Tranevings Friluftsblogg

Vi ska hålla en föreläsning

Som ni kanske sett i nyhetsbrevet och under aktuellt här på Utsidan så ska vi för första gången gemensamt hålla en föreläsning. Den ska handla om att  komma ut och vandra eller andra friluftsaktiviteter i närområdet eller en bit bort
Viill ni bli inspirerade och få tips på näräventyr, så tycker jag ni ska komma
Vi kommer att visa bilder från nära vandringsleder. Det kommer också att visas turer från övriga Sverige och Alperna. Här ges användbara vandringstips och andra intressanta berättelser som rör äventyr med kajak, canadensare och Geocaching.
Vi kommer även diskutera med er om tips, frågor och andra friluftsidéer.
Utebildarna anordnar 1 gång i månaden föreläsningar med friluftstema och vi är först ut.

OBS: Medlemmar på Utsidan har rabatt. Det syns på anmälningslänken

När: Redan nu på onsdag 6 mars 18.30
Plats: Fjällgatan 23B, Stockholm. Stiftelsen Hälsans Hus.

Boka plats på föreläsningen HÄR

Thomas & Helena

Vintertur med turskidor – Tre sjöar i Paradisets Naturreservat

Strålande sol och minus en grad ute - med andra ord bjöd gårdagen, söndag 12/2 2012, på perfekt väder för en tur på skidor.

Snabbt beslutade vi oss för att styra färden mot vackra Paradisets Naturreservat i Huddinge. Vi packade ryggsäcken med mat, gasolkök, extra vantar och värmande jackor. Allt packades i bilen och GPS'n ställdes in på Öran i Huddinge. Idag tänkte vi ta "bakvägen" in i Paradiset via Sörmlandsleden, gulaspåret och grönaspåret.

Väl framme i Öran parkerade vi bilen vid Öran Friluftsområdes brevlådor. Efter brevlådorna är det privat väg och det finns inga parkeringsmöjligheter.

Skidorna knäpptes på och det gick utmärkta att skida fram längs med vägen och friluftsomårdet.

Vid vägens slut går en stig lite snätt åt höger som vi följde för att komma fram till den lilla skogsvägen där vi skulle följa sörmlandsleden in mot Svartsjön.

Vid Svartsjön lämnade vi Sörmlandsleden och skidade raktöver sjön.

Vilket väder och vilken underbar tur. Inte behöver man åka till fjällen för att få upplevelser när det finns så fin natur in på knuten!

Vi skidade genom skogen som finns på andra sidan sjön och kom snabbt fram till Långsjön. Solen värmde! Tänk att den verkligen VÄRMDE, ÄNTLIGEN VÄRME!

Här vid Långsjön hade vi först tänkt äta vår lunch men vindskyddet låg i skugga och vedlåren är tyvärr placerad så den passeras från andra hållet (1 km innan vindskydet).

Vi bestämde oss för att följa gulaspåret mot vindskyddet vid Trehörningen. Vi vet att det vindskyddet ligger perfekt placerat i solläge.

Inte en människa hade varit här sedan snön föll. Snön låg tjock i skogen och det gick fint att åka med våra turskidor på stigen. De spår vi såg var efter djur som använt de gamla in trampade stigarna. Tänk, vi var helt själva i skogen en så underbar dag.

Väl framme vid Trehörningen hämtade vi ved vid Ugglekojan. Även här var vedlåren välfylld. Vi plockade med oss lite ved ut till vindskyddet och tände en värmande eld.

Gasolköket och maten värmdes upp. Idag stod pyttipanna, toppad med lite grädde, på menyn.

Solen värmde och vi fick verkligen känsla av vildmark och vinterfjäll. Detta är balsam för själen!

Här vid vindskyddet satt vi och njöt av solen och värmen en bra stund innan det var dags att följa gröna spåret tillbaka mot bilen.

Helena knäppte av sig skidorna och tittade in i Ugglekojan på vår väg tillbaka mot gröna spåret. Här i Ugglekojan går det utmärkt att övernatta på vintern. Kojan har två britsar, ett skrivbord, en stol och en liten kamin som lätt värmer upp den lilla stugan.

Även det gröna spåret var helt orört förutom av det djur som följt stigen genom skogen.

Vi passerade klagomuren på vår väg genom skogen. Namnet Klagomuren kommer från att muren en gång i tiden kapade vattenflödet från Långsjön till sjön Öran. Huddingeborna klagade då på muren. Numera är spärren mellan sjöarna öppen och Långsjön har återfått sitt gamla vattenflöde. Men en bit av muren sår kvar som ett minne.

Efter ca. 2 km kom vi så åter ut på den lilla landsvägen mot Öran. Vi följde den tills vi var framme vid brevlådorna och vår bil.

En mycket, mycket härlig tur som varmt kan rekommenderas!

Vill du ladda ner en karta över turen eller se fler bilder från vår skidtur så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=750

www.traneving.se

/Helena och Thomas Traneving

Basläger Sant’ Antonio för toppatack av Monte Stivo 2012 meter över havet – Italien, Garda sjön

Monte Stivo är Gardaområdets högsta berg med sina 2012 meter över havet. Hit var vi naturligtvis tvungna att komma upp, nu när vi lämnat Dolomiterna och åter var tillbaka vid Garda sjön (varmt och skönt).

Ni får ursäkta den lite klämkäcka rubriken men ibland vill man göra livet lite mer äventyrligt än vad det egentligen är. Rubriken filosoferade vi fram över gott vin och en bit parmesanost i Sant’ Antonio. =)

Basläger (Start och mål) för våra vandringar upp för Monte Stivo var Sant’ Antonio, 1250 meter över havet. Till Sant’ Antonio hittar man från Passo S. Barbara. Denna gång ägnade vi två dagar åt toppatacken upp för Monte Stivo.

Två dagar tog det alltså för oss att komma upp på Monte Stivo eftersom, åter igen, Helenas höjdrädsla slog in. När vi funderat, så här i efterhand, var det säkert tanken på våra ensamma barn där hemma som gjorde Helena lite extra känslig denna sommar. Tanken på vad som kan hända om man skulle råka snubbla, tanken på vad som skulle kunna hända med våra barn då….. osv. Ja hjärnspöken och tankar satte helt enkelt stopp för första dagens vandring upp mot Monte Stivos topp. Men skam den som ger sig. Hon är seg, den här Fru Traneving………  ;)

Första dagen gick vi den svårare vandringsvägen – först landsväg mot Bordala och sedan vandringsväg 623, vidare in på 617. Den vägen går på ”baksidan” av berget och det är här berget är som brantast och stenigast.

Andra dagen gick vi vandringsväg 608B, in på 608. Denna väg är en lätt vandring upp till toppen men fantastisk utsikt ut över Garda sjön. 

Dag 1 – Vandringsväg 623 och 617

Vi parkerade bilen vid den lilla restaurangen i Sant’ Antonio och följde sedan landsvägen till höger för att på så sätt kunna runda berget och gå upp från motsatt sida. Landsvägen går längs med åkrar innan vi, på andra sidan berget, kommer på vandringsväg nr 623 (kartor finns på www.traneving.se) .

Det är nu den verkligt tunga stigningen börjar.  Idag ska vi bearbeta nästan 800 höjdmeter innan vi står på toppen.

Stigen blir hela tiden smalare och smalare och det lutar mer och mer brant ner på vår högersida. På ungefär 1700 meters höjd tar det stopp för Helena. Benen och huvudet vill inte alls gå högre på denna smala och slingrande stig.

Vi åt lunch och Thomas försöket övertala Helena att gå vidare. Att vår dotter ringde precis när allt detta utspelade sig gjorde inte saken mycket bättre. Mamman i Helena, och längtan efter barnen där hemma, tog helt över.

Trots att vi hade vacker utsikt ut över dalen under lunchen var det bara för Thomas att inse att vi fick ge upp dagens försök att komma upp på toppen.

För att få lite omväxling i vår vandring på vägen tillbaka valde vi att följa vandringsväg 623 ända fram till Passo Bordala innan vi vände tillbaka till bilen.

Vi kan konstatera att dagens vandring blev i kilometer väldigt lång. I höjdmeter ”bara 500 meter”.

Natten tillbringade vi i Sant’ Antonio. Här finns det fina ställen att övernatta på – vårt Basläger!

Dag 2 – Toppatack Monte Stivo - Vandringsväg 608B och 608

Efter frukost var det så dags att ge sig på toppatack nummer två.

Idag var det brant stigning uppför direkt när vi följde den lilla stigen uppför berget. Kilometervis var sträckan inte ens hälften så lång som dagen innan. Stigningen var desto mer omedelbar och kraftigare. Det kändes i värmen.

Vi tog en välbehövlig paus vid Le Prese på 1480 meters höjd. Idag var det väldigt varmt och kvavt väder. Vi såg mörka moln långt borta men tänkte inte så mycket mer på det just nu……

När man vandrar denna väg har man storslagen utsikt ut över Gardasjön.

När vi närmar oss den sista stigningen upp till rifugio Monte Stivo drar de första varnande molnen in över berget (fortfarande inget vi tänker något nämnvärt på).

Väl uppe vid rifugion köper vi en välbehövlig lunch och pratar en stund med mannen som är stugvärd.

Toppstugan ligger inte exakt på toppen så efter lunchen var det dags att gå de sista 75 meterna upp till toppen.

