Fortsatt varmt och hett var det i Italient den dagen vi bestämde oss för att göra en vandring från San Valentino via Bocca del Creer upp till Refugio Altissimo på 2060 meters höjd.
Efter lite snirklande på serpentinvägarna, som tog oss upp på 1400 meters höjd, var vi så framme vid parkeringen i San Valentino. Vårt mål för dagen var att vandra vandringsled 650 mot Bocca del Creer och sedan vidare upp mot Altissimo.
Precis när vi parkerat bilen mötte vi ett par från Holland som påbörjat vandringen upp mot Bocca del Creer men varit tvungna att vända på grund av ett ras. Att det uppstår ras efter regn är något man får ta i beräkning när man vandrar på hög höjd. Tillsammans med det holländskaparet letade vi ut en alternativ väg med hjälp av vår och deras karta. Holländarna gick lite före oss. Men eftersom vi tog olika pauser under hela vandringen upp mot Bocca del Creer, kunde vi stanna till och prata med varandra när vi passerade.
Den alternativa vägen gick först ett par kilometer längs med serpentinvägen innan vi svängde vänster upp längs med en mycket mindre väg. Hade vi tänkt till innan vi påbörjade vandringen kunde vi tagit bilen fram till nästa parkeringsplats och besparat oss några kilometers vandring. Men, vi hade ingen aning om att det fanns en alternativ parkeringsplats längre fram och några extra kilometer i benen är bara bra för konditionen (positivt tänkande).
När vi väl kom upp på platån 100 höjdmeter ovanför San Valentino fick vi en storslagen vy ut över det dramatiska Italienska landskapet.
Kor och getter som går på lösdrift är ett vanligt möte när man vandrar i Italien. Idag hade korna parkerat sig precis vid övergången/grinden mellan gårdarna. Korna stod där de stod. Det hjälpte inte hur mycket vi, Holländarna eller ett par på mountainbike petade på dem. De stod helt still. Vi alla fick till slut ta en alternativ väg under taggtråden.
Efter ca. 250 höjdmeter, 1 timme senare, var vi så framme vid Bocca del Creer, 1617 m.ö.h. Här tog vi en välbehövlig vätskepaus innan vi fortsatte vår vandring upp mot Refugio Altissimo. Det var nu dags att ta de sista 400 höjdmeterna upp för berget.
På vägen upp stannade vi och åt vår lunch. Utsikten var magnifik!
Efter ett snabbt besök vid Altissimo vände vi åter ner mot Bocca del Creer och tog oss sedan upp mot naturreservatet Cornapiana di Brentonico som är en topp på 1700 meter, beläget mellan Bocca del Creer och San Valentino.
Här var tanken att följa stigen ner för andra sidan av berget mot San Valentino. Tyvärr irrade vi bort oss efter besöket vid det gamla fortet. Stigen vi trodde oss finna ledde oss tillbaka till Bocca del Creer. Om du tänker gå den vägen vi tänkt från början så måste du leta efter stigen innan du kommer fram till ruinerna av det gamla fortet.
Väl tillbaka vid Bocca del Creer beslutade vi oss att följa serpentinvägen hela vägen tillbaka till San Valentino. Några fler höjdmeter uppåt orkade inte kroppen med idag!
Vill du se fler bilder från vår vandring är här en direktlänk. Här hittar du även karta på vår vandring och länk till S.A.T (Societá degli Alpinisti Tridentini) där man hittar information om olika Refugios i området:
http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=716
/Helena och Thomas
Äntligen dags för lite vuxentid och vuxensemester för makarna Traneving. Vi kan inte förneka att de här två veckorna vi unnar oss själva per år, utan barn, är guld värda. Känslan när vi lämnar hemmet och våra fyra barn är lite åt hållet ”vild-fri-utan-bekymmer-tonåring”. Eventuellt är den känslan ömsesidig….jo, när vi tänker efter så känner barnen precis som vi. Äntligen fria!
Våra fyra tonåringar skulle för första gången vara ensamma hemma i två hela veckor. Ja bara det kan ju ge tonårsföräldrar magsår. Men, vi måste nog vara de mest förskonade tonårsföräldrarna på denna jord.
