Bloggar > Örnsätrarns blogg

Örnsätrarns blogg

Fyra gubbar i Sarek(2) - Planering

Innan jag blev pensionär våren 2014 funderade jag på att återuppta mina vandringar i Sarek som jag gjort i min ungdom. Men jag ville inte gå ensam. Mina första val av tilltänkta vandringskompisar var Hans Pettersson, en av mina tidigare Sarekkompisar, och/eller Svante Rindetoft, en kamrat som jag upplevt mycket tillsammans med. Hasse jobbade tills han blev 66 och kunde inte följa med på en fjällvandring 2014. Svante har lite problem med en höftled och eftersom han inte vandrat så mycket ville han inte gå en tur i Sarek, ett område som han har stor respekt för. Däremot föreslog han en 10-dagars tälttur i Lunndörrsfjällen. Så blev det. Då fick han testa hur det kändes att vandra med sina besvär och jag fick prova hur min högerfot skulle klara sig. Den är försvagad efter en ryggoperation för 20 år sedan och jag vrickar den lätt. Vi testade också vår utrustning som vi försökt göra lätt. Läsning av Jörgen Johanssons "Vandra Fjäderlätt" gav inspiration och till att använda orienteringsskor med en vikt om 250-300g per styck istället för i stövlar som vi använt tidigare.

Erfarenheterna från Lunndörrsturen var så goda att jag lyckades övertala Svante att följa med på en Sarekvandring. Vi skulle då välja en av de mest lättgångna vägarna, nämligen genom Guohpervágge och Ruohtesvágge. Sommaren 2015 var emellertid Svante uppbokad av andra resor och Sarekvandringen fick anstå till 2016. Det passade mig bra då Hasse istället kunde följa med upp till Sarek. Vi gjorde då vår vandring som jag berättat om tidigare. Dessutom gjorde jag ett par soloturer med utgångspunkt Kvikkjokk. De har jag också berättat om i min blogg.

Hösten 2015 började jag, Svante och Hasse att planera inför Sarekvandringen 2016. Tidpunkten förlades till perioden 10 augusti - 5 september. Själva vandringen skulle vara i 10-12 dagar. I egenskap av pensionärer har vi stor frihet att disponera vår egen tid och vi ville invänta bra väder innan vi åkte upp. Det skulle inte vara roligt att åka iväg om väderprognoserna förutspådde regn och rusk. Vi hade ju hört vandrare berätta om turer som pågått i mer än en veckas tid i bara regn utan att de sett något av de fjäll de passerat.  Vi ville därför vänta in en väderprognos som åtminstone till en början lovade fint väder. En vecka eller upp till 10 dagar skulle vi kunna stå i stand-by.

Vintern 2016 fick Svante en förfrågan från sin vän Torsten Gunnarsson om inte han kunde få följa med på vår tur. Torsten är rätt van vid fjällen, men har aldrig vandrat i Sarek och det här var en möjlighet för honom att komma dit. Vi andra tyckte att det var en bra idé. Det skulle underlätta genom att vi då skulle kunna bilda två matlag med två kök och två tält. Det blev naturligt att Svante och Torsten bildade ett tält- och matlag medan Hasse och jag bildade det andra. För att lära känna varandra bättre inför vandringen ordnade vi ett förberedelsemöte på två dagar. Det var i mitten av maj med övernattning på STFs vandrahem i Forsvik nära Karlsborg. Efter några öl, sång och lite whisky första kvällen blev förbrödringen stor.

Ett problem hade emellertid uppdagats. Torsten måste vara tillbaka redan 1 september så där beskars vår tidsperiod för vandringen. Resan fram och tillbaka till fjällen hade vi ursprungligen tänkt göra gemensamt i bil upp genom Norrlands inland och göra den till en integrerad del av hela upplevelsen. Svante bor i Vänersborg, Hasse i Karlskoga och jag i Uppsala. Tanken var att jag skulle hämta upp Hasse och Svante i Västerås, vår barndomsstad, och där Hasse och jag har våra mödrar boende, 97 respektive 98 år gamla. När nu Torsten, också boende i Vänersborg, kom in i bilden framfördes tanken att Vänersborgarna skulle åka tåg istället. De måste då boka allt i förväg och all flexibililtet beträffande tidpunkt för vandringen skulle vara som bortblåst. Den gemensamma delen av resan skulle försvinna. Tåg var inte ett alternativ för mig eftersom jag absolut inte ville låsa mig för bestämda datum och dessutom ville göra lite avstickare från allfartsvägen. Jag hade ju friheten som pensionär att vänta in rätt tidpunkt och sticka iväg när det passade. Hasse var inne på samma linje och var besluten att hålla fast vid att åka bil. Om det skulle bli tågresa eller ej var ouppklarat när vi skildes från det förberedande mötet.

Efter cirka en vecka fick jag beskedet från Svante att de bokat tågresa upp till fjällen 10 augusti med ankomst till bryggan vid Ritsem 11 augusti 15.10. Återresan skulle ske 22 augusti. Därmed var all flexibilitet borta. Jag svarade att Hasse och jag skulle möta dem där om det inte var riktigt skitväder.

Torsdagen 4 augusti följde jag 10-dygnsprognosen på TV med stort intresse. Prognosen för tiden 10-14 augusti för norra Norrland visade på riktigt ruskväder med storm, mycket regn och till och med snö. Jag tog en skärmdump från SVTPlay på prognosen med väderkartan och skickade till de andra. Jag skulle gärna ha visat bilden här men SVT vill ha 1000kr för det. Våra värsta farhågor om vädret tycktes besannas.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Postat 2016-09-03 22:38 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(1) - Hur hittar man en kvarglömd kameraväska i Sarek?

Var är min kameraväska? Har någon sett min kameraväska? Var f...n är min kameraväska? Var i h...e är min kameraväska?

