Jag får frågor om mina händer. Om vilka problem de innebär. Men de innebär inte så värst mycket problem. Det finns rent av vissa fördelar. När det är riktigt kallt och man fryser om händerna, var fryser man då? Om fingertopparna. Så har man inga fingertoppar så slipper man frysa om dem. Jo faktiskt, min lilla hand är inte alls dum när det är kallt i bergen, den klarar värstingkylan bättre.

Men du kan ju inte göra si eller så! Javisst, det är möjligt, men vi snackade om problem. Är det ett problem om jag inte kan göra si eller så? Väldigt sällan. Man kan ju ofta göra på annat sätt. Eller så kanske man inte måste göra allt.

Hur ofta har du funderat på allt du hade kunnat göra om du hade tre armar och femton fingrar? Än mindre har du deppat för allt du inte kan göra för att du inte har tre armar och femton fingrar antar jag. Är det ett problem för att du inte kan göra allt du hade kunnat göra om du hade tre armar och femton fingrar?

Sen den dagen jag kom på det var jag klar med mina händer. Jag deppar aldrig för allt jag inte kan göra för att jag inte har tio fingrar eller funderar inte på vad jag skulle kunna göra annorlunda om jag hade tio fingrar. Det är det här som gäller och that’s it.

Okej, vissa problem finns. Jag vill cykla hardcorecykling och det har varit meckigt med broms- och växelreglagen men nu har jag en lösning och nu ska det bara fixas. Ska bara ordna en cykel först. Men ni fattar mitt resonemang. Hur man tänker om problemet. Inte sjutton går vi runt och tänker på vad vi hade kunnat göra om vi hade femton fingrar.

Det där tillämpar jag på allt. Jag har skruttiga ben och that’s it. Fast jag har märkt att jag är förfärligt tjatig med att förklara att jag har skruttiga ben på träningen. Det syns ju inte och jag är så himla långsam i backarna ibland och vill förklara mig stup i ett. Hrm. Fast i bergen är det inget problem, jag bara anpassar mig, går långsammare än om man har ben med lite mer fart i. No problems.

Skallen är också som den är, både fysiskt och mentalt. That’s it. Bara att gilla läget. Fast det där sista stämde inte. Att gilla läget. Med skallen. Skitsvårt ibland. Framför allt när jag klantar till det. Jag gör det ibland. Varken jag vill det eller inte. Mer än vanligt menar jag alltså. Tycker jag själv i alla fall. Blaj tycker jag om det. Drabbar det bara mig är det ofta lugnt men när andra kommer i kläm. Blaj.



Sedan är det ju mycket svårare för andra att acceptera att man inte följer normalmallen i skallen. Att man gör saker annorlunda med händerna är ju sällan svårt för andra att ta, men när man är lite udda, då är det svårare. Framför allt när man klantar till det. Urk. Urk för både andra och för egen del. Faktiskt ett problem ibland.

En träningspolare sa att man kanske måste vara som Anneli i huvudet för att klara det hon gör. Det är ju med huvudet som med händerna, vad gäller fördelar alltså. Det finns ju fördelar med att inte vara som man ska i huvudet också. När det är storm högt upp i bergen brukar de flesta klara en natt. Efter två nätter brukar ungefär 80 % gå ner. Efter tredje natten är alla på väg ner. Utom jag. Då sitter jag lätt en vecka till. Då är jag bra på att fokusera på saker som håller mig på bra humör. Att hålla huvudet skarpt och vid god vigör. Det är min starkaste gren.

Tyvärr är jag inte lika bra på det på hemmaplan. Livet är enklare i bergen. Ska träna på det. Mental gympa.

Har precis fått ta tag i jäkla skit jag ställde till med. Blaj. Har försökt ställa tillrätta. Blajsvårt. Veckans ord är helt klart blaj. Men det går åt rätt håll. Ska bara bli vän med mig själv igen. Försöker hjälpa mig på traven. Åt glass till frukost idag. Jag blir glad av glass. Och jordgubbar till mellanmål. Och plockade blommor. Och hängde med en polare som är bra på att bara vara när jag har klantat. Lite som i bergen, fast i lightversion.


Att bli vän med sanningen om vem man är är fanimig hardcore!

Varför i hela friden skriver jag om det här? Jag vill berätta hur det är att leva mitt äventyrsliv. Ingen ska tro att jag bara är stark och att det bara är glassigt. Fördelarna har sitt pris också. Ruskigt dyrköpt ibland. Men som tur är så brukar jag bli ännu starkare efteråt. Och älska livet ännu mer. Och då har jag skills som gör att jag kan sitta ytterligare några dagar där i stormen uppe i bergen och sjunga och hålla mig glad. Men först, bli vän med mig själv igen. Som tur är så är livet väldigt kärleksfullt. Kram Anneli!



Foto Nicke Johansson

________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________