Bloggar > Annelibloggen > Personlig träning på riktigt!

Annelibloggen

Livets äventyr

Personlig träning på riktigt!

Personlig träning. Eller träning med PT, personlig tränare, som det också kallas. Jag gick en slags förberedelseutbildning för PT-utbildning en gång. Finaste sort. Gillade inte alls. Det var som människan bara var kropp och kroppen var som en maskin. Men vi är så mycket mer och en bra personlig tränare kan hantera allt vi är. Hela livet. 


Personlig tränare, PT, är ett begrepp som ofta används av gymfolk och tränare på gym och utbildning av tränare på gym. Men man kan ju ha personlig tränare utanför gymmet också. Jag använder uttrycket till när man helt enkelt har en person som hjälper en med träningen, oavsett om den sker med maskiner på ett gym, inomhus utan maskiner eller ute eller whatever.

För att träning ska fungera så måste tränare möta mig där jag befinner mig. Lämna sin egen filt och kliva över på min och kolla hur det är att leva där. Vitsen med det är att de instruktioner, råd, läxor mm. som tränaren sen kommer med är anpassade för att fungera i den världen. I min värld. I mitt liv. Eller ditt. Olika över allt. 


Jag ska flyga med mina vingar i mitt liv, är det taskigt drag i dem får vi fixa det, inte låtsas som att det är på enn annat sätt än det är. 

När instruktionerna inte fungerar så säger många personliga tränare att man inte var motiverad. Du måste vara motiverad annars kan jag inte hjälpa dig. Men har man skaffat en personlig tränare så är man motiverad. Sedan om den personliga tränaren inte kan möta just den konstellationen av motivation är hans eller hennes brist. Inte min. Eller din. Men det är en bekväm ursäkt. Instruktioner, råd, tips, mm. ska vara anpassade så att det fungerar hos mottagaren, ger jag någon råd som som utgår från att man har visst kämpa men personen har sin kämpa-switch i off-läge så är det kassa råd. Det är mitt utgångsläge. 

Okej, ja, det finns en del personer som har ett väldigt bekvämt mode inställt, typ att om jag bara skaffar en personlig tränare så försvinner valken runt magen av sig själv. Olala, nä, den lätte går vi inte på.


Nä, inte så tunga till mig den dagen, vi fejkade för det var en kul bild. Men lite får man allt kämpa om det ska ge resultat. Hur kopplar man folks motivations-swich eller kämpa-swich i onläge? De måste göra det själva men man kan hjälpa dem på traven. Hur då? Det är individuellt och olika beroende på dagshumör, jag tycker det funkar bäst att köra det ad hoc på känsla. En del är väldigt låsta i sitt off-läge och olala, då får man nåt att bita i. 

En duktig personlig tränare kan möta även den som har sin kämpa-swich eller motivations-swich i offläge och förklara att så funkar det tyvärr inte och hjälpa den personen att vrida sina switches i onläge, men det kan vara jättesvårt, fodrar skills och mycket fokus.  

Men om vi antar att de här swicharna redan är i on-läge och att det handlar om att hitta träning lämplig för just den personen, utifrån den personens motivationsgrad, så tyvärr, väldigt många personliga tränare har inte skillsen. De har inte förmågan att lämna sin egen värld och kliva in i någon annans och se hur det ser ut där, vilka förutsättningar som finns, vad just den personen går igång på och när han/hon rent av tappar lusten, orken av. Det fordrar att man har kommit en bit i sin egen personliga utveckling för man kan ju bara se det man vet om. Har man inte varit runt i livet vet man inte så värst mycket.

Än mindre har de kunskap och förmåga att anpassa sig till det och anpassa träningen, uppgifterna, läxan osv till det. Det är ju en sak att veta att man kan göra så, en annan sak att ha färdigheten, att kunna.

Ibland är det t.ex. helt fel med hemläxa. Personen är inte i läge att fixa en hemläxa, det blir mest en stressgrej. Då skippar man det och man får hitta andra sätt att sig framåt.  

Jag själv har haft matläxa den sista tiden, olala, jag äter jättebra, idag äter jag ännu bättre än när vi skannade av vad jag äter, men jag äter för lite åt gången så jag blir snart hungrig igen så det resulterar i att jag äter väldigt många gånger per dag och det triggar igång mitt blodsocker om och om igen. Inte bra. Så jag behöver skärpa mig lite där. Det går så där. Då kan jag antingen ha battle med mig själv och kriga som fan med att äta mer varje gång. Nja, ett sånt batttle skulle jag få hålla på med lääänge, då är det bättre att jag undrar varför äter jag så lite, så jag kommer åt problemets kärna så jag kan göra nåt åt det, det är mer annelistyle, så ja, jag undrar jag ju varför jag äter så lite. Så jag försöker styra upp det, jag klurar som fanken men vet inte riktigt varför än, tar nog med det till hypnosen en dag, där kan jag få svar på det mesta om varför jag gör som jag gör. Japp, jag har börjat med hypnos, funkar asbra för mig, återkommer om det i ett inlägg framöver. 

En bra personlig tränare ser det här. Aha, hon vill klura ut varför och få ordning på det för gott. Då kanske man inte ska piska på så mycket om det. Känner man mig så vet man att rätt var det är trillar tjugofemöringen ner och vips så ändras mitt beteende, kan gå på en dag. Nu har medvetenheten hjälp mig lite så jag äter inte typ 8-9 ggr per dag, bra är typ 5 ggr, men jag ligger på kanske 6-7. Alltid nåt.

Samma med hemövningar. Jag har en lista med övningar jag kan göra. Kan. Inte nödvändigtvis ska. Inte måste. Varför inte ska? För jag rockar fortfarande mycket headstuffgrejer och ibland får de företräde framför allt annat, det måste få det. Då blir det knas med massa måsten. Ibland tar annat plats. Mina headstuffgrejer är ibland som en tornado i både brôt och styrka. Och det tycker jag en personlig tränare ska kunna anpassa till. Inte ställa in, inte sluta, utan just anpassa. 


Och vad pågår här inne? Vad gör vi med det på träningspasset idag? 


Och här inne? Och vad gör vi med det på dagens träningspass?

Ibland kommer jag till min träningsklinik och jag har brötat som tusan hela natten och skallen hänger på sniskan rejält när jag kliver in genom dörren. Rent bokstavligt.  Vad händer då?

Min tränare är crazy bra på att läsa mig och jag hinner inte ens sätta mig i soffan innanför dörren innan hon har rekat av läget och snabbt anpassar träningen helt till mitt mode för dagen. Lite kaffe och lite mer tid för henne att se hur min dagsform är. Är jag mosig i skallen så blir det kanske tungt benpass. Benpass är bra för mosig skalle för det är en stor muskelgruppp och jag blir så där härligt trött efteråt som ger massa skön vila. Dessutom är det ingen psykbrytsövning. Hänger psykbrytet i halsen så är det nono på komplexa övningar med t.ex. mycket koordination och balans på en gång, då måste man använda skallen och det är inte bra när skallen redan går knäna. Ibland får jag värsta gladövningarna, t.ex. blir jag sjukt glad av att se hur bra jag har blivit på peak på boll för ett tag sedan, jag lever på det än.

Rent av en toppenbra övning till en psykbrytsdag. Min tränare, Marie Gustafsson på WestCoast4, kan sina tricks. Hon läser, hon anpassar. Det fodrar som sagt att man själv har kommit så långt med sin personliga utveckling så man har de mentala redskap som behövs för att läsa andra. Det hänger en del på personkemi också, min tränare är väldigt enkel och det är jag med om man bra har förmågan att läsa mig. Hon har det och det blir toppenbra.


En tung boll i ett rep slås från sida till sida. Vi kallar den tornadobollen. Den kan möblera om en rejält i skallen. Åt vilken håll möblerar den om just mig? Och vart vill vi med skallen just idag? 

Typ sånt. Bara huller som bullerexempel. Men typ sånt ska en personlig tränare kunna läsa och anpassa träningen till. 

En del är som en motorväg, då behövs inte så värst mycket anpassning och man kan som tränare rent av använda färdiga program. Men då har man innan läst av att den personen är sån. Just nu. Den är viktig. Just nu. Det ändras. Vi ändras. Ständigt.

En annan grej. Min träning som jag har nu på WestCoast4, det är en elitklinik som i stort sett bara har personlig träning, inte bara men nästan. De har jobbat lite mot mitt förstånd och min glädje. Haha. Jodå. De har jobbat med mina svagheter, t.ex. har jag haft ett hutlöst vingling bäcken, helt omöjligt att ta ett steg framåt med en fot och böja benen ner, så kallat utsteg, jag vickar hej vilt. Hur kul var det att jobba upp en sån grej? Än mindre kul blir det när man inte fattar hur totalt B man är på såna övningar. Ingen värdering om mig där, bara ett krasst konstaterande att jag var totalt urkass. Men jag visste att jag så jäkla kass och jag visste inte hur mycket träning och vilken slags träning det fordrade. Nu kan jag se skillnaden, jag kan se hur jag kan göra. Och omg jag kan ha åsikter om allt och inget och omg vad jag kan babbla. Ändå fick de ihop det. Mitt bland allt mitt babbel och mina idéer om allt och inget.

Fatta det fordrar skills att se vad som behövs och hur man fixar det och dessutom på ett sätt så jag varken tappar lusten, orken eller får ett bryt. Det är personlig träning på riktigt. Inte ett enda bryt jag har haft.

Nu är jag starkare i skallen och det är okej att pressa mig bortanför min psykbrytsgräns. För att känna att det händer inget, det är inte farligt, och vi kan ta hand om det också. För att upptäcka och erövra det som finns bortanför gränserna. Gränserna är bara illusioner och det är illusionerna som ska bort. De gör den resan med folk också. De försöker men jag bara skrattar. Haha. Skrattar och ler och är glad.

Att bara bryta ner någon är inte svårt, men det är något helt annat, det är inte det jag pratar om. Att pusha någon ur sina komfortzoner, rejält, för att hitta nytt, på ett konstruktivt sätt kan fodra gråt och gap och skrik och tandagnisslan. Men det är inte bryta ner. Det är här handlar det om att pusha personen förbi inre murar på ett konstruktivt sätt. Jätteviktig skillnad. Fordrar skills. Och det som funkar hos en person funkar inte för en annan. Finkänslighet. Ad hoc. Skills. 

Sist fick jag återigen en rejäl mangling, men jag var ledsen den dagen, tårarna började vattnas ögonen, jag kämpade på men det blev mer ledsamt än kämpa mot inre murar så vi bröt, dessutom rasade mitt blodtryck, jag hade varit lite knas i kroppen dagen innan. Jätteviktig skillnad.

På’t igen, en spännande upptäcktsfärd, hur får man mig över gränsen och vad händer då? Det fordrar fingertoppskänsla, hitta rätt dag så det inte blir en destruktiv grej, och sen hur gör vi med just den här personen. Med mig. Jag är jättenyfiken. Äh, klart jag varit över gränser förr. Tusen gånger rent av. Men varje gång är jag lika nyfiken.


Balansträning - jag skiter helt i tråkig sjukgymnastik - longboraden funkar asbra som träning och gladast vinner! Jodå, vi tränar på träningskliniken också, så länge det är kul och ger bra resultat är jag på. Framför allt har de gjort mycket för min koordination. Nu är det nog bara balansen och mina ben som släpar. Vilken resa det har varit, för 15 år sen kunde jag med nöd och näppe gå ner för en trottoarkant på egen hand. 


En annan grej. Hur är olika personer starka? På vilket sätt är de starka? Hur hittar de styrkan? Vad har de för oolika mindset att ta till i olika situationer? Olala på den också. Jag ska inte gå in på det här, det finns så mycket att skriva om det, men den är jätteviktig. Jag själv är stark på ett väldigt annorlunda sätt. Det är få som ser mina olika powermindsets. Jag kan rent av verka mesig om man inte ser. Iband syns min kämpa-gogogo-power väldigt tydligt, ibland syns min glädje-all-over-the-place-power, ibland syns min inte-ge-upp-power. De är lättast att se för andra, det är väldigt tydliga när de rockar loss och knôkfulla av power. Men där finns så mycket mer, som för andra är svårt att se. Min unicorn-power. Den som allra mest försätter berg. Svår för andra att se. Ännu svårarre att greppa. Det är svårt för en personlig tränare att se alla olika människors power men en del har inte ens medvetenheten om det här. Och att vi använder olika mindset olika dagar, olika humör och också för olika övningar beroende på längd, explosivitet osv. Hur ser den personlige tränare det här? Och hur använder han/hon det i träningen? Hon lockar han/hon fram olika mindset vid olika tillfällen? Och vad är möjligt och rätt att locka fram idag? De flesta har inte tränats i sånt här alls.  

Jag kör på WestCoast4 i ett par månader till. De har supportat mig. Ska bli spännande och se om det lyckas få mig över den där gränsen. Och än mer spännande att se vad vi hittar där. Jag tänker att jag får ännu mera mentala skills. Så bring it on, bring it on babes! 

Återigen exempel på vad en bra personlig tränare kan hantera. 

Men hallå, ska inte träning vara kul och glädje? Absolut. Men om man bara ska hålla sig till all in glädje så har man lite mindre spelplan än om man vågar pressa sig ur glädjezonen. Men det kan ju vara glädje även i det obekväma, som jag, som är så inibänken nyfiken på vad som finns där bortom psykbrytsgränsen. I den nyfiken finns massa glädje. Då kan man hålla i den och ta brôtet just ddär och då. 

Om någon säger att jag vill att du hjälper mig att komma i form så jag kan springa en maraton och jag vill bara ha glädje så kanske jag måste säga nej, jag måste pusha dig ur din egen komfortzon flera gånger för att du ska klara att komma i form så pass så du kan springa en maraton, men jag kan försöka göra det så glädjefyllt som möjligt. Då måste personen välja. Kan funka så där bra. 

Eller så kan man göra en luring, och köra ett bra tag tills de har kommit nära den där gränsen, och sen förklarar man att jag måste pusha dig lite ur din komfortzon ett par gånger om vi ska komma vidare med din utveckling och det kan hända att det inte bara är kul men om du fixar så kommer du att få det här, det här och det här. Finns inte en kotte som bangar i det läget.  

Sen finns det andra som har en jätteresa inom sig men som man inte kan gå in i, den är för stor och fordrar andra skills, typ terapeutskills, och då får man rocka ad hoc, göra det bästa av situationen och försöka ge dem mentala skills i samband med träningen. Hur man gör det fordrar en hel arsenal med verktyg att arbeta med och svårt att beskriva så här.


Hur kul är det här då? För mig som går igång på att styra upp min dåliga koordination och kan se i en spegel precis hur jag rör mig och kan se mina framsteg så japp, jätteglad blir jag. Hur glad någon annan skulle bli av samma övning? Noop, har inte hit att göra. Alla har sin resa.

Eller en annan grej. Vad vill den personen? Vad vill personen med sina mål? Hur förhåller sig den här personen till sina mål? Dvs. inte hur jag förhåller mig till mål utan hur den här personen förhåller sig till mål. Är det viktigaste själva målet, att nå dit, eller som jag, som har mål som en dragningshjälp framåt här och nu men det är inte så värst noga om jag når dit, det är mer som tankemodeller som drar mig framåt och that's it. Cho Oyu är inget mål, det är en tokigt kul grej som jag mår bra av. 100 armhävningar, var uppe i 72 härom året, eller var det 82, minns inte var det, drar mig framåt. Fortfarande. Nu ligger jag kanske på 40. Och that's it. 100 st drar mig fortfarande framåt. För andra är det viktigare att just klara sitt mål annars känner de sig misslyckade. Eller nåt. Jag känner mig inte misslyckad, jag gör ju ett asbra jobb framåt. Typ så. Få personliga tränare kan hantera andras förhållande till mål.

Hur har vi det med våra drömmar, hur ser de ut för olika personer? Ska drömmarna näras eller täras? Hur påverkas den här personens drömmar av just den här träningen? Någon som vet? Fuck world records - life rules har jag tatuerat på min arm. Lesson learned efter mitt världsrekord. Och jag vill ändå högre. Min resa i mitt liv. När jag föreläser är jag noga med att tala om att det gäller för mig, i mitt liv. För andra kan ett världsrekord vara en helt annan resa. Inte skada det för dem.  


När jag fick de här handskarna av min thaiboxarvärldsmästarkompis Jennifer Österlin låg de i sängen på natten. Hon tycker jag är the queen of fucking everything så de passar mig. De hänger alltid framme. Mycket dream power i dem. För mig. Skateboardhjälmen hänger också framme. Min diamantpimpade isyxa hänger framme. Powerstuff. Me hur tänker jag för att plocka fram min dream power? Hmmm.  

Återigen exempel. Finns massa massa att skriva om det här.