Äntligen uppe! Helena är överlycklig. Säkert nästan lika lycklig som någon som precis bestigit Mount Everest. Ja allt är ju relativt. För Helena är detta, just idag, en stor bedrift.

Thomas på kanten mot den sidan där vi försökte komma upp igår.

Nu är det dags att börja vandra nedåt. De mörka molnen börjar komma in över Monte Stivo.

Precis när vi kommit ner för den översta branten dånar åskan och blixten slår ner en bit ovanför oss. Vi slänger oss ner på stigen. Vilken öronbedövande knall. Sekunden efter denna bild är tagen smäller det till!

En chockad Helena kurar ihop på stigen.

Vilken knall, precis mitt i molnet där vi befinner oss!

När vi åter igen kommer ner till Le Presse på 1480 meters höjd väljer vi att vandra en annan väg genom skogen tillbaka. Sikten upp mot Monte Stivo är nu obefintlig och det åskar/blixtrar mest hela tiden. Knallarna och blixtarna kommer med 1-2 minuters mellanrum.  Men här i skogen är det lugnare. Efter ett tag upphör regnet men knallarna och blixtarna fortsätter i en timme till.

Väl nere vid vår bil är det dags att göra som alla expeditioner gör. Fira en lyckad toppatack med champagne och god parmesanost.

Även denna natt stannade vi kvar i Sant’ Antonio. Här finns många fina lägerplatser. Om man får sova här vet vi inte, men ingen av de boende runt om kring sa något trots att de passerade två gånger.

Vi måste utfärda en varning

Hämta inte vatten i pumpen utanför restaurangen i Sant' Antonio! Vi är nästan helt övertygade om att det var här vi fick Cryptosporidium. Eller med andra ord "Östersundsmagsjukan, Sundsvallsmagsjukan".

Det var säkert många cyklister som precis som vi blev dåliga ca. 1,5 till två veckor efter vi druckit vattnet från pumpen utanför restaurangen. Thomas kom lindrigare undan än Helena som insjuknade i tre omgångar där varje omgång feber, diarréer och kräkningar varade i 4 dagar.

Vad är cryptosporidium - Cryptosporidium sprids framför allt via förorenat vatten eller hantering av mat. Inkubationstid är cirka sju dygn. Den som blir sjuk kan få vattniga diarréer, smärtor i buken, illamående, huvudvärk och feber.

Om du vill ladda nerkartor från vår vandring eller se fler bilder så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=723

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring i Italien: San Valentino via Bocca del Creer till Refugio Altissimo, 2060 möh.

Fortsatt varmt och hett var det i Italient den dagen vi bestämde oss för att göra en vandring från San Valentino via Bocca del Creer upp till Refugio Altissimo på 2060 meters höjd.

Efter lite snirklande på serpentinvägarna, som tog oss upp på 1400 meters höjd, var vi så framme vid parkeringen i San Valentino. Vårt mål för dagen var att vandra vandringsled 650 mot Bocca del Creer och sedan vidare upp mot Altissimo.

Precis när vi parkerat bilen mötte vi ett par från Holland som påbörjat vandringen upp mot Bocca del Creer men varit tvungna att vända på grund av ett ras. Att det uppstår ras efter regn är något man får ta i beräkning när man vandrar på hög höjd. Tillsammans med det holländskaparet letade vi ut en alternativ väg med hjälp av vår och deras karta. Holländarna gick lite före oss. Men eftersom vi tog olika pauser under hela vandringen upp mot Bocca del Creer, kunde vi stanna till och prata med varandra när vi passerade.

Den alternativa vägen gick först ett par kilometer längs med serpentinvägen innan vi svängde vänster upp längs med en mycket mindre väg. Hade vi tänkt till innan vi påbörjade vandringen kunde vi tagit bilen fram till nästa parkeringsplats och besparat oss några kilometers vandring. Men, vi hade ingen aning om att det fanns en alternativ parkeringsplats längre fram och några extra kilometer i benen är bara bra för konditionen (positivt tänkande).

När vi väl kom upp på platån 100 höjdmeter ovanför San Valentino fick vi en storslagen vy ut över det dramatiska Italienska landskapet.

Kor och getter som går på lösdrift är ett vanligt möte när man vandrar i Italien. Idag hade korna parkerat sig precis vid övergången/grinden mellan gårdarna. Korna stod där de stod. Det hjälpte inte hur mycket vi, Holländarna eller ett par på mountainbike petade på dem. De stod helt still. Vi alla fick till slut ta en alternativ väg under taggtråden.

Efter ca. 250 höjdmeter, 1 timme senare, var vi så framme vid Bocca del Creer, 1617 m.ö.h. Här tog vi en välbehövlig vätskepaus innan vi fortsatte vår vandring upp mot Refugio Altissimo. Det var nu dags att ta de sista 400 höjdmeterna upp för berget.

På vägen upp stannade vi och åt vår lunch. Utsikten var magnifik!

Efter ett snabbt besök vid Altissimo vände vi åter ner mot Bocca del Creer och tog oss sedan upp mot naturreservatet Cornapiana di Brentonico som är en topp på 1700 meter, beläget mellan Bocca del Creer och San Valentino.

Här var tanken att följa stigen ner för andra sidan av berget mot San Valentino. Tyvärr irrade vi bort oss efter besöket vid det gamla fortet. Stigen vi trodde oss finna ledde oss tillbaka till Bocca del Creer. Om du tänker gå den vägen vi tänkt från början så måste du leta efter stigen innan du kommer fram till ruinerna av det gamla fortet.

Väl tillbaka vid Bocca del Creer beslutade vi oss att följa serpentinvägen hela vägen tillbaka till San Valentino. Några fler höjdmeter uppåt orkade inte kroppen med idag!

Vill du se fler bilder från vår vandring är här en direktlänk. Här hittar du även karta på vår vandring och länk till S.A.T (Societá degli Alpinisti Tridentini) där man hittar information om olika Refugios i området:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=716

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Husbil genom Baltikum: Litauen och Kuriska Näset

Sjunde dagen – Litauen (Bensinmack)  till Nida, Kuriska Näset

Som vi tidigare berättat sov vi denna natt på en bensinmack ut med A1 i Litauen. Det blev en tidig frukost i husbilen. Det bästa med husbilen var att vi inte behövde jaga upp våra tonåringar tidigt på morgonen. Ja, de kan ju inte fortsätta sova i sina sängar men de behövde inte klä om från sovkläder utan förflyttade sig bara till sofforna, spände på sig bältet, bäddade gott med täcke/kudde och fortsatte sova.

Vi satt fart mot Klaipeda för att där ta färjan över till Kuriska Näset, som tillhör UNESCOs världsarv och är en rysk och litauisk nationalpark. Kuriska näset är en 100 km lång och mycket smal (500 m till 4 km) landtunga av sand som är delad på mitten mellan Litauen och ryska Kalilningrad. Det var naturligtvis vägen över Kaliningrad man ska ta om man ska hit. Inte göra som vi, glömma ansöka om visum och skumpa ca. 70 mil extra på dåliga vägar i Polen!

Nåja, nu var vi äntligen framme i Klaipeda och tog där färjan över till Kuriska Näset. Färjan kostade 280 kr (SEK) T/R och det var fullt med familjersom skulle över till näset för att fira semester. Genom Kuriska Näset går det bara en väg och efter ett par km kommer man fram till nationalparken och automaten där man skall betala inträde. Inträdet till nationalparken betalas efter hur länge man tänker stanna. Vi betalade 170 kr (SEK) för de två dagar vi skulle besöka nationalparken.

Första stoppet på Kuriska Näset var den lilla byn Preila. Här stannade vi och köpte rökt fisk som vi åt ute i familjens trädgård precis vid havet. Det var nu det gick upp för oss att Kuriska Näset är för Litauerna vad Öland och Gotland är för oss svenskar! Här var det verkligen semester feeling och pittoreskt. Här var INTE billigt, utan priserna var skyhöga jämfört med övriga Litauen!

Efter vår lunch åkte vi vidare och svängde ner till en av de många parkeringsplatserna vid havet. Här solade och badade vi innan vi åkte vidare mot öns största stad Nida och campingen där vi skulle sova för natten. Campingen var jätte fin och vi var som vanligt omringade av tyskar. Några svenskar hade vi inte sett röken av sedan vi körde av färjan i Polen. Konstigt när det är så vackert här?! Nåja, tillbaka till campingen som var jätte fin men DYR. Dyraste campingen på hela resan med 480 kr (SEK) per natt. Även de i vår bekantskapskrets som är vana campare (på camping) har bekräftat att detta är dyrt. Någon nämnde att Tylösand är dyrt med svenska mått och de tar ungefär samma pris.

Efter en god natts sömn åkte vi åter igen till en fin sandstrand för bad och sol. Innan vi lämnade stranden för att åka tillbaka mot Klaipeda passade vi på att laga lunch i husbilen.

På vägen mot Klaipeda stannade vi till vid ”De Döda Dynorna” (nära Pervalka) och vandrade ut mot havet. Från utsiktsplatsen hade vi fin utsikt ut mot Klaipeda. Här i dessa oändliga sanddynor låg för länge sedan byn Nida som många gånger tvingats flytta på grund av att sanden förflyttar sig med vinden.  Sanddynorna är verkligen häftiga och väl värda ett besök.

Om du vill läsa mer om Kuriska Näset så finns det en broschyr att ladda
ner på vår hemsida (på engelska).

Vill du se fler bilder från Kuriska Näset är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=711

www.traneving.se

/Helena och Thomas