Artiklar > Åter till Sarek - som pensionärer

Åter till Sarek - som pensionärer

Av: Örnsätrarn

Nu har vi varit där. I Sarek igen. 47 år efter vår första vandring där.

I augusti 1968 gjorde min kompis Hans Pettersson och jag som 19-åringar vår första Sarekvandring. Det var också vår första riktiga fjällvandring över huvud taget. Under de följande åren blev det ett antal till, alla med Kvikkjokk som startplats. Vi studerade båda vid Uppsala universitet och de långa sommaruppehållen gav oss möjlighet att ganska fritt välja tidpunkt och längd för våra turer. Efter några år var Hasse klar med studierna, fick jobb i Karlskoga och bildade familj. Det gjorde att våra möjligheter att tillsammans vandra i Sarek tog slut. Själv fortsatte jag med studierna ett antal år till och gjorde flera vandringar tillsammans med andra kamrater eller ensam, både i Sarek och andra områden. Så småningom bildade även jag familj och fick fast jobb. Därmed begränsades också mina möjligheter att ta mig till Sarek. Friluftslivet inriktades istället mot att tillsammans med familjen och vänner ta oss ut för att tälta och paddla kanot på närmare håll, framför allt i Bergslagen. Hasse och jag har hela tiden hållit kontakten även om det ibland har blivit lite sporadiskt. För oss båda har våra vandringar i Sarek haft ett särkilt skimmer över sig och när jag började närma mig min pensionering i april förra året (2014) frågade jag Hasse om han var intresserad av att göra en tur i Sarek. Han nappade direkt och vi bestämde genast att vi skulle tillbaka dit. Han skulle emellertid jobba över ett år så vi skulle få vänta till 2015 innan det kunde bli av. Det passade mig utmärkt eftersom jag jag har en del problem med en ostabil högerfot som jag behövde träna upp. Dessutom ville jag testa min utrustning, göra den lättare och mer ändamålsenlig. Förra sommaren (2014) gjorde jag därför en solotur på 5 dagar i Grövelsjöfjällen och en 10-dagars tur i Lunndörrsfjällen tillsammans med en annan kamrat. Jag klarade av vandringarna med vissa mindre, dock hanterbara problem och ansåg mig därför kapabel att genomföra en vandring i Sarek.

Planering

Alla våra tidigare gemensamma vandringar hade börjat och slutat i Kvikkjokk. Skulle vi utgå från Kvikkjokk igen? Komma tillbaka till startpunkten eller ha olika startpunkt och slutpunkt? Vilken väg genom Sarek skulle vi ta? Möjligheterna att ta sig in i Sarek från olika håll har ökat och Kvikkjokk är inte det lika självklara valet som för 45 år sedan. Efter visst resonerande hit och dit bestämde vi oss ändå för att välja Kvikkjokk. Båda ville vi väldigt gärna återvända dit och om vi startade från något annat ställe skulle vi ändå behöva åka till Kvikkjokk för att återse denna fantastiska plats.

Turen skulle gå runt Pårtemassivet, ett område som vi rundat flera gånger tidigare. Det var länge sedan vi var där och det skulle bli intressant att se om våra minnen stämde överens med verkligheten. Turen går normalt bra att genomföra på 7 dagar och vi tänkte vara ute i 10 dagar, så vi skulle ha tid till vila och eventuellt någon bestigning. Pårteturen är relativt krävande och vi diskuterade andra alternativ med Ruohtesvágge, Guohpervágge och Basstavágge, de tre större dalgångar i Sarek som vi ännu inte besökt. De är mer lättvandrade och vi beslöt att spara dem till nästa år (2016) då vi hoppas få med oss ytterligar en av våra pensionärskompisar.

Tidpunkten för vandringen ville vi ha så tidigt som möjligt på säsongen av flera orsaker. Ljuset, torrare väder, mindre med mygg och lite folk. Min fru hade dessutom semestern sent i år och vandringen borde göras innan den började. Jag hade också planer på att kunna göra en andra vandring i slutet av augusti – början av september. En tidig vandring passade Hasse och hans fru bra så det blev bestämt att vi skulle starta strax före midsommar. År 1970 hade vi startat redan den 12 juni och det hade gått bra. Nu blev sommaren i fjällen extremt sen i år och då jag vid min rekognoceringstur till Kvikkjokk i slutet av maj – början av juni insåg hur försenad den var, bestämde vi att starta en vecka senare.

Utrustning

Hasse hade inte gjort några vandringar sedan vi gjorde våra gemensamma i början av 1970-talet så han behövde se över sin utrustning. Fjällrävenryggsäcken som han köpte 1969 hade han inte kvar men lånade en ryggsäck av sin son. Den testade han genom att lasta den med 20 kg tidningar och vandra omkring i en timme. Den fick duga. Vikt 2,8 kg. Sovsäcken hade han kvar från våra tidigare vandringar, en Caravan Arctic inköpt 1969. Vikt 1,8 kg. En ny fin Goretexjacka och nya byxor köpte han också. Underställ och värmeplagg tog han det han redan hade. Ryggsäcken kompletterades med 2 drybags för saker som inte fick plats i ryggsäcken. Stövlar (givetvis, inte pjäxor) hade han redan. Liggunderlaget var av typ cellplast. När vi gick tillsammans förut använde vi renskinn. Vikten av Hasses utrustning var 24 kg vid start.

Jag själv har kvar min Fjällrävenryggsäck inköpt 1969. Den är använd vid många tillfällen och delvis sliten och lagad. Vid mina vandringar de två senaste åren har jag försökt att göra den lättare på olika sätt och bland annat tagit av säcken på 70 l (700g) och ersatt den med drybags i olika varianter. På så sätt har jag fått ner vikten på ryggsäcken inklusive drybags till 1,4 kg, en minskning med 0,6 kg. Ett problem har varit att få fast den översta drybagen med öppningen uppåt så inför den här turen gick jag tillbaks till att använda den gamla säcken på 70 l trots att det blev lite tyngre. Dessutom behövs då ett regnöverdrag. Men jag gillar egentligen inte den stora säcken då det blir mycket grejer i samma påse. Sovsäck skaffade jag en ny för två år sedan, vikt 600g. Jag har dock kvar min gamla Caravan Arctic från 1969 som väger 1600 g. Den fungerar fortfarande bra och är mycket varm. Jag har legat i den i -13 °C i bara en tunn pyjamas utan att frysa. Men 1 kg mer i vikt och den större packvolymen har gjort att jag ersatt den med den nya under vandringar vår, sommar och tidig höst. Liggunderlaget var ett Thermarest som jag sover gott på. Men det är tungt, 1,2 kg.

Tältet vi använde var ett Helsport Rundhö III som jag köpte i slutet på 1970-talet. Det är fortfarande i mycket gott skick även om botten numera inte är helt vattentät. Det har jag därför kompletterat med ett ”footprint”. Min fru, jag och våra barn har använt det vid många tillfällen och jag har också använt det vid ett antal turer med kompisar vid kanotturer och vandringar. Tältet är tungt, 4 kg. Hasse och jag delade på vikten så att han tog tältduken, 3,2 kg medan jag tog bågar och pinnar, 0,8 kg. Inte riktigt rättvist, men jag bar det gamla Trangiakök som vi använt vid våra tidigare vandringar samt gastuberna. Den gamla spritbrännaren har jag alltså ersatt med en ganska ny gasbrännare. Vikten av min totala utrustning var 20 kg när vi startade. Hasses tyngre utrustning berodde i huvudsak på tyngre ryggsäck och sovsäck, mer byteskläder och tyngre förstärkningsplagg. Vid våra tidigare vandringar bar Hasse vårt tält ensam, 5,5kg, men så var han också svensk ungdomsmästare i tyngdlyftning.

Resan upp

Hasses fru skjutsade honom från Karlskoga till Västerås dagen innan vi gav oss iväg. Där övernattade han hos sin 97-åriga mor. Jag startade från Uppsala kl 06.00 avresedagen och kom fram till min mor i Västerås 07.15. Hon är också 97 år. Där bjöds jag på frukost och 07.50 hämtade jag upp Hasse. 08.00 gav vi oss iväg upp mot Dalarna för att sedan följa E45 genom Sveriges inland. En övernattning efter ca 85 mil blev det.

Den långa bilresan under två dagar blev en mental förberedelse inför vår Sarekvandring. Vi pratade om våra tidigare vandringar och om våra förväntningar på den förestående. Hela våra vuxna liv har passerat sedan vi senast vandrade tillsammans och det blev en del reflexioner kring livet och vad det är att leva.

Strax innan Tjåmotis finns en skylt som pekar upp mot Aktse, 21 km. Den vägen tog vi och stannade till en stund på dammvallen vid Seitevare för att se in mot Sarek.

Vy in mot Rapadalens östra ände sedd över Tjaktjajaure. Tjahkelij till vänster och Skierffeklippan till höger.

Vi fortsatte sedan vägen upp till parkeringsplasten vid Sijddoäddno där vi stannade en stund. Jag besökte platsen 30 maj tidigare i år på min rekognoceringstur som jag gjorde då. Härifrån är det 16 km vandring till Aktse varav 10 km på bilväg och 6 km på stig. Jag ville visa den här vägen för Hasse eftersom den inte fanns när vi vandrade för 45 år sedan. Färden gick sedan vidare till Kvikkjokk.

Kvikkjokk

I Kvikkjokk övernattade vi på turiststationen och på kvällen njöt vi av en god middag i restaurangen. Det var med stor tillfredställelse vi såg att Tore Abrahamssons bild av Pårtemassivet fotograferat från Luottolako fortfarande fanns kvar. Det var overkligt att vara tillbaka igen.

Vid samtal med andra vandrare fick vi höra att det inte gått att komma fram på Kungsleden varken söderut eller norrut på grund av all snö. De som gått norrut hade vänt åter när de kommit upp till höjderna vid Huornnásj och Favnoajvve efter att ha passerat Pårtestugan. Vi fick höra historier om djup rutten snö och slasklaviner. Båtförare Björn berättade att det ännu inte kommit en enda vandrare som gått Kungleden norrifrån (förutom de som vänt). Vi såg på Lantmäteriets vattenwebb innan vi åkte att vattenföringen i jokkarna runt Kvikkjokk var nära den högsta som uppmätts och att den förväntades öka de närmaste dagarna. När Björn hörde att vi tänkte gå upp till Pårek varnade han för att vadet vid Boarekjávrre skulle kunna vara besvärligt. Med våra tidigare erfarenheter därifrån hade vi svårt att tro att så skulle vara fallet. Däremot var vi rätt inställda på vi inte skulle kunna gå runt Pårtemassivet som vi planerat utan skulle få nöja oss med en kortare vandring och eventuellt göra olika utflykter med Pårek som bas.

Det var väldigt mycket vatten i Gamájåhkå. Vattnet sprutar som en plym över stenen som ligger strax till höger om mitten i bilden. Nu syntes inte stenen och det betydde att vattenföringen var nära den högst uppmätta. Vädret var grått men vi kunde skymta lite av Pårtemassivet långt bort.

Vandringen

Dag 1. 24/6. Dagen började med en rejäl frukost på turiststationen. Den här gången hade vi råd med det. När vi var här som studenter fick vi hålla oss till en enkel grötfrukost vid tältet, vilket väl i och för sig inte är det sämsta.

Vädret var grått men det regnade inte, temperaturen ca 10 C. Prinskullen skymtade mellan molnen men av Pårtemassivet syntes inget.

Hasse hade tre ganska stora packpåsar utanpå ryggsäcken och hade svårt att få dem att sitta bra. Det krävde en del justeringar och jag behövde hjälpa honom på med ryggsäcken.

Hasse till vänster och jag till höger.

Vi påbörjade vandringen vid 9-tiden. Kungsleden var blöt och ibland var det som att vandra i en mindre bäckfåra, ibland utvidgad till mindre sjöar. Det finare materialet hade spolats bort och kvar låg de större stenarna. Stigningarna upp från Kvikkjokk är sugande. Efter ett par timmar hade vi kommit så långt att vi på vänster sida såg den lilla sjö som Njáhkájåhkå rinner igenom. Här på sluttningarna tältade vi ett antal gånger för ungefär 45 år sedan. Då hade vi kommit till Kvikkjokk med bussen sent på eftermiddagen och på kvällen vandrat upp hit. De vandringarna var svettiga och fulla med mygg. Platsen såg ut ungefär som jag mindes den. Den lilla bron över bäcken från sjön 557 nådde vi strax därefter och då var det dags för kaffepaus.

Nästa bro, den över Njáhkájåhkå, hade helt försvunnit ur mitt minne. Jag kom inte ens ihåg att det fanns en bro där. Det var mycket vatten i jokken och den skulle ha varit besvärlig att ta sig över om inte bron fanns.

Bron över Njáhkájåhkå. Hasses packning satt inte bra och han gick framåtlutad. Han klagade dock inte.

Däremot kom jag ihåg att det fanns skyltar där stigen delar sig, en mot Pårek och en mot Aktse. Nu fanns även nya skyltar som berättar om Laponia på flera olika språk.

Stigskiljet där Kungsleden går åt höger och stigen mot Pårek åt vänster.

Efter några hundra meter på stigen mot Pårek kommer man fram till Dáhtájiegge där stigen går över en myr med en smal men djup bäck som måste passeras. Numera finns det en bro av plankor över bäcken och myren är spångad hela vägen över myren. Enkelt att passera.

Spång och bro över myren vid Dáhtájiegge. Juni 2015.

När vi vandrade här tidigare fanns det en bräcklig bro av björkstammar men inga spänger. Det var då rätt besvärligt att ta sig över här, speciellt tidigt på säsongen.

Jag själv vid bron av björkstammar vid myren vid Dáhtájiegge. Juni 1970.

Här vid myren får man för första gången sedan starten i Kvikkjokk en riktigt fin vy mot Pårtefjällen om vädret tillåter.

Pårtefjällen från myren vid Dáhtájiegge. September 1971.

I år var vädret disigt och vi såg inte längre än till Gájmak 1 km bort. Snart började det regna och jag satte på mig regnjackan. Hasses jacka var av modernare sort och han behövde ingen särskild regnjacka.

Gájmak från Dáhtájiegge. 24 juni 2015.

Regnet tilltog och all vegetation blev blöt. Jag insåg för sent att jag också borde ha satt på mig regnbyxorna för mina byxor blev helt genomblöta. Jag gick först och fick på mig allt vatten som fanns på buskar och sly. Det märktes att det var tidigt på säsongen eftersom mycket björksly och mindre björkar hängde tvärs över stigen. Och de torkade av sitt vatten på mig.

Stigen förbi Unna Dáhtá var stenigare än vad jag kom ihåg. Speciellt sista biten fram till bäcken som rinner ned till Stuor Dáhtá var besvärlig och stenarna var mycket hala i blötan. Här fick vi ta det försiktigt. Framme vid bäcken tog vi lunchrast under en gran, en plats som synbarligen använts även av andra vandrare. Klockan hade nu blivit en kvart i två.

Stigen upp till Pårekslätten blir sedan mycket lättare att gå trots att den höjer sig med nästan två hundra meter. Halvvägs upp passerar stigen en ”porlande liten bäck med tilltalande lägermiljö” (Claes Grundsten, ”På fjälltur Sarek”, Norstedts 2010). Nu var bäcken fylld med vatten och inte helt enkel att ta sig över. Alla eventuella lägerplatser runt bäcken var dränkta eller i alla fall var marken helt genomsur. Vi tog i alla fall en kort rast här.

