Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

Expedition England Med Barnvagn: Edale Till Leicester

Jag kom just tillbaka till ett slitet rum från ett besök på en av Leicesters många gurdwaror, sikh tempel, och Dana vill inte sova i sängen. Hon håller nu på att blåsa upp en thermarest, hon har tagit ut sovsäckarna och håller på att bygga bo på golvet. Att ta med Dana på färden har varit en hit! Tveklöst är det så att hon älskar det här livet, även om hon ibland får sitta många timmar i barnvagnen. Jag märker redan nu hur mycket hon lärt sig. Hon vet i stort sett alltifrån vilka kablar jag kopplar in på dator för att överföra filer till hur jag sätter upp tältet och gör iordning lägret. Så mycket att hon brände sig på gasköket häromdagen, för hon, 20 månaders bäbisen skulle laga maten. I Derby hittade hon ett sådant där business card på marken och gick till en kortautomat och lade det på den och försökte nå knapparna för att ta ut cash. Jag hoppas det dröjer tills den tiden blir aktuell!

Lika mycket tur har jag i reskamraten Georgia från Bolton, som är så perfekt det går samt mycket engelsk, med allt vad det innebär i självkontroll och återhållsamhet. Tillsammans har vi nu knallat från Moss Side i Manchester till Leicester. Från ett brokigt mixat samhälle till ett annat. Leicester har idag nästan lika många invandrare som vita engelsmän och det förvånade inte när vi anlände sent igår att vänligheten och värmen var den största vi upplevt fram till nu på resan. Det är bara att konstatera, ju mer kulturer, ju större blandning av folk och olika raser, desto klart bättre! Därför har turen från Moss Side till hit av och till varit lite tråkig. Mest beroende på att det varit vit glesbygd och egentligen ingenting nytt eller spännande. Dock skall det sägas att folk är oerhört trevliga, vänliga och hyggliga i denna del av ön. Ungefär som i Sverige, ju längre norröver, desto bättre…;-)

Nästan varje kväll har vi bott med folk. Alltifrån gruvarbetare till aristokrater, alla lika hyggliga och generösa, och av och till har det varit riktiga höjdare om jag tänker på dokumentären, med intressanta samtal och bilder. Vi går en 16-18 km varje dag, ryggsäckarna ligger runt 12-13 kg och barnvagnen bär 25 kg inklusive Dana. Allt har varit ganska enkelt, 3 punkor, teknik krångel med micksladdar, men annars är det underbart att sova ute i tält igen och vara ganska fri som fågeln och vandra in i människors liv. (tack Anders Nordgren på Scandinavian Photo för hjälpen att lösa problemet!)

Britter generellt i den här delen av ön är ganska återhållsamma med vad de tycker, de säger en sak på kamera, något annat när den är av och det vi pratar om mest, det som kommer upp är frågan om den stora invandringen i landet. Och islamiseringen. Det oroar folk och de tror mer på media här än jag tror vi gör i Sverige. Och media generellt här är oerhört undermålig och sensationaliserande. Och folk köper mycket av den eviga skrämsel propagandan. Och min största chock är nog hur oerhört amerikaniserat det är här och kommersiellt, och mycket av det som jag minns från min barndom i England är nästan borta. Dock skall man komma ihåg att man egentligen inte skall jämföra Sverige/Skandinavien med Storbritannien och de förhållanden som råder, ja, det är ett slitet land, och det beror på den lilla ön och den gigantiska befolkningen. Så jag tycker förhållandevis att de klarar av det bra, ja, det hela. De har mycket mer tålamod och överseende med andra folks vanor än jag tycker vi har i Sverige, som jag tycket har klarat av det multikulturella samhället uselt.

Jag trivs oerhört bra här ute och vädret har varit oehört stekande varmt för det mesta! 1/3 del avverkad!

*Följ vår resrutt här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2014-06-20 Läst 9150 ggr

Logga in för att kommentera

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Läs inlägget

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Läs inlägget

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Läs inlägget