Våra två äldsta grabbar är så ansvarstagande och tog med glädje på sig ansvaret för sina två yngre syskon. Bravur till Rasmus och Tobbe som axlade hela ansvaret i två veckor. De hämta sin syster på kvällarna och såg till att hon inte var ute för länge. Passade hon inte tiderna åkte de och hämtade henne. Amanda och grabbarna lagade mat tillsammans.
Praktisk hade vi fyllt kylen med all önskvärd mat så det enda tonåringarna behövde fylla kylen med var mjölk och bröd.
Bättre sammanhållning än vad det blev efter de här två veckorna har det inte varit på länge mellan våra tonåringar. Mormor/Farmor var assistansklara under båda veckorna men behövde inte rycka ut någon gång. Vi hade telefonkontakt med ungdomarna minst en gång per dag och de hade alla hjälpts åt att städa huset fint tills vi kom hem. Det är mamma lycka om något!
Vi ställde GPS’n på Linfano, Italien och tryckte gasen i botten på bilen. Vi tog färjan över Helsinborg/Helsingör på kvällen, sov på ön Farö i Danmark för att på morgonen efter ta färjan över Gedser/Rostock. På resan ner roade vi oss med att lyssna på Anna Janssons senaste bok.
När vi ankom Linfano och Garda Sjön i Italien på kvällen spöregnade det. Vi tog in på en camping precis vid Garda Sjön och slog snabbt upp vårt tarp så vi kunde laga kvällsmat. Vi skålade i vin och firade våra två kommande ”utan-barn-veckor”.
På morgonen, under frukost, var det dags att bestämma vart vi skulle vandra. I affären på campingen hittade vi en guidebok (på tyska) om vandringar runt Garda Sjön och bestämde oss för att vandra över Monte Brione i Riva del Garda. Idag var det varmt, närmare bestämt 34 grader.
Kartan i guideboken var inte den bästa så vi irrade runt ett tag innan vi hittade uppgången/stigen upp på berget. Om du tänker vandra denna vandring så startar stigen precis bredvid tunneln vid infarten till Riva del Garda när man kommer från Linfano. Parkering finns vid båthamnen Nicolò. Själva lät vi bilen stå kvar på campingen och vandrade ut med vattnet till Riva del Garda.
Till toppen av Monte Brione vandrar vi ”Sentiero della Pace” som ungefär betyder Fredens väg. Stigen, som slingrar sig längs med kammen av berget, leder fram till Forte S. Alessandro.
Befästningarna på berget vid Garda sjöns norra strand byggdes av det österrikiska-ungerska imperiet redan 1852. Runt Garda sjön fanns förr ett system av befästningar och det är nu till ett av dessa vi är på väg.
Utsikten ut över Garda Sjön är helt magisk och magnifik. Vilken sjö och vilka vyer!
Långt där nedanför oss ser vi mängder av människor som solar och badar. Det är inte utan att vi också längtar dit när vi nu stretar uppför berget i hettan.
Efter ett tag är vi så äntligen upp vid Forte S. Alessandro. Här äter vi vår lunch och njuter av utsikten.
Vi följer en stig som slingrar sig ner för berget och tar en paus vid en olivodling. Naturen och sjön är storslagen.
Lagom till kvällsmat är vi tillbaka på campingen. Vi bestämmer oss för att åka upp på Monte Brione för att äta vår kvällsmat och för att på så sätt njuta av den vidunderliga utsikten.
Om du vill se fler bilder eller ladda ner karta och böcker från vår vandring över Monte Brione, Riva del Garda i Italien så är här en direktlänk:
http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=715
/Helena och Thomas Traneving
Tionde dagen på vår resa genom Polen och de baltiska länderna. Idag var det sträckan Riga, Lettland till Tallinn, Estland som avverkades.
Det blev tidig morgon och vi fortsatte vår resa genom Lettland ut med kusten och motorväg A1. Gränsen mellan Lettland och Estland passerades lika lätt som mellan Litauen och Lettland. Det såg ungefär ut som förra gränsen vi passerade. Massvis med skrotad taggtråd, gamla vakttorn men inte en människa i närheten.
I Estland byter motorvägen namn till 4/E67. Vi tog sikte på staden Pärnu där vi precis innan svängde ut med väg 59 mot Soomaa Nationalpark.
Efter lite snirklande på grusvägar hittade vi fram till Centrat , Naturrum, för nationalparken som ligger mitt i nationalparken. Soomaa är det mest värdefulla delen av de återstående stora vildmarksområdena i sydvästra Estland. Här hittar man Kuresoo Bog som är en av de två bäst bevarade myrarna i Estland. Under vår- och höstflyttningen stannar många tranor till här för att vila på sin resa.
Att paddla kanot genom nationalparken är populärt och här finns ett par uthyrningsställen. Vårfloden kan höja vattennivån i nationalparken med 4 meter, vilket också hände våren 2010. Här finns också gott om vandringsleder och iordningställda vindskydd.
Tjejerna i nationalparken var mycket vänliga och gav oss tips på lämpliga vandringar, kartor osv. De berättade om en kort vandringsled på 4 km precis utanför centrat där vattennivån för den rekordhöga vårfloden 2010 var markerat på träden.
Innan vi gav oss ut på den korta vandringen lagade vi lunch i husbilen. Idag var det hett. Minst 33 grader varmt och fullt med bromsar som ville mumsa på oss. Under lunchen hade vi en stork som letade mat på åkern precis utanför husbilen. Det var en härlig upplevelse.
Amanda vägrade att följa med på den korta vandringsturen pga alla bromsar och mygg men vi andra gav oss ut för att få lite rörelse i benen.
Vi passerade ett par bäverhyddor utmed vandringsleden som följde den, just nu, lilla ån. Myggorna älskade att vi kom på besök så vi gick de 4ra kilometrarna i rask takt.
Vi stannade även till vid Riisa vandringsled som startar precis i utkanten av nationalparken. Denna vandringsled rekommenderade naturguiden oss att gå. Här gav sig Thomas och Jesper ut och följde leden en bit mot Koprarada fram till den stora sevärda myren. Helena höll under tiden Amanda sällskap i husbilen.
Efter besöket i nationalparken fortsatte vi vår resa längs med motorväg nr 4ra upp mot Tallinn. Att hitta campingplats i eller utanför Tallinn var inte lätt. Vi frågade ett par personer men ingen visste något om campingplatser. Precis som i Lettland och Litauen är det inte vanligt med husbilar eller campare. Man hyr helt enkelt en stuga om man vill ut i naturen. Efter ungefär två timmars letande fick vi så äntligen tips om en camping väster om Tallinn, vid byn Rannamöisa.
Vilken upplevelse denna camping var. Ingen kunde någon engelska men med charader och fingerräknade gjorde vi till sist upp om pris och plats. Elen till vår husbil kopplades in i en av de små, ruggiga, risiga, äckliga små stugor man kunde hyra. Tur att vi hade vår husbil att bo i!
I en av de små stugorna bodde ett par från Frankrike. Helena mötte damen från Frankrike på dass (japp, ingen vattentoa här inte) och de skrattade gott åt den låga standarden. Diska och tvätta sig gjorde man i samma skjul som dasset (boden bredvid) och det var inte speciellt fräscht. Ännu en gång, tur att vi har egen toa och dusch!
Ja, just det ja. Det fanns ingen dusch här på camping. Den här campingen var, som ni säkert förstår, den sämsta på hela vår resa. Priset för campingen var 50 kr (SEK) för hela familjen.
Nåja, ägarna var väldigt vänliga och tillmötesgående. De ordnade med grill och ved till vår kvällsmat. Själva hade de ett par vänner (ca. 25 personer) på kvällsmiddag/grillning så partystämningen var på topp hela kvällen. En kulturupplevelse rikare blev vi verkligen denna kväll. Tack Estland!
Dagen efter körde vi ner till stranden och passade på att sola/bada innan vi skulle med färjan från Tallinn till Stockholm.
För första gången på hela vår resa såg vi bilar med svenska registreringsskyltar. Vi åt gott och tittade på showerna som bjöds på båten. En bra avslutning på en så härlig resa!
Väl hemma igen var det så dags att städa och lämna tillbaka husbilen. Innan vi lämnade tillbaka husbilen stack Thomas till Vällingby och fixade den där nyckel som bröts i Polen. Vi hade 300 fria mil med husbilen, när vi lämnade tillbaka den stod mätaren på 298 mil. Det är bra beräknat, eller hur!?
Om du vill se fler bilder eller ladda ner mer information om Estland och nationalparkerna så är här en direktlänk:
http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=714
Efter resan till Estland blev det en veckas paus på vårt lantställe i Tiveden innan Helena och Thomas begav sig till Italien - Garda sjön och Dolomiterna för mer vandring. Rapport om den resan kommer snart!
