<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Örnsätrarns blogg > En pensionärs problem ...

En pensionärs problem i Pårek(1)

Jag startade bilresan upp mot Kvikkjokk 14 juni. I år (2017) skulle den få ta 4 dagar istället för 2 som den brukar. Vanligtvis åker jag E45 upp genom Norrlands inland, den ger mig en så skön vildmarkskänsla och får mig att tänka på Canada. Men nu skulle jag göra en avstickare in till Gäddede, Stora Blåsjön, Ankarede, Stekenjokk och Fatmomakke. Där hade jag inte varit på 30 år och eftersom de gjort stort intryck på mig då så ville jag återse dem. På vägen upp mot Stekenjokk fick jag en försmak av hur sen våren var i de västra fjälltrakterna. Sjön Leipikvattnet på 468 m höjd var till hälften istäckt och när jag kom högre upp var det snö nästan överallt, bara i vissa sydlägen var det snöfritt. Det här fick mig att undra över hur det skulle bli att vandra i Sarek några dagar senare. Jag hade noga följt med i väder- och snörapporterna och visste att våren var sen i år, men också att det var stora skillnader mellan de västra och de östra delarna av fjällkedjan. Inte särskilt sent i öster, men mycket sent och mycket snö i väster. Jag skulle gå i de östra delarna så förhoppningsvis var det ganska snöfritt där.

Vid Stekenjokkvägen väster om GelvenåhkoeVid Stekenjokkvägen väster om Gelvenåhkoe.

Avsikten med min vandring var att från Kvikkjokk vandra upp till Rapadalens södra sida, öster och norr om Bielloriehppe och stanna där några dagar. Jag skulle anpassa min vandring till snöläget och det kanske inte ens skulle vara möjligt att ta sig fram till Pårek. Det hade inte gått två år tidigare på grund av för mycket is, snö och vatten och då hade vi ändå startat en vecka senare. Läs om det här. Men jag hade gott om tid och skulle kunna vänta flera dagar på att snöläget skulle förbättras. Eventuellt skulle jag ta en tur in i Tarradalen istället. Egentligen hade jag faktiskt redan skjutit upp resan en vecka. Det är så mycket som behöver göras hemmavid i slutet av maj och början av juni.

Som vanligt träffar man många intressanta personligheter på turiststationen i Kvikkjokk. Bland dem helt oväntat en skolkamrat från gymnasietiden. Det blev intressanta samtal.

Dag 1 18/6

Jag lät frukosten på turiststationen ta sin tid och jag fyllde på för dagens vandring. Ryggsäcken var inte färdigpackad och det tog tid att kolla att allt var med och få den färdig. Jag kom därför inte iväg förrän halv elva. Efter ca 2 timmar och 6 km nådde jag den första lilla bron som syns på Fjällkartan. Lunchdags.

Vädret var skönt, mest sol med lite lätta moln, ca 12 grader. Vandringen upp från Kvikkjokk innebar 200 höjdmeters stigning och så här i början av en vandring är ryggsäcken tung. Med mat för 14 dagar, kamera, stativ och tubkikare som extra tillbehör blev det uppemot 20 kg.

Stigen mot Pårek strax efter stigskiljet vid Kungsleden.Stigen mot Pårek strax efter stigskiljet vid Kungsleden.

Stigen var torr och fin och inte alls som för knappt två år sedan. Då var våren och snösmältningen betydligt senare och leden påminde då mer om en bäck på många ställen än om en stig. I år hade nya plankor till spängerna körts ut och låg spridda längs stigen. Jag undrade om de skulle ligga kvar på samma sätt på tillbakavägen eller om jag då skulle få gå på de nya spängerna.

En bra tältplats finns vid Stuor Tatas nordvästra ände och när jag kom fram dit vid fyratiden beslöt jag mig för att stanna där och slå läger för natten. Sista biten av stigen väster om sjön är lite besvärlig med stora stenar och en del blöta och dyiga passager.

På natten lyste midnattssolen fint på Kablafjällen i öster. Det var skönt att vara till fjälls igen.

Dag 2 19/6

Natten var bra och jag vaknade utvilad. Efter frukost och packning var det dags att ge sig av. Vädret var fint som dagen innan.

Stigen är bra och vandrarvänlig men till en början rätt brant. Efter att ha passerat ett par mindre jokkar planar stigen ut och Pårekslätten närmar sig. När jag rundade Lulep Várddo i sista sluttningen uppför täckte ett mindre snöfält stigen. Annat var det för 2 år sedan då det var flera stora snöfält att korsa här och det var då lite svårt att hitta stigen igen. 

Snöfältet när Lulep Várddo rundades.Snöfältet när Lulep Várddo rundades.

Uppe på Pårekslätten är stigen lättvandrad och där det är lite sankt är det spångat. Bara den allra sista biten fram till vadet över Boarekjåhkå vid Boarekjávrre är lite blockig och kräver viss försiktighet. Utsikten mot Pårtemassivet är magnifik och det är en härlig vandring över slätten.

Stigen slingrar sig fram över Pårekslätten med Pårtemassivet magnifikt i bakgrunden.Stigen slingrar sig fram över Pårekslätten med Pårtemassivet magnifikt i bakgrunden.

Vy västerut över den första sjön som stigen passerar. I mitten syns Tjievrra.Vy västerut över den första sjön som stigen passerar. I mitten syns Tjievrra.

En sjö utan namn väster om stigen strax innan vadstället.En sjö utan namn väster om stigen strax innan vadstället. Vallespiken till höger om mitten i bakgrunden.

Vid vår vandring för 2 år sedan var det så mycket is, snö och vatten att vi inte ens kom fram till vadstället. Den här gången går det, trots att det är en vecka tidigare än då. Precis innan  vadstället går stigen tätt intill en avsnörpt sjö med dyiga och diffusa kanter. Den täcktes nu till mer än hälften av snö och is.

Nära vadet går stigen förbi en göl med diffusa kanter, speciellt då den täcks av snö och is.Nära vadet går stigen förbi en göl med diffusa kanter, speciellt då den täcks av snö och is.

År 2015 kom vi inte närmare vadstället än så här.År 2015 kom vi inte närmare vadstället än så här. Det ligger bortanför träden och videbuskarna som står i djupt vatten.

Så var det dags att vada. Hela vadet är 60 m brett och vanligtvis går man över på ett område med stenar som vattnet skvalar över.  Det är inte särskilt strömt. Ovanför skvalet är det grusbotten och 2-3 dm djupare. Sommartid är vadet vanligtvis enkelt. Det finns träramar fyllda med stenblock som man kan gå på. Är vattenståndet lågt kan man ibland till och med  gå över torrskodd. I mitten av september 2015 vadade jag från andra hållet. Vattenståndet var då ganska lågt så jag började gå över på stenarna men fann att de var väldigt hala så jag höll på att ramla. Jag gick då några meter uppströms och ut på gruset. Det var platt och hårt som ett stengolv och jag kunde korsa vadet i mina 40 cm höga stövlar utan att få in något vatten.  Det krävdes förstås ganska korta steg eftersom vattennivån låg alldeles under stövelskaftens övre kant. Hade jag vetat att jag skulle gå på gruset hade jag satt på mig regnbyxorna, men det gick alltså bra ändå.

Den här gången var det högt vattenstånd. Vinterisen hade rumsterat om med träramarna som inte alls låg på plats. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå över på stenarna, då skulle jag kanske klara mig i stövlarna, eller om jag skulle vada vid gruset. Det senare alternativet skulle innebära att jag måste byta om till mina vadarskor, ta av mig byxorna  och gå i det nära nollgradiga vattnet. Djupet vid stranden var ca 70 cm och om det blev lite djupare längre ut skulle kalsongerna bli blöta.  Det senare alternativet kändes inte så tilltalande så jag valde det första.

Jag var inte säker på om stövelskaften skulle räcka till för stenvägen, så jag tog i alla fall av mig byxor, strumpor och sockor och la dem i packningen. Sen satte jag på mig regnbyxorna och tejpade dem omsorgsfullt utanpå stövlarna vid anklarna.

Det var nu problemen började.

När jag reste mig upptäckte jag att det fanns något störande i min högra stövel. Det gjorde ont när jag satte ner foten. Så kunde jag inte vada. Av med tejpningen och stöveln för tömning. Jag hade fått in en bit av en videgren i den. På med stöveln igen och ny tejpning. Den här gången blev det inte lika noga som förut. På med ryggsäcken. Då märkte jag att det var något fel med ena axelremmen. Den nedre sprinten till axelremmen hade åkt ur halvvägs och remmen höll på att lossna. Den ring som låser sprinten var borta. Jag förstod då vad som hade hänt tidigare men som jag inte undersökt. Ett par gånger förut under dagen var det något som fastnat i mina kläder när jag satte på mig ryggsäcken, men som släppt ganska omedelbart. Det var förstås låsringen som fastnat i kläderna och vridits runt så att efter några gånger hade den helt enkelt åkt ur sprinten. Det här problemet måste åtgärdas innan jag vadade. Jag kunde ju inte riskera att sprinten åkte ur och att jag skulle få bära ryggsäcken med bara en bärrem.

Tidigare har jag alltid haft med mig lite ståltråd för att användas vid eventuell reparation av utrustningen. Men jag har aldrig behövt använda den så nu hade jag lämnat den hemma utan att tänka närmare på det. Ståltråden skulle ha passat perfekt nu. Så dumt att lämna den hemma. Den vägde ju bara några gram och tog ingen plats. Nåväl, jag hade både persiennsnöre och extra tältsnöre så det skulle väl gå att fixa. Hålet i sprinten var för litet för något av snörena så istället för att fixa till något med snörena och diverse knutar beslöt jag mig för att dela på en av de tre övriga ringarna som höll fast de andra tre sprintarna. Nu skulle en tång ha varit bra att ha, vilket jag givetvis inte hade. Ringen är gjord av ganska hårt fjäderstål och jag lyckades inte få itu den genom att försöka böja den fram och tillbaka med fingrarna. Det blev till att knacka den mellan ett par stenar och efter en stund fick jag av den. Ringen bestod nu av två bitar något större än en halvcirkel. Att stoppa bitarna genom sprintarna var lätt men att sedan böja dem så att de inte skulle ramla bort var värre. Det gick inte med fingrarna. Även här skulle en tång ha varit bra. Återigen fick jag ta till stenarna och efter en stund hade jag lyckats böja till dem så att de inte skulle ramla bort. Nu kunde jag sätta på mig ryggsäcken och började vada.

Ganska omedelbart märkte jag att det var djupare än jag trott, även över stenarna. De var också ovanligt hala som jag observerat förra gången jag vadade här. Förmodligen beror det på att de under sommaren ligger nära ytan och att växter och alger kan växa på dem. För att vattnet inte skulle gå över stövelskaften kunde jag inte kliva i de mer stabila hålorna mellan stenarna utan jag måste kliva högre upp ovanpå dem. Efter 15 m hände det som inte fick hända. Mitt, som jag tyckte, stabila högra fotgrepp gled hastigt undan och jag föll handlöst i vattnet. Jag hamnade på höger sida och blev liggande mellan stenarna. Hela jag och ryggsäcken låg i vattnet. Bara huvudet och vänstert axel  låg ovanför vattenytan. Dessutom hade jag infernaliskt ont i mitt högra knä.

Uppenbarligen tog jag mig därifrån eftersom jag skriver detta. Men den som vill veta fortsättningen, får vänta till nästa avsnitt.

Inlagt 2017-10-14 00:39 | Läst 69199 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-10-14 08:25   Håkan Friberg
Vandrar man ofta i fjällen så måste väl en halkolycka hända förr eller senare. Jag har råkat ut för det en gång i Abmojokken. Då berodde det mestadels på nonchalans från min sida. Jag klarade mig utan större skavanker. Hoppas att du kunde fortsätta din vandring.
Och det där med hala stenar. Har det inte blivit vanligare?
 
Svar 2017-10-14 18:42   Örnsätrarn
I det här fallet var det inte nonchalans men kanske inte lika hög koncentration som jag borde ha haft.
Jag vet inte om stenarna har blivit halare nu men vid det här vadet tycker jag att de är osedvanligt hala. Däremot tycker jag att många spänger har blivit märkbart halare. Det beror nog på dåligt underhåll och hyvlat virke. Det är på spänger som jag halkat flest gånger. Även om man halkat till och fått en varning så är det lätt att efter några timmars ytterligare vandring ta ett för långt steg och halka. Med 25000 - 30000 steg om dagen kan det vara svårt att ha full koll på alla.
 
2017-10-14 12:01   hansnydahl
Halka kan man nog göra fast man inte är pensionär. Det där med knät låter oroväckande - om dina ombyten är blöta och du inte kan gå så ligger du illa till.
Kanske du tappat i uppmärksamhet på grund av problemen med ryggsäcken? Det låter som om din ryggsäck är av äldre modell. I år investerade jag i en helt vattentät ryggsäck på 100 liter. Som solovandrare var det en viss trygghet att veta att packningen skulle förbli torr även om olyckan var framme.
 
Svar 2017-10-14 18:47   Örnsätrarn
Säkert är det så att min uppmärksamhet och koncentration inför vadet avtog pga småproblemen innan vadet. Jag borde ha tagit en rast och druckit kaffe innan vadet. Beträffande ryggsäcken så är den gammal som du säger, inköpt 1969. Den är dock modifierad som framgår av nästa avsnitt. Idén med vattentätt är bra.
 
2017-10-14 12:05   OBD
Talesättet "En olycka kommer sällan ensam" kommer väl till sin rätt här.
Har själv halkat i samma vad men det föregicks inte av dina övriga problem. Jag hade även turen att få en av mina stavar så placerad att jag bara blev blöt upp till rumpan.
Nu ser nog fler än jag fram mot nästa avsnitt.
 
Svar 2017-10-14 18:49   Örnsätrarn
Som jag svarat ovan tycker jag att stenarna i det här vadet är särskilt hala.
 
2017-10-14 12:45   Bandersson
Jag lever mig in i hur du hade det. Att gå i Sarek i mitten av juni. Är det för sent eller för tidigt eller alldeles rätt? Du har ju omdöme att vända om när det visar sig att det inte är vettigt att låtsas att en klarar allt eller är odödlig. Men det som berör mig mest är frågan – gick du ensam? Vi är jämförbara när det gäller ålder men jag har aldrig gått ensam i Sarek, inte heller när jag var ung. För min egen del har inte frågan om ensamvandring primärt handlat om risken att råka ut för skador eller olyckor. Nej, det som har haft betydelse är att är vi två kan vi stötta varandra i något som jag skulle vilja kalla ”humörsvängningar”. Visst har väl du också någon gång under en Sarekvandring tänkt – varför gör jag det här, igen?! Sedan går det ju över förstås men det blir så mycket lättare om vi är två. Så just där är jag i din beskrivning. Är du ensam med dig själv? Klarar du av motgångarna på egen hand?
 
Svar 2017-10-14 19:06   Örnsätrarn
Jag har gått i Sarek ett flertal gånger i mitten av juni. Det är en fantastisk tid och den jag gillar allra mest. Men man måste anpassa vandringen efter de aktuella omständigheterna och ofta får man ta andra vägar än de vanliga.
Den här gången gick jag ensam och har gjort så ett antal gånger. Första gången solo i Sarek var september 1970. Helst går jag tillsammans med andra men i brist på villigt sällskap går jag hellre solo än avstår. Det blir en annan typ av vandring. Den mentala biten klarar jag även om det varit tufft vid några tillfällen.
 
2017-10-14 16:50   Penh
Stenar i vattnet är alltid hala, så risken att halka är stor. Jag hoppas att du är bra i ditt knä, så att du kan göra många flera vandringar i Sarek.
/Hasse
 
Svar 2017-10-14 19:14   Örnsätrarn
Tack. Jag hoppas också att jag kan göra fler vandringar i Sarek. Nästa år är det 50 år sedan jag och en kompis gjorde vår första Sarekvandring och då hoppas vi kunna göra en jubileumsvandring.
 
2017-10-14 21:06   dHANScan
Oj, vilken cliffhanger. Samma vadet fick mig att vända mitt i juni 2005, jag inte alls prövde hur djupt det var och hur hala stenarna var. Jag tog mig tillbaka till Kungsleden norrut och återvända till den planerade Sarekrut några dagar och mil senare.
Bra att du kommer vidare i nästa avsnitt. Ser fram till det.
 
Svar 2017-10-14 22:26   Örnsätrarn
Är man ute tidigt så kanske normalt enkla vägar inte fungerar utan omvägar kan behövas.
 
2017-10-14 21:40   fson
Så det var vi som träffades där uppe på Pårek! Du var på väg neråt igen, och jag lullade runt med dagsturssäck och kamera. Du var vid gott mod, trots strapatserna!
 
Svar 2017-10-14 22:27   Örnsätrarn
Kul att du hörde av dig. Fick du några bra bilder?
 
2017-10-14 23:05   fowwe
Jag ansluter mig till denna skara av mogna farbröder som kommenterar. Fint att läsa din berättelse även om det blev ett problemfyllt äventyr. Hörde ju om det när jag kom till Kvikkjokk några dagar senare. Tyvärr hade du hunnit åka hem då, annars hade jag sett fram emot att höra dig berätta. När det gäller reparationsgrejer så är det väl ofta så att man har med dem många gånger - och så kommer den dag när man bestämmer sig för att spara in den lilla vikten. Efter att ha läst din berättelse har jag bestämt mig för att den dagen aldrig ska komma! Mina snören, ståltrådar, osv ska få följa med i fortsättningen också. Tror till och med att jag ska uppgradera med en liten tång. Hade ofta det på den tiden jag använde min ramryggsäck.
 
Svar 2017-10-15 12:43   smux
Jag har letat efter en tång som är mindre och lättare än de vanligaste multiverktygen och det blev en Leatherman Style PS som väger 44g. Mitt krav förutom en mindre tång är att det även skall finnas en avbitare som klarar att klippa en mindre fiskekrok i seghärdat stål om olyckan är framme. Förutom tång har modellen även en sax mm, så för en fjälltur behöver jag nu bara komplettera med en lätt fällkniv. Självklart är dessa små multiverktyg fulla av kompromisser och inte dimensionerade för dagligt hantverk, men som reserv på en tur känns de OK.

Tidigare har jag haft den minsta storleken av kromad polygrip från Bahco (modell 221, vikt 35g) som definitivt är stabilare och mer duglig som tång med på turen, men den saknar avbitarfunktion som den lilla Leatherman modellen har.
 
Svar 2017-10-15 18:13   Örnsätrarn
Hade jag haft med ståltråden så hade det varit lätt fixat och jag hade inte behövt någon tång. Märk väl att varken ståltråden eller tången var absolut nödvändiga. Men de hade underlättat. Stenar finns i överflöd i fjällen. Ändå kommer jag att se över mina reparationsgrejor.
 
2017-12-24 19:58   Christofer Bruhn
Spännande läsning på Julafton.Reperations utrustning multiverktyg som aldrig använts inser nu att det ändå kan behövas man kan även hjälpa någon annan.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

<% if (false): %> <% endif %>