Jag befann mig i Guohpervágges östra del tillsammans med tre andra gubbar. Det var sent på eftermiddagen, vi hade precis rastat färdigt och skulle gå en liten bit till innan vi slog läger. Jag skulle just sätta på mig ryggsäcken och hänga kameraväskan runt halsen då jag upptäckte att jag inte kunde hitta den. Inte fanns den i ryggsäcken där jag ibland förvarade den då det regnat. Paniken började sprida sig. När hade jag använt kameran sist? Hade jag tagit av mig den vid vår förra rast? När hade vi förresten vår senaste rast? Jag frågade mina kompisar men de hade ingen aning. Vi brukade vara mycket noga med att se oss omkring vid varje rast så att vi inte skulle glömma någonting. Men min kamera hittade vi inte.

Det blev till att försöka rannsaka sitt minne men det gick dåligt. Jag var ganska säker på att jag haft kameran vid lunchen några timmar och en dryg 1/2-mil tidigare. Jag beslutade mig omedelbart för att vända om till lunchplatsen och se om den fanns där. Två av mina kompisar följde med och en stannade kvar vid vår packning som vi lämnade.

På grund av att det varit blött på många ställen hade jag och mina kompisar gått rätt utspridda då vi haft olika skodon som gjort att vi var olika känsliga för vått underlag. Jag hade gått längst ner där det var blötast eftersom jag tyckte att det enklast att gå där. Nu spred vi också ut oss för att kunna täcka så stort område som möjligt i letandet. Efter ett par timmar var vi tillbaka vid lunchplatsen. Ingen kameraväska där. Men här hade jag absolut haft den så någonstans på vägen måste den finnas. Det gällde bara att hitta den.

Jag tog då fram min GPS som jag haft i fickan för att logga turen. Ställde in den på hög upplösning och började följa min tidigare väg genom dalen. Jag kunde nu följa den med bara någon meters felmarginal. Och där, plötsligt låg kameraväskan i gräset framför mig på en sandbank vid en liten bäck. Det gick nu upp för mig hur det hade gått till när jag glömt kameran. Där jag hade gått var det mer lättgånget än för mina kamrater som gick högre upp på dalsidan. Jag hade stannat vid bäcken för att dricka och vänta på kompisarna så att de inte kom alltför långt efter. Jag drack ur händerna ståendes i den lilla bäcken. För att kameran, som hängde runt halsen, inte skulle doppa i vattnet hade jag tagit av mig den och lagt den på stranden. Sedan hade jag helt sonika gått därifrån utan att ta upp kameran igen. Vilken glädje att hitta den! De återstående kilometrarna tillbaka till vår ensamme väntande kompis gick jag med lätta steg trots att dagens etapp hade blivit 1 mil längre än vad den annars skulle ha blivit.

Här i gräset låg min kameraväska. Jag hade lagt av mig den när jag skulle dricka vatten för att den inte skulle doppa i vattnet. Foto Hans Pettersson.

Senare på kvällen firades det med extra rökig skotsk single malt whisky. Vi sa att det var tur i oturen att det var jag som bar GPSen som förlagt kameraväskan. Hade det varit någon av de andra hade det varit betydligt besvärligare. Skål!

Hade jag inte hittat kameraväskan hade jag nog inte skrivit om oss fyra gubbar på vandring i Sarek. Jag hade helt säkert inte haft några egna bilder att visa. Nu tycks det i alla fall kunna bli några avsnitt i bloggen.

Postat 2016-08-26 23:33 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En gubbe som gick Placerad på karta

En gubbe jag känner vandrade ensam i Sareks södra utmarker i september förra året (2015). Det har nu gått mer än ett halvår och en ny vandringssäsong börjar snart. Gubben har inte kommit till skott med att skriva något om turen så därför har han bett mig om hjälp. Det här är vad han har berättat.

Gubben är pensionär sedan ett par år tillbaka och i sin ungdom gjorde han under en 10-årsperiod många vandringar i Sarek och Padjelanta. Jobb och familj gjorde sedan att det inte blev så mycket av vandringarna annat än sporadiskt. Men pensionärslivet gav nya möjligheter. Under sommaren 2015 hade han redan före septembervandringen åkt upp till Kvikkjokk två gånger och gjort vandringar därifrån. Men det räckte inte. Han ville dit igen en tredje gång. Egentligen så skulle han ha velat stanna där hela sommaren, men även en pensionär måste ta hänsyn till andra omständigheter än sina egna. Det dröjde därför ända till den tionde september innan han återigen befann sig i Kvikkjokk för en ny vandring. Denna gång på egen hand.

När gubben pensionerades fick han en Garmin GPS i present av sina arbetskamrater. Den är han mycket glad över och använder den för att logga sina vandringar. Den är ett bra stöd för minnet eftersom han kan se precis var han gått, hur långt, vilken tid det tagit, var han rastat och hur länge. Gubben vill därför gärna att jag visar kartor med den väg som han gick. Så det blir en del sådana i den här berättelsen.

Dag 1. 10/9.

Spår dag 1, 10 september 2015Spår dag 1. 11,5 km, gångtid 4 tim, upp 690 m, ner 120 m.

 

Gubben hade stämt möte med båtförare Björn i Kvikkjokk för att bli skjutsad över till andra sidan Gamájåhkå kl 10. Femte klass från Jokkmokks skola skulle också över älven för att bestiga Prinskullen så han fick trevligt sällskap med ett gäng entusiastiska ungdomar. Alla kunde inte åka över i samtidigt så Björn fick åka flera gånger. Ungdomarna höll på med att göra en "klassiker" och hade dagen innan vandrat upp till Sjnjierák öster om Kvikkjokk. Gubben hade tur och fick åka med den första turen och övervägde att vänta in ungdomarna och gå tillsammans med dem. Han hade 20 kg packning och tänkte att det nog var bäst att starta genast, annars skulle han nog komma på efterkälken. Men där bedrog han sig. Efter 1,5 timme och 450m  stigning var han först upp till toppen utan att skynda på stegen. Det hade han inte väntat sig. Men snart var ungdomarna uppe de också. Det var intressant att se dem göra iordning sin mat som varierade från kexchoklad och chokladkaka till varmrätt tillagad på stormkök.

Vädret i Kvikkjokk hade varit strålande i flera dagar med sol från klar himmel och 15-20°C. Så även denna dag. Lite svag vind västerifrån. Perfekt vandringsväder.

Prinskullens toppröse och utsikt över Gamájåhkås delta i sjön Sakkat.

 

 

Vy över Vállevárre nordväst om Prinskullen. Tarrekaise till vänster och Pårtemassivet till höger.

Gubben ångrade att han inte fyllt på sin vattenflaska vid en bäck en bit innan han nådde toppen. Trots att han druckit mycket på vägen upp var han rejält törstig. Enligt uppgift skulle det finnas fina tältplatser strax bortom Prinskullens topp och det kanske det gjorde, men tyvärr inget vatten som gick att komma åt. Ett svagt porlande ljud hördes förtretligt nerifrån underjorden mellan stenarna, så nog fanns det vatten djupt därnere. Men, som sagt,  inget som gick att komma åt. Egentligen var det lunchdags men utan vatten fick det anstå. Det dröjde ytterligare tre timmar och 6 kilometers vandring innan han äntligen fann vatten vid den första lilla sjön på Vállevárre. Vatten hade hörts nere mellan stenarna på några fler ställen men tyvärr oåtkomligt. Så lunchen blev sen även om han stoppat i sig en del annat på vägen. Det var alltså extremt torrt och det märktes också på sjöarna som han passerade.

 

Den första lilla sjön på Vállevárre. Vattnet har dragit sig tillbaka ett gott stycke. Här lunchade gubben.

 

 

Mellan de båda sjöarna på kartan finns denna nästan helt uttorkade lilla sjö.

Med mat i magen och i det fina vädret fortsatte gubben till nästa sjö där han slog läger för natten.

 

Vállevárre mot sydost. Mycket lättgången hedmark.

 

 

Pårtemassivet i bakgrunden.

Solen försvann redan före 7 på kvällen bakom Tarrekaises toppar och temperaturen sjönk snabbt. Gubben hade förberett sig på långa kvällar med två böcker, ett antal korsord och en pannlampa med extra batterier. Böckerna hade han införskaffat i pappershandeln i Jokkmokk. Priset för två böcker var 80 kr. Gubben tänkte att en bok får räcka så han tog endast en bok med till kassan. Det blir 85 kr, sa expediten. Gubben protesterade och sa att två böcker kostade ju 80 kr. Ja, tar du två böcker så kostar det 80 kr. Så det gjorde gubben.

Nu bar det sig inte bättre än att gubben sedan glömde lägga ner någon bok i packningen innan han gav sig iväg. Han fick klara sig utan. Det gick bra ändå eftersom han hade många korsord och blev tröttare än han tänkt sig och sov länge.

Sov länge ja. Gubben hade före resan införskaffat ett särskilt varmt uppblåsbart liggunderlag, 9 cm tjockt och fyllt med isolering. Det skulle fungera ned till -17°C och skulle ha ett R-värde på 5. I förpackningen låg en lapp som talade om att R-värdet var 6. Det var bara ett litet problem. Det tog lång tid att blåsa upp och när det blivit nästan fullt hördes ett svagt pysande mellan andetagen. Snart besannades misstanken. Liggunderlaget läckte och så mycket att det tydligt hördes. Gubben provade att lägga sig på underlaget och snart låg han helt nere på marken och kände alla småstenar och ojämnheter. Kallt blev det också. R-värde noll. Så skulle det inte kunna gå att sova. Utan fungerande liggunderlag skulle hela turen spolieras. Det blev alltså till att försöka reparera det helt nya underlaget med risk för att garantin gick om intet. Lyckligtvis var hålet så stort att det gick lätt att hitta det med hjälp av pysljudet. Det ca 2cm långa hålet orsakades av att en skarv i botten av en dal mellan två längsgående tuber inte blivit limmad ordentligt. Ett reparationskit följde med liggunderlaget och efter 30 minuter gick underlaget att använda. Det var verkligen varmt, ungefär som att lägga sig på frigolit, fast mycket mjukare förstås. Lagningen höll i två nätter till innan den började läcka för mycket. Då gjorde gubben om lagningen och den höll resten av vandringen. Liggunderlaget byttes senare ut på garantin utan problem, dock utan någon extra lapp som visade på R-värde 6. 

Dag 2. 11/9.

 

Spår dag 2. 14 km, gångtid 5 tim, upp 420 m, ner 360 m.

Solen strålade från en klar himmel lika fint som dagen innan och gubben njöt i fulla drag.

Vandringen fortsatte in i Vállevágge. Vägvalet föll sig naturligt och gick i första delen på en avsats mellan Vallespiken och Vallebäckens ravin. Längre in i dalen är det lättast att gå nere vid bäcken även om det är lite stenigt. Ett par jokkraviner från Vallespiken passerades. I den första, jokkravinen från toppen 1385, mötte gubben den första snön. Den var mycket hård, nästan som is. Det var svårt att få fotfäste och knappt några spår syntes efter honom där han gått. Hade snöfältet lutat lite mer hade han behövt sätta på sig broddarna han hade med sig för att komma över.

 

En ensam ren gjorde gubben sällskap på snöfältet. Den klarade sig också utan broddar.

I den andra jokkravinen hade snön nästan helt smält bort. Gubben hittade en hästsko där och lade upp den på en sten. Skon verkade vara mycket gammal och sömmen bestod av fyrkantiga spikar med mycket stora fyrkantiga platta huvuden. När användes hästar här senast?

 

Hästskon i den andra jokkravinen.

 

 

Längre in i dalgången är det lättast att gå nära bäcken även om det är lite stenigt.

I den västligaste delen av dalen finns flera små sjöar varav endast en är utsatt på kartan. Möjliga tältplatser finns om man inte är alltför kräsen beträffande underlaget.

 

Möjlig tältplats? Sjön är utsatt på kartan.

 

 

Denna sjö är inte utsatt på kartan.

 

 

Inte denna heller.

 

 

Vy mot sydost från vattendelaren i Vállevágges västra ände.

Uppe vid vattendelaren ändras vyn åt nordväst och norr drastiskt. För varje steg syns fler och fler fjälltoppar och sikten ner i Tjuoldavágge öppnar sig. Här stannade gubben till ett tag och rastade för att beundra utsikten.

Förutom rösen här och var visade en kvarlämnad gympasko på tidigare mänskliga aktiviteter.

 

Vy mot nordväst från vattendelaren. Hábres strax ovanför mitten, Ruonas till vänster därom. I bakbrunden syns topparna runt övre Njoatsosvágge. Klockan har hunnit bli 17 och Tarrekaise kastar en lång skugga över dalen.

 

 

Panorama från nästan samma ställe som ovan. Tjuollda i mitten, Pårtemassivet till höger.

Målet för dagen var den lilla sjön väster om Hábres och dit kom han vid 19-tiden. Då hade det redan börjat skymma ordentligt. Vid en nattlig liten utflykt visade sig himlens alla stjärnor och ett svagt norrsken.

Dag 3. 12/9.

 

Spår dag 3. 2,5 km, gångtid 1 tim, upp 80 m, ner 80 m.

Tredje dagen blev lika solig och fin som de två första. Det blev också en vilodag, men framför allt en spaningsdag över Tjuoldavágge från Hábres topp. Därifrån är vyn över övre delen av dalen enastående. Gubben tillbringade många timmar med att kikarspana och njuta av utsikten. Trots att detta lär vara en av de vilttätaste dalgångarna i Sverige så fick han inte se något vilt, inte ens en älg. Fjällvråk visade sig dock. Gubben tyckte det var konstigt att inga djur syntes då alla träd syntes tydligt. Därför tyckte han att han även borde ha kunnat urskilja något vilt. Det var lite av en besvikelse men i övrigt var det en skön dag.

Men gubben såg inte bara ut över Tjuoldavágge. Han såg också tillbaka på sitt liv och begrundade hur det hade varit. Han funderade också över vad han skulle göra i framtiden och vad den skulle innebära. Klart var i alla fall att han ville göra fler Sarekvandringar och om det inte blev några drastiska förändringar så borde han kunna göra några till innan åldern tagit ut sin rätt.

 

Toppröset på Hábres. Utsikt mot nedre Tjuoldavágge.

 

 

Tjuoldavágge nedanför Hábres.

 

 

Övre Tjuoldavágge från Hábres. Ruonas till vänster.

 

 

Sjön sydväst om Hábres. Málmmatjåhkkå 1705 i bakgrunden. Tältet skymtar på grässlätten till höger om sjön.

 

 

Tältplatsen.

Dag 4. 13/9.

 

Spår dag 4. 13 km, gångtid 5 tim, upp 490 m, ned 490 m.

Gubben vaknade vid 7-tiden och då hade vädret slagit om. Sjön gick inte att urskilja förrän efter tag då den mycket täta dimman lättat något. När gubben sedan började vandra strax före 9 så hade molnen stigit och sikten var tillräcklig för att orientering och vägval skulle gå bra. Inget regn.

 

Dimman låg tät när gubben vaknade och det tog en stund innan sjön kunde urskiljas.

 

 

Efter en dryg timme hade dimmorna lättat betydligt.

Dagens mål var att ta sig upp till en liten sjö i Låptåvágges östra del där Tjuoldajåhkå gör en skarp sväng mot söder. Vägen dit skulle gå genom Ruonasvágge norr om Ruonasgårsså, runda Ruonas nedanför dess östra rasbrant och ner i Tjuoldavágge. Vidare upp genom dalen, vada Buojdesjåhkå och Tjuoldajåhkå och stiga upp på Tjuoldagårssås östra sida.

Ruonasgårsså är mycket djupt nedskuren med branta bergssidor. För att korsa jokken i dalbotten behöver man gå en bit västerut i Ruonasvágge för att komma över. Vadet är lätt.

 

En sidoravin som stupar ner i Ruonasgårsså som går från vänster till  höger i bild. Molnbasen har stigit till ungefär 1000 möh.

 

 

En närmare titt på sidoravinen visar tydligt de snedställda bergslagren.

 

 

Terrängen runt Ruonas är besvärlig. Molnen över dalen låg högre och Tjuolldas topp 1412 m skymtar i bakgrunden.

Passagen runt Ruonas är bitvis besvärlig med stora block, krypande manshöga videsnår, träd och blöthål. Men som tur var inte så lång. Det fuktiga vädret hade gjort marken väldigt hal och gubben tog det mycket försiktigt. Han insåg att skulle något hända honom så skulle det säkert dröja minst en vecka innan han skulle få någon hjälp. Han var inte rädd men försiktighet var något att tänka på.

Vägen nedanför Ruonas rekommenderas av Grundsten och det var därför gubben valde den. Utan det rådet hade han nog rundat Ruonas genom att följa bäckarna på västra sidan istället. Gubben tror att terrängen där är mer lättgången.

När gubben kom ned i dalen förstod han också att det i den här terrängen skulle det kunna finnas mycket vilt som lätt kunde döljas av växtligheten. Det blev åtminstone delvis ett svar på varför han inte sett något vilt från Hábres.

Nere i dalgången tyckte gubben att det var lättast att göra som renarna och gå på myrarna. Där var marken plan och ganska fast och betydligt lättare att gå på än i skogen med alla moränåsar. Gubben hade givetvis stövlar, så att vattnet var ankeldjupt bekom honom inte.

Här fann han också ytterligare ett skodon. Den här gången en vandringskänga med högt skaft. Gubben hade svårt att förstå hur någon kunde lämna en känga sådär i vildmarken. Den tidigare funna gympaskon kunde han förstå. Den kanske hade hängt på tork bakpå ryggsäcken och lossnat. Men en känga?

Vaden över Buojdesjåhka och Tjuoldajåhkå var lätta att gå på liksom moränmarkerna där emellan. Där finns det fina platser för tältning.

 

Tjuoldavágge sedd mot sydost från renvaktarstugan. Ruonas till höger och Hábres strax till höger om mitten.

 

 

Vadstället över Tjuoltajåhkå nedanför Tjuoldagårsså.

 

 

Vadstället sett en liten bit uppifrån Tjuoldagårsså.

 

 

Stigningen uppför Tjuolldagårssås östra sida är brant och består av moränbackar med rished.

Kvart i sju kom gubben fram till den lilla sjön i östra Låptåvágge. På långt håll såg han ett par lysande orangea stenar som låg på gräsplanen där han tänkte tälta. Tänk, hade någon markerat platsen med sprayfärg? Det hade han själv gjort hemma på stenar som skulle tas bort när motionsspåret skulle breddas. Men det var givetvis inte några stenar utan två tomma påsar efter frystorkad mat som någon hade lämnat efter sig. Ett oskick. Har man burit påsarna dit så får man vara så god att bära dem därifrån också. De här påsarna var inte kvarglömda utan medvetet lämnade kvar eftersom de syntes så tydligt.

Molnen kröp snabbt ner och det blev mörkare. Gubben hann precis äta lite middag och krypa in i tältet innan det började falla ett lätt regn.

Dag 5. 14/9.

 

Spår dag 5. 8,5 km, gångtid 3,5 tim, upp 130 m, ner 430 m.

Den här morgonen låg dimman kvar längre och gubben kom inte iväg förrän framemot 10. Då hade dimman lättat så mycket att han kunde se vart han skulle ta vägen. Det regnade lätt. Uppe i passet nedanför Mángitjårro blev dimman riktigt tät och det var riktigt svårt att välja väg. Normalt går det ju att välja väg både i stort och i smått och undvika blockmarker och videområden. Det går inte när sikten är mindre än 20 m eftersom man behöver hålla rak kurs för att veta var man är. Då får man ta terrängen precis som den kommer. 

 

Tältplatsen vid den lilla sjön. De av någon kvarlämnade orangea påsarna syns till vänster. De fick transport ner till Kvikkjokk i gubbens skräppåse.

 

 

Tät dimma i passet söder om Mángitjårro. Mörkt var det också trots att det var nästan mitt på dagen.

När gubben kom fram till Goabrekjågåsj och nedstigningen i Njoatsosvágge hade börjat kom han ner under molnen och sikten blev bra. På norra sidan dalen syntes Loametjåhkkå upp till nivån 1500 m medan Sähkok 1200 m fortfarande skymdes av molnen. Dit skulle gubben gå nästa dag.

 

Goabrekjågåsj.

Gubben tänkte vada Njoatsosjåhkå vid det vadställe som Grundsten rekommenderar, nämligen alldeles ovan punkt 638. Nedanför ett meterhögt vattenfall bildar jokken en 40 m bred lagun och delar sig sedan i två armar så att en ö bildas. Den lilla lagunen kallas ibland för "badpoolen". Vadet går över ön och båda jokkens armar måste vadas. Grundsten skriver att går det inte att komma över här måste man gå en dryg mil längre upp till Lulep Njoatsosjávrre för att ta sig över. Den omvägen ville gubben inte gå och eftersom vattenståndet vid den här tidpunkten var lågt hoppades han att det skulle gå bra att vada där.

Väl framme vid jokken blev gubben ändå tveksam över om han skulle kunna vada där. Vattnet var grumligt av glaciärvatten och siktdjupet 2-3 dm. Han provade att gå i kanten av den första jokkfåran och sjönk snabbt ner i gruset som for undan under stövlarna. Den svåraste passagen såg ut att vara vid den andra fåran men eftersom den låg 40 m bort var det svårt att avgöra. Resterna av ett träd som följt med i strömmen låg i fåran och förhoppningsvis hade det bidragit till att göra det något grundare. Hittills hade alla vad kunnat göras med stövlarna på men här blev det till att använda vadarskorna. Klockan hade hunnit bli fyra och gubben tänkte följa ett gammalt samiskt råd: stanna och koka kaffe innan ett besvärligt vad. Ja, han gjorde inte bara det. Han slog läger på stranden och hoppades att vattnet skulle ha sjunkit lite grand till nästa morgon.

 

 

 Vattenfallet ovanför "badpoolen".

Dag 6. 15/9.

Spår dag 6. 15 km, gångtid 5,5 tim, upp 720 m, ned 340 m.

Den här morgonen var det ingen dimma runt tältet. Men molnen strök kring dalsidorna högre upp.

Efter frukosten gjorde gubben sig klar för vadningen. Vattennivån hade nog sjunkit några centimeter under natten, men inte mycket. Stövlarna hamnade högst upp på packningen och vadar/lägerskorna togs på. Första fåran avverkades ganska enkelt även om gruset for undan under fötterna och han sjönk ner. Vattnet gick en bit ovanför knäna, ca 60 cm djupt. Det var förvånansvärt varmt, gissningsvis över 10°C.

Fåra nummer två var besvärligare. Där var det mer än 80 cm djupt och vattnet gick upp till kalsongerna som blev blöta. Det var också mer strömt, gruset mer lättflyktigt och han sjönk djupare ner i det. Genom att söka sig mellan osynliga, aningen grundare bottenrevlar, kom han över utan att blöta ner tältet som satt längst ner på ryggsäcksramen. Dagens svårighet var avklarad. 

 

 

Tältplats vid Njoatsosjåhkå. Allt är packat för vadning utom vadarskor och tält.

 

 

Hela "badpoolen" från östra sidan. Vattnet är grönt av glaciärslam och siktdjupet är 2-3 dm.

Vandringen fortsatte sedan uppför de långa sluttningarna mot Sähkok. Trots stigningen på 700 höjdmeter gick det bra att gå där då marken är lättvandrad. Vid passage av jokken vid tusenmetersnivån var det dags för lunchpaus.

 

"Badpoolen" sedd från en ås några hundra meter söderut.

 

 

Njoatsosvágge norrut sedd från en plats strax innan gubben kom fram Ruopsokjåhkå. Goabrekbákte till vänster om mitten.

 

 

Vadstället över Ruopsokjåhkå. 1 dm djupt.

 

 

Övre Njoatsosvágge sedd från Sähkoks västra sluttning.

Den sol som stundtals visat sig tidigare under dagen försvann vid 1100-metersnivån då gubben gick in i de tjocka molnen som låg över Sähkok. Det blev mycket mörkare och sikten inskränkte sig mestadels till ca 20 m. Det skulle dröja ett helt dygn innan sikten blev bättre och det blev inga bilder tagna under den tiden.

Gubben försökte gå efter de sporadiska rösen som finns uppe på Sähkok men det gick inte att se mer än ett i taget. När han lämnat ett bakom sig dröjde det länge innan han kunde urskilja nästa. Dropparna i dimman gjorde allting blött från alla håll, även underifrån. Skärmmössan han bar fungerar bra att skydda glasögonen vid regn, men inte här. De blev blöta till och med på insidan och han fick stanna ofta för att torka av dem. Uppe på Sähkok är det flackt och inga landmärken att orientera efter då sikten är så dålig. Sin positionen kontrollerade han då och då med sin GPS. Då hade han riktig nytta av de kartor han gjort till GPSen från Fjällkartan. I Sähkoks västra ände går man normalt i en svag sänka mellan två höjder som når precis över 1200-metersnivån. Gubben hamnade några meter för långt norrut och kom fram till ett snöfält som brant fortsatte neråt i dimman. Snön var isig, mycket hård och omöjlig att gå på så gubben funderade över vart han skulle ta vägen. Ett isfält som sluttar brant nerför och där det inte går att se slutet är inte roligt. Men som han stod där och tvekade så förbättrades sikten tillfälligt till kanske 50 m och han såg att några tiotal meter åt höger hade snön smält bort och att det där fanns ett snöfritt område med sten att passera på. Under vandringen över Sähkok höll han på att komma fel ett par gånger och fick göra en större korrigering av färdriktningen. Båda dessa tvära kast i vandringen syns i färdspåret om man ser efter noga.

I Sähkokjåhkås ravin fanns många snöbryggor kvar och även om de var isiga och hårda kunde han ta sig över på ett som inte lutade alltför mycket. På västra sidan fanns ett meterhögt röse som markerade platsen. På östra sidan finns fina tältplatser och där slog han läger. Där hade han tältat 45 år tidigare vid en bestigning av Bårddetjåhkkå. Vid en kisspaus mitt i natten kunde han konstatera att detta var den mörkaste natten han upplevt. Det mörkblå tältet syntes knappt i pannlampans sken trots ett avstånd av bara några få meter.

För att gå några meter från tältet hade gubben tagit fram lägerskorna ur den plastkasse som han förvarade dem i och lagt den i tältöppningen. Som han stod där och lättade på trycket kom en liten vind, fyllde påsen så att den försvann bort i natten utan att gubben hade en chans att få tag i den. Så hittar någon en tom konsumkasse i området kan det vara den som blåste bort för gubben. I så fall ber gubben vänligen att ni tar med den till något bättre ställe för sopor. Nedskräpning kan ibland ske av misstag.

Dag 7. 16/9.

 

Spår dag 7. 12 km, gångtid 3 tim, upp 110 m, ner 400 m.

Dimman låg fortfarande tjock på morgonen och det föll ett lätt regn. Gubben dröjde sig kvar i tältet och hoppades att dimman skulle lätta. Men vid 11-tiden väntade han inte längre utan packade ihop utrustningen. Det här var första gången med det här tältet som han packade ner allt, även innertältet, medan han var kvar inne i yttertältet. Det var blött av kondens även på insidan, men innertältet hade klarat sig bra. Sovsäcken kändes konstigt nog torr trots fukten.

Till skillnad mot gårdagen så fanns det nu en stig att följa så orienteringen gick bra trots dimman. Efter ett par timmar kunde han under molnen urskilja hur solen sken svagt på Pårekslätten och sjöarna där nere.

Solen lyste på Pårekslätten långt där nere.

Ju närmare samevistet vid Pårek han kom blev stigen mer upptrampad och tydlig. Numera är den dragen väster om samevistet och går genom ganska hög björkskog. På 70-talet gick stigen direkt upp till vistet innan den vek av västerut. Björkskogen verkade ha vuxit mycket sedan gubben gick här på 70-talet. 

Vid vadstället nere vid Boarekjávrre var det hög tid för en sen lunch. Vattenståndet var lågt men stenarna var hala och träkistorna som lagts ut för vadning låg lite huller om buller. Gubben valde istället att gå i vattnet ca 10 m ovanför stenskravlet i det normala vadet. Där var botten helt plan och fast av småsten som ett kaklat golv. Lite djupare, men stövlarna räckte precis till. Och mycket säkrare.

Vadstället vid Boarekjávrre. Dimmorna låg fortfarande täta uppe på Pårtes sluttningar varifrån han kom.

 

 

Höstfärgerna hade kommit på Pårekslätten.

Stigen över Pårekslätten är lättgången och delvis spångad. Gubben valde att gå till en lägerplats vid östra änden av sjön väster om texten 692 på kartan. Där hade han tältat tidigare under sommaren. Där fick han också telefonkontakt med hemmet och kunde meddela att han mådde bra men var sliten. På kvällen började ett stilla regn att falla.

 

Tältplatsen. Dimman ligger tät över Sähkok och upp mot Pårte.

Dag 8. 17/9.

 

Spår dag 8. 16 km, gångtid 5 tim, upp 190m, ner 550 m.

På morgonen den åttonde dagen kom plötsligt en stor reslig man gående på stigen för att hämta vatten i bäcken. Han visade sig vara dansk och hade tältat strax intill. Han hade under en veckas tid tältat i närheten av vistet vid Pårek. Avsikten hade varit att runda Pårtemassivet. På grund av vädret hade han valt att ha ett basläger och göra utflykter därifrån istället. Hans packning vägde 35 kg och den såg enorm ut när han senare under dagen passerade gubben under en rast. Dansken var den första personen gubben mötte sedan han lämnade skolbarnen på Prinskullen och tyckte att det var roligt att få prata med en människa igen.

Dagen blev mest en transportsträcka ner till Kvikkjokk som gubben vandrat många gånger tidigare. Men det gällde att ta vara även på den och njuta av att vara på plats. Vädret var ömsom soligt och ömsom regnigt. Nere vid Kungsleden mötte han ett flera grupper tyskar som det var intressant att prata med. Några var på väg inåt Sarek via Pårek, några gick Kungsleden. Samtliga verkade vara ganska oinformerade om området. Vid fem-tiden kom gubben fram till Fjällstationen där han övernattade. Det hade då börjat regna ordentligt.

Lunchen intogs under en gran vid bäcken som rinner ut vid Stuor Dáhtás västra ände. Det regnade lätt.

 

 

Gubben som ung vid samma bäck när han passerade här i början av juni 1970. Det var då över 20 grader varmt.

Vid middagen var det bara en gäst till och gubben och han satt länge uppe och pratade. Mannen hade också varit ute på en lång solotur. Han hade haft en nödsändare med sig och det insåg gubben att han också borde haft. Nästa gång han gör en solotur utanför lederna ska han ha en sådan med sig. Vandringen hade tärt på krafterna och han hade gått ner 5 kg.

Nästa dag var det dags för hemresa. Gubben hade svårt att slita sig från Kvikkjokk och det dröjde ända in på eftermiddagen innan han kom iväg. Tiden gick till diskussioner med båtförare Björn och med tyska ungdomar som skulle ut och vandra. Det hade regnat ordentligt hela natten och de hade tältat och utrustningen var blöt. De hade också insett att kängor inte var lämpliga att gå i, de var redan genomsura. Istället hyrde de stövlar av Björn. Det förstärkte gubbens åsikt om valet av skodon vid vandring i fjällen.

Under de två dagar som hemfärden tog i bil regnade det en hel del. Gubben följde väderrapporterna över Sarek även sedan han kommit hem och det regnade minst en hel vecka till. Gubben kunde inte annat än känna visst medlidande med de ungdomar som befann sig däruppe.

Referens:

Grundsten. "På fjälltur Sarek".

Kartdata kommer från Lantmäteriet.

Postat 2016-06-10 02:38 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Åter till Sarek - som pensionär Placerad på karta

Min första vandring i Sarek och tillika min första fjällvandring över huvud taget, gjorde jag i augusti 1968. Min kamrat Hans Pettersson och jag var båda 19 år och vi hade tagit studenten två månader tidigare. Jag hade då aldrig varit i Norrland och inte heller fjällvandrat, såvida man inte räknar kilometern till Nipfjällets topp (Idrefjällen) från parkeringsplatsen nedanför. Den gick jag tillsammans med familjen när jag var 11 år.

Inspiration till vårt första äventyr i Sarek hade vi fått från Svante Lundgrens bok "Vandra i Sarek - Färder bortom rösade leder" som kom ut 1967 och några filmer av parkvakten Edvin Nilsson som visats på TV. Svante Lundgrens böcker om naturfotografering inspirerade oss också till att investera i systemkameror som vi inköpte för presentpengar vi fått vid studentexamen. Teleobjektiv införskaffades. De skulle vi ha med på vår vandring. Vi var ganska vana vid tält- och friluftsliv så vår bristande erfarenhet av fjällvandringar bekymrade oss inte.

På väg över Pårekslätten med ca 1 km kvar till vadet vid Boarekjávrre. Augusti 1968. Foto Hans Pettersson.

Sarekvandringen gjorde ett mycket starkt intryck på oss. Själv kom jag att genomföra sex Sarekvandringar, den senaste 1975. Dagarna under dessa vandringar etsade sig in i mitt minne och det är få övriga dagar i livet som jag minns så väl som dem. Därefter tog arbete, familj, barn, etc över och det blev inte några fler Sarekvandringar. Med egen familj så blev det trots allt en del lättare turer i Dalarna, Härjedalen, Padjelanta, Norge och Kebnekajse. Kanoting i Bergslagen och Rogenområdet har det också blivit. De fysiskt mest krävande turerna jag gjort är tre kanotturer på Sjaunjaälven tillsammans med kamrater. De innebar kämpiga bärningar och besvärliga vattenförhållanden. Den senaste gjorde min trogne vän Svante Rindetoft och jag 1999 för att fira att vi fyllt 50 år. När vi fyllde 60 fick det bli lite lättare tur med kanoting i Rogenområdet istället.

Vid Satihauremagasinets östra ände vid midnatt 12 juni 1999. Sarekmassivet i bakgrunden ligger 6 mil bort. Foto Svante Rindetoft.

Längtan att åter få vandra i Sarek har varit stark och när pensioneringen 1 april 2014 började närma sig kontaktade jag några av mina forna vandrarkamrater för att höra om de hade lust att följa med. En av dem, Hans Pettersson, nappade direkt och till midsommar i år kommer vi att göra en Sarekvandring på 10-12 dagar. Han har inte fjällvandrat sedan vi vandrade tillsammans i början av 1970-talet. Det är svårt att få till de två veckor som behövs för en Sarekvandring när man bara har fem veckors semester och allt ska passa ihop med den övriga familjen. Min vän Svante, som var med på Sjaunjaturen 1999 och Rogenturen 2009, var inte beredd att vandra i Sarek efter flera höftledsoperationer, men kunde gärna tänka sig en tur i Lunndörrsfjällen i Härjedalen. Sålunda genomförde vi en tälttur på 10 dagar där i augusti i somras och det gav mersmak. Nu tänker han följa med på en Sarektur genom de lättvandrade dalgångarna Ruohtesvágge och Guohpervágge fram till Smajlaträffen i augusti 2016, i sommar är han uppbokad av andra planer. I juni förra året gjorde jag en solotur på fem dagar i Grövelsjöfjällen för att testa utrustning och för att se hur min instabila högerfot skulle klara vandringen. Det gick bra. Av mina totalt sex tidigare medvandrare (utanför familjen) är två inte längre i livet.

Vid vår första vandring 1968 hade vi den gamla typen av "päronsäck" med stålmes och en volym av cirka 40 liter. Vi fick sätta en hel del packning utanpå säcken och den var så tung och obekväm att vi inte kunde gå mer än 20 minuter i taget innan värken i axlarna blev för mycket så vi måste rasta. Vid vår andra vandring 1969 hade vi skaffat Fjällrävens expeditionsryggsäckar med aluminiumram och hade ca 30 kg vid start. Då kunde vi gå i 30 minuter mellan rasterna. Avbärarbälte använde jag inte förrän 1975, jag vet inte om de ens fanns tidigare. Det gjorde bärandet väsentligt uthärdligare och vi behövde inte rasta för att det gjorde så ont i axlarna att vi bara måste stanna. Istället kunde vi gå tills dess att vi blev trötta av att gå med tyngden av bördan. Idag går det att packa mycket lättare och slippa minst 10kg jämfört med på 1970-talet. I somras vid vår tiodagarstur startade jag med 18kg och min kompis med 16kg. Efter 10 dagar vägde min rygga 13kg och min kompis' 10kg. Då hade vi ändå mat för en dag kvar och jag bar ett relativt tungt tält om 4kg. Tyngre än så ska man inte behöva bära i Sarek heller på en motsvarande tur.

Tältplats i Gådokvágge. Rapadalen skymtar nedanför Svirjaglaciären. Berget upp till vänster är Gådoktjåhkkå. Augusti 1968.

Det är nu 47 år sedan jag gjorde min första Sarekvandring. 46 år dessförinnan, 1922, gav professor Axel Hamberg ut sin bok "Sarekfjällen - Vägledning - Färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar". Sarekfjällen är i allt väsentligt lika idag som på Hambergs tid, förutom glaciärerna som märkbart dragit sig tillbaka. Hamberg var en förespråkare för ökad turism i fjällen, men det dröjde ända till senare delen av 1900-talet innan det blev verklighet i Sarek. En väsentlig praktisk skillnad för dagens vandrare är tillgången till exakt kartmaterial och det går ju till och med att se flygfoton med en upplösning på 1m på Lantmäteriets webbplats. När vi gjorde våra vandringar 1968 och 1969 fick vi använda samma kartmaterial som Hamberg, dvs Generalstabskartan i skala 1:200000 som ritades 1890. Utan att förringa dåtida kartografers fantastiska och mycket svåra arbete, måste man ändå konstatera att den gamla kartans terrängformationer i många områden stämde dåligt överens med verkligheten. Detta konstaterade också Hamberg och arbetade med att göra sin egen karta. Vi upptäckte också detta vid våra första fjällvandringar och det var inte bara ovana vid fjällen som ibland gjorde det svårt att orientera.

Under det senaste året har jag ägnat en hel del tid åt att gå igenom min utrustning för att se om jag kan göra den mer funktionell och lättare. Jag har då fått inspiration från Jörgen Johanssons böcker och råd om lättviktspackning liksom idéer här från Utsidan. Utsidan har tidvis fått mig att ändra mina vanligtvis ganska tidiga morgonvanor till att bli sena, eftersom jag suttit uppe till långt inpå småtimmarna och läst om olika vandringar.

Under hösten har jag skannat in ca 1000 av mina diabilder från Sarek och ungefär lika många svart-vita negativ. En del kanske kan vara intressanta för Utsidans läsare. Jag visar några nedan.

Bårddejiegna sedd från Gådokvágge. Observatorieplatån, Bårddetjåhkkå 2005 möh och Bálgattjåhkkå 2002 möh skyms delvis av moln. Augusti 1968.

Nedre delen av Rapadalen med Ridok, Skierffe och Nammásj sedda från nordvästra hörnet av Vájggántjåhkkå. Augusti 1968.

På Bårddetjåhkkås topp 2005 möh. Utsikt mot nordväst med Sájtáristjåhkkås topp 1908 möh som sticker upp. I bakgrunden 15 km bort ligger Luohttovágge omgiven av bergen nordost om Njoatsosvágge. Augusti 1969.

Tältplats vid Álggajávrre. Álggavágge i bakgrunden. Augusti 1969.

Terrängen i skogen vid Rapaselet i närheten av Skårkisstugan. Utsikt mot Bielloriehppe. Augusti 1969.

Vad över Gådokjåhkå alldeles nedanför Bårddejiegna. Juni 1970.

Utsikt mot sydväst från Gådoktjåhkkås topp, 1885 möh. Juni 1970.

Boarekslätten med Bårddemassivet i bakgrunden 15km bort. September 1971.

Nedre Rapadalen sedd från Tjahkelij. Topparna är från vänster S. Gådoktjåhkkå 1885, N. Gådoktjåhkkå 1928, Bielloriehppe-Oalgásj 1918 möh och Bielloriehppe östkam med flera toppar. De är 20 km bort. Den vita toppen mitt över Rapaselet är Skårvatjåhkkå 1881 möh och ligger 40 km bort. September 1971.

Vy österut och nedför Bårddejiegna. Bilden är tagen ca 500 m norr om Observatorieplatån. Nästan mitt i bild syns Skierffe 26 km bort. Augusti 1972.

På Gådokgaskatjåhkkås topp 1978 möh. Utsikt i riktning NNV mot Sarekmassivet 20 km bort. Hamberg gav berget namnet Kåtokjokotjkaskatjåkko. Det var ett trevligt namn tycker jag eftersom det ligger så bra i munnen. Augusti 1972.

Vad av Gådokjåhkå ca 1 km ovanför den plats bron nu placerats. Åren 1968 -1975 fanns ingen bro, men vi kunde se rester av vajrarna som hållit tidigare broar på plats för ett tag. September 1975.

Rapaselet, Snávvavágge och Stuor Skoarkki sedda från Bielloriehppes östkam, 1100 m över dalbotten. September 1975.

Vadning av Rapaälven vid Rapaselets östra ände, nästan 200 m brett. Berget i bakgrunden tillhör Unna Skoarkki och till höger syns Alep Vássjájågåsj's ravin. September 1975.

Rapaselet och Bielloriehppe sedda från Snávvávágges östra ände. September 1975.

Som pensionär är jag nu fri att göra mina vandringar när det passar mig utan att ta så mycket hänsyn till andra. Jag vill upp till Sarek tidigt i sommar för då finns det möjlighet att göra ytterligare en vandring senare. Nu har vi, Hasse och jag, tänkt oss att starta strax före midsommar. Det kan vara väl tidigt, men när vi vandrade 1970 startade vi från Kvikkjokk 12 juni och fick inte problem med snön förrän vid 1250-metersnivån i Lullihavágge. Eventuellt får vi väl ligga still i Kvikkjokk och vänta en vecka eller två. Vi har tid och en del mindre utflykter ska vi väl kunna göra under tiden. Förberedelser pågår.

Postat 2015-02-24 02:04 | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

 

Logga in