Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Funderingar efter ett möte med astronauten Harrison Schmitt

Bild source reddit.com

Photo source: reddit.com

Jag är inte den enda som åker runt och berättar om upplevelser från en svunnen tid. Härom kvällen föreläste jag om min Sibirienfärd som skedde 2004-5 på Explorers Club´s Årshögtid hemma hos den svenska ordföranden i det svenska kapitlet, Fred Goldberg. För mig är ju den här gamla resan i det närmaste helt ointressant, eftersom jag aldrig haft något intresse av att titta bakåt i tiden. Jag har ju gjort färder sedan dess, som är av mer intresse för mig personligen. Men jag skall inte klaga. Huvudtalaren på årshögtiden var geologen och astronaten Harrison Schmitt. Han pratade om en färd som gjordes för 44 år sedan! Nämligen Apollo 17 färden och han blev den näst siste som strövat omkring på månen och den 12:e människan i historien som gjort så.

Photo Copyright: Patrik Goldberg

I början av sin föreläsning visade han hur rymddräkten såg ut och vad den hade för funktioner den tiden. De två röda knapparna var för nödsituationer. En av dem kunde kopplas in till en reservtank där det fanns syre som räckte en halvtimme. Jag kände direkt, om en sådan situation skulle uppstå om jag hade möjligheten att traska omkring på månen, ja, då skulle jag få panik och göra slut på syret på halva den tiden. Precis som när jag gör mina tafatta försök i dykning. Och verkligheten är ju sådan att det som finns kvar att utforska för oss människor idag, är främst havet och rymden. Och det är klart, om det fanns en möjlighet att få göra en rymdfärd och stiga av på månen, trots min oro för syrebrist i paniksituation, så skulle jag inte tveka att ta chansen. Det handlar ju trots allt om att få perspektiv och möjligheten att sätta in saker i sin rätta kontext.

Photo source: NASA

Det som var av störst intresse för mig. var att ta reda på hur det gick med livet efter hans månfärd. Jag har ju läst en del littertur om de svårigheter som de stött på efter deras unika upplevelse. Exempelvis vet jag att Buzz Aldrin, som jag träffat kort i New York, hade spritproblem ett tag. Och jag vet ju av egen erfarenhet efter den här Sibirien turen som jag måste prata om hela tiden, att livet gick sönder. Och eftersom jag tillbringar en del av min fritid att läsa just om de historiska aspekterna av s.k "exploration" , så präglas mycket av dessa berättelser, främst från de som tillbringat tid i den storslagna, folkfria naturen, som exempelvis polerna, öknarna och Sibirien, av hur svårt livet varit efter hemkomst. Hjalmar Johansen, främst känd för sin fantastiska färd med Fritjof Nansen, ja, han tog ju bössan och sköt huvudet av sig. Så, efter Harrisons förläsning, så pratade vi en stund, och jag ställde den frågan. Han förstod den inte riktigt, så jag ställde om den och då svarade han:

"Det var aldrig ett problem, så fort vi landade började jag gå genom det material vi samlat på oss från månens yta."

Så jag ställde samma fråga till den svenske astronauten Christer Fuglesang som var där och han svarade så här:

"Jag tror det är klart överdrivet att astronauter hade svårt efter hemkomsten. Jag har inte haft några problem och de flesta av oss är mycket rationella människor."

Kanske är det så. Att rymdfarare är mindre emotionella. hur som helst, så var det en sådan där kväll som gav perspektiv.

Harrison Schmitt och Christer Fuglesang Photo Copyright: Patrik Goldberg

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg