Bloggar > Annelibloggen > Hur jag lärde mig springa ...

Annelibloggen

Livets äventyr

Hur jag lärde mig springa igen

Jag är född med väldigt överrörliga leder. Inte bara så där lite extra rörlig utan väldigt rörlig. Det beror på en medfödd bindvävsdefekt. Bindväven håller ihop vävnader och min bindväv är väldigt elastisk. Det märks både i huden och i lederna och också en del i tänderna, emaljen består av bindväv och jag får som gropar i tänderna.

Vad gäller lederna så gör det att jag dels jag dra i lederna på ett lite crazy sätt. Jag stretchar sällan men kan ändå sätta båda fötterna bakom huvudet, jag kan böja fingrarna baklänges ovanligt långt och sånt. Det är urkasst för det gör att lederna hoppar på sniskan stup i ett, mest i ryggen. 

Vad gäller fötterna så gör det att jag trampar isär fötterna rejält i varje steg. Jag är inte alls plattfot men blir nästan platt när jag står på fötterna för att lederna håller inte ihop foten. 


Till synes vanliga på utsidan. Jag kan inte bilda tjock hud under fötterna, men det är nog något annat, pappa har likadant. Det gör att det gör sktaont att gå barfota och det splar ingen roll hur mycket jag försöker vänja fötterna. Minns som barn när jag såg hur de sprang barfota runt en grusplan i Auschwitz, jag tänkte att om det blev krig var det viktigt att jag fick med mig tejp så jag kunde tejpa under fötterna, annars skulle jag inte kunna springa där och bli dödad. Hrm. 

Hur som, när jag har sprungit så har jag lätt tippat åt ena eller andra sidan för att vristen varit för svag och elastisk för att hålla vristen rak.

Jag gillade ju att springa men det gick till slut inte. Jag hade lagt tusentals kronor på skor och specialgjutna sulor och allt jag kunde komma på. Alla löparbutiker med specialgrejer tippade sönder mina vrister ännu mer. Det blev inflammationer och grejer. Jag tejpade för att stabilisera men nix, det gick inte i längden. 

Så jag släppte det. Och hittade på annat. 

Tills jag kom på att fötterna mår ju utmärkt i mina seglarskor. Och i conversen. Och i sandalerna. Där tippades det ingenting. Det fanns ju ingen höjd. Helt plant. Jag gick ju nästan som direkt på marken.

Fötterna älskade det. Jag gick som om jag var barfota. 

En dag i Los Angeles när jag bodde på Venice beach så blev jag så himla springasugen när jag såg alla andra som tränade där så jag drog på mig sandalerna och sprang bort till Santa Monica beach och tillbaka. Olala. Gick utmärkt.

Experterna hade krängt på mig löparskor med jättetjocka sulor med massa stöd men desto högre skor desto mer kan man tippa. Nu gick och sprang jag plant. Platt. Lågt. Direkt på marken.


Plana skor in style. Toppenbra för mina fötter.  

Och det funkade utmärkt. 

Jag testade värstingmaratonskor. De har extremt tunn sula för att de duktigaste maratonlöparna vill inte ha massa eh, ursäkta, skit under fötterna. Det väger och de skadar vårt naturliga löpsteg. 



Japp, när man både går och springer utan sula så har man ett helt annat steg. Det här är också en viktig grej. Man sätter i foten mer i framfoten istället för på hälen. Att sätta i foten  i hälen blir ett jätteslag mot hela foten, vristen, benet, knäet, höften, ryggen osv. Smäll efter smäll efter smäll. Klart det behövs dämpning. 



När man springer barfota sätter man i foten i framfoten och där finns massa ben som är till för att skapa stuns. Vristen, knät och höften hjälper till med stuns på ett lent och naturligt sätt. Jag själv känner i alla fall jätteskillnad. 

Testa – ställ er på golvet och studshoppa lite på framfoten och känn efter vad det finns för stunsmöjligheter, och studsa sen lite med hälen i golvet i varje landning. När är benen, vristerna osv som mest stunsiga? Eller vad man ska kalla det. Det där är vårt naturliga stötdämpningssystem. Slår alla sulkuddar i världen. 


Enligt många experter är det dumt att gå plant och nära marken, dvs naturligt, människiskan är inte skapt att gå med sitt naturliga steg utan behöver speciella skor med speciella sulor att gå i. Typ. Hrm. Jag struntar i expertråden och låter mina  fötter få gå som fötterna mår bäst av - dvs. plant och så nära marken som möjligt. Här några mm högre i hälen, funkar. 

Så jag testade vidare i skovärlden och nästa steg var barfotaskor. Fivefingers passade inte mina fötter så bra och jag gillar inte att det fastnar grejer mellan tårna och tycker avsteget är lite slappt i dem, men de är trevliga till yoga. Till löpning och vardag fastnade jag för Merrell Glove. Deras mesta barfotasko. Nu var jag hemma, fötterna fick plats, jag fick bra avsteg och jag fick springa naturligt och plant. 

Och det är så det håller på nu.

 

En dag snubblade jag över Merrell när de hade utställning och japp, vi blev kompisar. Jag har testat massa skor och de har numera bra nybörjarbarfotaskor, dvs. det är en liten, liten upphöjning i hälen, d.v.s. höjdskillnad på fram och bakfoten, så att de som inte alls är vana får en liten inkörningsperiod. Rekommenderas om man fegar lite.


Nybörjarvarianten - lite mer sula.  

Om ni testar så ta det försiktigt i början, korta sträckor åt gången, det är så annorlunda mot det konstgjorda steget vi har i vanliga skor och man får lätt lite ont i ff.a. underbenen i början, som träningsvärk. 

För egen del älskar jag fortfarande deras all in barfotasko mest. Det har sprungit 30 km som längst, funkar utmärkt när jag hade vant mig. Underbara att springa i skogen med, inte massa vricka fötterna för att underlaget är ojämt utan kroppen kopplas på på ett naturligt sätt och parerar för underlaget.  

Jag var dum nog att testa hur snabbt jag kunde springa på ett löpband för snart två år sedan. Det var ingen bra idé alls för på löpband springer man också onaturligt och jag pajade en stötdämparkudde under hälen. Helsikes dumt i löparperspektiv. Gick inte springa. Inte ens ett par km. Totalvila var det som gällde, så skulle det kunna läka helt. Det var inte så farligt för när jag rockade mina headstuffgrejer var det ändå svårt att träna samtidigt, fanns inte energi till det, jag hängde mer på promenadnivå.

Sen började det bli bättre i skallen och jag fick till en deal med specialträning på en elitklinik i ett drygt halvår, WestCoast4, för att rätta till mitt dåliga rörelsemönster. Nu är jag klar med det och det har gått himla bra, kunde inte föreställa mig att det kunde bli så bra faktiskt. 
Och - nu har börjat springa igen! Heja vad kul!! 

 
Min favorit, as pure as possible. 

Förra året var jag ju anmäld tilll Maraon de Sables, ett värstinglopp i Sahara då man springer i snitt en maraton om dagen i sex dagar, längsta dagsetappen är åtta mil, men nä, det gick inte att få ihop mig till det, men vem vet, en dag kanske jag kutar där i öknen igen. Varför? För det vore så kul att klura ut hur man behöver göra för att klara det och samtidigt ha kul och vara glad! Inte hur man pressar sig i lidande, usch, det gillar jag inte, utan hur gör man något svårt elller tufft eller jobbigt utan att känna lidande, istället vara glad och ha kul? Då blir man dessutom väldigt stark mentalt. Sånt tycker jag är spännande!

Här är ett annat blogginlägg om löpning om någon vill ha mer! 

Så, ut och skutta med er, hoppsasteg blir man glad av!  
Kram Anneli

-----------------------------------------
F Ö R E L Ä S N I NG !
Jag föreläser i Göteborg den 5 juni - mer info här!
------------------------------------------
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, där händer inte så jättemycket just nu men det händer desto mer på min vanliga svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, ser ut som ett krig just nu.

Inlagt 2014-05-09 12:22 | Läst 18733 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-05-09 14:02   MyranEva
Kul att läsa din berättelse och lösningen! Jag är också överrörlig, inte alls som du men ändå. Springer i Five Fingers SeeYa (deras allra tunnaste sko) på sommaren och i en ZEMgear Hero på vintern (lite varmare och tätare). I sportskoaffärerna varnar de mig att jag ska få andra skador - det har andra fått och jag blir lite rädd för det. Jag klarar ca5km, sedan "trampar jag igenom och landar tungt". Kanske är jag för överdriven i min framfotslöpning och ska våga landa mer på hela foten och ha i hälen, den hinner aldrig ner innan nästa steg, som jag springer nu. När jag springer längre har jag tagit "tjockskorna" men det ge mig ont i högerknäet, något jag inte alls känner av i skorna utan dämpning.
Erfarenheter och åsikter mottages tacksamt!
 
Svar 2014-05-09 14:16   Anneli Wester
Hej hej!! Prova att springa fritt i skogen, dvs inte på stigar och vägar. Då hittar man lättare det naturliga stunset i benen osv. Återkoppla gärna efteråt hur det har gått!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

I samarbete med

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Logga in

Tips!