Måste det vara så här? Nä, det måste ingenting. Det finns tränare som är skitdåliga på det här och kan nå toppenresultat men de kan bara jobba med vissa sorters personer. Låt dem göra det då. Men inte paja ner de som inte funkar genom att säga att de inte har rätt motivation whatever. Säg att jag jobbar på ett annat sätt och man måste ha kommit lite längre med sig själv eller jag har inte den kunskapen som behövs för att hjälpa dig eller whatever det handlar om. Men det finns de som inte alls kan det här och jobbar med klienter som behöver i vart fall en del av det här och så går det som det går. Dvs. så där. 

Jag är otroligt tacksam för mitt numera mycket stabilare bäcken och allt annat jag fått. Det är faktiskt del av det svåraste rent muskelmässigt när jag bestiger höga berg. Jodå, att gå ner för ett berg på 7000-8000-meter med en tung ryggsäck är inte lätt. Att böja benet, steg efter steg, och hålla emot med mesta möjliga stabilitet för att inte riskera att tappa balansen. Nu har jag ett stabilare bäcken vilket gör att det är mycket lättare att gå ner. Framför allt säkrare. Jag har gått baklänges många många gånger för att jag inte har litat på mina ben och också min balans. Det är lättare för benen att gå baklänges men det tar tid. Med bättre bäcken funkar balansen också bättre. 

En annan grej. Varför har jag personlig träning som själv har skills att hjälpa andra? För man kan hjälpa med olika grejer och det är svårt att se och jobba med sina egna svagheter själv. Det är inte konstigare än att det är bra att bolla sina headstuffgrejer med någon annan även om man har bra skills på att hjälpa att bolla andras headstuff.

Well. Lite idéer om personlig träning. Inte menat som en lag huggen i sten, bara lite idéer. Ingen kan allt men alla kan öka sin medvetenhet. Jag hjälper till, företrädesvis i Skatås i Göteborg men även på andra ställen, hör av er. Ett tag till, sen får vi se hur det blir nästa år. Och min träningsklinik hjälper till. WestCoast4 i Sävedalen precis norr om Göteborg. När man ser Triumfglassfabriken från motorvägen, precis där fast på andra sidan av motorvägen.  

Så, kör så det ryker med träningen på ditt sätt, sök det som funkar för dig.

Och slutligen ett tips, om du vill börja springa eller whatever men har svårt att komma iväg så fokusera helt på att du ska ut genom dörren, skit helt i resten, du ska bara ut genom dörren. Sen hur springer när du kommer ut, whatever, det löser sig, spring en runda bara, spring till en polare och kramas eller nåt, och hem igen. Bara du kommer ut. När du varit ute ett par gånger kan det bli lättare och då kan du börja fokusera på vad du tränar osv. Ett mantra som hjälper mig när jag inte kommer ut genom dörren – tänk inte bara gör, tänk inte bara gör, tänk inte bara gör. Dvs på med mjukisbrallor och träningsskorna och uuuut! Skit i resten. Skit i kläderna, man kan springa i skjorta också, bättre att springa i skjorta än att inte springa alls. Så, uuuut! 

Huller som buller med mycket i det här inlägget. Huller som bullertankar.
Woop. 
Anneli

Här är ett annat inlägg om min mindset när jag tränar. 

- Till WestCoast4 .
- Följ min polare Jennifer Österlins, bara några år efter hon började träna vann hon VM i kickboxning, snacka om att allt går, och snart är det dags för VM igen. 
- Tack Merrell för Merrell Glove - bästa träningsskorna ever!
- Tack Gothia Ink Tattoo för tattoosarna som också drar mig framåt! 
-----------------------------------------
F Ö R E L Ä S N I NG !
Jag föreläser i Göteborg den 5 juni - mer info här!
------------------------------------------
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, crazy, nu har den passerat 140.000!! 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________   

Inlagt 2014-04-04 09:32 | Läst 18298 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-04-04 12:33   OBD
Jag gillar att läsa vad du skriver. Men jag hänger inte riktigt med i alla svängar. Börjar väl bli seg, inte bara i kroppen utan även i skallen. ;-)
Håller helt med dig i dina tankar om personlig tränare, även om jag aldrig har haft någon. Men skulle jag anlita en PT så skulle jag självklart kräva att den skulle passa just mig.
Stryker gärna under avslutet av ditt blogginlägg: uuuut, uuuut, uuuut !
Allt gott!
 
Svar 2014-04-16 09:15   Anneli Wester
Jaaa, uuuut! :)
Allt gott till dig också Bertil!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter