Tranevings Friluftsblogg

Basläger Sant’ Antonio för toppatack av Monte Stivo 2012 meter över havet – Italien, Garda sjön

Monte Stivo är Gardaområdets högsta berg med sina 2012 meter över havet. Hit var vi naturligtvis tvungna att komma upp, nu när vi lämnat Dolomiterna och åter var tillbaka vid Garda sjön (varmt och skönt).

Ni får ursäkta den lite klämkäcka rubriken men ibland vill man göra livet lite mer äventyrligt än vad det egentligen är. Rubriken filosoferade vi fram över gott vin och en bit parmesanost i Sant’ Antonio. =)

Basläger (Start och mål) för våra vandringar upp för Monte Stivo var Sant’ Antonio, 1250 meter över havet. Till Sant’ Antonio hittar man från Passo S. Barbara. Denna gång ägnade vi två dagar åt toppatacken upp för Monte Stivo.

Två dagar tog det alltså för oss att komma upp på Monte Stivo eftersom, åter igen, Helenas höjdrädsla slog in. När vi funderat, så här i efterhand, var det säkert tanken på våra ensamma barn där hemma som gjorde Helena lite extra känslig denna sommar. Tanken på vad som kan hända om man skulle råka snubbla, tanken på vad som skulle kunna hända med våra barn då….. osv. Ja hjärnspöken och tankar satte helt enkelt stopp för första dagens vandring upp mot Monte Stivos topp. Men skam den som ger sig. Hon är seg, den här Fru Traneving………  ;)

Första dagen gick vi den svårare vandringsvägen – först landsväg mot Bordala och sedan vandringsväg 623, vidare in på 617. Den vägen går på ”baksidan” av berget och det är här berget är som brantast och stenigast.

Andra dagen gick vi vandringsväg 608B, in på 608. Denna väg är en lätt vandring upp till toppen men fantastisk utsikt ut över Garda sjön. 

Dag 1 – Vandringsväg 623 och 617

Vi parkerade bilen vid den lilla restaurangen i Sant’ Antonio och följde sedan landsvägen till höger för att på så sätt kunna runda berget och gå upp från motsatt sida. Landsvägen går längs med åkrar innan vi, på andra sidan berget, kommer på vandringsväg nr 623 (kartor finns på www.traneving.se) .

Det är nu den verkligt tunga stigningen börjar.  Idag ska vi bearbeta nästan 800 höjdmeter innan vi står på toppen.

Stigen blir hela tiden smalare och smalare och det lutar mer och mer brant ner på vår högersida. På ungefär 1700 meters höjd tar det stopp för Helena. Benen och huvudet vill inte alls gå högre på denna smala och slingrande stig.

Vi åt lunch och Thomas försöket övertala Helena att gå vidare. Att vår dotter ringde precis när allt detta utspelade sig gjorde inte saken mycket bättre. Mamman i Helena, och längtan efter barnen där hemma, tog helt över.

Trots att vi hade vacker utsikt ut över dalen under lunchen var det bara för Thomas att inse att vi fick ge upp dagens försök att komma upp på toppen.

För att få lite omväxling i vår vandring på vägen tillbaka valde vi att följa vandringsväg 623 ända fram till Passo Bordala innan vi vände tillbaka till bilen.

Vi kan konstatera att dagens vandring blev i kilometer väldigt lång. I höjdmeter ”bara 500 meter”.

Natten tillbringade vi i Sant’ Antonio. Här finns det fina ställen att övernatta på – vårt Basläger!

Dag 2 – Toppatack Monte Stivo - Vandringsväg 608B och 608

Efter frukost var det så dags att ge sig på toppatack nummer två.

Idag var det brant stigning uppför direkt när vi följde den lilla stigen uppför berget. Kilometervis var sträckan inte ens hälften så lång som dagen innan. Stigningen var desto mer omedelbar och kraftigare. Det kändes i värmen.

Vi tog en välbehövlig paus vid Le Prese på 1480 meters höjd. Idag var det väldigt varmt och kvavt väder. Vi såg mörka moln långt borta men tänkte inte så mycket mer på det just nu……

När man vandrar denna väg har man storslagen utsikt ut över Gardasjön.

När vi närmar oss den sista stigningen upp till rifugio Monte Stivo drar de första varnande molnen in över berget (fortfarande inget vi tänker något nämnvärt på).

Väl uppe vid rifugion köper vi en välbehövlig lunch och pratar en stund med mannen som är stugvärd.

Toppstugan ligger inte exakt på toppen så efter lunchen var det dags att gå de sista 75 meterna upp till toppen.

Äntligen uppe! Helena är överlycklig. Säkert nästan lika lycklig som någon som precis bestigit Mount Everest. Ja allt är ju relativt. För Helena är detta, just idag, en stor bedrift.

Thomas på kanten mot den sidan där vi försökte komma upp igår.

Nu är det dags att börja vandra nedåt. De mörka molnen börjar komma in över Monte Stivo.

Precis när vi kommit ner för den översta branten dånar åskan och blixten slår ner en bit ovanför oss. Vi slänger oss ner på stigen. Vilken öronbedövande knall. Sekunden efter denna bild är tagen smäller det till!

En chockad Helena kurar ihop på stigen.

Vilken knall, precis mitt i molnet där vi befinner oss!

När vi åter igen kommer ner till Le Presse på 1480 meters höjd väljer vi att vandra en annan väg genom skogen tillbaka. Sikten upp mot Monte Stivo är nu obefintlig och det åskar/blixtrar mest hela tiden. Knallarna och blixtarna kommer med 1-2 minuters mellanrum.  Men här i skogen är det lugnare. Efter ett tag upphör regnet men knallarna och blixtarna fortsätter i en timme till.

Väl nere vid vår bil är det dags att göra som alla expeditioner gör. Fira en lyckad toppatack med champagne och god parmesanost.

Även denna natt stannade vi kvar i Sant’ Antonio. Här finns många fina lägerplatser. Om man får sova här vet vi inte, men ingen av de boende runt om kring sa något trots att de passerade två gånger.

Vi måste utfärda en varning

Hämta inte vatten i pumpen utanför restaurangen i Sant' Antonio! Vi är nästan helt övertygade om att det var här vi fick Cryptosporidium. Eller med andra ord "Östersundsmagsjukan, Sundsvallsmagsjukan".

Det var säkert många cyklister som precis som vi blev dåliga ca. 1,5 till två veckor efter vi druckit vattnet från pumpen utanför restaurangen. Thomas kom lindrigare undan än Helena som insjuknade i tre omgångar där varje omgång feber, diarréer och kräkningar varade i 4 dagar.

Vad är cryptosporidium - Cryptosporidium sprids framför allt via förorenat vatten eller hantering av mat. Inkubationstid är cirka sju dygn. Den som blir sjuk kan få vattniga diarréer, smärtor i buken, illamående, huvudvärk och feber.

Om du vill ladda nerkartor från vår vandring eller se fler bilder så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=723

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring i Italien – Refugio Passo Selle, 2534 meter över havet

Denna blogg handlar om en vandring i Italien (26 juli 2011) från Passo San Pellegrino 1919 m.ö.h  till Refugio Passo Selle 2534 m.ö.h.

Denj 26 juli var det dags för oss att säga hejdå till Alleghe i Dolomiterna och börja vår resa tillbaka ner mot Garda Sjön. Det kalla vädret gjorde att Dolomiterna inte riktigt visade sig från sin allra bästa sida. Vi hade veckan innan vandrat i 32 graders värme vid Garda Sjön. Att komma till Dolomiternas minusgrader på natten var inte det väder vi önskade oss i Juli. Även om dagarna hade precis lagom vandringstemperatur med + 20 grader så längtade vi tillbaka till varma och sköna kvällar!

På vår väg från Alleghe passerade vi Passo San Pellegrino. Här var liften öppen och vi bestämde oss för att stanna och genomföra dagens vandring. Det var lite si och så med kartor och information över leder i området. På blandad engelska och tyska lyckades vi tillslut få kvinnan i liften att förstå att vi var ute efter vandringskartor. Hon visade oss en fin tur upp längs med vandringsväg 604 upp till Refugio Passo Selle som ligger på 2534 meters höjd.

Efter 1,5 veckas vandring känns alla höjdmeter i benen! Och, eftersom liften var öppen var beslutet lätt att fuska upp för de första 300 höjdmeterna innan den ”riktiga” vandringen skulle börja.

Från liftens toppstation tar det ungefär 1 timme upp till Refugio Passo Selle.

Vägen upp roades vi av murmeldjurens visslingar som ekade mellan bergen. Vi hade dagen till ära tur och såg ett par stycken murmeldjur.

Utsikten var som vanligt storskagen men vädret blev kallare och kallare ju längre upp vi kom.

Längs med bergskammen till höger om oss gick en Via Ferrata led och vi kunde urskilja de som vandrade/klättrade leden som små prickar. Med hjälp av kamerans förstoring fick vi en rätt bra bild på dem. Man kan till och med urskilja vajrarna på kammen.

Vi kom närmre och närmre Refugio Passo Selle och vi förundrades ännu en gång över läget för stugan. Stugorna balanserar nästan alltid på kanten. Man blir lika förundrar varje gång över att de lyckas bygga stugorna så här långt uppe.

Vi gillar verkligen ledmarkeringarna man har i Dolomiterna/Alperna. Här är det inte hur långt det är som är det viktiga. Det viktiga är hur lång tid det tar att komma fram till destinationen. Det är något man borde fundera på hemma i Sverige. Det kunde vara två olika markeringar på leder. Dels hur långt det är men även hur lång tid det tar att ta sig från punkt A till punkt B.

När Åre nyligen gjorde om sina ledmarkeringar ringde de oss för att höra vad vi tyckte de skulle tänka på. De tyckte vår idé med tid var bra och skulle fundera på saken. Nu har vi sett att de inte gjort så vilket vi tycker är synd. Det är bra att veta hur långt det tar att gå en viss sträcka. 5 km på platten går ju jätte snabbt om man jämför med 5 km rakt uppför.

Åter till vandringen…..

När vi väl kom upp till Refugio Passo Selle sjönk temperaturen avsevärt och det började snöa. Vi gick in och tog en välbehövlig vätskepaus innan det var dags att vända nedåt igen.

På vår väg ner stannade vi till och lagade pasta bolognese! Tänk vad gott maten smakar när man har vandrat ett tag och samtidigt har världens härligaste utsikt.

På vår väg ner såg ännu några murmeldjur. Vad söta de är och vad många de var just här. Det kanske var det murmeldjur-år här i Italen. Ungefär som i Sverige, där vi har haft lämmel-år?!

Vi passerade Refugio Paradiso (2150 meter över havet) på vår väg ner mot bilen. Här stannade vi till för en fika. Refugen var nyrenoverad och verkligen så där härligt mysig som bara alpstugor kan vara.

Innan vi kom fram till bilen passerade vi ett vattenfall. Här tog vi en välbehövlig paus.

När vi kom ner till bilen tryckte vi gasen i botten för att ta oss ner till värmen och Garda Sjön. Tänk vad förvånad man blir när man bara behöver köra ett par mil för att komma till 28 graders värme!

Vi fick en härligt varm kväll på campingen i Arco.

Nu var det var dags att planera nästa dags vandring!

Om du vill ladda ner kartor från vandringen eller se fler bilder så är här en direktlänk:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=722

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Italien vandring upp till Fornai Coldai belägen på 2191 meter över havet

Dagens blogg handlar om sommarens vandring (2011) i Italien. Platsen är bergsbyn Alleghe och vi vandrar från Coi, 1500 meter över havet, upp till Refugio Fornai Coldai som ligger 2191 meter över havet. Vi gör även en
lite tur till sjön ovanför Fornai Coldai, en stigning på extra 150 höjdmeter.

Efter gårdagens vandring insåg vi att det faktiskt gick att ta bilen ända upp till Coi. Det är fullt av skyltar med parkering förbjuden men det tycks inte skrämma Italienarna. Vi gör som lokalbefolkningen och parkerar vid restaurangen samt håller tummarna för att vi skall slippa böter.

Det vi inte visste innan vi påbörjade vandringen var att stolliften var öppen. Vi hade räknat med att vandra hela sträckan fram och tillbaka. Lyckligtvis såg vi att alla andra vandrare stegade mot liften och så gjorde också vi och besparade oss en stigning på 600 höjdmeter.

Eller nej….. vi sparade inte riktigt 600 höjdmeter eftersom man var tvungen att gå ner 200 höjdmeter i en dal för att sedan göra den ”riktiga” stigningen upp till Refugio Fornai Coldai.

Liften stannade vid Restaurang Col Del Baldi och vi har under resan upp insett vilken fin skidort Alleghe är. Trots fint sommarväder drömmer vi drömmar om härlig skidåkning!

Vi vandrar ner de 200 höjdmeterna till dalen och passerar mängder av kor innan det är dags att göra den riktiga stigningen.

Efter en vätskepaus följer vi väg 556 som snirklar sig upp, upp för berget.

Utsikten är hänförande och vädret blir bättre och varmare ju högre upp vi kommer.

Dolomiterna är verkligen vackert. Vilka taggiga toppar som omger oss medans vi stretar på upp för berget.

Efter drygt 1,5 timmes stretande passerar vi så över passet och får syn på Refugio Fornai Coldai som ligger vid en brant omgivet av taggiga toppar. Vi blir alltid lika förundrade över hur de lyckas bygga dessa Refugios på så otillgängliga platser.

Efter en vätskepaus är det dags att ta de sista 150 höjdmeterna för att se sjön som alla talar så vackert om.

Och ja, vi kan väl bara hålla med! Det är så himla vackert! Jag tror att Gud tänkte till lite extra när han skapade platser som dessa. Han hade helt enkelt en väldigt bra dag!

Nu är det dags för lunch! Utsikten måste insupas länge!

Innan vi beger oss tillbaka måste vi kontrollera en annan väg vi funderat på att ta tillbaka. Tyvärr måste vi ge oss. På vår karta är denna nedgång prickad, dvs. svår.

Svår är bara förnamnet för denna lilla stig!

Ja, det är bara att inse att Helenas höjdrädsla inte klarar denna passage. Thomas slokar ett tag med huvudet men inser snabbt att ”vill han komma tillbaka till bilen idag” så är det bara att följa med sin fru samma väg tillbaka vi kom upp!

Vi vänder tillbaka och får nu bästa utsikten ut över Monte Civetta.

Väl nere i dalen väljer vi en annan stig tillbaka mot Coi. Vi viker av in i skogen och följer en liten stig som inte används av speciellt många.

Stigen snirklar sig genom skogen och efter ett par kilometer är vi så tillbaka vid vår bil och Coi.

Även denna kväll stannade vi kvar i Alleghe. Gott med grillat trots att det åter igen är 8 grader varmt (eller kallt).

Hur det gick med bilen och böterna??!! - Nej, inga böter! =)

Om du vill ladda ner kartor eller se fler bilder från vår vandring så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=721

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring från Refugio Passo Duran till Refugio Bruto Carestiato i Dolomiternas Nationalpark

Så var det äntligen dags för vår fösta vandring i Dolomiterna.  Vart skulle vi vandra? Vi hade ingen aning och vi ägde inga kartor. På vår väg mot Dolomiterna passerade vi byn Mas och stannade till vid sportaffären.

Vilken lyckoträff. Herr och fru Giuseppe äger en kombinerad sport och presentaffär i Mas. Turligt nog var Herr Giuseppe aktiv vandrare och guide i Dolomiterna och gav oss massvis med tips på olika vandringar. Han markerade ut lämpliga vandringsvägar och gav oss telefonnummer till alla refugios vi skulle passera under våra vandringar. Tanken var att vi skulle sova vid någon Refugio under de kommande vandringarna.  Behöver du bästa tänkbara hjälp inför vandringar så rekommenderar vi att ni kontaktar Sportaffären i Mas (adress finns på vår hemsida).

Första stoppet för våra vandringar var vid Refugio Passo Duran som ligger på 1601 meters höjd. Passo Duran ligger i provinsen Belluno mellan bergskedjorna Civetta och Moiazza Pramper i nordväst och Dolomiterna i sydost. Här, förbi Passo Duran, går ”Mountain Trail Dolomite”. Eftersom det redan var sen lunchdags när vi ankom Passo Duran bestämde vi oss för att vandra hikingtrail nummer 578 upp till Refugio Bruto Carestiato som ligger på 1834 meters höjd och ungefär 1 timmes vandring från Passo Duran.

Efter ombyte till vandringskläder (på parkeringsplatsen) gick vi in och beställde lunch vid Refugio Passo Duran. När vi ankom Passo Duran regnade det, men under tiden vi intog dagens lunch, soppa med gott hemlagat bröd, sprack det upp och solen tittade fram. Vi njöt av de magnifika bergen och utsikten under  lunchen.

Den första stigningen upp mot Refugio Bruto Carestiato är väldigt brant. Idag var det brant och lerigt av allt regn som kommit under natten och förmiddagen.

Efter att kämpat oss upp för den första branten befann vi oss på en smal liten stenig skogsväg. Denna väg följde vi ett par kilometer. Vi kunde vid ett tillfälle se Refugio Bruto Carestiato långt där uppe.

Precis efter ett ras, tvärs över vägen, svängde vandringsleden in i skogen och det blev åter en brant stigningen innan vi var uppe vid Refugen.

Precis när vi kom fram började det regna igen.

 Det var fullt med folk inne i Refugen som spelade spel och samtalade. Det luktade lite unket av blöta ylle- och regnkläder. Vi valde att sitta ute för att inta dagens första vätskepaus.

Vägen ner följde vi samma väg som vi gått upp. Vi hade först tänkt ta en led som går upp för berget men valde att inte göra detta på grund av regnet. Det blir väldigt halt på klipporna vid regn!

Eftersom den branta vägen upp för backen precis vid starten vid Passo Duran varit så hal valde vi att gå en annan väg ner sista biten istället.

Vi följde en stig genom skogen som tog oss fram till Passo Duran från andra hållet.

Efter vår vandring var det så dags att leta efter en camping för att kunna duscha. Ju högre vi kom upp i bergen desto kallare var det. Vi stannade vid campingen i Palafavera. Vi visste att det just nu var kallt i Dolomiterna, men inte så kallt som vi fick det denna natt.  Vi tände vår eld och satt och mös ute hela kvällen trots att det var kallt.

Det är skönt att ha tarpet att sitta under när det regnar och vi hade ju så vacker utsikt!

Varma kläder hade vi med oss och vi bäddade med både täcke och sovsäck när vi skulle sova. På morgonen hade det kommit snö och damen i receptionen undrade om vi var frusna eftersom det varit minusgrader på natten. Vilken skillnad från våra vandringar vid Gardasjön! Från 30/32 grader varmt till 2 grader varmt (eller kallt) på morgonen.

Vill du se fler bilder från vår vandring, ladda ner kartor osv. är här en direktlänk:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=719

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring upp för Monte Luppia för att få en fin utsikt ut över södra delen av Gardasjön

Efter en något svalare natt i bergen begav vi oss åter ner mot Gardasjön för att vandra över Monte Luppia. Här nere var det varmt. Närmare bestämt en bit över 30 grader. Idag skulle det bli en svettig vandring upp på Monte Luppia.

Det är populärt att vandra upp på Monte Luppia för att titta på alla hällristningar i området. Hällristningarna finns i mängder och tros ha skapats av herdarna under de tusentals år de vallat sina får på sluttningarna ner mot sjön.

Monte Luppia är berget bakom Punta San Vigilio och beläget vid den nordöstra kanten av Garda viken (väster om staden Garda). Vi parkerade alltså bilen vid Punta San Vigilio. Här finns det dagligen en vakt som håller koll på bilarna och hjälper till att hitta en skuggig plats att parkera bilen. Själva parkeringen kostar inget men vakten vill ha en slant som tack för hjälpen.

Vi följde stigen upp mot det gamla slottet innan stigen tog oss in i skogen och stigningen upp för berget började. Här, lite högre upp och längst ut på udden, hade vi en storslagen utsikt ut över Gardasjön.

Eftersom vår guidebok var lite otydlig irrade vi bort oss på en liten stig innan vi tillslut hittade en skylt med ”grafitti” och förstod att vi var på rätt väg. Om du tänker gå denna vandring - följ den stora grus stigen rakt fram och INTE den lilla, smala, djurstigen till höger precis efter slottet.

Vi följde vandringsled nr 44 men markeringarna var väldigt otydliga och större delar av vandringen var de helt borta. Tyvärr var inte vår karta den bästa så nästan hela vandringen gick vi på känn. Som tur var hade någon innan oss, som också letat efter toppen, ristat in riktningen på en staketstolpe. Antagligen är det fler än vi som irrat bort oss här.

Vägen ner för berget var om något mer otydlig på vår karta (guidebok) så vi irrade runt ett bra tag i hettan. På vägen ner för berget stannade vi till och åt vår lunch i en någorlunda skuggig lund.

När vi till slut hittade en skylt med vandringsväg nr 41 hade
vi en timmes vandring tillbaka till Punta San Vigilio.

Dagen avslutades med dusch och ett dopp i Gardasjön vid Punta San Vigilio (inträde till badet) innan vi bestämde oss för att köra vidare mot fler vandringar i Dolomiterna.

Vill du se fler bilder från vår vandring upp på Monte Luppia eller titta på kartan över vår vandring så är här en direktlänk:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=717

www.traneving.se

/Helena och Thomas