Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Jag fick en örfil av Naomi Klein

”Titta inte bort” , ropar Naomi åt mig när jag läser hennes bok och ger mig samtidigt en örfil: ”Vakna! Förneka inte klimatförändringarna!”

Jag måste bara säga att Naomi Kleins bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet är en av de viktigaste böcker jag någonsin läst. Det är just en sådan här bok jag kommer att rekommendera för läsning av alla jag känner. Den förändrar verkligen allt. Det är exakt så som hon inleder sin bok nämligen att hon har förnekat klimatförändringarna så länge hon kan minnas och det är en sanning som gäller även mig. Hon skriver dessutom:

”Vi kikar på problemet några ögonblick och så tittar vi bort.”

Och de flesta av oss gör samma sak. Vi undviker att se de klimatförändringar som sker runt omkring oss i omvärlden. Naomi Klein har definitivt ruskat om mig och tvingat mig att se vad jag har vetat om en lång tid. Jag har ju på nära håll sett de ganska dramatiska klimatförändringar som skett i Sibirien, norra Dalarna, Kazakstan, England och många andra platser. Det är ju så att de senaste 50 åren har det skett dramatiska förändringar globalt och de sista tjugo åren så har världen egentligen utan att någon riktigt begripit, delats upp i två läger.  Det fåtal som har makt och pengar. Och flertalet som inte har något av detta. Och gapet bara växer för var dag som går. Inte bara utanför västvärlden.  Jag såg denna tilltagande upp delning  på mycket nära håll i Moss Side, strax utanför Manchester där familjen bodde under drygt ett år. Och jag börjar förstå att det är dessa få självcentrerade som har makt och möjligheter som fått oss att titta bort och ge upp kampen om en dräglig framtid för våra efterlevande.  Vi vet ju att det är ett stort problem, detta med klimatförändringarna, men vi tittar bort. Vi har gått på marknadsföringen från denna lilla grupp individer och deras fenomenala marknadsföringskunskaper och köpt det faktum att det är lika bra att förstöra allt eftersom det är för sent att göra någonting åt det. Så duktiga är de att sälja in denna felaktighet. Jag har sett det på nära håll.

Jag har framförallt upplevt detta på nära håll när jag haft äran att tillbringa tid med olika urbefolkningar världen över. Nästan utan undantag blir de hela tiden överkörda av de som vill utnyttja deras mark att borra efter olja, genomföra fracking, stjäla deras rättigheter att jaga och fiska på deras egen mark sedan urminnes tider och förändra deras livsföring till det mycket sämre. Jo, det är värre idag än på mycket länge. Kanske någonsin. Bara för att många urinvånare idag kanske har bil, TV och en närbutik som säljer skräp, betyder inte att deras levnadsstandard höjts, tvärtom. Inte allt för länge sedan färdades jag genom världens kallast bebodde plats, Jakutien, ett område som sett ganska dramatiska klimatförändringar de sista åren. Och då pratar jag inte om de förändringar som sker normalt genom en naturlig cykel utan om de som uppstår mest hela tiden nu. Exempelvis, mina vänner evenerna som gör sina årliga turer med ren från ett ställe till ett annat, för både handel och betningens skull, de håller i det närmaste på att tvingas sluta med sitt urgamla värv. Isarna förtunnas i förtid, mitt i den starkaste kylan uppstår varmväder, vilket får till följd att det lager av snö som är närmaste marken fryser till is.  Det för med sig att renarna inte kan komma åt sin föda utan många svälter till döds.  Men få i omvärlden bryr sig om detta, även om det för everna leder till stor tragik.

Naomi Kleins bok är ingen enkel läsning. Det är så mycket information på varje sida, att man får ta sin tid att läsa ett kapitel åt gången och fundera på det någon dag. Jag gillar hennes sätt att använda sig själv på olika sätt för att få fram resultat, exempelvis tar hon upp ämnet missfall, som hon drabbas av under en lång tid, för att till sist komma fram till en förklaring som heter duga. Hon lägger ett pussel genom boken som till sist blir perfekt. Och tveklöst är det så att det är de här klimatförändringsförnekarna som är det stora problemet. De har de resurser och den makt som krävs för att köpa tystnad på olika sätt och vis. Jag var inte förvånad att Donald Rumsfeld och Dick Cheneys namn dök upp igen. För mig då som är intresserad av Mellan Östern frågor, så vet jag vad de kan ställa till med. Jag ser fram emot Naomis dokumentär med samma namn, men läs boken.

Ändock är det viktigaste jag tar med mig från boken att det fortfarande finns hopp. Och det beror på att de senaste åren har det uppstått en sorts massrörelser och grupper av människor som står upp mot denna utplundring av vår jord.  Typ Occupy Wall Street rörelsen eller grupper av urbefolkningar som envist hävdar sin rätt

För jag är helt övertygad om, och har varit så länge, att svaren till ett hållbart sätt att leva har att göra med att vi lär oss av de som vet. Urbefolkningar. Det går att anpassa till det liv vi har med en del kanske smärtsamma förändringar. Vi måste fråga oss, om vi i den här delen av världen verkligen måste ha det så här bra på andras bekostnad. Jag skall i alla fall försöka göra förändringar. Mitt arbetsliv framöver skall präglas av detta och jag gör mitt bästa i vardagen att göra min del. Kanske det gör noll skillnad när det gäller klimatförändringar, men jag mår bra av att veta att jag försöker. 

Jag skriver också det här för att jag tycker det är dags att folk inom min s.k genre måste förändra sitt sätt att göra expeditioner, äventyr, film och mera. Jag tror vi måste försöka undvika att köpa den anglosaxiska modellen att jaget är viktigast av allt. Även om jag förstår att personliga berättelser är riktigt bra för att berätta något. Men kanske bli mer av en aktivist och dessutom göra skillnad. Och peka ut dessa skillnader mellan människor och de problem som uppstått till följd av dessa dramatiska klimatförändringar. Min familj och jag försöker göra rätt. Vi har ingen bil, vi går överallt, duschar inte för mycket, har en låg temperatur inne, äter inte kött, så vi försöker förändra. Och jag tackar personligen min tid i Moss Side för min egen attityd förändring!

Frozen Frontier - CNN Feature from Outwild TV on Vimeo.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg