Bloggar > Örnsätrarns blogg

Örnsätrarns blogg

En pensionärs problem i Pårek(1)

Jag startade bilresan upp mot Kvikkjokk 14 juni. I år (2017) skulle den få ta 4 dagar istället för 2 som den brukar. Vanligtvis åker jag E45 upp genom Norrlands inland, den ger mig en så skön vildmarkskänsla och får mig att tänka på Canada. Men nu skulle jag göra en avstickare in till Gäddede, Stora Blåsjön, Ankarede, Stekenjokk och Fatmomakke. Där hade jag inte varit på 30 år och eftersom de gjort stort intryck på mig då så ville jag återse dem. På vägen upp mot Stekenjokk fick jag en försmak av hur sen våren var i de västra fjälltrakterna. Sjön Leipikvattnet på 468 m höjd var till hälften istäckt och när jag kom högre upp var det snö nästan överallt, bara i vissa sydlägen var det snöfritt. Det här fick mig att undra över hur det skulle bli att vandra i Sarek några dagar senare. Jag hade noga följt med i väder- och snörapporterna och visste att våren var sen i år, men också att det var stora skillnader mellan de västra och de östra delarna av fjällkedjan. Inte särskilt sent i öster, men mycket sent och mycket snö i väster. Jag skulle gå i de östra delarna så förhoppningsvis var det ganska snöfritt där.

Vid Stekenjokkvägen väster om GelvenåhkoeVid Stekenjokkvägen väster om Gelvenåhkoe.

Avsikten med min vandring var att från Kvikkjokk vandra upp till Rapadalens södra sida, öster och norr om Bielloriehppe och stanna där några dagar. Jag skulle anpassa min vandring till snöläget och det kanske inte ens skulle vara möjligt att ta sig fram till Pårek. Det hade inte gått två år tidigare på grund av för mycket is, snö och vatten och då hade vi ändå startat en vecka senare. Läs om det här. Men jag hade gott om tid och skulle kunna vänta flera dagar på att snöläget skulle förbättras. Eventuellt skulle jag ta en tur in i Tarradalen istället. Egentligen hade jag faktiskt redan skjutit upp resan en vecka. Det är så mycket som behöver göras hemmavid i slutet av maj och början av juni.

Som vanligt träffar man många intressanta personligheter på turiststationen i Kvikkjokk. Bland dem helt oväntat en skolkamrat från gymnasietiden. Det blev intressanta samtal.

Dag 1 18/6

Jag lät frukosten på turiststationen ta sin tid och jag fyllde på för dagens vandring. Ryggsäcken var inte färdigpackad och det tog tid att kolla att allt var med och få den färdig. Jag kom därför inte iväg förrän halv elva. Efter ca 2 timmar och 6 km nådde jag den första lilla bron som syns på Fjällkartan. Lunchdags.

Vädret var skönt, mest sol med lite lätta moln, ca 12 grader. Vandringen upp från Kvikkjokk innebar 200 höjdmeters stigning och så här i början av en vandring är ryggsäcken tung. Med mat för 14 dagar, kamera, stativ och tubkikare som extra tillbehör blev det uppemot 20 kg.

Stigen mot Pårek strax efter stigskiljet vid Kungsleden.Stigen mot Pårek strax efter stigskiljet vid Kungsleden.

Stigen var torr och fin och inte alls som för knappt två år sedan. Då var våren och snösmältningen betydligt senare och leden påminde då mer om en bäck på många ställen än om en stig. I år hade nya plankor till spängerna körts ut och låg spridda längs stigen. Jag undrade om de skulle ligga kvar på samma sätt på tillbakavägen eller om jag då skulle få gå på de nya spängerna.

En bra tältplats finns vid Stuor Tatas nordvästra ände och när jag kom fram dit vid fyratiden beslöt jag mig för att stanna där och slå läger för natten. Sista biten av stigen väster om sjön är lite besvärlig med stora stenar och en del blöta och dyiga passager.

På natten lyste midnattssolen fint på Kablafjällen i öster. Det var skönt att vara till fjälls igen.

Dag 2 19/6

Natten var bra och jag vaknade utvilad. Efter frukost och packning var det dags att ge sig av. Vädret var fint som dagen innan.

Stigen är bra och vandrarvänlig men till en början rätt brant. Efter att ha passerat ett par mindre jokkar planar stigen ut och Pårekslätten närmar sig. När jag rundade Lulep Várddo i sista sluttningen uppför täckte ett mindre snöfält stigen. Annat var det för 2 år sedan då det var flera stora snöfält att korsa här och det var då lite svårt att hitta stigen igen. 

Snöfältet när Lulep Várddo rundades.Snöfältet när Lulep Várddo rundades.

Uppe på Pårekslätten är stigen lättvandrad och där det är lite sankt är det spångat. Bara den allra sista biten fram till vadet över Boarekjåhkå vid Boarekjávrre är lite blockig och kräver viss försiktighet. Utsikten mot Pårtemassivet är magnifik och det är en härlig vandring över slätten.

Stigen slingrar sig fram över Pårekslätten med Pårtemassivet magnifikt i bakgrunden.Stigen slingrar sig fram över Pårekslätten med Pårtemassivet magnifikt i bakgrunden.

Vy västerut över den första sjön som stigen passerar. I mitten syns Tjievrra.Vy västerut över den första sjön som stigen passerar. I mitten syns Tjievrra.

En sjö utan namn väster om stigen strax innan vadstället.En sjö utan namn väster om stigen strax innan vadstället. Vallespiken till höger om mitten i bakgrunden.

Vid vår vandring för 2 år sedan var det så mycket is, snö och vatten att vi inte ens kom fram till vadstället. Den här gången går det, trots att det är en vecka tidigare än då. Precis innan  vadstället går stigen tätt intill en avsnörpt sjö med dyiga och diffusa kanter. Den täcktes nu till mer än hälften av snö och is.

Nära vadet går stigen förbi en göl med diffusa kanter, speciellt då den täcks av snö och is.Nära vadet går stigen förbi en göl med diffusa kanter, speciellt då den täcks av snö och is.

År 2015 kom vi inte närmare vadstället än så här.År 2015 kom vi inte närmare vadstället än så här. Det ligger bortanför träden och videbuskarna som står i djupt vatten.

Så var det dags att vada. Hela vadet är 60 m brett och vanligtvis går man över på ett område med stenar som vattnet skvalar över.  Det är inte särskilt strömt. Ovanför skvalet är det grusbotten och 2-3 dm djupare. Sommartid är vadet vanligtvis enkelt. Det finns träramar fyllda med stenblock som man kan gå på. Är vattenståndet lågt kan man ibland till och med  gå över torrskodd. I mitten av september 2015 vadade jag från andra hållet. Vattenståndet var då ganska lågt så jag började gå över på stenarna men fann att de var väldigt hala så jag höll på att ramla. Jag gick då några meter uppströms och ut på gruset. Det var platt och hårt som ett stengolv och jag kunde korsa vadet i mina 40 cm höga stövlar utan att få in något vatten.  Det krävdes förstås ganska korta steg eftersom vattennivån låg alldeles under stövelskaftens övre kant. Hade jag vetat att jag skulle gå på gruset hade jag satt på mig regnbyxorna, men det gick alltså bra ändå.

Den här gången var det högt vattenstånd. Vinterisen hade rumsterat om med träramarna som inte alls låg på plats. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå över på stenarna, då skulle jag kanske klara mig i stövlarna, eller om jag skulle vada vid gruset. Det senare alternativet skulle innebära att jag måste byta om till mina vadarskor, ta av mig byxorna  och gå i det nära nollgradiga vattnet. Djupet vid stranden var ca 70 cm och om det blev lite djupare längre ut skulle kalsongerna bli blöta.  Det senare alternativet kändes inte så tilltalande så jag valde det första.

Jag var inte säker på om stövelskaften skulle räcka till för stenvägen, så jag tog i alla fall av mig byxor, strumpor och sockor och la dem i packningen. Sen satte jag på mig regnbyxorna och tejpade dem omsorgsfullt utanpå stövlarna vid anklarna.

Det var nu problemen började.

När jag reste mig upptäckte jag att det fanns något störande i min högra stövel. Det gjorde ont när jag satte ner foten. Så kunde jag inte vada. Av med tejpningen och stöveln för tömning. Jag hade fått in en bit av en videgren i den. På med stöveln igen och ny tejpning. Den här gången blev det inte lika noga som förut. På med ryggsäcken. Då märkte jag att det var något fel med ena axelremmen. Den nedre sprinten till axelremmen hade åkt ur halvvägs och remmen höll på att lossna. Den ring som låser sprinten var borta. Jag förstod då vad som hade hänt tidigare men som jag inte undersökt. Ett par gånger förut under dagen var det något som fastnat i mina kläder när jag satte på mig ryggsäcken, men som släppt ganska omedelbart. Det var förstås låsringen som fastnat i kläderna och vridits runt så att efter några gånger hade den helt enkelt åkt ur sprinten. Det här problemet måste åtgärdas innan jag vadade. Jag kunde ju inte riskera att sprinten åkte ur och att jag skulle få bära ryggsäcken med bara en bärrem.

Tidigare har jag alltid haft med mig lite ståltråd för att användas vid eventuell reparation av utrustningen. Men jag har aldrig behövt använda den så nu hade jag lämnat den hemma utan att tänka närmare på det. Ståltråden skulle ha passat perfekt nu. Så dumt att lämna den hemma. Den vägde ju bara några gram och tog ingen plats. Nåväl, jag hade både persiennsnöre och extra tältsnöre så det skulle väl gå att fixa. Hålet i sprinten var för litet för något av snörena så istället för att fixa till något med snörena och diverse knutar beslöt jag mig för att dela på en av de tre övriga ringarna som höll fast de andra tre sprintarna. Nu skulle en tång ha varit bra att ha, vilket jag givetvis inte hade. Ringen är gjord av ganska hårt fjäderstål och jag lyckades inte få itu den genom att försöka böja den fram och tillbaka med fingrarna. Det blev till att knacka den mellan ett par stenar och efter en stund fick jag av den. Ringen bestod nu av två bitar något större än en halvcirkel. Att stoppa bitarna genom sprintarna var lätt men att sedan böja dem så att de inte skulle ramla bort var värre. Det gick inte med fingrarna. Även här skulle en tång ha varit bra. Återigen fick jag ta till stenarna och efter en stund hade jag lyckats böja till dem så att de inte skulle ramla bort. Nu kunde jag sätta på mig ryggsäcken och började vada.

Ganska omedelbart märkte jag att det var djupare än jag trott, även över stenarna. De var också ovanligt hala som jag observerat förra gången jag vadade här. Förmodligen beror det på att de under sommaren ligger nära ytan och att växter och alger kan växa på dem. För att vattnet inte skulle gå över stövelskaften kunde jag inte kliva i de mer stabila hålorna mellan stenarna utan jag måste kliva högre upp ovanpå dem. Efter 15 m hände det som inte fick hända. Mitt, som jag tyckte, stabila högra fotgrepp gled hastigt undan och jag föll handlöst i vattnet. Jag hamnade på höger sida och blev liggande mellan stenarna. Hela jag och ryggsäcken låg i vattnet. Bara huvudet och vänstert axel  låg ovanför vattenytan. Dessutom hade jag infernaliskt ont i mitt högra knä.

Uppenbarligen tog jag mig därifrån eftersom jag skriver detta. Men den som vill veta fortsättningen, får vänta till nästa avsnitt.

Postat 2017-10-14 00:39 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Offline Topografisk karta för Android

Lantmäteriets visningstjänst gör det möjligt att visa den Topografiska kartan i enheter som har webläsare. Kartan är vektorbaserad och olika information visas beroende på förstoringsnivå. Tjänsten är en ren visningstjänst och saknar nästan alla övriga funktioner som man vill ha i ett bra GPS-system. Ett önskemål är därför att man skulle kunna ladda ner kartan för användning i en riktig GPS-app. Det löser också ett annat problem, nämligen att det krävs uppkoppling till internet för att kunna se kartan. På många platser är internetåtkomsten dålig eller obefintlig och även om man nöjer sig med vad visningsgstjänsten ger så är  användningsmöjligheterna i fält begränsad.

Lantmäteriet har släppt en fri webservice för den Topografiska kartan där det går att visa kartrutor om 256 x 256 pixels. Den är avsedd att användas av var och en som vill göra egna applikationer. Det har utnyttjats i appen Lokalsinne som gjorts enkom för att visa den Topografiska kartan och innehåller några enklare GPS-funktioner. Appen kräver även här internetuppkoppling för att användas, även om vissa kartrutor kan finnas kvar i appens cache och då kan visas offline.

En fördel med den Topografiska kartan är att den täcker hela Sverige. Inte ens Fjällkartan och Terrängkartan tillsammans gör detta utan lämnar delar av Norrlands inland vita.

Jag har använt Lantmäteriets webtjänst för att ladda ner hela den Topografiska kartan i alla zoomnivåerna 3-9 som finns tillgängliga. Kartan har jag sedan förpackat i ett format som kan användas i de mycket kompetenta apparna Oruxmaps och locusmap. Du kan ladda ner kartan via sidan http://www.bengt.nolang.se/kartor. Där finns också länkar till nedladdning av Fjällkartan och Terrängkartan som jag gjort tillgängliga tidigare.

 

Startsidan för val av karta för nedladdning.

Nedan följer några skärmdumpar från Topografiska kartan i Oruxmaps.

 

Topografiska kartan zoomnivå 3Zoomnivå 3. Hela Sverige får plats.

 

Zoomnivå 5Zoomnivå 5.

 

 Zoomnivå 7.Zoomnivå 7.

 

 Zoomnivå 9.Zoom nivå 9, den högsta nivån. Vid utskrift i den storlek kartan är gjord för motsvarar det skalan 1:50 000.

 

Zoomnivå 9, fjällkartaZoomnivå 9, karta över fjällen. Personligen önskar jag att kartan hade terrängskuggning som i Fjällkartan.

 

I Lantmäteriets visningstjänst visas ytterligare tre zoom-nivåer, 10-12. Nivå 10 ger mer detaljerad information men nivå 11 och 12 verkar bara vara förstoringar av nivå 10. De nya Fjällkartorna i skala 1:50 000 verkar vara baserade på nivå 10 och det är kanske för att kunna sälja denna data som den inte kommit med i LMVs kartservice för programmerare.

Postat 2017-02-28 23:58 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(4) - Resten av vandringen

Fyra gubbar i Sarek - del 1, del 2, del 3.

Andra dagens kväll hade jag fått frossa, feber och orkade inte äta något. Bara stöp in i tältet. De andra i gruppen undrade hur det skulle gå med vår vandring genom Guohpervágge och Ruohtesvágge via Skárjá.

Dag 3.

På morgonen hade min snuva och det tjocka slemmet i halsen till största delen försvunnit men övergått i en besvärande hosta. Febern hade avtagit, men jag var spak. Efter frukosten, som smakade bra, piggnade jag till något. Ett förslag om att vi skulle ta en vilodag för att jag skulle bli bättre avvisade jag. Jag tyckte det var bättre att fortsätta även om vi skulle ta det lugnare och inte gå så långt. Min förkylning och hostan blev sedan långsamt bättre under vandringen men det skulle dröja ända till ett par veckor efter vandringens slut innan jag var helt av med den. Riktigt pigg var jag nog aldrig under den fortsatta vandringen. Vi påbörjade dagens vandring vid 11-tiden.

Vädret var grått men det regnade inte. Längre in i Padjelanta mot sydväst sken solen igenom mellan molnen och gav hopp om bättre väder.

På vår väg mot Guohpervágge följde vi först stigen mot Ruohtesvágge ett par km innan vi vek av på en mindre stig upp mot platåerna söderut. Där är det lättgånget men i området där Sjpietjavjåhkå svänger skarpt västerut är det brant, stenigt och en del vide i sluttningen ner mot jokken. Där är det besvärligt att ta sig fram. Min balans hade nog fått sig en törn av förkylningen och jag snubblade till några gånger. Torsten, som gick bakom mig, befarade vid flera tillfällen att jag skulle ramla i jokken då stigen gick väldigt nära den. När vi passerat området och kom ut på det flacka området väster om Gisuris och öster om Sjpietjavjåhkå slog vi snart läger. Trots att jag inte var i bästa form hade vi alla fall kommit en bit på väg. Framemot kvällen fick vi även lite sol. Dagens etapp blev 8 km, gångtid 2,5 tim.

När jag kom hem och såg igenom mina bilder upptäckte jag att jag inte tagit en enda bild under föregående dag. Dag 3 blev det några. Totalt under vandringen blev det sedan 240 stycken. Jag var nog inte särskilt alert dagen innan.

På stigen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå.På stigen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå. Gisuris i bakgrunden. Foto Hans Pettersson.

Rast vid en liten bäck väster om Gisuris. Foto Hans Pettersson.Rast vid en liten bäck väster om Gisuris. Foto Hans Pettersson.

Kung Karls Spira.Där växte det många Kung Karls spiror.

Vår lägerplats väster om Gisuris. Molnen höll på att lätta. Áhkkás västtoppar syntes men inte de allra högsta topparna. Solen hade kommit fram lite grand.Vår lägerplats väster om Gisuris. Molnen höll på att lätta. Áhkkás västtoppar syntes men inte de allra högsta topparna. Solen hade kommit fram lite grand.

Mitt gps-spår av vår vandring. Tältplatserna är numrerade.Mitt gps-spår av vår vandring. Tältplatserna är numrerade.

Dag 4. 11 km, gångtid 4 tim.

Den här natten sov jag bra och krafterna började återvända alltmer. Vädret såg betydligt bättre ut och snart kom solen fram. Den sken sedan på oss i en hel vecka framöver även om det ofta var dimmigt på morgnarna. Men att det skulle bli fint väder trots att meteorologerna spått annat tillskriver jag Hasse. När han är med har jag alltid haft fint väder på vandringarna utom kanske någon dag i början och i slutet. Hasse har tumme med vädergudarna.

På morgonen hade molnen lättat nästan helt från Áhkká. Ibland kunde vi även se Borgtoppen och Stortoppen. Nysnö från det tidigare ovädret låg kvar. morgonen hade molnen lättat nästan helt från Áhkká. Ibland kunde vi även se Borgtoppen och Stortoppen. Nysnö från det tidigare ovädret låg kvar.

Kartläsning. Terrängen är flack väster om Gisuris och det gäller att ta ut riktningarna rätt. Foto Hans Pettersson.Kartläsning. Terrängen är flack väster om Gisuris och det gäller att ta ut riktningarna rätt. Foto Hans Pettersson.

Sierggajåhkå är lätt att vada men det tog tid för Torsten och Svante eftersom de inte hade stövlar utan bytte om till foppatofflor vid vadet.

Hasse vadar Sierggajåhkå.Hasse vadar Sierggajåhkå. Han hade stövlar så han behövde inte byta om innan han vadade.

Torsten och Svante vadar Sierggajåhkå.Torsten och Svante vadar Sierggajåhkå.

Fika och torkning av fötter efter vadet.Fika och torkning av fötter efter vadet.

Niják, Kantberget och Gavelberget sedda genom Sierggavágge.Niják, Kantberget och Gavelberget sedda genom Sierggavágge.

Här följer man normalt Lijggebuoldajågåsj's östra sida för att komma ner till Guohpervágge. Vi ville emellertid se de raukliknande eoliska formerna (vinderosion) som finns på Låvdakvarddo och gick därför tidigt över till Lijggebuoldajågåsj's västra sida och upp över höjderna där. Det är mycket småkuperat med mindre bergknallar och många små sjöar emellan. Det är svårorienterat och inte lätt att veta exakt var man är på kartan. Fantasin fick ge namn åt några av de eoliska former vi fick se.

DromedarenDromedaren.

Vindskyddet.Vindskyddet.

Stolen. Foto Svante Rindetoft.Stolen. Foto Svante Rindetoft.

Torsten, med långa benet före.Torsten, med långa benet före.

Kartläsning på Låvdakvárddo. Foto Hans Pettersson.Kartläsning på Låvdakvárddo. Foto Hans Pettersson.

Utsikten mot Guohpervágge är hänförande från Låvdakvarddos västra ände.

Tre gubbar sitter hänförda inför Guhkesvágge.Tre gubbar sitter hänförda inför Guohpervágge.

Strax efter passagen av Alep Låvdaruovdásj fann vi en lämplig lägerplats för natten. När vi krupit in i tältet och lagt oss för att sova fick vi höra ett knaprande ljud strax utanför. Vi undrade vad det var. Hasse gick ut och ropade till. Ta med kameran, det är en räv alldeles intill tältet! Jag tog fram kameran och lyckades i hastigheten få några bilder av den. Räven var inte särskilt rädd men gav sig snart iväg. Det knaprandet ljudet kom från rävens försök att bita sönder Hasses vattenflaska som låg utanför tältet.

 

En rödröv stryker omkring tältet.Rödräven som kom på besök vid tältet.

Rödräven lite närmare.Räven på nära håll.

Tältplats i västra Guhkesvágge.Vår tältplats i västra Guohpervágge.

Dag 5. 10 km, gångtid 3,5 tim.

På morgonen skymde dimmorna topparna runtomkring. Det klarnade snart upp helt och hållet och frampå dagen lyste solen från en molnfri himmel. Det här väderbeteendet var typiskt för i stort sett resten av vandringen. Dimmigt på morgonen, klart på dagen och kvällen. Den lilla vind vi hade på dagarna stillnade på kvällen och temperaturen sjönk då ganska snabbt. Ventilationen i tälten blev dålig vilket gav en del kondens på insidan av yttertälten. Innertälten klarade sig bra. Vi bröt lägren innan solen nått tälten på morgonen så yttertälten hann inte torka innan vi vek ihop dem. Jag torkade därför av insidan först med en torkduk och sparade ett hg i packvikt. När kvällen kom och tältet var uppsatt igen var det torrt. 

Morgon. Dimmorna hade krupit ner under natten. Foto Hans Pettersson.Morgon. Dimmorna hade krupit ner under natten. Foto Hans Pettersson.

På vandring genom Guohpervágge. Foto Hans Pettersson.På vandring genom Guohpervágge. Foto Hans Pettersson.

Blåklockor.Blåklockor i västra Guohpervágge.

Överblommad Kattfot.Överblommad Kattfot.

Gul fetknopp.Gul fetknopp lyste upp.

Det var lättast att vandra nära Guohpervágges botten även om det var lite blött. Det senare utgjorde inget hinder när man gick i stövlar som jag och Hasse. Svante hade valt att gå i gympadojor och fick problem med att gå torrskodd. Han valde därför att gå en bit upp på dalsidan och så gjorde även Torsten som gick i kängor. Där var terrängen mer kuperad och det blev mycket mer upp och ned. Vandringen där gick långsammare och var mer tröttsam. En annan nackdel var skrågången med lutning snett ner åt höger. Min högra fot får inte bra stöd när det lutar åt det hållet och jag försöker undvika det. Lutning åt andra hållet går bra. Det blev därför en naturlig uppdelning där jag gick långt ner medan Torsten och Svante gick en bit upp på dalsidan, kanske upp till 200 m från mig. Hasse gick ömsom med mig och ömsom med Svante och Torsten. Varje gång Svante kom till ett litet vattendrag måste han byta till foppatofflor för att hålla skorna något så när torra. Det gick sällan och vid dagens slut brukade skorna vara våta ändå. De räckte ju med bara ett par felsteg under dagen så var de det. Det var skönt med stövlar så att man kunde gå torr om fötterna. Jag klarade alla vandringens vad i stövlarna.

Vid fyra-tiden hade vi nått fram till Guohpers västra sluttning mittemot Násasvágge. Där hade vi egentligen tänkt stanna två nätter när vi planerade vår tur för att eventuellt göra en bestigning av berget, ta en tur in i Násasvágge eller helt enkelt ta en vilodag. Nu låg vi en dag efter tidsmässigt och vågade därför inte stanna mer än en natt där. Vi visste inte heller hur det skulle gå med min förkylning så dagstur/vilodag fick vänta till senare då vi hade bättre kontroll över hur långt vi hade kvar.

En bestigning av Guopher var också utesluten för vår del då vi sett att det fortfarande låg kvar nysnö på bergets högre delar. Vandra i blockterräng med blöt nysnö var inte vår melodi. Men det var inte så sent på dagen så Torsten föreslog att vi i alla fall skulle gå en bit upp på Guohpers västsluttning. Hasse och jag nappade på det medan Svante föredrog att vila nere vid lägret och njuta av omgivningen därifrån. Efter en stund hade vi stigit drygt 200 höjdmeter och kunde se in i Násasvágge. Om man bortser från stigningen så var det lättgånget och skulle ha varit så en bra bit till innan vi nått blockterrängen högre upp. Vi nöjde oss med att ha nått 1020 m och vände där om ner igen.

Svante njuter av vyn i Guohpervágge.Svante föredrog att stanna kvar vid lägret och vila istället för att gå upp på Guohpers sluttning. Hans utsikt in mot Guohpervágges mer centrala delar var inte dålig därifrån heller. Lánjektjåhkkå på dalgångens södra sida.

Torsten var inte rädd för att gå fram till de brantaste stupen.Torsten drog sig inte för att gå nära de brantaste stupen.

Vår lägerplats i Guophervágge mitt emot Násasvágge. Tälten syns mitt i bilden.Vår lägerplats i Guophervágge mitt emot Násasvágge. Tälten syns mitt i bilden.

Vy mot Lánjektjåhkkå från Guohpers nordvästsluttning.Vy mot Lánjektjåhkkå från Guohpers nordvästsluttning.

Laven på den här stenen lyste på långt håll som om den var målad. Guophers sluttning mot nordväst.Laven på den här stenen lyste på långt håll som om den var målad. Guophers sluttning mot nordväst.

Násasvágge och Násasjávrre sedda från Guophers sluttning mot nordväst.Násasvágge och Násasjávrre sedda från Guophers sluttning mot nordväst.

Dag 6. 20 km, gångtid 6 tim.

Denna dag blev som den föregående med dimma på morgonen men efter någon timma blev det helt klart. Fantastiskt väder att vandra i. Jag gick nere i dalbotten medan de andra gick för det mesta lite högre upp där det var torrare. Under Guohpers stup, där det är lite blockmark, gick vi alla ganska nära under stupet. Blockmarken var mycket lättare att passera än vad jag förväntat mig då jag hört att det kunde vara besvärligt.

Spegling i en av de små sjöarna nedanför Násasvágge.Spegling i en av de små sjöarna nedanför Násasvágge.

Tre gubbar på vandring en bit upp (mitt i bild) i sluttningen under Guohper.Tre gubbar på vandring en bit upp (mitt i bild) i sluttningen under Guohper.

Deltalandskap i Guohperjåhkå nedanför Guohper.Deltalandskap i Guohperjåhkå nedanför Guohper.

Vandring på grusstränderna längs Guohperjåhkå.Ibland kom de andra tre ner för att gå på de lättgångna grusstränderna längs Guohperjåhkå trots att det ibland var blött. Ähparmassivet skymtar ett par mil bort i dalgångens mitt.

Vid Vattendelarglaciären möter det grumliga vattnet från glaciären det klara vattnet i Guohperjåhkå.Vid Vattendelarglaciären möter det grumliga vattnet från glaciären det klara vattnet i Guohperjåhkå.

Bierikbákte i Ähparmassivet sett från Guohpervágges östra del.Bierikbákte i Ähparmassivet sett från Guohpervágges östra del.

Vattendelarglaciären. I början på 1900-talet nådde den ända ner till dalgångens botten.Vattendelarglaciären. I början på 1900-talet nådde den ända ner till dalgångens botten, se bild nedan.

Vattendelarglaciären i början av 1900-talet. Foto: Axel Hamberg.Vattendelarglaciären i början av 1900-talet sedd från Guopher lillberg, dvs toppen 1,4 km öster om toppen 1686. Foto: Axel Hamberg.

När vi kom fram till en lämplig tältplats efter passagen av bäckarna från Sjielmájiegna upptäckte jag att jag saknade min kameraväska. Det och hur jag återfann den berättade jag om i del 1 om den här vandringen. Det gjorde att vandringen denna dag blev nästan en mil längre än annars. Under dagarna i Guohpervágge hade vi bara sett två andra vandrare per dag.

Dag 7. 13,5 km, gångtid 4,5 tim.

Ännu en vandringsdag i strålande sol och dessutom utan morgondimma. På Skárjátjåhkkås södra sida håller vi höjden 800 - 840 m och undviker därigenom videt längre ner. Vi fick en underbar utsikt över övre Rapadalen.

För att fortsätta in i Ruohtesvágge är det inte nödvändigt att gå ner till bron över Smájlajjåhkå vid Skárjá men vi gjorde det ändå eftersom det är en så klassisk mötesplats i Sarek. Svante och Torsten har aldrig varit där förut medan Hasse och jag har varit där en gång tidigare, 1969. Under lunchrasten på höjderna ovanför Skárjá såg vi en handfull andra vandrare  nere vid bron och telefonhytten men inga tält. När vi kom dit ner hade de gått vidare.

Vy från Skárjátjåhkkås sydsluttning mot sydväst över Álgganjálmme. Guohperjåhkå rinner här österut. Toppen tv om bildens mitt är Skårvatjåhkkå.Vy från Skárjátjåhkkås sydsluttning mot sydväst över Álgganjálmme. Guohperjåhkå rinner här österut. Toppen tv om bildens mitt är Skårvatjåhkkå.

Övre Rapadalen från Skárjátjåhkkås sydostsluttning.Övre Rapadalen från Skárjátjåhkkås sydostsluttning.

Vy mot Sarektjåhkkås toppar.Vy mot Sarektjåhkkås toppar. Stortoppen, Sydtoppen och Bucht-toppen. Máhtutjåhkkå th. Foto Torsten Gunnarsson.

Rast i övre Rapadalen. Foto Svante Rindetoft.Rast i övre Rapadalen. Foto Svante Rindetoft.

Stigen ner till bron vid Skárjá. Den ligger i ravinen som går från vänster till höger i bild. Ravinen är djupt nedskuren och ka här bara anas.Stigen ner till bron vid Skárjá. Den ligger i ravinen som går från vänster till höger i bild. Ravinen är djupt nedskuren och kan här bara anas. Skårkimassivet i bakgrunden.

Smájlajjåhkå och Sarektjåhkkås toppar sedda från bron vid Skárjá.Smájlajjåhkå och Sarektjåhkkås toppar sedda från bron vid Skárjá.

Torsten på bron över Smájlajjåhkå vid Skárjá.Torsten på bron över Smájlajjåhkå vid Skárjá. Stabil pålyftsbro med bra räcken.

Bron över Smájlajjåhkå i augusti 1969.Så här såg bron ut när Hasse och jag var här förra gången, augusti 1969.

Turen fortsatte in i Ruohtesvágge. Vi slog läger strax innan vi kom fram till Boajsájågåsj och på vägen dit mötte vi några andra vandrare. Totalt såg vi ca 10 andra vandrare denna dag. Medan vi åt vår kvällsmat kröp solen ner bakom Boajsátjåhkkå och när skuggan kom blev det fort kallt. Då kröp vi snabbt in i tälten och ner i de varma sovsäckarna.

Dag 8. 10 km, gångtid 3 tim.

Ännu en dag i strålande sol och inte heller den här gången någon morgondimma. Däremot tog det ett tag för solen att krypa upp över Mihkatjåhkkå och solen nådde oss inte förrän strax innan vi bröt lägret.

Vår lägerplats i södra Ruotesvágge. Gavelberget i bakgunden.Morgonsol på vår lägerplats i södra Ruotesvágge. Gavelberget i bakgunden.

På väg in under Gavelbergets branter.På väg in under Gavelbergets branter. Stigen är fin i Ruohtesvágges södra del.

Såltaglaciären har dragit sig tillbaka och efterlämnat sidomoräner.Glaciärerna har dragit sig tillbaka på grund av det varmare klimatet. I början av 1900-talet fyllde glaciären upp utrymmet mellan sidomoränerna, se bild nedan. Resterna av Såltaglaciären (söder om Såltatjåhkkå och Gássatjåhkkå) skymtar.

Ruohtesvágge från Jållok. Foto: Axel Hamberg.Ruohtesvágge mot nordväst från Jållok. Tungan ned i dalen från Såltaglaciären syns tydligt. Foto Axel Hamberg, taget runt år 1900.

Stigen var fin att gå på nästan ända fram till jokken som rinner norrut från Boajsátjåhkkå men där upplöstes den då folk valt väldigt olika vägar i stenskravlet och blötmarkerna. Vadet över Smájlajjåhkå klarade Hasse och jag i stövlarna men jag gick lite oförsiktigt, tog ett för långt kliv och fick lite vatten i en stövel. Inte mycket, men jag kände det. Svante och Torsten bytte till foppa-tofflor.

Hasse vadar Smájlajjåhkå strax söder om vattendelaren i Ruohtesvágge. Ruohtestjåhkkå i bakgrunden.Hasse vadar Smájlajjåhkå strax söder om vattendelaren i Ruohtesvágge. Ruohtestjåhkkå i bakgrunden.Torsten och Svante vadar Smájlajjåhkå.Torsten och Svante gör sammalunda.

Det här var roligt! Det kan vi väl göra en gång till?Det här var roligt! Det kan vi väl göra en gång till?

Planen var att vi på vägen tillbaka till Änonjálmme skulle gena ner genom dalen mellan Áhkkás västtoppar och Snjuvtjudis istället för att gå via bron vid Kisuris. Där hade vi ju gått tidigare. Vattenståndet var allmänt lågt och vi trodde inte att vadet över Suottasjjåhkå skulle innebära några större svårigheter vilket det annars kan göra. Vi lämnade därför stigen mot Kisuris strax efter vadet över Smájlajjåhkå för att gå norr om Ruohtesjavrásj. Redan innan vi kommit förbi sjön hittade vi en fin tältplats där vi beslöt att övernatta. Torsten och Hasse hade mera spring i benen och ville ta en tur bort till glaciären Oarjep Ruohtesjiegna. Fågelvägen var det 3,5 km dit men med nödvändiga omvägar skulle det innebära en extra tur på nästan en mil, visserligen utan packning. Svante bestämde sig för att avstå och stanna i lägret. Jag var tveksam, men med tanke på min högerfot och min hosta beslöt jag mig för att bli kvar i lägret jag också. Medan Hasse och Torsten gick på sin tur ägnade Svante och jag oss åt att vila, ta det lugnt, sjunga lite sånger och dricka lite whisky. Efter drygt tre timmar kom Hasse och Torsten tillbaka. De hade tagit sig ända fram till glaciären och var påtagligt nöjda. De berättade att det hade varit väldigt besvärligt och mycket stenigt och påpekade att med hänsyn till det var det nog bra att jag inte följt med. Fast jag vet inte om jag ska tro dem. De kanske bara sa det för att jag inte skulle ångra att jag inte följde med. De var i alla fall som sagt påtagligt nöjda med sin extratur.

Torsten vid Oarjep Ruohtesjiegna. Foto Hans Pettersson.Torsten vid Oarjep Ruohtesjiegnas glaciärport. Foto Hans Pettersson.

Hasse på väg tillbaka från Oarjep Ruohtesjiegna. Foto Torsten Gunnarsson.Stenigt ja, men inte så besvärlig terräng. Hasse på väg tillbaka från Oarjep Ruohtesjiegna. Foto Torsten Gunnarsson.

Dag 9. 14,5 km, gångtid 4 tim.

Den här dagen lättade dimmorna precis somt tidigare på morgnarna men de stannade kvar kring topparna och det blev aldrig helt klart utan ganska molnigt. Vi fortsatte på norra sidan om Nijákjågåsj och stigen var inte lika tydlig som på den södra sidan. Ibland tycktes vi hitta den för att strax tappa bort den igen. Vid tretiden nådde vi Suottasjjåhkå och den såg inte alltför besvärlig ut att vada. Den här gången fick jag igenom min vilja att vi skulle ta kaffet och lite vila före vadet och inte efter. Torsten brukade vara ivrig att komma över och vilja ta kaffe och rast efter ett vad, men nu blev det alltså före. När jag satt där med kaffet och såg på jokken blir jag tveksam till om jag skulle klara den i stövlarna eller inte. Jokken var bred med många mindre fåror med stora stenar. Vattnet var grått så det var inte lätt att avgöra djupet. Svante och Torsten bytte under alla omständigheter om till foppatofflarna men hur skulle Hasse och jag göra? Jag spanade och tyckte att ca 200 m längre upp såg det bättre ut och gick dit för att rekognocera. Klart att det var mycket bättre där! När jag vände mig om för att gå tillbaka såg jag att alla de tre andra redan var på väg över. Jag hämtade min packning och gick tillbaka upp till det bättre vadstället. Efter vissa kringelikrokar över små öar och stora stenar kom jag över utan att vattnet var mer än ankeldjupt. Här hade det gått att gå över torrskodd även i kängor med lite höjd på skaften. Hasse och Svante hade haft det besvärligt att ta sig över, men Torsten beklagar sig inte i första taget. Hasse hade fått vatten i stövlarna trots åtspända regnbyxor. Det bra vadstället ligger 350 m öster om Suottasjjåhkås sammanflöde med Nijákjågåsjte.

Morgondimmorna lättar över Ruohtesvágge. Vy mot sydost.Morgondimmorna lättade över Ruohtesvágge. Vy mot sydost.

Hasse letar efter lämplig passage av jokken från Nijákvágge.Hasse letade efter lämplig passage av jokken från Nijákvágge.

Vad av jokken från Nijákvágge.Vad av jokken från Nijákvágge.

Här vadade Torsten, Svante och Hasse över Suottasjjåhkå.Här vadade Torsten, Svante och Hasse över Suottasjjåhkå.

Ett bättre vadställe ligger ca 200 m längre upp. Där gick jag över. Niják i bakgrunden.Ett bättre vadställe, till vänster i jokkfåran, ligger ca 200 m längre upp. Där gick jag över.

Tältplatsen vid Sjnjuvtjudisjåhkå med Niják i bakgrunden. Foto Torsten Gunnarsson.Tältplatsen vid Sjnjuvtjudisjåhkå med Niják i bakgrunden. Foto Torsten Gunnarsson.

På nordvästra sidan om vadet finns en tydlig stig och det är lätt att gå några kilometer. När vi kommit mittemot Kisuriskåtan på Sjnjuvtjudisjåhkås nordöstra sida finns fina tältplatser på ängarna ner mot jokken och där stannade vi för natten. Hasse försökte torka sina stövlar och lyckades nästan helt. Nijáks branta stup imponerade på oss och vi kunde ana oss till att det fortfarande fanns lite nysnö kvar från det tidigare ovädret.

Dag 10. 10 km, gångtid 3 tim.

Den här dagen blev stigen svår att följa och terrängen backig med mycket upp och ner. Det var ideliga småbäckar och det tog tid för Svante att komma förbi dem någorlunda torrskodd. Vädret var mest mulet med sydostlig vind så vi hade den i ryggen. Ibland kom solen fram och då var man för varmt klädd. Men strax försvann den och då blev det kallt. Det var svårt att vara lagom klädd hela tiden. Vi mötte två andra vandrare den här dagen.

Väster om Västtopparna hittade vi en tydlig stig igen och när vi kommit en bit ner i björkskogen hittade vi fina tältplatser där vi slog läger. Vinden mojnade, regnet hängde i luften och för första gången på turen fanns det mygg. De var inte besvärande, men många samlades i yttertältet.  Som tur var bara några få i innertältet. På kvällen gjorde vi slut på de sista dropparna whisky.

Renflockar betade kring Rákkasjåhkå.Renflockar betade kring Rákkasjåhkå.

Dag 11. 10 km, gångtid 3 tim.

Det regnade hela natten men lagom till morgonbestyren höll det upp en stund. Det var många myggor i yttertältet och en hel del kondens på insidan. Jag torkade av kondensen men eftersom det var sista natten så var det inte så noga. Så fort vi började gå kom regnet tillbaka. När vi kom ner till Padjelantaleden mötte vi ett antal grupper av vandrare som var på väg till Kissurisstugan. Några var också på väg åt samma håll som vi.

Sista nattens tältplats väster om Áhkkás västtoppar.Sista nattens tältplats väster om Áhkkás västtoppar. De svarta prickarna i molnen är ställen där berget syns mellan molnen.

Morgondimmor över Rijtsemjávrre och Áhkká.Morgondimmor över Rijtsemjávrre och Áhkká.

På väg ner till Änonjálmme. Svante, Hasse och jag. Foto Torsten Gunnarsson.På väg ner till Änonjálmme. Svante, Hasse och jag. Foto Torsten Gunnarsson.

Vi kom fram till Kajsas café och väntsal en bit ovanför bryggan drygt ett par timmar innan båten skulle gå. Caféet öppnade en timme före båtens avgång så vi väntade på verandan tillsammans med andra. Jag kom i samspråk med ett engelskt par som vandrat från Saltoluokta genom Sarek och nu skulle avsluta sin vandring i Ritsem. Paret visade sig vara Guy Shorrock och hans fru. Han arbetar som Senior Investigations Officer på RSPB (The Royal Society for the Protection of Birds) i England och fungerar som en polis som aktivt söker efter personer som illegalt handlar med fridlysta djur, tex fåglar, deras ägg, etc. Det var han som  år 2009 larmade de svenska myndigheterna om äggstölder och jakt av fridlysta fåglar i Sverige och som kom att resultera i stora rubriker i media 2012 om boplundringar och äggstölder i Stekenjokkfjällen, se tex äggstolder-hotar-ekosystem. Hans fru jobbar under ett år i Uppsala på Artdataportalen med modellering av Lavskrikans livsbetingelser. Hennes forskning är tänkt att komma fram till en mer generell modell som ska kunna tillämpas även på andra arter. I förlängningen ska detta göra det lättare att se och följa olika miljöfaktorers inverkan på arternas livsbetingelser. Ett mycket intressant ämne. Vi fortsatte våra samtal senare under kvällen i köket i Ritsems turiststation.

Plötsligt blev Hasse väldigt exalterad och glad. Vid stugknuten hade han hittat sin vandringsstav som han dag 1 så snöpligt hade tappat och sett flyta iväg på Rijtsemjávrres vågor, se föregående avsnitt av bloggen. Vilken glädje!

När Kajsas café öppnade gick vi in och kalasade på Padjelantaröding och några öl. De smakade förträffligt.

Kvällen avnjöt vi i Ritsems turiststations kök. Tyvärr serverar de inte mat utan vi fick hålla till godo med vad vi själva kunde tillaga. Däremot hade de öl!

I turiststationens kök samlades många pratglada. Jag hade intressanta samtal med bla en Nyazeeländare som under många års tid varje sommar åkt till norra skandinavien för en 3 månaders vistelse i den nordiska fjällvärlden. Jag pratade också med en 23-årig ung svensk man som just höll på att avsluta det gröna bandet, tänkte fortsätta vandra och skriva en bok om det. Guy Shorrock visade mig några av alla de bilder han tagit under deras vandring. Han har sedan skickat mig ett antal och lovat att jag skulle få göra vad jag ville med dem. En tycker jag är särskilt tjusig och därför visar jag den här.

Tidig morgon över Ráhpaädnos delta i Lájtávrre. Foto Guy Shorrock.Tidig morgon över Ráhpaädnos delta i Lájtávrre. Foto Guy Shorrock.

Sammanfattningsvis var vi mycket glada för att vi trots diverse skavanker hade kunnat genomföra vår Sarekvandring som vi planerat och förberett oss för under lång tid. Trots att vi är ganska olika som personer och delvis inte kände varandra sedan tidigare hade vi klarat av vandringen under gemytliga förhållanden där ingen behövde känna sig utanför.

Jag är förvånad över att vi höll så hög hastighet under vandringspassen, drygt 3 km/timme. Dagsdistanserna blev dock inte så långa, oftast runt 10 km även om några blev upp mot 20 km. Dagarna bestod vanligtvis av 3-4 timmars vandrande blandat med lika mycket rastande. Vi fick verkligen njuta av att vara i fjällen. Det fina vädret underlättade campinglivet och trots att vi inte gjorde någon toppbestigning fick vi se alla toppar som omgett oss. Trots det allmänt fina vädret fick vi ändå uppleva dramatiken i molnen som stiger upp på morgonen och en sol som bryter igenom dimmorna. Några regnbågar och lite regn fick vi också se. Skulle vi ändra på något så skulle vi nog ha gått aningen längre om dagarna så att vi fått två dagar då vi kunnat ligga still och göra utflykter.

Vi tackade Hasse för att han följde med på turen och gav oss det fina vädret. Jag har gjort många turer tillsammans med honom och då han har varit med har vädret alltid varit bra trots ibland prognoser om regn och rusk. När han inte har varit med har vädret varit både si och så. Den här gången kunde ju meteorologerna inte veta att han skulle upp och vandra så att de kunde ändra sina prognoser.  Hade vi råkat ut för det oväder som rasade en vecka innan vi kom upp till fjällen hade vi nog fått en del problem och inte varit lika nöjda med turen. Jag vill också tacka Torsten för hans omsorger som gjorde vandringen mer njutbar för oss alla.

Hemresedag

Nästa morgon var det dags för hemresa. Vädret visade sig återigen från sin bästa sida och utsikten över Áhkká var magnifik.

Àhkká sett från turiststationen i Ritsem på morgonen då hemresan började.Àhkká sett från turiststationen i Ritsem på morgonen då hemresan började.

Hasse och jag tog tre dagar på oss hem i bilen och passade på att ta omvägen över Kvikkjokk där vi stannade en natt på turiststationen. Svante och Torsten tog buss och tåg och kom hem redan dagen efter.

Postat 2016-10-27 01:04 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(3) - Samling i Ritsem, frossa och feber

Fyra gubbar i Sarek del 1

Fyra gubbar i Sarek del 2

Fem dagar innan vår Sarektur visade SVTs 10-dygnsprognos att de första dagarna av vår tur skulle medföra sommarens värsta oväder med storm, kraftigt regn och snö. Långtidsprognoserna är emellertid inte så säkra och som tur var för vår del så kom ovädret redan ett par dagar tidigare. Snöfall, trafikproblem, nerblåsta träd och strömavbrott rapporterades från norra Norrland. När det var dags för oss att ge oss av hade det värsta gått över och vädret började ändras till det bättre.

Vi var alltså fyra gubbar som skulle vandra tillsammans. Två av oss, Svante och Torsten, skulle åka tåg upp från Vänersborg 10 augusti och anlända till båtbryggan i Ritsem 11 augusti 15.10. Jag och Hasse skulle åka bil från Västerås upp genom Norrlands inland och möta de andra vid båten för att åka över till Änonjalme 15.40. Hasse och jag började vår bilresa redan 9 augusti för att inte behöva jäkta utan kunna ta det lugnt.

I Ritsem är det bara Telia som har mobiltäckning. Både Svante och Torsten hade andra telefonoperatörer så vi skulle inte kunna få kontakt med varandra om bara två av oss fyra kom fram till båtbryggan i tid. Vad skulle de göra då? Vänta i Ritsem till nästa dag och hoppas att de andra kom då eller åka över till Änonjálmme och vänta där någonstans? Det blev en hel del funderingar innan vi kom på att Svante helt enkelt fick köpa ett kontantkort hos Telia. Det löste kontaktproblemet.

Hasse startade i bil tillsammans med sin fru från Karlskoga på morgonen 9 augusti och inväntade mig hos sin mor i Västerås. Jag själv åkte bil från Uppsala samma morgon och fick en andra frukost i Västerås hos min mor, 98 år. Klockan 10 hämtade jag Hasse och sedan bar det av norrut. Vi njöt av att ha äventyret framför oss. På kvällen övernattade vi i STFs vandrarhem i Östersund. Nästa dag fortsatte vi upp längs E45 och kände att vildmarken kom närmare. Vädret de båda dagarna var växlande med både sol och regnskurar. Lagom temperatur för bilåkning. Framemot kvällen mulnade det och ett lätt regn föll när vi så småningom kom fram till Jokkmokk där vi övernattade på STFs vandrarhem. Under vägen upp passade vi på att äta rikligt och gott på olika restauranger. Under den kommande vandringen skulle maten vara betydligt enklare än den vi kunde få på resan upp till fjällvärlden.

Nästa dag hade vi bara 18 mil kvar att köra. Vi tog det lugnt. Det var gott om tid för ett riktigt lagat mål mat i Stora Sjöfallets fjällanläggning. Vi hann också med ett besök i STFs fjällstation i Ritsem. Den är betydligt trevligare inuti än den ser ut utanpå och vad den närmaste omgivningen är.

Vädret var mulet och regnet hängde i luften. Temperaturen låg strax under 10°C. Molnbasen varierade kring drygt tusen meter och vi såg inte så mycket av omgivande fjäll. Ibland kunde vi skymta nysnö ovan ca 1000 m och längs vägen från Jokkmokk hade vi sett omkullblåsta träd. Vilken tur att vi inte åkte några dagar tidigare.

Vid 3-tiden drog vi oss ner till hamnen för att invänta bussen och våra två kompisar. Bussen var punktlig och Svante och Torsten lämnade lite bagage med ombyteskläder i min bil. Resan upp hade gått bra för dem även om tåget varit försenat. Långa uppehåll för tågbyten hade blivit förkortade och räddat tidsplanen så att de kom fram i tid till bytet till buss i Gällivare. När vi skulle gå ner till båten började regnet strila och vi satte på oss regnkläderna. Nu började fjällturen på allvar.

Dag 1. 4,5 km, gångtid 1,5 tim.

Efter ca 40 minuters båtresa kom vi fram till Änonjálmme. Regnet hade slutat och vi såg lite blå himmel långt inne i Padjelanta. Det gav förhoppningar om att vädret skulle bli bättre så småningom. Runt Akka och österut låg molnen tjocka. När vi klev av båten råkade Hasse tappa sin vandringstav genom det grovmaskiga bryggallret. Staven var av bambu och ganska smal så den for rakt genom gallret ner i vattnet långt under. Bryggan sträckte sig långt ut i vattnet så vi kunde inte få tag i staven. Istället såg vi den guppa upp och ner och sakta flyta iväg på Akkajaures vågor. Staven var ett kärt minne för Hasse eftersom den följt med på tidigare Sarekvandringar. Torsten föreslog att Hasse nog skulle kunna hitta en annan stav vid Akkastugan, en stav som lämnats kvar någon annan vandrare.

Torsten, jag och Hasse.Tre glada gubbar, alla i regnkläder. Torsten, jag och Hasse på bryggan alldeles efter framkomsten till Änonjálmme. Hasse ser glad ut trots att han just blivit av med sin vandringsstav. Foto Svante Rindetoft.

Eftersom vandringen startade så sent på dagen var planen att slå läger vid första lämpliga plats efter bron över Vuojatädno.  Så blev det. Hasse glömde titta efter en vandringsstav vid Akkastugorna. På kvällen firades att vi påbörjat vår Sarekvandring med whisky.

Vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten.Paus vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten. Det har slutat regna och regnkläderna har åkt av.

Kvällsol över Akka Västtopp 1734.Kvällssol mot Akkas Västtopp 1734. Nysnön från ovädret några dagar tidigare låg kvar ovanför ca 1200m.

Dag 2. 11 km, gångtid 3,5 tim.

Jag sov väldigt dåligt på grund av kraftig snuva och tjockt slem i halsen. Jag hostade en del under natten och var inte särskilt pigg på morgonen. När alla var klara med morgonbestyren så började vi dagens vandring strax före nio.

Stigen var lätt och fin att gå på och vid 11.30 kom vi fram till rastplatsen vid bäcken från Sjnjuvtjudisjávrásj. Där åt vi en tidig lunch. Längre in i Padjelanta, mot sydväst, kunde vi se blå himmel men över oss hängde molnen och ibland fick vi ett och annat regnstänk.

Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.

14.45 kom vi fram till Treparksmötet, ca 1 km före Kisurisstugan, och slog oss ner för att vila. Torsten var orolig för att gasen till hans kök inte skulle räcka för hela tiden så han tog en tur till Kisurisstugan för att köpa mer. Tillbaka kom han med gas och en vandringsstav i bambu till Hasse!

Jag hade satt på mig min dunjacka och lagt mig ner på marken och somnade direkt. Efter en stund vaknade jag upp med frossa och skakade kraftigt. Feber på uppgång. Vi beslöt oss för att slå läger strax intill trots att klockan inte var så mycket. Jag kröp in i tältet utan att orka äta något. Jag somnade direkt igen. Senare på kvällen vaknade jag till och åt några chokladbitar och lite jordnötter. Trots att jag var vaken ett tag så ville ögonen hela tiden falla igen. Jag själv var för borta för att fundera över situationen men jag har förstått senare att de andra var bekymrade. Hur skulle det gå med vår fortsatta vandring som nyss börjat?

Fortsättning i nästa blogg.

Postat 2016-09-14 23:42 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(2) - Planering

Innan jag blev pensionär våren 2014 funderade jag på att återuppta mina vandringar i Sarek som jag gjort i min ungdom. Men jag ville inte gå ensam. Mina första val av tilltänkta vandringskompisar var Hans Pettersson, en av mina tidigare Sarekkompisar, och/eller Svante Rindetoft, en kamrat som jag upplevt mycket tillsammans med. Hasse jobbade tills han blev 66 och kunde inte följa med på en fjällvandring 2014. Svante har lite problem med en höftled och eftersom han inte vandrat så mycket ville han inte gå en tur i Sarek, ett område som han har stor respekt för. Däremot föreslog han en 10-dagars tälttur i Lunndörrsfjällen. Så blev det. Då fick han testa hur det kändes att vandra med sina besvär och jag fick prova hur min högerfot skulle klara sig. Den är försvagad efter en ryggoperation för 20 år sedan och jag vrickar den lätt. Vi testade också vår utrustning som vi försökt göra lätt. Läsning av Jörgen Johanssons "Vandra Fjäderlätt" gav inspiration och till att använda orienteringsskor med en vikt om 250-300g per styck istället för i stövlar som vi använt tidigare.

Erfarenheterna från Lunndörrsturen var så goda att jag lyckades övertala Svante att följa med på en Sarekvandring. Vi skulle då välja en av de mest lättgångna vägarna, nämligen genom Guohpervágge och Ruohtesvágge. Sommaren 2015 var emellertid Svante uppbokad av andra resor och Sarekvandringen fick anstå till 2016. Det passade mig bra då Hasse istället kunde följa med upp till Sarek. Vi gjorde då vår vandring som jag berättat om tidigare. Dessutom gjorde jag ett par soloturer med utgångspunkt Kvikkjokk. De har jag också berättat om i min blogg.

Hösten 2015 började jag, Svante och Hasse att planera inför Sarekvandringen 2016. Tidpunkten förlades till perioden 10 augusti - 5 september. Själva vandringen skulle vara i 10-12 dagar. I egenskap av pensionärer har vi stor frihet att disponera vår egen tid och vi ville invänta bra väder innan vi åkte upp. Det skulle inte vara roligt att åka iväg om väderprognoserna förutspådde regn och rusk. Vi hade ju hört vandrare berätta om turer som pågått i mer än en veckas tid i bara regn utan att de sett något av de fjäll de passerat.  Vi ville därför vänta in en väderprognos som åtminstone till en början lovade fint väder. En vecka eller upp till 10 dagar skulle vi kunna stå i stand-by.

Vintern 2016 fick Svante en förfrågan från sin vän Torsten Gunnarsson om inte han kunde få följa med på vår tur. Torsten är rätt van vid fjällen, men har aldrig vandrat i Sarek och det här var en möjlighet för honom att komma dit. Vi andra tyckte att det var en bra idé. Det skulle underlätta genom att vi då skulle kunna bilda två matlag med två kök och två tält. Det blev naturligt att Svante och Torsten bildade ett tält- och matlag medan Hasse och jag bildade det andra. För att lära känna varandra bättre inför vandringen ordnade vi ett förberedelsemöte på två dagar. Det var i mitten av maj med övernattning på STFs vandrahem i Forsvik nära Karlsborg. Efter några öl, sång och lite whisky första kvällen blev förbrödringen stor.

Ett problem hade emellertid uppdagats. Torsten måste vara tillbaka redan 1 september så där beskars vår tidsperiod för vandringen. Resan fram och tillbaka till fjällen hade vi ursprungligen tänkt göra gemensamt i bil upp genom Norrlands inland och göra den till en integrerad del av hela upplevelsen. Svante bor i Vänersborg, Hasse i Karlskoga och jag i Uppsala. Tanken var att jag skulle hämta upp Hasse och Svante i Västerås, vår barndomsstad, och där Hasse och jag har våra mödrar boende, 97 respektive 98 år gamla. När nu Torsten, också boende i Vänersborg, kom in i bilden framfördes tanken att Vänersborgarna skulle åka tåg istället. De måste då boka allt i förväg och all flexibililtet beträffande tidpunkt för vandringen skulle vara som bortblåst. Den gemensamma delen av resan skulle försvinna. Tåg var inte ett alternativ för mig eftersom jag absolut inte ville låsa mig för bestämda datum och dessutom ville göra lite avstickare från allfartsvägen. Jag hade ju friheten som pensionär att vänta in rätt tidpunkt och sticka iväg när det passade. Hasse var inne på samma linje och var besluten att hålla fast vid att åka bil. Om det skulle bli tågresa eller ej var ouppklarat när vi skildes från det förberedande mötet.

Efter cirka en vecka fick jag beskedet från Svante att de bokat tågresa upp till fjällen 10 augusti med ankomst till bryggan vid Ritsem 11 augusti 15.10. Återresan skulle ske 22 augusti. Därmed var all flexibilitet borta. Jag svarade att Hasse och jag skulle möta dem där om det inte var riktigt skitväder.

Torsdagen 4 augusti följde jag 10-dygnsprognosen på TV med stort intresse. Prognosen för tiden 10-14 augusti för norra Norrland visade på riktigt ruskväder med storm, mycket regn och till och med snö. Jag tog en skärmdump från SVTPlay på prognosen med väderkartan och skickade till de andra. Jag skulle gärna ha visat bilden här men SVT vill ha 1000kr för det. Våra värsta farhågor om vädret tycktes besannas.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Postat 2016-09-03 22:38 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!