Tranevings Friluftsblogg

I år åker vi till Alperna med stil..............

Som någon noterade i förra inlägget är vi nyblivna stolta ägare till en Nissan Navara. Vi är helt förälskade i vår nya fina bil =)

Du som varit lite uppmärksam och följt vår blogg i något år har säkert noterat att vi valt att sova i bilen när vi reser runt i alperna. Att sova i bilen är inget ovanligt i alperna och vi tror att det beror på att det inte finns den allemansrätt vi har förmånen att ha här i Sverige.

För er som skrattar gott när vi säger att vi sover i bilen..........kan man sova i tält i en eller två veckor i svenska fjällen så kan man också sova i bilen..... =)

Vi har inrett vår bil med specialbyggd säng, täcken och kuddar. Under sängen förvarar vi kläder och utrustning.

Första åren vi åkte till alperna hade vi en stor bil. Vi har ju trots allt fyra barn. Vår Mazda MPV uppfyllde verkligen alla de krav vi hade på en ”bo-bil”. Här var det gott om utrymme när vi tagit bort barnens fyra säten. Och nej, barnen är aldrig med när vi vandrar i alperna. Det är den vuxentid vi ger oss själva en gång om året ;)

De senaste två åren har vi haft en mindre bil. En Peugeot 308SW där man kan sitta 6 personer, alla säten kan plockas bort (utom de två främsta) eller så kör man den som en vanlig combi. Det har funkat som ”bo-bil” men bara med betoningen på funkat (trångt med utrymme för ben och upp i taket).

Men nu! Nu har vi ju vår fina Nissan Navara!

Förra helgen var vi i Borlänge och köpte en Camper som passar perfekt på vår Nissan. En camper är kanske inte det vackraste här på jorden men herre gud vilken förbättring vad gäller ”bo-bil” för oss! Fullt utrustad med säng, kök, vatten, värme, kylskåp, garderob..........

Camperns dynor och säng hade verkligen sett sina bästa dagar så allt behövde en ordentlig uppfräschning.

I midsommarhelgen, dagen efter härligt midsommarfirande i Åmmeberg, var det dags för Helena, Thomas och Amanda att fixa till vår nya camper. H och A klädde om dynor och sydde nya gardiner. Thomas skurade och dammsög campern. Thomas och Sture (Thomas pappa) klädde även om stänkskyddet bakom kran/spis så det blev riktigt fint.

I veckan var vi och köpte ny madrass, bäddmadrass, täcken och kuddar på Ikea och nu är den redo för våra äventyr i sommar.

Här kommer en bild på vår camper. Längst uppe till vänster kan du se hur vi nu lämnat 80-talet inne i campern.

Nu längtar vi verkligen på att få åka iväg med siktet inställt på Frankrike och Italien.

www.traneving.se

/Helena och Thomas

För er som undrar vilka vi är……

För er som nyligen börjat läsa vår blogg och undrar vad vi är för tokar som alltid är ute i naturen så kommer här en liten presentation av oss………. Håll till godo……..

Fyra barn, tung packning, mygg och all planering skulle nog avskräcka de flesta från att gå på vandring med fyra barn. För oss är detta en riktig drömsemester!

Nu har ju våra barn vuxit till sig och blivit tonåringar och unga vuxna men fortfarande tycker vi att detta är det optimala sättet att umgås med familjen. Här i naturen finner vi ro och vila. Att vandra är som balsam för själen när man som vi har stressigt jobb, ständiga läxläsningar med tonåringarna och alla andra aktiviteter som ska genomföras under veckorna.

Att få umgås med våra tonåringar utan datorer eller TV som stör framför en öppen eld är stärkande för familjebanden!

Vi har gjort otaliga vandringa med och utan våra barn i Sverige, Norge, Alperna, Portugal och de baltiskaländerna. Våra barn har fått följa med på längre vandringar från sexårsåldern. Det skiljer ju fem år mellan vår äldsta och yngsta och då har det varit smidigast att lämna de yngre hemma med mormor för att på så sätt få mer tid med de äldre. Nu är ju den tiden då någon måste lämnas hemma sedan länge förbi. Just nu är det snarare så att vi får kämpa för att få med dem ut.

 Det är ett par år i tonåren som är svåra och ingen av våra tonåringar har velat följa med. Låter man dem bara var "just tonåringar" så kommer de tillbaka. Våra tre äldsta är äntligen åter sugna på vandringar (när de hinner för sina studier) men vår yngsta är fortfarande i ”lämna-ifred-stadiet”. Hon kommer snart tillbaka hon med. Hon sa faktiskt nu i veckan att hon skulle kunna tänka sig att paddla en helg. Gissa om vi blev glada!

Vi är i princip ute varje helg och vandrar, paddlar eller åker skidor. Vi bloggar och dokumenterar allt vi gör på vår hemsida www.traneving.se

Här på vår hemsida lägger vi upp bilder, kartor och textbeskrivningar av de leder vi vandrat, paddlat osv. Vi har vandrat och paddlat mängder med leder så här kan man, om man inte vet vad man ska göra, alltid hitta något av intresse.

Våra planer för sommaren är inte riktigt klara ännu. Vi är inga långplanerare utan bestämmer oss rätt snabbt. Om du hänger kvar här eller tittar in på vår hemsida så kommer snart en uppdatering av sommarens planer………

Trevlig vandringssommar!

www.traneving.se

/Helena och Thomas Traneving

Panoramavandring i Italien längs med bergskanten med hjälp av fasta stegar och trappor - Sentiero panoramico Busatte Tem

Denna, vår sista vandringsdag i Italien, skulle vi vandra Sentiero panoramico Busatte Tempeste som är en panoramaväg med utsikt ut över Gardasjön. Panoramavägen går delvis på små grusstigar men man tar sig också fram längs med bergväggen med hjälp av i berget fasta stegar och trappor.

Vi parkerade bilen nere vid Gardasjön i den lilla byn Torbole. Strax bredvid posten finns en trappa som vi följde upp för berget för att komma till starten av panoramavägen. Precis som vanligt vid vår vistelse vid Gardasjön denna sommar så var det varmt. Temperaturen låg på ungefär 30 grader vilket gjorde att man vi sökte oss till så mycket skugga vi kunde hitta på vår väg upp för berget.

Vi passerade parkeringen för äventyrslandet där det finns höghöjdsbanor och bmx-banor. Här var det idag full aktivitet med barn och föräldrar som cyklade och klättrade.

Längst in vid äventyrsbanorna börjar leden - Sentiero panoramico Busatte Tempeste.

Till en början går vandringsleden på smala stigar och man passerar då och då informationstavlor som berättar intressant historia om omgivningen.

Vandringsleden är från början en brandgata som var stängd för allmänheten fram till för några år sedan då man bestämde sig för att fästa gångbroar och trappor i berget. Idag är detta en väldigt populär vandringsled.

Under vår vandring passerar vi ett antal fasta broar och trappor. Här kommer en kavalkad av bilder från Panoramaleden:

Här ser man hur ledens trappor slingrar sig ut efter berget

Efter ungfär 2 timmar var vi framme där leden mynnar ut på en mindre grusväg.

Vi följde grusvägen ner mot stora vägen. Väl ute på stora vägen letade vi upp busshållplatsen för att vänta på bussen som skulle ta oss tillbaka till bilen i Torbole (bussen går ungefär var 30:e minut).

Väl tillbaka vid bilen tog vi åter igen in på campingen vid Gardasjön. Vi bytte snabbt om till badkläder och hoppade i det varma vattnet.

Efter dusch var det dags att festa till det ordentligt för att fira våra två mycket lyckade veckor i Italien.

Men vi är inte färdiga med Dolomiterna. Kommande sommars planer är redan på gång och då ska vi ha bättre väder!

Nu var det dags att åka hem igen till våra ungdomar…….som inte hade längtat efter oss….    =)

Vill du se fler bilder från vår vandring så är här en direktlänk till vår hemsida:

 http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=724

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Basläger Sant’ Antonio för toppatack av Monte Stivo 2012 meter över havet – Italien, Garda sjön

Monte Stivo är Gardaområdets högsta berg med sina 2012 meter över havet. Hit var vi naturligtvis tvungna att komma upp, nu när vi lämnat Dolomiterna och åter var tillbaka vid Garda sjön (varmt och skönt).

Ni får ursäkta den lite klämkäcka rubriken men ibland vill man göra livet lite mer äventyrligt än vad det egentligen är. Rubriken filosoferade vi fram över gott vin och en bit parmesanost i Sant’ Antonio. =)

Basläger (Start och mål) för våra vandringar upp för Monte Stivo var Sant’ Antonio, 1250 meter över havet. Till Sant’ Antonio hittar man från Passo S. Barbara. Denna gång ägnade vi två dagar åt toppatacken upp för Monte Stivo.

Två dagar tog det alltså för oss att komma upp på Monte Stivo eftersom, åter igen, Helenas höjdrädsla slog in. När vi funderat, så här i efterhand, var det säkert tanken på våra ensamma barn där hemma som gjorde Helena lite extra känslig denna sommar. Tanken på vad som kan hända om man skulle råka snubbla, tanken på vad som skulle kunna hända med våra barn då….. osv. Ja hjärnspöken och tankar satte helt enkelt stopp för första dagens vandring upp mot Monte Stivos topp. Men skam den som ger sig. Hon är seg, den här Fru Traneving………  ;)

Första dagen gick vi den svårare vandringsvägen – först landsväg mot Bordala och sedan vandringsväg 623, vidare in på 617. Den vägen går på ”baksidan” av berget och det är här berget är som brantast och stenigast.

Andra dagen gick vi vandringsväg 608B, in på 608. Denna väg är en lätt vandring upp till toppen men fantastisk utsikt ut över Garda sjön. 

Dag 1 – Vandringsväg 623 och 617

Vi parkerade bilen vid den lilla restaurangen i Sant’ Antonio och följde sedan landsvägen till höger för att på så sätt kunna runda berget och gå upp från motsatt sida. Landsvägen går längs med åkrar innan vi, på andra sidan berget, kommer på vandringsväg nr 623 (kartor finns på www.traneving.se) .

Det är nu den verkligt tunga stigningen börjar.  Idag ska vi bearbeta nästan 800 höjdmeter innan vi står på toppen.

Stigen blir hela tiden smalare och smalare och det lutar mer och mer brant ner på vår högersida. På ungefär 1700 meters höjd tar det stopp för Helena. Benen och huvudet vill inte alls gå högre på denna smala och slingrande stig.

Vi åt lunch och Thomas försöket övertala Helena att gå vidare. Att vår dotter ringde precis när allt detta utspelade sig gjorde inte saken mycket bättre. Mamman i Helena, och längtan efter barnen där hemma, tog helt över.

Trots att vi hade vacker utsikt ut över dalen under lunchen var det bara för Thomas att inse att vi fick ge upp dagens försök att komma upp på toppen.

För att få lite omväxling i vår vandring på vägen tillbaka valde vi att följa vandringsväg 623 ända fram till Passo Bordala innan vi vände tillbaka till bilen.

Vi kan konstatera att dagens vandring blev i kilometer väldigt lång. I höjdmeter ”bara 500 meter”.

Natten tillbringade vi i Sant’ Antonio. Här finns det fina ställen att övernatta på – vårt Basläger!

Dag 2 – Toppatack Monte Stivo - Vandringsväg 608B och 608

Efter frukost var det så dags att ge sig på toppatack nummer två.

Idag var det brant stigning uppför direkt när vi följde den lilla stigen uppför berget. Kilometervis var sträckan inte ens hälften så lång som dagen innan. Stigningen var desto mer omedelbar och kraftigare. Det kändes i värmen.

Vi tog en välbehövlig paus vid Le Prese på 1480 meters höjd. Idag var det väldigt varmt och kvavt väder. Vi såg mörka moln långt borta men tänkte inte så mycket mer på det just nu……

När man vandrar denna väg har man storslagen utsikt ut över Gardasjön.

När vi närmar oss den sista stigningen upp till rifugio Monte Stivo drar de första varnande molnen in över berget (fortfarande inget vi tänker något nämnvärt på).

Väl uppe vid rifugion köper vi en välbehövlig lunch och pratar en stund med mannen som är stugvärd.

Toppstugan ligger inte exakt på toppen så efter lunchen var det dags att gå de sista 75 meterna upp till toppen.

Äntligen uppe! Helena är överlycklig. Säkert nästan lika lycklig som någon som precis bestigit Mount Everest. Ja allt är ju relativt. För Helena är detta, just idag, en stor bedrift.

Thomas på kanten mot den sidan där vi försökte komma upp igår.

Nu är det dags att börja vandra nedåt. De mörka molnen börjar komma in över Monte Stivo.

Precis när vi kommit ner för den översta branten dånar åskan och blixten slår ner en bit ovanför oss. Vi slänger oss ner på stigen. Vilken öronbedövande knall. Sekunden efter denna bild är tagen smäller det till!

En chockad Helena kurar ihop på stigen.

Vilken knall, precis mitt i molnet där vi befinner oss!

När vi åter igen kommer ner till Le Presse på 1480 meters höjd väljer vi att vandra en annan väg genom skogen tillbaka. Sikten upp mot Monte Stivo är nu obefintlig och det åskar/blixtrar mest hela tiden. Knallarna och blixtarna kommer med 1-2 minuters mellanrum.  Men här i skogen är det lugnare. Efter ett tag upphör regnet men knallarna och blixtarna fortsätter i en timme till.

Väl nere vid vår bil är det dags att göra som alla expeditioner gör. Fira en lyckad toppatack med champagne och god parmesanost.

Även denna natt stannade vi kvar i Sant’ Antonio. Här finns många fina lägerplatser. Om man får sova här vet vi inte, men ingen av de boende runt om kring sa något trots att de passerade två gånger.

Vi måste utfärda en varning

Hämta inte vatten i pumpen utanför restaurangen i Sant' Antonio! Vi är nästan helt övertygade om att det var här vi fick Cryptosporidium. Eller med andra ord "Östersundsmagsjukan, Sundsvallsmagsjukan".

Det var säkert många cyklister som precis som vi blev dåliga ca. 1,5 till två veckor efter vi druckit vattnet från pumpen utanför restaurangen. Thomas kom lindrigare undan än Helena som insjuknade i tre omgångar där varje omgång feber, diarréer och kräkningar varade i 4 dagar.

Vad är cryptosporidium - Cryptosporidium sprids framför allt via förorenat vatten eller hantering av mat. Inkubationstid är cirka sju dygn. Den som blir sjuk kan få vattniga diarréer, smärtor i buken, illamående, huvudvärk och feber.

Om du vill ladda nerkartor från vår vandring eller se fler bilder så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=723

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring i Italien – Refugio Passo Selle, 2534 meter över havet

Denna blogg handlar om en vandring i Italien (26 juli 2011) från Passo San Pellegrino 1919 m.ö.h  till Refugio Passo Selle 2534 m.ö.h.

Denj 26 juli var det dags för oss att säga hejdå till Alleghe i Dolomiterna och börja vår resa tillbaka ner mot Garda Sjön. Det kalla vädret gjorde att Dolomiterna inte riktigt visade sig från sin allra bästa sida. Vi hade veckan innan vandrat i 32 graders värme vid Garda Sjön. Att komma till Dolomiternas minusgrader på natten var inte det väder vi önskade oss i Juli. Även om dagarna hade precis lagom vandringstemperatur med + 20 grader så längtade vi tillbaka till varma och sköna kvällar!

På vår väg från Alleghe passerade vi Passo San Pellegrino. Här var liften öppen och vi bestämde oss för att stanna och genomföra dagens vandring. Det var lite si och så med kartor och information över leder i området. På blandad engelska och tyska lyckades vi tillslut få kvinnan i liften att förstå att vi var ute efter vandringskartor. Hon visade oss en fin tur upp längs med vandringsväg 604 upp till Refugio Passo Selle som ligger på 2534 meters höjd.

Efter 1,5 veckas vandring känns alla höjdmeter i benen! Och, eftersom liften var öppen var beslutet lätt att fuska upp för de första 300 höjdmeterna innan den ”riktiga” vandringen skulle börja.

Från liftens toppstation tar det ungefär 1 timme upp till Refugio Passo Selle.

Vägen upp roades vi av murmeldjurens visslingar som ekade mellan bergen. Vi hade dagen till ära tur och såg ett par stycken murmeldjur.

Utsikten var som vanligt storskagen men vädret blev kallare och kallare ju längre upp vi kom.

Längs med bergskammen till höger om oss gick en Via Ferrata led och vi kunde urskilja de som vandrade/klättrade leden som små prickar. Med hjälp av kamerans förstoring fick vi en rätt bra bild på dem. Man kan till och med urskilja vajrarna på kammen.

Vi kom närmre och närmre Refugio Passo Selle och vi förundrades ännu en gång över läget för stugan. Stugorna balanserar nästan alltid på kanten. Man blir lika förundrar varje gång över att de lyckas bygga stugorna så här långt uppe.

Vi gillar verkligen ledmarkeringarna man har i Dolomiterna/Alperna. Här är det inte hur långt det är som är det viktiga. Det viktiga är hur lång tid det tar att komma fram till destinationen. Det är något man borde fundera på hemma i Sverige. Det kunde vara två olika markeringar på leder. Dels hur långt det är men även hur lång tid det tar att ta sig från punkt A till punkt B.

När Åre nyligen gjorde om sina ledmarkeringar ringde de oss för att höra vad vi tyckte de skulle tänka på. De tyckte vår idé med tid var bra och skulle fundera på saken. Nu har vi sett att de inte gjort så vilket vi tycker är synd. Det är bra att veta hur långt det tar att gå en viss sträcka. 5 km på platten går ju jätte snabbt om man jämför med 5 km rakt uppför.

Åter till vandringen…..

När vi väl kom upp till Refugio Passo Selle sjönk temperaturen avsevärt och det började snöa. Vi gick in och tog en välbehövlig vätskepaus innan det var dags att vända nedåt igen.

På vår väg ner stannade vi till och lagade pasta bolognese! Tänk vad gott maten smakar när man har vandrat ett tag och samtidigt har världens härligaste utsikt.

På vår väg ner såg ännu några murmeldjur. Vad söta de är och vad många de var just här. Det kanske var det murmeldjur-år här i Italen. Ungefär som i Sverige, där vi har haft lämmel-år?!

Vi passerade Refugio Paradiso (2150 meter över havet) på vår väg ner mot bilen. Här stannade vi till för en fika. Refugen var nyrenoverad och verkligen så där härligt mysig som bara alpstugor kan vara.

Innan vi kom fram till bilen passerade vi ett vattenfall. Här tog vi en välbehövlig paus.

När vi kom ner till bilen tryckte vi gasen i botten för att ta oss ner till värmen och Garda Sjön. Tänk vad förvånad man blir när man bara behöver köra ett par mil för att komma till 28 graders värme!

Vi fick en härligt varm kväll på campingen i Arco.

Nu var det var dags att planera nästa dags vandring!

Om du vill ladda ner kartor från vandringen eller se fler bilder så är här en direktlänk:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=722

www.traneving.se

/Helena och Thomas