/Helena och Thomas
Åttonde dagen: Naida Kuriska Näset till Vildmarkskamp strax innan Kalvene i Lettland
Efter att vi lämnat Klaipeda i Litauen följde vi kusten längs med motorväg A11 upp mot Liepaja i Lettland. Att passera gränsövergångarna var inga problem. Gigantiska övervakningstorn och mängder med skrotade taggtrådsstängsel fanns kvar men annars var det inte en människa i närheten. Alla människor och byggnader försvann 5 km innan gränsen och samma sak efter gränsen. Nästan lite kusligt.
Det enda stället på hela resan där det kändes som om vi passerade genom ”fel område” var i Liepaja. Kanske var det inte i fel område vi var, utan att staden fortfarande var som på sovjettiden…..år 1960…..men totalt förfallen! När vi passerade här låste vi faktiskt dörrarna till husbilen
=)
Efter Liepaja följde vi A9 mot Riga. Som vi tidigare berättat är inte motorvägarna som i Sverige. Verkligen inte! Det tar tid att förflytta sig i Lettland. Motorväg A9 var nästan i lika dåligt skick som motorvägarna i Polen. Så fort man lämnar motorvägen är det grusväg med stora hål i vägbanan.
Det började bli kväll och dags att leta camping. Att hitta camping i Lettland är inte lätt. Här campar man inte i husvagn, tält eller husbil. Campar man så hyr man en stuga utan rinnande vatten och toalett. Strax innan Kalvene (väg p115) såg vi så äntligen en skylt om camping. Snabbt svängde vi av motorvägen till vänster, ut på grusvägen som tog oss 1 mil rakt in i skogen. Husbilen skakade och allt skumpade och åkte runt när vi tog oss längre och längre in i skogen. Vår slutsats var att antingen så kommer vi till campingen från helvetet eller så kommer vi fram till paradiset.
Som tur var kom vi fram till världens finaste vildmarkscamping vid namn Kurzemes Perle (http://www.kurzemesperle.lv/index01.htm). Någon husbil hade de inte haft här förut men tjejen som arbetade i receptionen löste det med en elkabel från receptionen ut till vår husbil. Priset för en natt inkl. el, toalett och dusch kostade bara 100,- (SEK) för hela familjen. Ville vi låna en båt och fiska så ingick det med.
Vi lagade snabbt mat och tog oss ner till sjön för att äta kvällsmat.
Nu till vår kvällsmat, inhandlad av Thomas, som i sig själv var en upplevelse!
När Thomas blev skickad in i en affär i Klaipeda för att handla kött till kvällsmaten så var det stressigt. Vi stod dåligt parkerade och tiden var knapp. Thomas grabbade ett paket med kött, betalade och stoppade in paketet i kylen.
Helena plockade ur paketet med ”kött” ur kylen och blev milt sagt fundersam – innehållet var långsmalt, lite liknande små avskalade ormar utan huvud. Helena inser snabbt att detta nog är halsen från kycklingar. Vad ska man göra? Vi befinner oss mitt ute i skogen och kvällsmat måste vi äta. Kan man äta kycklingvinge så kan man äta kycklinghals!
Samtidigt som Helena kryddar kycklinghalsarna kommer Amanda (15 år) in i husbilen. Hon ger upp ett vrål – VAD ÄR DET???? Helena svarar lite mumlande, eftersom hon vet vad som kommer. Amanda inväntar inget svar utan illskriker rakt ut – HAN HAR KÖPT SNOPPAR! DET ÄR SNOPPAR VI SKA ÄTA TILL KVÄLLSMAT!
Helena skrattar högt och Jesper och Thomas kommer inrusande i husbilen för att se vad som står på. Då får Helena berätta som det är, att det faktiskt blir kycklinghals till middag. Amanda bestämmer sig snabbt för en vegetarisk middag. Jesper äter två, Helena fem och Thomas de övriga ca. 15 st kycklinghalsarna.
Vad smakar då kycklinghals? Jo, ungefär som en kycklingvinge men lite mer böjbar i lederna. En upplevelse rikare blev vi i alla fall denna kväll. Tack
Lettland!
Vi sover gott i husbilen och morgonen efter ger sig Thomas ut på sin vanliga löptur samtidigt som Helena plockar ihop sovplatsen till en matplats. Thomas kommer tillbaka och berättar om ett storkpar som har ungar bara 300 meter bort.
Nionde dagen: Vildmarkskamp strax innan Kalvene, Lettland till Camping strax norr om Riga
Vi far vidare mot Riga och siktar in oss på Kemeru Nationalpark som ligger väster om staden Jurmala. Kemeru Nationalpark grundades 1997, och är den tredje största nationalparken i landet och täcker en yta på 381,65 km. Nationalparken består till största delen av skogar och myrar, den mest betydelsefulla av dem är The Great Kemeri Moorland.
I staden Kemeri ligger informationscentralen för nationalparken. Av tjejen som arbetade där fick vi tips om lämpliga vandringsleder. En gick precis utanför huset och var bara två kilometer så vi grabbade tag i Jesper och gick ur husbilen för att komma i rörelse. Amanda valde som vanligt att sitta kvar ;)
Efter vandringen runt informationscentralen åkte vi mot sjön Slokas där det skullev finnas en mycket längre vandringsled runt sjön. Leden var inte markerad men vi hittade en stig som Thomas och Helena följde ett tag. Amanda och Jesper passade på och sola vid fågeltornet.
Efter vandringsturen styrde vi ut mot kusten och väg P128. Vi vände mot Jurmala för att leta efter en affär att handla kvällsmat och lunch vid (allt vi tagit med hemifrån var nu slut).
Det tog ett tag innan vi förstod vad som var affären här i Lettland. Det såg inte ut som hemma. Mer som man ser på filmer från gamla Sovjettiden. I lokalen fanns en disk där en dam sålde kött och grönsaker och en annan disk där en annan dam sålde mjölk, bröd och pasta. De var två fristående försäljerskor och betala gjorde man direkt till den som sålde varan. Eftersom ingen av damerna förstod engelska så blev det mycket pekande och fingerräknande. Här köpte vi kotlett, köttfärs, potatis, grönsaker och den godaste hemmagjorda keso vi någonsin ätit.
Vi hade tänkt sova någonstans vid nationalparken men hittade tyvärr ingen camping. Det här med att hitta campingplatser i Lettland är svårt. Det finns inte många! Vi stannade till vid sjön Kanieris som också ligger i naturreservatet och är känt i Lettland för sitt fina fiskevatten (http://www.lvm.lv/eng/recreation/fishing/lakes/?doc=1089).
Här tog vi oss en funderar om vi skulle stanna för natten men beslutade oss till sist för att köra vidare. På vägen mot Riga såg vi massor med Storkar. Vi stannade till för att ta lite bilder.
Vi passerade Riga där vi stod två timmar i kö för att ta oss igenom staden. Ut med A1, strax efter Baltezers ser vi en skylt med en husvagn. Vi gör en U-sväng lite längre fram och kommer fram till en mysig, men spartansk, camping. Toaletten är ett hål i golvet placerad i ett fallfärdigt skjul, duschen en vattenslang och diskplatsen en egen hopsnickrad anordning.
Trots allt detta blir det en av de skönaste kvällarna på vår resa. Vi får en plats precis vid sjön och slänger genast på oss badkläderna. Det är över 30 grader varmt långt in på natten så vi sitter nere vid sjön och äter ost/kex och spelar ett par parti kubb. Precis innan vi ska lägga oss tar vi alla ännu ett dopp i den varma sjön.
Dagen efter fortsätter vi längs med A1 och passerar gränsen in till Estland. Mer om nationalparkerna i Estland kommer!
Om du vill se fler bilder från vår resa så är här en direktlänk:
http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=712
/Helena och Thomas
I juli damp så äntligen tidningen Vagabond ner i brevlådan där hemma. Hela familjen har väntat med spänning sedan den där dagen när intervjun skedde.
Vi samlas i soffan och vi bläddrar snabbt igenom tidningen fram till sidan 51.
Och där, där är vi, hela klanen Traneving samlad på ett kort och intervjuade i julinumret av Tidningen Vagabond. Ämnet för intervjun var – Resa med barn!
En rolig upplevelse för oss alla!
Vill du se fler bilder från reportaget så hittar du det på vår hemsida:
http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=713
/Helena och Thomas
