Bloggar > Örnsätrarns blogg

Örnsätrarns blogg

Hallmarkshöjden runt och lite till Placerad på karta

Tisdag 15/3. Smedbergstjärn.

Efter drygt tre timmars bilkörning var jag äntligen framme vid Uvbergsbron över Nittälven cirka 2 mil väster om Ställdalen. Min kompis Svante var redan där och vi tänkte under några dagar göra skidturer i området. Klockan hade redan hunnit bli halv elva och det var hög tid för start av vår första skidtur. Jag hann emellertid inte mer än öppna bakluckan förrän jag insåg att jag hade glömt ryggsäcken kvar hemma!

Ryggsäcken innehöll egentligen inte så mycket, bara en liten handyxa, en hopfällbar såg, en kniv, tändstickor och lite sjukvårdsgrejor. Men jag hade ju ingenting att bära min grejor i! I övrigt hade jag med allt jag behövde: en termos med kaffe, vatten, smörgåsar, korv till grillning och ved, men alltså ingenting att bära det i. Tändstickor saknade vi också så någon grillning kunde inte bli av. Svantes ryggsäck var liten och redan full så där fanns inte plats för mina saker. Vad skulle vi göra?

Efter en kort stunds dividerande kom vi på att våra vänner Thyra och Bengt Lundell bor bara 2 mil bort. Kanske kunde vi få låna en ryggsäck av dem? Sagt och gjort. In i bilen igen för en färd till Ställdalen. Ett kort mobilsamtal under vägen bekräftade att visst kunde vi få låna en ryggsäck. De hade flera stycken så det vara bara att välja. Vi fick också låna yxa, såg, kniv och törved. Thyra är ordförande i den mycket livaktiga föreningen Ställdalens Naturstudieklubb och Bengt är en fantastisk naturfotograf och sekreterare i Ställdalens Fotoklubb. Hur vi lärde känna dem berättade jag om i Två pensionärer på vårtur i Bergslagen.

 

Turen dag 1, ca 7 km.

Vi kom tillbaka till Uvbergsbron vid ett-tiden. Eftersom klockan blivit så mycket grillade vi direkt vid vindskyddet där. Dagens utflyktsmål var att ta oss fram och tillbaka till vindskyddet vid sjön Märrjärvi där vi egentligen hade tänkt grilla. Vid två-tiden var vi klara att ge oss iväg söderut. Till en början var skogen tät av storväxta granar och marken nästan snöfri. Första kilometern ner till skogsbilvägen längre söderut måste vi bära skidorna.

 

Svante korsar den lilla bäcken söder om Uvbergsbron.

Väl framme vid skogsbilvägen gick det att åka skidor i slaskig  snö knappt 1 dm djup. Bäst var att åka i de isiga hjulspåren efter en bil som varit uppe och vänt.

 

Slaskigt att åka skidor men det gick.

När vi närmade oss Svarttjärn förstod vi att det skulle hinna mörkna innan vi kom tillbaka till Uvbergsbron om vi fortsatte ända ner till Märrjärvi. Därför kortade vi av turen och tog en fikapaus innan vi återvände till bilarna samma väg som vi kommit.

Spår efter tre vargar följde hela vägen söderut så långt vi åkte. Ibland hade de gjort mindre avstickare men sedan återkommit till vägen. På några ställen hade de rullat runt i snön och lämnat pälstussar efter sig. På Smedbergstjärnen fanns ruskor kvar efter isfiske.

 

En apelsin smakade bra efter skidturen. Sedan blev det till att bära skidorna igen sista biten tillbaka till bilen.

När vi kom fram till vandrarhemmet i Hjulsjö där vi skulle bo hade solen sänkt sig bakom trädtopparna, kylan börjat komma och slasken frysa till is. Vädret hade tidigare varit molnigt på förmiddagen, men soligt och varmare, 6 – 7 °C, under eftermiddagen. Under bilresan hade jag sett ett 40-tal grågäss, ca 60 sångsvanar och strax innan Uvbergsbron en tjäder springande över vägen. Förutom några större hackspettar under skidturen var det väldigt tyst i skogen.

Onsdag 16/3. Hallmarkshöjden runt

Efter gårdagens tur insåg vi att det var för lite snö nere i Nittälvsdalen för skidåkning. Vi bestämde oss därför för att ta oss upp till höjderna på dalgångens östra sida och göra en tur uppe i Djupdalshöjdens naturreservat . Det ligger på en nivå runt 400 möh, 200 m högre än dalbotten, så där räknade vi med att det borde vara mer snö, vilket det också var. Jag har tidigare berättat om ett par besök i reservatet i En pensionärs vedermödor i Djupdalshöjden och Helgdagskväll i timmerkojan.

 

Turen dag 2, 10 km.

Den normala vägen in i reservatet utgår från parkeringsplatsen vid reservatets västra ände. Där börjar också ledmarkeringarna in i reservatet. Skogen är tät där och med tanke på rådande snöförhållanden valde vi att i stället starta dagens tur 2 km längre norrut där det finns en skogsbilväg som går rakt österut. Vägen var oplogad men där den börjar fanns plats att parkera bilen. Av spåren att döma lastas snöskotrar av och på här för att köra på vägen upp till en snöskoterklubbs stuga vilken ligger alldeles i den norra kanten av berget Djupdalshöjden. På terrängkartan finns en vägbom utsatt men av den såg vi ingenting.

 

Vägen österut norr om reservatet.

När vi tagit oss uppför stigningen och vägen börjar gå utför igen svängde vi 90 grader mot söder mellan de små reservatsbitarna och passerade Martjärnen. I det här området, Martjärnsmossen, hade snöskoteråkarna haft lekstuga, i huvudsak dock utanför reservatet i vilket det är förbjudet att köra skoter.

 

Här svängde vi söderut då det fanns en lucka i skogsplanteringen där det var gott om snö.

Vädret var strålande, inte ett moln och ca 10 °C. Halvvägs mellan Martjärnsmossen och Älgtjärnsmossen var det dags för fikapaus. Vi njöt i fulla drag av att bara sitta i solen.

 

Här sitter jag själv och pöser i solen.

 

Jaktstugan vid Älgtjärnsmossen var låst.

För att grilla tog vi oss ner till reservatets södra gräns där vi vek av västerut. Vi hittade en lämplig grillplats strax utanför reservatet. Då hade vi tagit oss halvvägs runt Hallmarkshöjden. Skogen sydväst om Hallmarkshöjden är tät och det är rätt brant uppför så vi åkte ut till den relativt nya skogsbilvägen söder om höjden. Där fanns det gott om snö och det var enklare att ta sig uppför där än i skogen. Till vår stora förvåning träffade vi på en annan skidåkande pensionär. Under vintern använde han vägen som träningsrunda då den inte plogades, snön kom tidigt där och låg kvar länge.

Vår egen tur fortsatte norrut över Trågmossen som ligger väldigt fint mellan berget Kullen och Hallmarkshöjden.

 

Snöskoterväg över Trågmossen.

Tyvärr verkar Trågmossen vara något av en passage för snöskotrar tvärs igenom naturreservatet då många skoterspår syntes i snön. Likadant var det på Martjärnsmossen norr om Hallmarkshöjden. Det går förstås mycket lättare att köra på myrarna inom reservatet än att köra i skogen utanför.

När vi återkommit till vårt eget skidspår och slutit slingan runt Hallmarkshöjden var det dags för en sista kaffepaus. Solen stod lågt över skogen, skuggorna blev långa och det var inte längre lika varmt. Under hela dagen hade vi inte sett några färska spår av djur. Knappt några fåglar heller. Det hade varit mycket tyst och det som stört tystnaden var ljuden från våra skidor. Först vid 7-tiden kom vi tillbaka till vandrarhemmet och då var det ganska mörkt.

 

Martjärnsmossen sent på eftermiddagen.

 

Solförmörkelse.

Torsdag 17/3. Kaljoxadalens och Nittälvsbrännans naturreservat

På grund av bristen på snö bestämde vi oss för att vandra den här dagen istället för att åka skidor. Valet föll på en lättare tur på stigar i Kaljoxadalens och Nittälvsbrännans naturreservat. Vi startade vid Dansarbacken, passerade Eskils koja och Utterbäcken, följde sedan stigen norrut till bron över Nittälven i Nittälvsbrännans naturreservat. Uppe vid bron var det besvärligt då marken runt omkring svämmats över och en isskorpa bildats. Vattnet under hade sedan runnit bort och stora isflak hängde i luften stöttade av trädens rotsystem och andra ojämnheter. Här var det osäkert att ta sig fram då isen brast i stora sjok. Efter att ha nått fram till bron vände vi då besvärligheterna tycktes fortsätta än värre på andra sidan älven.

 

Turen dag 3. 8 km.

 

Rast vid Eskils koja vid NittälvenRast utanför Eskils koja, Nittälven nedanför.

 

 

Eskils koja.Eskils koja.

 

Svante vid UtterbäckenSmal trädstam över Utterbäcken. Svante ville inte gå över Utterbäcken på trädstammen så jag fick gå tillbaka och vi gick upp till bron vid vägen. Det är nästan 1 m djupt vid sidan av stammen så det vore inte roligt att ramla i.

 

 

Översvämningsis i skogen med håligheter inunder.

 

Bron över Nittälven i Nittälvsbrännans reservat.

 

Älven norrut från bron.

 

Älven söderut från bron.

 

Tyvärr störs våra intryck från Kaljoxadalens reservat av fyrhjulskörning och en bilvägsdragning fram till Eskils koja. Tallskogen på älvens västra sida är gles och marken plan som ett salsgolv även om den täcks av ljung, blåbärs- och lingonris. Det är mycket lätt att köra fyrhjuling hur som helst här och även göra bilvägar. Vi har svårt att förstå att det måste köras med fordon då det bara är 600 m lättgången stig från den markerade parkeringen till kojan. Går man genaste sträckan från vägen är det mindre än 300 m. Den informella parkeringen vid Eskils koja rymmer nu åtminstone 4 bilar. Tillsammans stör det vildmarksstämningen i området.

 

Stigen fram till Eskils koja är nu tvåfilig då den används av fyrhjulingar.

 

Fyrhjulingar kör lite hur som helst i reservatet.

 

Bilvägen fram till Eskils koja.

 

Väginfarten till Eskils koja.

 

Halva den informella parkeringsplatsen vid Eskils koja.

 

Fredag 18/3. Hemresa

En kallfront hade passerat under natten. Temperaturen sjönk med 10 grader och vädret var inte lika skönt längre. Efter en sen morgon åkte vi till Thyra och Bengt, lämnade tillbaka ryggsäcken och tackade för lånet. Vi bjöds på kaffe med bröd och en stunds gemytligt samtal. Sedan vidtog resan hem för Svante och mig var och en åt sitt håll. Nästa tur är tänkt att bli i Härjedalen i mitten av april.

Kartmaterialet kommer från Lantmäteriet.

Postat 2016-03-27 13:47 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Helgdagskväll i timmerkojan Placerad på karta

Den 5 - 8 november kom min kompis Svante Rindetoft och jag äntligen iväg på vår hösttur till Bergslagen. Den här gången hade vi bestämt oss för att vandra runt och övernatta i Djupdalshöjdens naturreservat ett par mil nordväst om Ställdalen i västra Västmanland. Jag gjorde ensam ett försök tidigt i slutet av mars 2015 men kom inte särskilt långt på grund av den djupa snön som fortfarande låg kvar. Det blev ett mödosamt besök på Kullberget och en övernattning i vindskyddet vid Hallmarkshöjden. Jag har berättat om den turen i En pensionärs vedermödor i Djupdalshöjden. Min kamrat Svante och jag har åtskilliga gånger sedan 1960-talet passerat Älvhöjden vid reservatets västra ände men bara besökt utsiktstornet (brandtornet) ca 1 km söderut. Nu skulle vi vandra i reservatet som bildades 2007.

Planen var att tillbringa två nätter i timmerstugan vid Hjortronbergsmossen och dagen däremellan gå en rundslinga på de uppmärkta stigarna. Tredje natten skulle vi bo i Ställdalens Naturstudieklubbs stuga som ligger i skogen ca 1 mil väster om Ställdalen. De sista dagarna skulle vi göra strandhugg i ett par andra reservat.

Torsdag 5 november

Resan upp

Vänersborg, där Svante bor, har bra tågförbindelse med Ställdalen så han åkte tåg och kom fram 10.40. Uppsala, där jag bor, har krångliga tågförbindelser med Ställdalen och eftersom vi behövde en bil för att ta oss ut i skogen, så blev det jag som fick ta bilen. Resan hemifrån tog knappt 3 timmar och under den fick jag smakprov på det väder vi skulle få. Mellan Uppsala och Sala låg tät dimma från trädkronorna och uppåt men därunder var  sikten bra. Mellan Sala och Fagersta var det mest klart och solsken. När jag närmade mig Malingsbo och Kloten kröp dimman ner ända till marken. Dimman låg sedan riktigt tät i ytterligare 2 dagar framöver.

Skogsbrand

Mellan Hästbäck och Ängelsberg på sträckan Sala-Fagersta passerade jag området som härjades av skogsbrand 2014. Rysligt att se. Bara svarta förbrända trädrester och bränd mark så långt ögat kunde se. Det här området får bli föremål för ett annat besök nu när förbudet mot besök hävts. Svante och jag cyklade som tonåringar på 1960-talet upp hit till skogarna mellan Virsbo och Västerfärnebo åtskilliga gånger för vildmarksliv. Vi bodde då båda i Västerås.

Lunch hos Thyra och Bengt Lundell

Vid Svantes och min tur till Rödmyren i maj i år hade vi kommit i kontakt med det fantastiskt naturintresserade paret Thyra och Bengt Lundell i Ställdalen. Thyra är ordförande i Ställdalens Naturstudieklubb och vi hade då erbjudits att få övernatta i deras klubbstuga. Inför vår resa tog Svante kontakt med Thyra och vi blev genast inbjudna till lunch. Det tackade vi givetvis ja till. Där bjöds vi på utsökt stekt strömming med potatismos. Oj vad gott!

Upp till Djupdalshöjden

Mätta och belåtna startade vi sedan bilresan upp till Djupdalshöjden. Parkeringsplatsen vid reservatets östra ände ligger högt, ca 400 möh. Den sista halvmilen utgörs av skogsbilväg, är i dåligt skick och innehåller en del stora stenar och gropar. Försiktighet måste iakttas för att inte förstöra bilen. Skyltningen till reservatet är i stort sett obefintlig så karta gäller.

Informationsskylt vid Djupdalshöjdens naturreservat.Informationsskylten vid parkeringen.

Timmerstugan

Vid 3-tiden hade vi packat våra ryggsäckar och påbörjat den knappt 1 km långa vandringen fram till timmerstugan vid Hjortronbergsmossen.

Svante gör iordning ryggsäcken.Svante gör ryggsäcken klar.

Stigen in i reservatetStigen in i reservatet.

Vi hade med oss 5 liter dricksvatten eftersom det inte finns vid stugan. Där finns bara myrvatten som rinner i en liten bäck 100 m därifrån. Det duger till tvätt och disk men ska nog inte drickas.

Timmerstugan och vedbodTimmerstugan och vedbod.

Stugan byggdes för bara några år sedan och är i mycket gott skick. Den består av ett sovrum med två våningssängar med riktiga madrasser, kuddar och filtar och ett kombinerat kök/matrum med stora fasta bänkar med ett stort bord emellan. Där finns också en järnkamin, en mindre köksbänk och köksutrustning. En solcellsanläggning ger ström till en sänglampa vid varje säng och träbänk och en större lampa över bordet. Den senare hade gått sönder en vecka tidigare enligt gästboken. Dessutom fanns det en hel del värmeljus och stearinljus. Det hade vi också med oss. Utanför stugan finns en vedbod med ved, såg och yxa. Grillplats med grillgaller framför stugan. Utedass strax bakom huset. Sopsäckar saknas och var och en tar med sig sina sopor tillbaka. Helt fantastiskt att det finns en sådan här stuga som står öppen för alla att använda. Stugan kan inte bokas. Om den missbrukas kan den komma att låsas. Stugan ägs av Länsstyrelsen i Örebro län men sköts av Ställdalens naturstudieklubb.

Matplats med bord och bänkMatplats med bord och bänk.

Andra sidan bordetAndra sidan bordet.

KaminenKaminen.

KöksavdelningenKöksavdelningen.

SovrummetSovrummet.

Den tjocka dimman och det kompakta molntäcket gjorde att det var helt nermörkt redan vid femtiden. Då hade vi hunnit göra oss hemmastadda och ökat på vedförrådet inne i stugan så att det skulle räcka till kvällen och natten. Det var besvärligt att få eld i kaminen då draget var dåligt hur vi än ställde in spjället. Efter ett par timmar var kaminen i alla fall varm och spred en skön värme och vartefter kvällen led så  blev det tillräckligt varmt. Dagen efter inspekterade jag rökgången i kaminen och fann att den strypts till ett hål med diametern ca 5 cm i vilket spjället satt. Det liknar strypningen i vår egen kamin hemma då man slagit om till snåleldning efter att kaminen blivit varm. Här var den strypt redan från början vilket gjorde det svårt att få igång elden. Jag antar att det här är en miljövänlig variant som förhindrar vråleldning med risk för överhettning och brand som följd. Men det finns risk för att det röker in innan elden har kommit igång. Det var i alla fall inte fel på tändveden eftersom jag hade med mig en kasse egen torr ved hemifrån.

Det var riktigt mysigt att tända några ljus, lyssna till kaminen,  och ta en eftermiddagsfika vid bordet med skogen, mörkret som föll och dimman utanför. Vi njöt i fulla drag av att bara vara där.

GrillplatsenGrillplatsen.

Vid sju-tiden gick vi ut och grillade korv på grillplatsen framför stugan. Mörkret och dimman var kompakta. Så fort vi kom ut blev kläderna alldeles fuktiga av små, små droppar av dimman. Den var så tät, att trots att grillplatsen ligger bara 10-12 meter från stugan, så kunde den bara anas genom lite svagt ljus från ett fönster. När vi tände våra pannlampor syntes den inte alls eftersom ljuset från våra lampor återkastades helt av de små dimdropparna. Hade vi gått några meter längre bort skulle det ha varit svårt att hitta tillbaka.

Kvällen tillbringades sedan till inpå småtimmarna vid bordet med några öl med tilltugg, diverse diskussioner om sakernas tillstånd och - sång. Svante brukar tota ihop ett sånghäfte inför varje möte vi gör av det här slaget. Den här gången ingick några tonsatta dikter av Dan Andersson, givetvis "Helgdagskväll i timmerkojan".

Kväll i timmerkojanKväll i timmerkojan.

Svante valde att sova mjukt i en av sängarna i sovrummet medan jag testade att sova på mitt helt nya uppblåsbara liggunderlag för vinterbruk på en av träbänkarna. Det var också mjukt och behagligt.

Fredag 6 november

Vi behövde inte gå upp så tidigt eftersom det var mörkt länge och riktigt tjock dimma. Vid 10-tiden gav vi oss iväg med sikte på att äta lunch vid Hallmarkshöjden. Slingan vandrade vi medurs och stigen följer till en början kanten av Hjortebärsmossen söderut.

Stigval utanför stuganStigval utanför stugan.

Det var en märklig känsla att gå i en så tät dimma. Allt bortom några tiotal meter suddades ut och omvärlden försvann bort i intet. Det var som om en sorts begränsande diffus huva omgav oss och följde oss hela dagen. Den förnimbara världen omkring oss blev så liten. Tystnaden var total, så när som på avbrott av orrars spel eller deras uppflog när vi kom för nära. Allt var fuktigt och färgerna djupa och fullödiga.

Några bilder från Hjortebärsmossen:

Hjortebärsmossen

Hjortebärsmossen

Hjortebärsmossen

Hjortebärsmossen

Trots att hösten varit torr blev vi förvånade över hur blött det var i markerna. Men området ligger högt och är ganska platt. Det finns nästan ingen avrinning från området så vattnet blir kvar i mossar och skog.

Spång i HjortebärsmossenIbland var stigen spångad för att skona myrmarkerna.

Väster om Hjortebärsmossen har en del träd et tufft klimat.

Torraka

De här granarna för en hård tillvaroDe här granarna för en hård tillvaro.

Dimmigt i skogenDimman gjorde att jag trodde att kameran hade svårt att fokusera. Bilden tycktes suddig utan att vara det.

ÄlgtjärnsmossenHär hade vi kommit fram till Älgtjärnsmossen och började närma oss Hallmarkshöjden.

Strax efter klockan två kom vi fram till vindskyddet vid Hallmarkshöjden. Då var det hög tid för lunch.

Vindskydd vid Hallmarkshöjden

Här övernattade jag den 25 mars 2015. Då såg det ut så här:

Vindskydd vid HallmarkshöjdenLäs om den turen här.

Vi följde stigen norrut från vindskyddet och kom strax till Mårtenstjärnarna som bara kunde anas i dimman.

MårtenstjärnarnaNågonstans i dimman finns de.

Stig vid MårtenstjärnarnaStigen norrut längs tjärnarna.

MårtenstjärnarnaÄntligen får vi en skymt av dem.

I mossen mittemot på andra sidan stigen för träden en hård tillvaro.

Träd vid Mårtenstjärnarna

Träd vid Mårtenstjärnarna

Efter ytterligare ett par km kom vi upp till stigskälet vid Hjortronbergshöjden. Där skymtade vi skoterstugan som ligger mot norr på kanten av höjden och alldeles innanför reservatsgränsen. Stugan finns inte med på Länsstyrelsens karta.

Stigskälet vid DjupdalshöjdenStigskälet vid Djupdalshöjden. Skoterstugan skymtar under pilarna som pekar åt vänster.

Skoterstugan från sydvästSkoterstugan från sydväst. Synd att veden ska ligga ute i blötan. Utsikten norrut över skogslandskapet lär vara magnifik, men inte vid vårt besök.

Skoterstugan från nordvästSkoterstugan från nordväst.

Interiör av skoterstuganInteriör. Visst underhåll skulle inte skada.

Vi lämnar stugan vid halv fem-tiden. Det börjar skymma och när vi vid sex-tiden är tillbaka till timmerstugan vid Hjortronbergsmossen är det ganska mörkt. Där blir det grillning, ett par öl, diskussioner och sång denna kväll också. Givetvis Helgdagskväll i timmerkojan.

Lördag 7 november

Dimman låg tät som dagen före. Nu skulle vi byta bostad till Ställdalens Naturstudieklubbs stuga så vi kontaktade Thyra och Bengt via telefon. De mötte oss på vägen till det nya stället och visade oss runt. Huset är en gammal skola som lades ner på 1930-talet. Intill skolsalen finns ett par rum med kök och kamin. Där skulle vi få hålla till.

Det före detta skolhusetDet före detta skolhuset.

KöketKöket.

En annan del av köketEn annan del av köket.

Rummet med kaminRummet med kamin.

Den som vill använda bostaden kan kontakta Thyra eller Bengt Lundell via Ställdalens Nnaturstudieklubb. De ställer gärna upp med hjälp och information.

Efter att vi installerat oss och ätit mat var det rätt sent på eftermiddagen. Vädret hade klarnat upp och vi fick se blå himmel.Vi bestämde oss för att göra en kortare utflykt till Ljustjarnsskogens naturreservat i närheten.  Vi vandrade runt sjön och inspekterade vindskyddet vid norra änden. Där var det snyggt och fint efter att Utsidans Majjen varit här och städat tio dagar tidigare. Läs om det här och här. Fast det visste vi inte då. Vi noterade från skyltningen att den nya Postleden passerar sjön. Majjen har nyligen skrivit en artikel om leden.

Vy från Ljustjärnens södra ändeVy från Ljustjärnens södra ände.

LjustjärnenLjustjärnen.

Eldstaden vid vindskyddetEldstaden vid vindskyddet. Nystädat.

Kvällen ägnades sedan åt prat och diskussioner om nya utfärder. En ny tur till Bergslagen i mars 2016, Härjedalen i april och Sarek i augusti. Vid den senare tycks vi bli fyra pensionerade gubbar som vandrar runt i ett par veckor. Ett planeringsmöte i Bergslagen inför den turen blir det nog också. Härligt. 

Söndag 8 november

Morgonen var strålande och solen lyste från klar himmel. Svante skulle åka med tåget från Ställdalen klockan fyra så vi kude inte stanna ute så länge. Vi tog en tur till Övre Nittälvdalens naturreservat. Svante hade inte varit där sedan i slutet av maj 1968. Då firade vi vår nya frihet efter studentexamen med att tälta här i några dagar. 36 år senare bildades det alltså ett naturreservatet.

Skylten vid parkeringen i söderSkylten vid parkeringen i söder.

Bron över Nittälven sedd från västra sidanBron över Nittälven sedd från västra sidan.

Älven nedströms bronÄlven nedströms bron.

Bit av stigen på östra sidan älvenVi följde stigen på östra sidan älven ett par km innan vi vände. Det är inte många som går här. Bilden visar ett av de tydligare avsnitten.

Älven slingrar sig fram i ömsom lugna vatten och ömsom steniga forsar. Det ser lockande ut för kanoting men av erfarenhet vet jag att forsarna här i övre delen av älven är för grunda nästan hela året utom kanske någon enstaka dag vid vårflod.NittälvenNittälven

Nattfrost i gräsetNattens frost fanns kvar där solen inte kommit åt.

SjörökDen lågt liggande novembersolen värmer trots allt och när vattenångorna stiger bildas små droppar av dimma.

Kokande trädstamFuktiga trädstammar i söderläge som nås av solstrålarna ser ut att koka.

Nittälven är ett bäverrikt område och spåren efter dem syns ofta.

Bäverfälld björkEn bäverfälld björk som legat några år.

BävergnagStubben efter bävergnaget är helt täckt av mossa.

BäverhyddaResterna av en gammal ihoprasad bäverhydda.

Ingång till bäverhyddaEn av ingångarna syns fortfarande.

Efter vårt besök i reservatet var det dags att åka hem. Vi avslutade med ett besök hos Thyra och Bengt där vi bjöds på kaffe innan jag lämnade av Svante på stationen. Själv åkte jag hem till familjen. Det var ju Fars dag.

Postat 2016-01-11 16:01 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En pensionärs vedermödor i Djupdalshöjden Placerad på karta

I mitt förra blogginlägg berättade jag att min kompis Svante och jag hade tänkt besöka Djupdalshöjdens naturreservat vid vår vårtur 2014. Några andra platser runt Nittälvsdalen hade då högre prioritet och när vädret blev uselt några dagar fick Djupdalshöjden utgå. Vid vår vintertur i januari 2015 passerade vi reservatet och jag tog den här bilden:

Den lockar mig till besök. Det gör också de berättelser som Håkan Friberg har skrivit om området här på Utsidan, se tex Födelsedag i Djupdalshöjden och På snöskor längs Nittälven.

Han använde snöskor och det gjorde mig nyfiken på att testa att gå med sådana. Jag läste en del om snöskor på nätet men tyckte att de var ganska dyra. Jag var också tveksam till bärigheten och hur stora skor jag skulle skaffa. Men så hade XXL rea på sina enklare snöskor och då slog jag till och köpte ett par för 250 kr. De skulle väl i alla fall duga för att pröva snöskor i fält. Men så kom bakslaget i det tidiga vårvädret och det det blev kallt igen med snöoväder. Därför väntade jag ett par veckor på att det skulle bli bättre. Det blev det sakta också och tisdagen 24 mars bar det av upp till Djupdalshöjden från Uppsala där jag bor. Det var i senaste laget om det över huvud taget skulle bli av eftersom hela familjen skulle åka till Paris 29 mars.

Snön var helt borta i Kopparberg och Ställdalen som ligger ca 2 mil från reservatet. Längs vägen upp dit ökade snabbt mängden snö längs vägen och i skogen. Där skogen var tät var det inte så mycket men vid glesare skog och öppna ytor var det fortfarande 3-5 dm. Vid parkeringsplatsen såg det nu ut så här:

Skyltarna gick nu att läsa.

Här ser det ju ut som om jag inte skulle behöva snöskorna alls utan att stövlarna skulle räcka. Jag gick in lite i skogen och rekade. Jo, nog fanns det snö alltid. Snöskorna behövdes men när jag packade upp ryggan upptäckte jag att jag inte hade snöskorna med! När jag åkte på morgonen hade det blivit en del strul och jag hade behövt uträtta en del ärenden i all hast innan jag åkte. Resultatet: snöskorna var kvar hemma!

Vad skulle jag nu göra? Planen hade varit att första dagen gå till Hallmarkshöjden och övernatta i vindskyddet. Andra dagen skulle jag gå runt i reservatet och övernatta i stugan vid Hjortronbergsmossen om den var öppen, annars gå tillbaka till Hallmarkshöjden för övernattning igen. Tredje dagen åter till bilen och hemresa. Jag beslöt mig för att försöka gå åtminstone till Kullberget och se på utsikten. Där skulle jag sen besluta om att fortsätta eller gå tillbaka till bilen.

Vandringen upp till Kullberget blev mycket besvärlig. Det tog lite drygt 1 timme att gå 600 m . Min GPS visar att jag gått 900 m. Jag måste ha irrat mig fram sökande efter bärande snö. Den var nästan bärande. För det mesta brast den precis när jag skulle kliva upp på den. Istället sjönk jag ner 3 dm. Det var som att gå i en trappa och inte veta om trappsteget skulle försvinna när man klev på det. Dessutom var trappstegen 3-4 dm höga. Väl uppe på toppen var snötäcket inte så tjockt och just där gick det lite bättre att gå. Det fanns till och med några barmarksfläckar. På toppen finns ett toppröse:

Några betongfundament och järn fastsatta i berget markerar rester efter någon slags anläggning.

Från toppen är utsikten vid åt söder över ett skogslandskap och sjön Stora Kumlan syns några km bort.

Vyn kommer att försvinna inom några år då granskogen på hygget i söder vuxit upp. Vill man då ha utsikt får man gå till utsiktstornet som ligger ca 1 km söderut vid Älvhöjden. Dit finns ingen stig härifrån och tornet ligger inte inom reservatet. Däremot finns en stig från en parkeringsplats vid gården med namnet Älvhöjden. Stigen finns med på terrängkartan. Jag har besökt tornet några gånger tidigare, senast för ca 20 år sedan. Tornet syns från Kullberget.

En incident inträffade. Jag tappade mina nya progressiva glasögon som jag haft hängande i kameraväskans rem medan jag tog några kort med kameran. När jag sedan satte mig ned för att vila upptäckte jag att de var borta. Efter ett frenetiskt letande i en kvart hittade jag dem 10 m bort i ljungen. Puh!

Nåväl. Klockan var halv fyra när jag bestämde mig för att fortsätta till Hallmarkshöjden för övernattning. Sträckan dit ska vara ca 1 km och när jag kom fram vid femtiden visade GPS:en att jag gått ytterligare 1,5 km, alltså ca 1 km/timme. Snön var ännu djupare på den här sträckan, men samtidigt så var bärigheten något bättre. Jag fick snö i stövlarna och fötterna blev blöta och kalla.

Snöskoteråkning är förbjuden i naturreservatet men det verkar inte vara något att bry sig om.

Barmark och blöta mossar utgör inte heller något hinder för snöskotrar.

Framme vid vindskyddet gjorde jag genast upp eld. Det finns yxa, såg och någorlunda torr ved i ett vedskjul. När jag är ute så här har jag alltid med en egen liten handyxa, en hopfällbar såg och ofta lite egen tändved. Den här gången hade jag för första gången med mig några små kutsar braständare inköpta på Jula. De fungerade bra och jag behövde bara en tändsticka och en kuts för att tända brasan. Jag bytte till torra strumpor och sockor och började värma mina blöta och kalla fötter.

När jag väl fått ordning på brasan kände jag hur trött jag var. Jag var för trött för att äta. Det smakade helt enkelt inte. Den känslan var en ny erfarenhet för mig. Tidigare har mat alltid smakat bra efter ha vandrat.

Efter en timmes vila kunde jag grilla ett par tjocka korvar och efter ytterligare en timme orkade jag koka kaffe och äta några mackor. Sedan började jag få tillbaka orken och njöt av brasan, skymningen, halvmånen och en sparvugglas pipande. Innan jag somnat vid 10-tiden hann jag också lösa tisdagens stora korsord i Upsala Nya Tidning

Natten blev lite för kall för att min sovsäck med en komforttemperatur på +2°C skulle räcka till. Jag fick ta till min dunjacka och dunväst för att kunna sova ordentligt.

Jag vaknade vid 6-tiden, gjorde eld och åt en rejäl frukost. Nattens kyla gjorde att snön frusit ihop och när jag testade att gå runt lite så bar den nästan överallt. Att gå bort till Hjortronbergsmossen enligt plan var dock inte att tänka på med mina erfarenheter från gårdagen. Även om snön skulle hålla att gå på ett tag så skulle den säkert mjukna lite senare fram på dagen och då skulle jag ha ännu längre väg tillbaka. Jag beslutade mig därför att gå tillbaka till bilen medan snön fortfarande bar.

På vägen tillbaka tänkte jag välja den stig som enligt kartan ska gå strax norr om Kullberget och inte över det. Men jag hittade inga markeringar på träden som för den andra stigen och valde istället att gå ut till reservatets norra gräns där det finns en angränsande låg tallplantering. Utsikten mot norr är vid.

I norrläge och skydd av reservatets höga skog låg snön djup i kanten av planteringen. Snön täckte över alla ojämnheter och eftersom den bar nästen hela tiden så gick det rätt bra att gå. Jag följde reservatsgränsen nästan hela vägen tillbaka till bilen dit jag kom vid 11-tiden. GPS:en visar att jag gått totalt 6,2 km under turen. Hur det kunde bli så långt förstår jag inte då det enligt pilarna vid parkeringen borde ha blivit ungefär 3,2 km. Det senare stämmer bra överens med kartan.

Det får bli ytterligare ett besök i Djupdalshöjdens naturreservat. Utan snö.

Vägen hem gick via Västerås och där besökte jag min mor som bjöd på en mycket god middag. Hon har nu hunnit bli 97 år.

Postat 2015-04-19 13:30 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

 

Logga in