En pensionärs problem i Pårek(2)

Dag 2, 19/6, fortsättning.

Jag låg alltså i vattnet efter att ha ramlat vid vadning av Boarekjåhkå vid Boarekjávrres östra ände. Jag låg på höger sida mellan stenar och bara mitt huvud och vänster axel låg över vattnet. Även ryggsäcken täcktes av vattnet. Höger knä gjorde rejält ont. Strax intill låg is kvar i gölarna så temperaturen i vattnet var därefter.

Det 50 m breda vadet över Böarekjåhkå sett från norra sidan.

Den första reaktionen efter fallet var instinktivt att genast försöka resa mig. Men det gick inte. Vattentrycket på ryggsäcken och att jag låg på sidan och bara kunde trycka ifrån med högerarmen gjorde att det blev för tungt. Efter några djupa andetag lugnade jag mig och övervägde situationen. Inga ben var brutna och belastningen vid resningsförsöket orsakade inte några extra smärtor trots att knäet värkte. Så långt var allt gott och väl.

Innan jag började vada hade jag lossat midjebältet men trots några försök fick jag inte av mig ryggsäcken. Jag skulle behövt hjälp av högerarmen men den låg under mig. Sakta började jag istället vrida mig över på magen i små steg. Efter en stund kunde jag använda båda händerna för att skjuta ifrån så att jag kunde resa mig. Eftersom jag var dyblöt behövde jag inte längre söka efter en väg över stenarna för att få ett mindre djupt vad. Istället gick jag 10 m uppströms och ut i gruset där det var djupare (8-9 dm) men betydligt lättare att gå. Jag hade ingen tanke på att vända tillbaka till södra sidan varifrån jag kom, utan gick över till norra sidan trots att det var längre.

Så här i efterhand kan jag se från min GPS-logg att jag låg ca 3 minuter i vattnet och att det tog 4 minuter till för att komma iland. GPS:en låg i byxorna högst upp i ryggsäcken och klarade att bestämma positionen trots att den låg i vattnet. Efteråt har jag förvånats över att vattnet inte alls kändes så kallt när jag väl ramlat i. Samma iakttagelse har jag gjort tidigare då jag vält med kanot ett antal gånger i kallt vatten.

Väl uppe på land igen såg jag mig om efter en plats lämplig för att byta kläder. Marken efter vadet är blöt och spången fortsätter. Jag följde den in mellan videsnåren men hann inte längre än 30 m innan jag upptäckte nästa problem. En 3 m bred, djup och dyig kanal. Bron, som ska finnas där, har brutits sönder av isen och bitar av den låg spridda på stränderna. Kanalen kändes bottenlös och trots att jag var genomblöt hade jag ingen lust att gå i vattnet igen. Jag befann mig alltså på en ö mellan kanalen och vadstället. Ön var vattensjuk och låg knappt över vattnet. Hur skulle jag ta mig vidare?

Bron över kanalen hade brutits sönder av is och snö och var borta.

Brons delar låg sönderbrutna runtomkring. En regel hopspikad av två stycken 2-tum-4 som jag hittade var precis så lång att den räckte tvärs över mellan kanalens kanter. Men den enbart skulle inte duga att gå på eftersom den mer eller mindre flöt i båda ändar. Genom att samla ihop sönderbrutna delar av bron kunde jag kasta ihop en tillfällig bro där vissa delar tjänstgjorde som flytunderlag för andra delar. Med några snabba kliv kunde jag ta mig över utan att den hopkastade bron rämnade eller sjönk. Jag var över. Puh!

Min bro av ihopkastade sönderbrutna delar från den tidigare bron.

Efter ytterligare 100 m på spången nådde jag lite högre mark och en sten att sitta på för att kunna byta om bekvämt. Först av med stövlar och regnbyxor. Mitt högra knä och skenben var helt nedblodade men efter avtorkning så visade det sig att såret inte var så stort men djupt då det fortfarande flödade. Dubbla plåster och leukoplast på. De enda blöta klädesplaggen som jag behövde byta var kalsongerna och undertröjan som jag gick i. Efter klädbyte, urtorkning av stövlarna, tillbaks med de torra sulorna och mina torra dubbla sockor i stövlarna var jag åter i samma skick som innan vadet så när som på knäet. Allt i min packning var torrt, vilket jag tillskriver mitt något egna sätt att packa. Jag bär nämligen min utrustning i några drybags som jag spänner fast direkt på ryggsäcksramen. Hade jag använt originalsäcken på ramen hade det mesta varit genomsurt. Dessutom hade säcken då blivit mycket tyngre och gjort det ännu svårare att resa sig upp ur vattnet..

Min packning bestående av flera drybags fastspända på ramen. Inte så snyggt kanske, men effektivt och praktiskt.

Målet var nu att så fort som möjligt hitta en lägerplats för att kunna vila och ta det lugnt. Efter knappt ett par km på stigen kom jag vid sex-tiden fram till en lämplig tältplats strax väster om samelägret. Värken i knäet hade jag inte känt av så mycket förrän jag vid matlagningen skulle ställa mig på knä. Då smärtade det till ordentligt och alla rörelser i och utanför tältet fick sedan utföras utan stöd från mitt högra knä. Mina plåster var genomblodade och byttes på kvällen. De blöta plaggen hängdes upp i en björk och stövlarna ställdes upp för torkning i en svag vind i kvällssolen. Innan sovdags var allt torrt.

Min tältplats väster om samevistet. Tjievrra, tv, och Boarektjåhkkå,th, i bakgrunden.

Dag 3. 20/6.

Natten hade gått bra utan större problem med knäet. Men plåstren var återigen genomblodade och fick bytas. För att inte störa läkningen av såret låg jag still i tältet till mitt på dagen. Sedan kunde jag inte hålla mig i stillhet längre utan gav mig ut på en liten tur på några km uppför stigen i riktning mot Sähkok. Ibland försvann stigen under stora snöfält vilket gjorde den svår att hitta igen på andra sidan. Vädret växlade mellan solsken och lätta regnbyar. Högre upp snöade det i byarna. Med den fantastiska utsikten över Pårekslätten och bergen runtomkring funderade jag över min fortsatta vandring. Dagens få kilometrar utan packning hade gått utan egentliga problem. Men skulle jag fortsätta över mot Rapadalen som jag ursprungligen tänkt? Dit var det två dagars vandring till och därifrån skulle det vara fyra dagars vandring tillbaka till Kvikkjokk om knäproblemet skulle förvärras. Visserligen hade jag en nödsändare med mig, men den ville jag inte använda om det inte var absolut nödvändigt. Om mindre än två år blir jag 70 och hoppas kunna fortsätta att vandra i flera år än. Det ville jag inte riskera men beslöt ändå att vänta med det slutgiltiga beslutet till nästa morgon. Till saken hör också att jag har en instabil högerfot som ett resultat av en ryggoperation gjord för många år sedan. De senaste åren har foten blivit sämre och hade förmodligen bidragit till fallet vid vadet.

Utsikt över Pårekslätten.

Vy mot Njoatsosvágge och Vallespiken söder om dalen. De högsta topparna utgörs av Darregájsse.

I närheten av min tältplats hade jag upptäckt att det var problem med att finna stigen och undersökte det lite närmare. De tre kartorna Lantmäteriets Fjällkarta, dito Topografiska karta och Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 visar olika dragning. Skillnaderna framgår av nedanstående bilder tillsammans med mitt gps-spår. När jag började gå här för 50 år sedan gick stigen från Boarekjávrre direkt upp till samevistet. Numera är stigen dragen längre västerut, förmodligen för att samerna ska få färre nyfikna besök i lägret.

Jämförelse mellan mitt GPS-spår och tre olika kartor. Det är nästan svårt att tro att de visar samma område.

När jag söderifrån kom till punkt C vek stigen av kraftigt åt höger. Där gick en spång över en jokk och försvann in under videsnår som lagt sig över spången. Det såg ut som i bilderna nedan.

Så här såg spången ut i början av sträckan CB.

Lite längre fram försvann spången in under snö och vide.

Med stort besvär gick jag runt videt och vid punkt B tappade jag bort stigen vid ett stort snöfält, men alldeles intill fann jag en lämplig tältplats vid B. Enligt Fjällkartan skulle stigen inte ha svängt av vid C utan fortsatt i stort sett rakt upp mot A. När jag senare sökte efter denna bit av stigen fann jag den inte, men terrängen där var inte svår att gå i. Stigen CB finns inte alls med på Fjällkartan men den finns på Topografiska kartan som också innehåller biten CA. Efter visst letande runt B fann jag en tydlig stig BA som i närheten av B låg gömd under ett stort snöfält. På Calazos karta finns båda sträckorna CB och BA inritade men inte CA vilket stämmer bäst med verkligheten. Jag skulle dock rekommendera att ta vägen CA pga av svårigheterna på sträckan CB. Det rör sig bara om ett par, tre hundra meter, så det är under alla omständigheter inga stora problem.

På kvällen lade återigen om mitt knäsår. Det blödde fortfarande.

Dag 4. 21/6.

Såret på mitt knä blödde fortfarande om än inte så mycket som tidigare. Men det gjorde fortfarande mycket ont när jag försökte stå på knä. Jag bestämde mig för att ta det säkra för det osäkra och återvända medan jag kunde göra det under kontrollerade förhållanden. Före vadet använde jag mig av min ihopkastade bro över kanalen igen och med några snabba kliv var jag över. Vid vadet klev jag direkt i det djupa vattnet (ombytt förstås) och gick över i gruset hela vägen. Inga problem. Under dagen fortsatte jag i makligt tempo ner till Stuor Dáhtá och tältade på samma plats som tidigare. Vädret var mestadels soligt men uppe på Pårekslätten blåste en kylig västlig vind med byar upp till 12m/s. Det var skönt att komma ner i skogen på väg mot sjön.

Lunchrast i lä i en svacka bakom enbuskar. Bårdde i bakgrunden.

Hjortronen blommade på myrarna.

Mitt humör under dagen präglades av visst vemod över att inte ha fortsatt vandringen och tankarna kring att det här kanske var min sista vandring hit. Men beslutet att vända tillbaka i förtid ångrade jag inte. Så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde ha stannat några dagar i Pårek innan jag började gå tillbaka. Mat hade jag ju. Men jag var nog lite uppskakad och skärrad av min situation och av det som hänt. Det kändes tryggast att vända tillbaka.

Dag 5. 22/6.

Återigen en fin dag med behaglig temperatur omkring 10°C. Vandringen ner till Kvikkjokk gick även denna dag i maklig takt. Spängerna hade bytts ut och de nya råa plankorna var bra att gå på.

Sista rasten vid bron över Njáhkájåhkå.

De gamla plankorna var nu utbytta mot nya.

Det var midsommarafton och på kvällen åt jag middsommarbuffé på Fjällstationen i gemytlig stämning tillsammans med andra gäster. Min egen sinnesstämning var fortfarande melankolisk. Var det här min sista vandring till  Pårek och kanske min sista flerdagars fjällvandring över huvud taget? Men så illa kunde det väl inte vara?