Bloggar > Annelibloggen > När måste man bevisa sina ...

Annelibloggen

Livets äventyr

När måste man bevisa sina prestationer?

För två år sedan fick jag utmärkelsen årets äventyrare för min världsrekordtopptältning på 7546 meter höga Muztagh Ata. Jag var dock först tvungen att kunna bevisa det, hade jag bilder? Jadå, jag hade filmat från toppen, tältet och sen hela varvet runt där uppe, åt alla håll. Vem som helst som hade varit där uppe i redigt skick kunde bevittna att japp, det där är toppen av Muztagh Ata. Men om jag inte hade kunnat det, hade jag fortfarande kunnat hävda världsrekord? Hade jag över huvud taget fått påstå att jag hade gjort det?

 
Vad vore mina storys utan bilder?  

Om jag hade rest till Teneriffa på semestern hade någon kommit på tanken att ens fråga efter bevis? Knappst. Om jag hade sagt att jag varit uppe på en topp där? Förändrar inget. Om jag sagt att jag hade varit på toppen av Kebnekaise? Nä, förmodligen inte. Kilimanjaro? Nej, hade nog inte behövts nåt bevis då heller. Aconcagua, nästan 7.000 m? Någonstans passerar vi en gräns och helt plötsligt måste det styrkas. Bevisas.

Vad är det för gräns, var kom den ifrån? 

En grej att fundera på för de som är intresserade är var den gränsen går. Dels i bergen men också i andra sammanhang. Jag själv är mer intresserad av varför det här fenomenet finns. Varför vi har en sån gräns. Vad som har skapat den. Varför vi behöver den. Och är det något urmänskligt, eller är det bara ett påhitt i oss pga. av nåt knas.

Nu menar jag inte att man har svårt att tro på det över huvud taget, att det kan vara sant. Om jag säger att jag har tältat på toppen av Everest i en vecka så verkar det osannolikt. Svårt att tro på. Det är inte den grejen jag menar. Utan något som är fullt sannolikt men som där det ändå är nåt i oss som vill ha nåt slags bevis för det. Jätteintressant.

Jag har ju sagt att nä, jag är inte intresserad av Everest. Men om nu någon lägger stora högen cash på bordet och säger, Anneli, gör vad du vill men gör det på Everest – och jag blir sugen på att leka, vad gör jag då?

Antingen försöker jag tälta precis nedanför toppen och sen tar jag en piss off-bild på min hand mot toppen och tatueringen fuck world records life rules synlig och sen går jag ner. Eller så går jag helt off season och försöker att tälta på toppen och skippar kameran och om jag klarar det så säger jag att jag har gjort det, dessutom högt och ljudligt, men utan att kunna bevisa ett skvatt, bara för att se vad diskussionen blir. 

Får man göra så?

 

Man får väl göra vad sjutton man vill. Och det finns inga lagar om att man måste bevisa att man har gjort det man har gjort eller det man har sagt. Man gör som man vill.

Men för all del, alla andra har också rätt att tycka vad de vill om det, och nästan vad de vill får de också skriva på internet osv. Det får man ju ta varken man vill eller inte.


Om det står i tidningen, har jag mindre battle med att det har hänt då? Är det liksom bevisat för att det står i tidningen? Men om det står på internet? Räcker det? Vilka regler gäller när jag okejar och inte okejar vad andra gör?

Det här med att någon inte kan tro på det man gör – vems problem är det? Om jag säger att jag har varit i 70 änder och säger att de inte tror på det. Jag har inte bilder så jag kan inte bevisa det på så sätt men jag har mina pass. Är jag skyldig att bevisa nåt för dig för att du inte kan tro på det? Är det mitt problem att du inte kan tro på det? Eller ditt? Kanske upplägget mer borde vara att hörru Anneli, jag har fått en hangup här och har svårt att tro på att du har varit i 70 länder och det stör mig, skulle du vilja hjälpa mig, kan jag få titta förbi hos dig och kika på dina pass så jag kan släppa det här? Ni fattar skillnaden? Olala.


Mina pass? Nänänä, den där bilden bevisar ingenting. 

Jag har gjort crazy mycket i livet. Grejerna i sig är inte super duper special, det som är super duper special är att jag har gjort så inibänken mycket. Jag är snabb, processar snabbt, det gör att det händer mycket. Dessutom starka grejer. Det mesta får inte plats på varken Facebook eller här, då skulle ni få whiplash på en vecka. Jag tar duttar. Men det här skulle kunna vara ett problem för någon, kan det här vara sant att hon har gjort allt det här? Well, det är ju inte mitt problem, det är ju den personens problem. Om jag inte gör det till mitt problem, sväljer mothugg eller whatever. Men om vi stannar vid att det är ditt problem. Är det en big issue för dig och du har hang up på det så hojta till, Anneli, jag greppar inte det här, så kanske jag säger, ajdå, hörru, kom hit och kolla, fingrarna är borta på riktigt. Eller jag med dina grejer. 

Man kan ju säga till vad som är svårt att greppa så kollar man på det. Istället för att börja whatever man gör. Utgångsläget är att det är ditt problem, inte mitt, men jag kan hjälpa dig om du behöver hjälp. Och vice versa. 


Om jag inte har bränt upp mina fingrar med en cigarettändare - vad har jag då gjort? De liksom inte bara var borta en dag. Och var är den storyn? 

Mina fingrar. Det är ju starkt. Väcker reaktioner. Jag har bränt upp den med en cigarettändare. Crazy knas på den. Ett tag sa jag att det var en trafikolycka, fixade inte med knaset och ff.a. de knasreaktioner som det väckte om jag sa som det var. Får man göra så? Hitta på? Herregud. Men bortsett från det, vad handlade det om egentligen? 

Jag pallade inte med andras reaktioner på min sanning. Jaha, vad handlar det om då? Jag pallade inte med de känslor som andras reaktioner väckte i mig. Där har vi den.

Och mina känslor väcks av mitt eget förhållningssätt. När jag lärde mig att förålla mig till andras reaktioner på ett annat sätt så skapade det inte så obehagliga känslor i mig och vips så klarade att jag att berätta. 


Vems regler är det som gäller när vi känner att något behöver bevisas? Om jag själv känner att japp, det här behöver jag ha styrkt annars får jag hangup och knas, ska jag använda de reglerna som universella regler som ska gälla för när alla får hangup eller knas på nåt? 

Jag var på en dykkurs för ett tag sedan. Blev intresserad av min förmåga att hålla andan. 5.34 efter bara tre dagar. Nu har jag snart passerat sex minuter. Svenska rekordet i statisk apnea, som andhållning heter på dyknördspråk, är för damer 6.49, om jag läst rätt. Om jag slår det, kan jag säga det då? Klart jag kan. Men det är ju vettigt att vara öppen med att jag har gjort det hemma i sängen utan officiella kontrollanter. Eller hur jag nu har gjort det. Annars blir det lätt knasreaktioner. Men om jag inte fick säga alls? Jo, jag får säga. 

Det blir ju knasigt annars. Ska jag förbjudas från att säga hur länge jag kan hålla andan bara för att jag råkar vara bra på det? Om Nisse kan hålla andan i tre minuter så får han säga det men jag får inte för jag är duktig. Nä, knas på den. 

Om Kalle hoppar 2.50 i höjdhopp hemma i trädgården, får han berätta om det då? Ja, klart han får! Har jag problem med det är det mitt problem. Är det ett jätteproblem kan jag be att få kika när Kalle hoppar. Kanske jag får det. Kanske inte. Olala. Det är fortfarande mitt problem.

Kanske det är ett sånt problem så jag blir arg på Kalle, du din dumming, du ska minsann inte säga att du har hoppat 2.50 utan att bevisa det – för jag blir helt knas! Eller säger jag dumma dig, du är en knäppis för du har minsann inte bevisat det du säger, dum, dum, dum! Det händer ju att folk reagerar så också.

Åter till det här varför vi behöver ha styrkt vad andra gör. Varför? Och när behöver jag det själv, det är ju också en fråga. Behöver jag kunna styrka att jag kan hålla andan i nästan sex minuter? Känner Nisse att han behöver styrka att han kan hålla andan i tre minuter? Eller Stina som var på toppen av Kilimanjaro? Behöver hon styrka det för sin egen skull?

 
Hur föränderlig är min uppfattning av andra?  Hur lätt eller svårt är det att påverka den? Hur påverkas den? Hur mycket kan jag själv styra detta? Hur självständig är jag? Vad behöver jag bevis för att köpa? 

Jag behöver inte styrka att jag kan hålla andan i nästan sex minuter. Eller att jag har varit i 70 länder. Eller att jag har tältat på Everest om jag har gjort det. Däremot finns det annat jag behöver styrka. Att jag är sån här som jag är. Det är en grej som är viktigt för mig att visa. Min egen hangup. För min egen skull alltså. Varför då? Vet inte riktigt. Klurar på det.

Vad behöver jag att andra bevisar? Vad behöver jag själv bevisa? För vem? Andra? Mig själv? Och varför? Olala. Vad händer om vi formulerar om frågan när måste man bevisa sina prestationer – till – när måste man bevisa sitt liv? Lalala. 

Woop!

----------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida, där händer inte så mycket nu. 
Här är min privata svenska facebook, där händer desto mer!  
Och här har ni min hemsida. 

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt! 

Inlagt 2014-06-26 10:42 | Läst 10105 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-06-27 12:45   Totteman
Bra skrivet, i en tid när man endast finns om man är på Instagram, Facebook, Twitter.
Panik!...Jag glömde min Garmin hemma...Arghhh!!!...Jag kan inte visa att jag sprang den där superduperlångarundan! Sh..tt..pomfritt!!
Fast det var rätt skönt ändå...Jag KUNDE springa ändå.

Varifrån kommer behovet av bekräftelse?
 
Svar 2014-06-27 20:28   Anneli Wester
Tack! :)
Jag tror det är vår urinstinkt, att inte bli avvisade av modern som jätteliten, det vore ju död, och genom beräftelsen får vi signaler att vi är ok, vi kommer inte att avvisas. Inget vetenskapligt, bara mina egna funderingar. :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook