Bloggar > Örnsätrarns blogg > En pensionärs problem i ...

En pensionärs problem i Pårek(2)

Dag 2, 19/6, fortsättning.

Jag låg alltså i vattnet efter att ha ramlat vid vadning av Boarekjåhkå vid Boarekjávrres östra ände. Jag låg på höger sida mellan stenar och bara mitt huvud och vänster axel låg över vattnet. Även ryggsäcken täcktes av vattnet. Höger knä gjorde rejält ont. Strax intill låg is kvar i gölarna så temperaturen i vattnet var därefter.

Det 50 m breda vadet över Böarekjåhkå sett från norra sidan.

Den första reaktionen efter fallet var instinktivt att genast försöka resa mig. Men det gick inte. Vattentrycket på ryggsäcken och att jag låg på sidan och bara kunde trycka ifrån med högerarmen gjorde att det blev för tungt. Efter några djupa andetag lugnade jag mig och övervägde situationen. Inga ben var brutna och belastningen vid resningsförsöket orsakade inte några extra smärtor trots att knäet värkte. Så långt var allt gott och väl.

Innan jag började vada hade jag lossat midjebältet men trots några försök fick jag inte av mig ryggsäcken. Jag skulle behövt hjälp av högerarmen men den låg under mig. Sakta började jag istället vrida mig över på magen i små steg. Efter en stund kunde jag använda båda händerna för att skjuta ifrån så att jag kunde resa mig. Eftersom jag var dyblöt behövde jag inte längre söka efter en väg över stenarna för att få ett mindre djupt vad. Istället gick jag 10 m uppströms och ut i gruset där det var djupare (8-9 dm) men betydligt lättare att gå. Jag hade ingen tanke på att vända tillbaka till södra sidan varifrån jag kom, utan gick över till norra sidan trots att det var längre.

Så här i efterhand kan jag se från min GPS-logg att jag låg ca 3 minuter i vattnet och att det tog 4 minuter till för att komma iland. GPS:en låg i byxorna högst upp i ryggsäcken och klarade att bestämma positionen trots att den låg i vattnet. Efteråt har jag förvånats över att vattnet inte alls kändes så kallt när jag väl ramlat i. Samma iakttagelse har jag gjort tidigare då jag vält med kanot ett antal gånger i kallt vatten.

Väl uppe på land igen såg jag mig om efter en plats lämplig för att byta kläder. Marken efter vadet är blöt och spången fortsätter. Jag följde den in mellan videsnåren men hann inte längre än 30 m innan jag upptäckte nästa problem. En 3 m bred, djup och dyig kanal. Bron, som ska finnas där, har brutits sönder av isen och bitar av den låg spridda på stränderna. Kanalen kändes bottenlös och trots att jag var genomblöt hade jag ingen lust att gå i vattnet igen. Jag befann mig alltså på en ö mellan kanalen och vadstället. Ön var vattensjuk och låg knappt över vattnet. Hur skulle jag ta mig vidare?

Bron över kanalen hade brutits sönder av is och snö och var borta.

Brons delar låg sönderbrutna runtomkring. En regel hopspikad av två stycken 2-tum-4 som jag hittade var precis så lång att den räckte tvärs över mellan kanalens kanter. Men den enbart skulle inte duga att gå på eftersom den mer eller mindre flöt i båda ändar. Genom att samla ihop sönderbrutna delar av bron kunde jag kasta ihop en tillfällig bro där vissa delar tjänstgjorde som flytunderlag för andra delar. Med några snabba kliv kunde jag ta mig över utan att den hopkastade bron rämnade eller sjönk. Jag var över. Puh!

Min bro av ihopkastade sönderbrutna delar från den tidigare bron.

Efter ytterligare 100 m på spången nådde jag lite högre mark och en sten att sitta på för att kunna byta om bekvämt. Först av med stövlar och regnbyxor. Mitt högra knä och skenben var helt nedblodade men efter avtorkning så visade det sig att såret inte var så stort men djupt då det fortfarande flödade. Dubbla plåster och leukoplast på. De enda blöta klädesplaggen som jag behövde byta var kalsongerna och undertröjan som jag gick i. Efter klädbyte, urtorkning av stövlarna, tillbaks med de torra sulorna och mina torra dubbla sockor i stövlarna var jag åter i samma skick som innan vadet så när som på knäet. Allt i min packning var torrt, vilket jag tillskriver mitt något egna sätt att packa. Jag bär nämligen min utrustning i några drybags som jag spänner fast direkt på ryggsäcksramen. Hade jag använt originalsäcken på ramen hade det mesta varit genomsurt. Dessutom hade säcken då blivit mycket tyngre och gjort det ännu svårare att resa sig upp ur vattnet..

Min packning bestående av flera drybags fastspända på ramen. Inte så snyggt kanske, men effektivt och praktiskt.

Målet var nu att så fort som möjligt hitta en lägerplats för att kunna vila och ta det lugnt. Efter knappt ett par km på stigen kom jag vid sex-tiden fram till en lämplig tältplats strax väster om samelägret. Värken i knäet hade jag inte känt av så mycket förrän jag vid matlagningen skulle ställa mig på knä. Då smärtade det till ordentligt och alla rörelser i och utanför tältet fick sedan utföras utan stöd från mitt högra knä. Mina plåster var genomblodade och byttes på kvällen. De blöta plaggen hängdes upp i en björk och stövlarna ställdes upp för torkning i en svag vind i kvällssolen. Innan sovdags var allt torrt.

Min tältplats väster om samevistet. Tjievrra, tv, och Boarektjåhkkå,th, i bakgrunden.

Dag 3. 20/6.

Natten hade gått bra utan större problem med knäet. Men plåstren var återigen genomblodade och fick bytas. För att inte störa läkningen av såret låg jag still i tältet till mitt på dagen. Sedan kunde jag inte hålla mig i stillhet längre utan gav mig ut på en liten tur på några km uppför stigen i riktning mot Sähkok. Ibland försvann stigen under stora snöfält vilket gjorde den svår att hitta igen på andra sidan. Vädret växlade mellan solsken och lätta regnbyar. Högre upp snöade det i byarna. Med den fantastiska utsikten över Pårekslätten och bergen runtomkring funderade jag över min fortsatta vandring. Dagens få kilometrar utan packning hade gått utan egentliga problem. Men skulle jag fortsätta över mot Rapadalen som jag ursprungligen tänkt? Dit var det två dagars vandring till och därifrån skulle det vara fyra dagars vandring tillbaka till Kvikkjokk om knäproblemet skulle förvärras. Visserligen hade jag en nödsändare med mig, men den ville jag inte använda om det inte var absolut nödvändigt. Om mindre än två år blir jag 70 och hoppas kunna fortsätta att vandra i flera år än. Det ville jag inte riskera men beslöt ändå att vänta med det slutgiltiga beslutet till nästa morgon. Till saken hör också att jag har en instabil högerfot som ett resultat av en ryggoperation gjord för många år sedan. De senaste åren har foten blivit sämre och hade förmodligen bidragit till fallet vid vadet.

Utsikt över Pårekslätten.

Utsikt över Pårekslätten.

Vy mot Njoatsosvágge och Vallespiken söder om dalen. Dehögsta topparna är Darregájsse.

Vy mot Njoatsosvágge och Vallespiken söder om dalen. De högsta topparna utgörs av Darregájsse.

I närheten av min tältplats hade jag upptäckt att det var problem med att finna stigen och undersökte det lite närmare. De tre kartorna Lantmäteriets Fjällkarta, dito Topografiska karta och Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 visar olika dragning. Skillnaderna framgår av nedanstående bilder tillsammans med mitt gps-spår. När jag började gå här för 50 år sedan gick stigen från Boarekjávrre direkt upp till samevistet. Numera är stigen dragen längre västerut, förmodligen för att samerna ska få färre nyfikna besök i lägret.

KartjämförelseJämförelse mellan mitt GPS-spår och tre olika kartor. Det är nästan svårt att tro att de visar samma område.

När jag söderifrån kom till punkt C vek stigen av kraftigt åt höger. Där gick en spång över en jokk och försvann in under videsnår som lagt sig över spången. Det såg ut som i bilderna nedan.

 

Så här såg spången ut i början av sträckan CB.Så här såg spången ut i början av sträckan CB.

Längre bort försvann spången in under snö och vide.

Lite längre fram försvann spången in under snö och vide.

Med stort besvär gick jag runt videt och vid punkt B tappade jag bort stigen vid ett stort snöfält, men alldeles intill fann jag en lämplig tältplats vid B. Enligt Fjällkartan skulle stigen inte ha svängt av vid C utan fortsatt i stort sett rakt upp mot A. När jag senare sökte efter denna bit av stigen fann jag den inte, men terrängen där var inte svår att gå i. Stigen CB finns inte alls med på Fjällkartan men den finns på Topografiska kartan som också innehåller biten CA. Efter visst letande runt B fann jag en tydlig stig BA som i närheten av B låg gömd under ett stort snöfält. På Calazos karta finns båda sträckorna CB och BA inritade men inte CA vilket stämmer bäst med verkligheten. Jag skulle dock rekommendera att ta vägen CA pga av svårigheterna på sträckan CB. Det rör sig bara om ett par, tre hundra meter, så det är under alla omständigheter inga stora problem.

På kvällen lade återigen om mitt knäsår. Det blödde fortfarande.

Dag 4. 21/6.

Såret på mitt knä blödde fortfarande om än inte så mycket som tidigare. Men det gjorde fortfarande mycket ont när jag försökte stå på knä. Jag bestämde mig för att ta det säkra för det osäkra och återvända medan jag kunde göra det under kontrollerade förhållanden. Före vadet använde jag mig av min ihopkastade bro över kanalen igen och med några snabba kliv var jag över. Vid vadet klev jag direkt i det djupa vattnet (ombytt förstås) och gick över i gruset hela vägen. Inga problem. Under dagen fortsatte jag i makligt tempo ner till Stuor Dáhtá och tältade på samma plats som tidigare. Vädret var mestadels soligt men uppe på Pårekslätten blåste en kylig västlig vind med byar upp till 12m/s. Det var skönt att komma ner i skogen på väg mot sjön.

Tältplatsen väster om samevistet.Lunchrast i lä i en svacka bakom enbuskar. Bårdde i bakgrunden.

Hjortronen blommade på myrarna.Hjortronen blommade på myrarna.

Mitt humör under dagen präglades av visst vemod över att inte ha fortsatt vandringen och tankarna kring att det här kanske var min sista vandring hit. Men beslutet att vända tillbaka i förtid ångrade jag inte. Så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde ha stannat några dagar i Pårek innan jag började gå tillbaka. Mat hade jag ju. Men jag var nog lite uppskakad och skärrad av min situation och av det som hänt. Det kändes tryggast att vända tillbaka.

Dag 5. 22/6.

Återigen en fin dag med behaglig temperatur omkring 10°C. Vandringen ner till Kvikkjokk gick även denna dag i maklig takt. Spängerna hade bytts ut och de nya råa plankorna var bra att gå på.

Sista rasten vid bron över Njáhkájåhkå.

 

De gamla plankorna i spängerna var nu utbytta mot nya.De gamla plankorna var nu utbytta mot nya.

Det var midsommarafton och på kvällen åt jag middsommarbuffé på Fjällstationen i gemytlig stämning tillsammans med andra gäster. Min egen sinnesstämning var fortfarande melankolisk. Var det här min sista vandring till  Pårek och kanske min sista flerdagars fjällvandring över huvud taget? Men så illa kunde det väl inte vara?

Inlagt 2017-12-21 00:52 | Läst 2423 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-12-21 11:40   OBD
Usch vad otäckt! Men vad skönt att det gick så pass bra som det gjorde.
Att "plurra" är inte roligt men att få djupa sårskador är verkligen riktigt otrevligt. Det var absolut ett rätt beslut att vända. Jag fick själv avbryta en vandring för några år sedan. På Kiruna lasarett blev min högra underarm sydd med 18 stygn.
Jag hoppas verkligen att det här inte var din sista flerdagarsvandring. Varken till Pårek eller någon annan stans.
 
Svar 2017-12-21 17:43   Örnsätrarn
18 stygn i armen låter riktigt illa. Jag hoppas att du inte fick några men av det. Att möjligheten finns att man kan ramla vid ett vad och bli blöt får man nog räkna med men att man ska slå sig ordentligt är ju inte riktigt vad man tänkt sig. När man blir äldre behöver man vara lite mer försiktig om man vill kunna fortsätta att vandra..
 
Svar 2017-12-21 18:47   OBD
Instämmer helt i din sista mening. :-)
 
2017-12-21 11:48   dHANScan
Bra att du lyckades så relativt oskadat - och med torra grejor - att komma i land på norra siden. Det är mycket kloga tankar du gör dig om förtsätta eller återvända?. Spännande med dine rekognosceringar i de gamla spor kring Pårek. Ser fram till förtsättningen och att du kan återvända nästa år. God jul
 
Svar 2017-12-21 17:52   Örnsätrarn
God Jul själv! Nästa år blir det 50 år sedan jag vandrade i Sarek (och förbi Pårek) första gången och jag har inte givit upp hoppet om att kunna göra en jubileumstur tillsammans med samma kamrat som då till sommaren. Men jubileumsturen kommer inte att bli lika krävande som den förr.
 
2017-12-21 18:54   HansP
Våldsamt äventyr som slutade bra trots allt. Sju veckor senare, på väg till "öppet hus i Pårek" passerade jag din hoplappade bro. Det var dock bara en planka på den norra halvan av bron vilket var väldigt otäckt eftersom jag inte är någon balanskonstnär. Jag fortsatte fram till Hambergshyddan och slog upp mitt läger. Senare på kvällen gick jag tillbaka till vadet , lyckades fiska upp några plankor ur djupfåran så det blev tre i bredd att gå på. Men det kändes ändå lite vanskligt att gå på den, så jag undersökta området lite mer. Den mycket djupa bäckfåran upphör ett tjugotal meter längre österut, så "ön" är ingen ö! Man kan kringgå den genom att ta sig genom snåren österut, en ganska liten omväg som dock inte syns när man följer stigen! Jag påpekade för Laponiaförvaltningen att den här lilla bron behöver åtgärdas, vi får väl se om det blivit gjort.
 
Svar 2017-12-21 23:41   Örnsätrarn
Antagligen hade några av de delar jag kastat ut flutit iväg då vandrare klivit på dem under de sju gångna veckorna. Jag såg att det var grundare längre österut men fortfarande mycket vatten och sumpigt inne bland videt där. Eftersom jag lyckades kasta ihop lite bråte att gå på så undersökte jag det inte vidare. När jag passerade vadet var det högvatten och strax efter att isen gått. Det var 4-5 dm djupare än när jag senast passerade det i september 2015. Så dagarna före midsommar var området helt omgivet av vatten även om det senare under sommaren inte kan kallas för en ö. När det är riktigt högvatten ligger ön(öarna) i östra Boarekjávrre (se LMs karta och ortofoto) helt under vatten. Ändå bra att veta att det finns en annan väg förbi hindret även om man inte alltid kan gå torrskodd där..
 
2017-12-22 16:24   Håkan Friberg
Jag älskar äventyr! Åtminstone om man kommer någorlunda helskinnad ur dem. Tvärt emot vad man skulle kunna tänka sig så tror jag att äventyren blir fler med åren. :-)
Tack för att du delar med dig.
 
Svar 2017-12-22 17:23   Örnsätrarn
Det blir i alla fall en annan sorts äventyr. Jag har varit tveksam till om den här vandringen var något att berätta om. Det har varit lite svårt att skriva.
 
Svar 2017-12-22 19:31   Håkan Friberg
Jag är glad att du gör det.
 
Svar 2017-12-22 19:50   Bandersson
Du skriver – ”Jag har varit tveksam till om den här vandringen var något att berätta om. Det har varit lite svårt att skriva.” Din berättelse är i alla fall för mig något som jag har kunnat leva mig in i.

Som när du råkar ut för allt elände och är tvungen att ge upp alla planer och vända om. Eller när du är så genomblöt att det inte spelar någon roll att du vadar i djupt vatten. Eller när du i alla fall egenhändigt försöker snickra ihop en bro. Och när du upptäcker att kartan inte riktigt stämmer. Det är eländigt snårigt just där det borde vara enkelt mellan A, B och C. Precis det har jag varit med om från motsatta hållet om du förstår vad jag menar.

Det du beskriver är för mig Sarek. Att förstå när det är dags att tänka efter och använda sitt omdöme och sunda förnuft. Och det har absolut inget att göra med ålder. När jag i unga år kom till Pårek och skulle fortsätta upp mot Godokvágge passerades vi av ett sällskap från Centerpartiet. De gick över Gasskagårsåjagåkasj, upplöstes och försvann en efter en i videsnåren. Vi satt vid den förfallna kåtan och tittade.
Din berättelse är verkligen värd att berättas.
 
Svar 2017-12-22 22:36   Örnsätrarn
Tack för stödet.
 
2017-12-22 23:41   fowwe
Håller med Bandersson och övriga. Visst är detta värt att berätta! Inte minst ur det perspektivet att vandra i mogen ålder (jag vägrar inse att 60+ är "gammal"). Men dock, åldern gör något med vår förmåga, och det känns inte alltid så bra. Viktigt att få höra och läsa om det. Viktigt att förändra sitt sätt att vandra. Och även jag vill kunna uppleva Sarek, om jag lyckas bli 5 eller 10 eller 15 år äldre.
Sedan är det de där problemen som du analyserat kring Pårek. Jag kom den vägen norrifrån i augusti och la inte märke till att det var problem. Men snöfälten var förstås borta och kanske jag reflexmässigt gick bredvid buskagen (hade rätt bråttom). Jag vet att jag haft problem att hitta vissa tidigare år. Den sträckan borde gå att åtgärda.
Den där egendomliga "bron" över djupkanalen efter vadet kan bli besvärligare eftersom isen sliter hårt på den. Men att - som Hans P - påpeka det för Laponiaförvaltningen är en bra idé. Skulle tro att de då kommer analysera problemet (om de inte redan gjort det). Men en rejäl bro kostar pengar och risken är väl att det inte räcker som motivering med att den skulle underlätta för fjällvandrare.
 
Svar 2017-12-23 13:04   Örnsätrarn
Jag pratade med båtförare Björn i Kvikkjokk om bron och vart man skulle rapportera problemet. Men sen kom jag aldrig till skott. Förutom fjällvandrare är det nog en del samer på väg till/från vistet som passerar bron. Hans Pettersson skriver att det går att ta sig förbi 20m öster om bron men om det är så enkelt är spången feldragen och bron onödig. Men jag tror att bron behövs. Förargligt om man bytt om efter vadet för att behöva göra det igen 30 m senare då kanalen syns först på nära håll.

I september 2015 kom jag från Sähkok ner till vadstället och följde stigen utan att titta på kartan eller GPSen. Kollade just mitt GPS-spår från den vandringen och kan se att jag gick CBA men har inget minne av några besvärligheter sträckan BA. Förmodligen gick jag också reflexmässigt vid sidan om utan att bry mig så mycket om videt över spängerna. Omvägar får man ju ta ganska ofta.
 
2017-12-23 21:01   Christofer Bruhn
Fantastik berättelse det kunde slutat illa . Erfaren man reder sig.
Tänker på bloggaren 104 åriga Dagny som brukar säga
gäller att inte ”gamla till sig”.
Sen gäller det väl att känna sig själv både yngre som äldre.
 
Svar 2017-12-26 13:08   Örnsätrarn
Klarar jag att vandra i Sarek när jag uppnår samma ålder som Dagny får jag väl ge samma uppmaning som hon.
 
2017-12-25 08:45   hansnydahl
En mycket intressant läsning - och kanske viktigare att skriva om än mer "lyckade" vandringar. Man får reflektera över att det kan gå illa om man inte ser upp, vilket gör att man skärper till sig extra vid svårare vad - tack för det.

Jag har vadat där själv i juli 1997 och noterade hur hala stenarna var där, även om vattnet just då inte var djupt. Du är ett år äldre än mig och jag har stor sympati för din oro över knät. Jag har själv fått problem med ett knä, men det uppstod när min bil blev påkörd bakifrån av någon som läste i sin mobil! Knät blir i alla fall sakta bättre och borde inte bli något problem framöver. Jag hoppas att det går åt samma håll för dig.
 
Svar 2017-12-26 13:14   Örnsätrarn
Efter knappt två månader hemmavid var mitt knä bra igen och jag klar för nya vandringar. Men min högerfot är ett problem fortfarande och det tilltar.
 
Svar 2017-12-26 13:33   hansnydahl
Har du sökt hjälp för foten? Det går ju att få formgjutna sulor numera - men det är kanske inte där problemet sitter? Själv använder jag sulorna "Superfeet" som fungerar bra, men man behöver hjälp av utbildad personal för att få rätt variant av sulan. Jag köpte mina på Naturkompaniet. Hoppas att det ordnar sig även med foten.
 
Svar 2017-12-26 22:12   Örnsätrarn
Eftersom du frågar. Jag har fått hjälp med foten men det räcker inte längre. Ska faktiskt träffa läkare i övermorgon.
 
2018-01-15 15:12   snurte
Jag imponeras över hur du hanterade situationen, och dessutom hade sinnesnärvaro att fotografera det du stötte på. Tack för att du berättar! Vi kan alla lära oss av det här.
Jag får nog vänta en 15 år eller så innan jag kan kalla mig för en mogen herre. Fotproblem har jag dock ändå och för mig är det endast träning som verkligen har hjälpt. Använde formgjutna sulor ett tag, men insåg att de bara gjorde mina fötter svagare och att det skapade ett beroende av sulorna.
Hoppas att du hittar det som hjälper för dig; så att du kan fortsätta vandra i många år till.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar