja herregud vad livet kan jäklas ibland! Tur du i alla fall vet ljuset kommer tillbaks å att fåglarna kommer sjunga igen.....kram på dig!!
 
Svar 2012-09-29 14:01   Anneli Wester
Tack Janne, jodå, jag vet, livet jäklas rejlt iblnad men det blir alltid bättre sen.
 
2012-09-24 15:22   Bloggomann
Fint skrivet, anneli!
 
Svar 2012-09-29 14:01   Anneli Wester
Tack Erik!!
 
2012-09-28 15:55   tiddelipom
Fint, och äkta känslor som du förmedlar Anneli!
Jag kan vara så rädd när min dotter ger sig iväg på sådant som kan vara farligt ... men jag vet att jag skulle både vara ännu så mycket räddare och dessutom sorgsen om hon inte valde att leva sina äkta drömmar, på sitt sätt. ... en kram til dig!!
 
Svar 2012-09-29 14:04   Anneli Wester
Tack Lennart! Ja, har du en dotter som är ute och ränner på farliga grejer så förstår du nog vad jag menar väldigt väl!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in

Tips!