När vi rundade Lulep Várddos östra utlöpare och kom in i området norr därom var marken täckt med stora fält av rutten snö. Här blev det besvärligt att gå och av stigen hittade vi bara kortare bitar.

Fält med rutten snö täckte stora delar av stigen norr om Lulep Várddo.

Efter ett tag kom vi fram till spången över den första av Påreks myrar. Spången leder fram till den ås som passeras innan den verkliga slätten nås. När vi gick här senaste gången fanns det inga spänger på Pårekslätten utan i bästa fall fanns det en björkstam att balansera på över de värsta dyhålen. Spången ligger i verkligheten 200 - 300 m längre västerut än vad den är markerad på senaste fjällkartan och på Lantmäteriverkets karta på nätet. Jag har konsulterat min fjällkarta Kvikkjokk 27H från 1969 och där ligger leden rätt utlagd.

Vädret började bli bättre och jag kunde ta av mig regnjackan. Nu började vi också kunna skymta Boarektjåhkkå över åsen.

På spaning mot Pårtefjällen.

Vy från nästan samma ställe som föregående bild fast tagen 45 år tidigare, i juni 1970. Åsen känns igen.

Uppe på åsen hade björkarna slagit ut men det fanns fortfarande kvar en hel del smältvatten. På norra sidan låg snöfält kvar.

Pårekstigen uppe på åsen.

Vädret förbättrades snabbt och när vi passerat åsen fick vi en storslagen vy över Pårtefjällen. Vi stannade, tittade och begrundade. Klockan var över sex, vi var trötta, behövde äta mat och hitta en tältplats. Efter bara ytterligare 300 m fann vi en helt fantastisk tältplats alldeles öster om den långsmala sjön väster om punkt 692.

Utsikt mot Pårtefjällen från vår tältplats.

Vi slog läger, åt mat, vilade och hänfördes av utsikten mot Pårtefjällen. Vi visste nu hur blött det verkligen var i terrängen och när vi såg mängden vattenytor på slätten började vi ana att båtförare Björn i Kvikkjokk kanske haft rätt. Vi kanske skulle få det svårt med vadet vid Boarekjávrre. Hur skulle vi fortsätta dagen efter? Först sov vi på saken.

Jag lagar kvällsmat.

Dag 2. 25/6. Vädret som blev bättre igår kväll hade under natten övergått i regn igen. Vi låg kvar i tältet till framemot nio då jag gjorde iordning vår grötfrukost och kaffe.

Regnet fortsatte hela förmiddagen. Regndroppar på kameralinsen.

Hasse (i blått) hittade en fin plats plats längre bort vid södra sidan av sjön.

Där stod han i djup begrundan. Hela hans vuxna liv hade passerat sedan han såg den här vyn senast. Vad tänkte han?

Frampå eftermiddagen upphörde regnet, men det var fortfarande mycket grått och vi bestämde oss för att ligga kvar en natt till på samma ställe. Däremot tänkte vi ge oss ut på en dagstur över slätten och gå fram till vadstället för att reka. Stigen har delvis dragits om sedan vi gick här för 45 år sedan och följer nu till stora delar låga moränåsar och blockmarker istället för att gå rätt mycket över myrmark. På alla ställen där stigen passerar lite myr är den nu spångad.

Is ligger fortfarande kvar i en vik av ”vår” sjö. I bakgrunden syns den nordligaste utlöparen av Lulep Várddo.

Nära vadstället vid Boarekjávrre går stigen över en blockmark som kantas av ett snöfält som delvis går rätt ner i en sjö.

Snöfältet på närmare håll.

Vi kom inte fram till vadstället. Med 50 m kvar möttes vi av snöfält och videbuskage i djupt vatten. Riset gjorde det svårt att se vadstället över huvud taget, men vi såg på håll en skylt liknande den vi sett tidigare om Laponia så vi förstod var det måste vara. Nedanför vadet ska det finnas en 150 m lång ö, men av den såg vi bara topparna av lite vide och några fjällbjörkar. Här var det omöjligt att vada. Jag sökte mig ut mot den gamla stigen som gick längs Boarekjåhkå men det gick inte att komma fram till den. Videbuskagen som kantar jokken stod i djupt vatten.

Vadstället ligger mitt i bild ca 50 m längre fram.

Ön i Boarekjávrre nedanför vadet var helt dränkt och det stack bara upp lite av ett videbuskage och några fjällbjörkar.

Jag vandrar på stigen längs Boarekjåhkå i juni 1970. Vid vår vandring i år stod videt i djupt vatten och gjorde det omöjligt att ens komma fram till jokken.

Strax efter kl 6 kom vi tillbaka till lägret och åt middag. Det var omöjligt att fortsätta vår vandring som vi tänkt och vi måste fundera över hur vi skulle fortsätta. Vi kände oss instängda. I väster av Standárjåhkå som är omöjlig att vada med det högvatten som var. I norr av Påreksjöarna och Boarekjåhkå. Att dra österut mot Kungsleden lockade inte då vandrare där hade vänt tillbaka till Kvikkjokk på grund av all snö. Att återvända till Kvikkjokk samma väg som vi kommit lockade inte heller. Vad skulle vi göra? Vi sov på saken.

Dag 3. 26/5. När vi vaknade höll molnen på att dra undan och solen sken på tältet. Från den dagen hade vi bara fint väder med solsken från en i stort sett helt klar himmel. Det är en sak som är bra att ha Hasse med på vandring. Då blir vädret bra. Andra gånger kan det vara både si och så men när han är med är det nästan alltid bra. Vädergudarna måste gilla honom. Den här gången tog det dock två dagar för dem att inse att han verkligen var på besök i fjällen.

Kläder och sovsäckar hängdes upp för torkning och vädring. Hasse upptäckte att han inne i tältet hade en lite sjö med vatten under sitt liggunderlag. Var kom vattnet ifrån? Jo, footprintet var egentligen avsett för ett annat tält och passformen var inte den bästa. En flik av footprintet hade stuckit ut utanför tältet medan det regnade och vatten från yttertältet hade runnit in mellan footprintet och bottenduken. Istället för att skydda mot vatten hade footprintet alltså gjort problemet värre. Som tur var hade Hasse inte märkt av vattnet då det inte trängt igenom liggunderlaget. Problemet var snabbt åtgärdat och bottenduken torkade snabbt i solskenet.

Det fina vädret gjorde oss på gott humör och vi bestämde oss för att stanna även nästa natt på samma ställe. Dagen skulle ägnas åt promenader i omgivningen och vi tänkte gå upp på Lulep Várddo.

Lulep Várddo från vår tältplats.

Lulep Várddo består av flera långsträckta höjder i öst-västlig riktning och för att komma dit följde vi den södra sidan av sjön mot väster. Marken består av rished och gräsmark och det finns många fina platser för tält här. Från västra änden av sjön tog vi sikte på Lulep Várddos norra topp. Här växer gles björkskog med gräs på marken så det är lätt att gå. Sista biten upp till toppen genade vi över ett snöfält.

Nästan uppe på Lulep Várddos norra topp.

Röset på Lulep Várddos norra topp. Njoatsosvágge i bakgrunden.

Utsikten från toppen är enastående.

Utsikt mot väster från Lulep Várddos norra topp. Från vänster till höger är topparna: Gasskájvvo och Njuovtjavgájsse (norr om Tarradalen), Vallespiken (söder om Njoatsosvágge), Biernnagájsse och Tjiláktjåhkkå (i Tarrekaisemassivet norr om Tarradalen), Tjuollda och Tsahtsa (söder om Njoatsosvágge), Sähkok, Tjievrra, Loametjåhkkå och Bårddetjåhkkå, alla norr om Njoatsosvágge. Observatorieplatån ligger alldeles innanför höger kant.

Utsikt mot norr från Lulep Várddos norra topp. Från vänster till höger är topparna: Sähkok, Tjievrra, Loametjåhkkå, Bårddetjåhkkå, Boarektjåhkkå och Stuor Jierttá.

Utsikt mot nordost från Lulep Várddos norra topp. Från vänster till höger är topparna: Stuor Jierttá, Unna Jierttá, Vájggántjåhkkå, Gállakvárre, Favnoajvve och Huornnásj. Mellan Stuor och Unna Jierttá syns också fjäll norr om Rapadalen. Vår tältplats ligger precis vid bortre änden av den större sjön till höger.

Terrängen ner mot Standárjåhkå västerut såg lättvandrad ut så vi fortsatte ner till jokken där vi sedan åt vår lunch på en liten kulle. Genom SMHIs vattenweb visste vi att jokken hade sitt maximala vattenflöde just då. Ett tecken på att vattenståndet var extremt högt var att vi kunde se lavar på stenar som låg långt under vattenytan.  

Lunch vid Standárjåhkå.

På vägen tillbaka till lägerplatsen passerade vi åter över Lulep Várddo och gick upp på de andra topparna av fjället. Mellan topparna finns små dalgångar med flera små sjöar varav endast en finns med på fjällkartan.

På Lulep Várddos högsta topp. Utsikten är dock bättre från norra toppen.

Sjön 785 på Lulep Várddo.

Den här sjön på Lulep Várddo finns inte med på fjällkartan.

Tillbaka vid tältet var det middagsdags och vi åt vegetabilisk köttfärssås med ris. Mycket gott. Efter maten gick Hasse på nytt iväg till sin plats söder om sjön för att beundra utsikten och kontemplera. Vad tänkte han? När han kom tillbaka till tältet visste han i alla fall hur han ville att vi skulle fortsätta vår vandring.

Utsikt från vår tältplats. Hasse i blått står nära bildens vänstra kant. År 1969 besteg vi vyns högsta topp, Bårddetjåhkkå 2005 m.

Hasse försjunken i tankar.

Hasse på Bårddetjåhkkås topp i augusti 1969. Utsikt mot nordväst över Luohttoláhko med Sájtáristjåhkkå 1908 m. I bakgrunden syns topparna runt Jiegnavágge.

Hasses förslag var att vi skulle gå tillbaka till Kvikkjokk men göra det genom att följa Standárjåhkå ner till Njoatsosvágge och sedan ta stigen från Änok ner Kvikkjokk. Därefter skulle vi ta bilen upp till parkeringen vid Sijddoädno där cykelstigen till Aktse börjar, gå till Aktse och göra en bestigning av Skierffe som hägrande mål. Aktse hade vi besökt tidigare, men vi hade aldrig gått upp på Skierffe. Dit ville han absolut. Och så blev det. Den här gången behövde vi inte sova på beslutet.

Dag 4. 27/6. Hasse förbättrade sin packning innan vi gav oss iväg. Han klurade ut hur han skulle utnyttja ryggsäcken bättre och behövde bara ha en packpåse ovanpå säcken istället för två. Då gick det mycket lättare att sätta fast den och han slapp gå framåtlutad som han gjort tidigare.

Vandringen över Lulep Várddo till Standárjåhkå var lätt. Sedan började det bli besvärligare och det blev en mycket lång dag innan vi vid 23.30 kunde slå upp vårt tält nere vid Gamájåhkå. Visserligen gick vandringen nedför men det hjälpte inte mycket och nere i Änok var nästan allt översvämmat. Myrmarkerna var helt dränkta i vatten så att sjöarna inte gick att känna igen. Till råga på allt var myggen ettriga på kvällskvisten nere i myrlandet. Vi hade egentligen tänkt övernatta någonstans längs Standárjåhkå men vi hittade helt enkelt ingen plats att sätta upp tältet på. Men att få följa Standárjåhkå under dess högsta vattenföring, 10 gånger högre än normalt under sommaren, var värt allt slit. Jokken faller närmare 300 m genom en djup kanjon på en sträcka av 3 km och fantastiska vattenfall och forsar följer i ett.

Standárjåhkå i dess övre del innan fallen och forsarna har börjat på allvar. I bakgrunden Boarektjåhkkå och Stuor Jierttá.

Jokken rinner sedan ner i en djup kanjon.

Det är högt, brant och svårt att ta sig ner till vattnet.

Sedan börjar fallen och forsarna att komma tätare.

Mera fall.

Det ena fallet efter det andra.

Så småningom minskar fallen och övergår i forsar.

Längre ner kom vi in i tallurskog.

Vattnet är kristallklart och skimrar i grönt.

Nere i Änok är allt myrlandskap översvämmat. Här ska det inte finnas något vatten enligt kartan.

Vid 8-tiden på kvällen har vi varit igång i 11 timmar och är rejält trötta. Därför åt vi middag trots att vi ännu inte hittat någon tältplats. Totalt en timmes vila innan vi fortsatte. 23.30 satte vi uttröttade upp tältet vid Gamájåhkå och somnade direkt.

Dag 5. 28/5. Trötta som vi var sov vi ända till kl 9 på morgonen. En timme senare hade vi ätit frukost och brutit lägret. Den här dagen skulle vi bara gå 5 km så vi tog det lugnt på vägen ner till Kvikkjokk. Där lagade vi till lunchsoppa vid Gamájåhkå innan vi tog bilen upp till parkeringsplatsen vid Sijddoädno. Eftermiddagen fördrevs med vila, tvätt och bad i älven.

Vår tältplats vid Gamájåhkå.

Bron över Njáhkájåhkå.

Lunchpaus vid Gamájåhkå framme i Kvikkjokk.

Dag 6. 29/6. ”Cykelvägen” från parkeringsplatsen vid Sijddoädno är numera en bilväg, men den är blockerad vid bron över älven så utan nyckel går det inte att komma över med bil. För oss blir det vandring på vägen 10 km fram till båtplatsen vid Lájtávrre. Längs vägen ser man bara den närmaste skogen och inga vyer mot fjällen. Sträckan blir därför av karaktären transport. Det är först när man nästan är framme vid båtplatsen som de klassiska vyerna in mot Tjahkelij, Rapadalen och Skierffe syns. Vi hade inte beställt båtskjuts och den egentliga trafiken började inte förrän 2 dagar senare, så det blev att vandra stigen 6 km längs norra sidan av sjön fram till Aktse. Men det är ganska lättgånget och bara mindre höjder att passera. Framme i Aktse tältade vi på en anvisad plats vid STFs stuga.

Lunchrast nära Sálvojåhkå 6 km från parkeringen vid Sijddoädno.

Båtplatsen vid Laitaures östra ände.

Tjahkelij i kvällsljus sedd från Aktse. Stugan tillhör Svenska Naturskyddsföreningen.

Skierffe sedd från Aktse. Vi gick upp till toppen dagen efter.

Dag 7. 30/6. Dags för bestigning av Skierffe. Stigningen upp längs Kungsleden är tung trots att vi bara har dagsryggsäck. Leden har härjats svårt av allt vatten som runnit på stigen och spolat bort allt finare material så att bara större stenar blivit kvar.

När de sista björkarna uppför Kungsleden passeras så ser stigen ut så här.

Här viker stigen mot Skierffe av från Kungsleden.

Från stigskiljet är det ganska lättgånget fram till toppen även om det så här tidigt på säsongen fanns några blöthål med videsnår. Vi passerade också ett antal snöfält, uppskattningsvis ca 500 m totalt. Inga svårigheter. Hela turen fram och tillbaks till Aktse tog oss 9 timmar inklusive raster, lunchpaus och tid på toppen. Att utsikten från Skierffe är magnifik behöver jag väl inte nämna. Vi har svårt att ta in att vi varit uppe på flera av topparna vi ser.

Då och då stör vi fjällripor som vaksamt drar sig undan.

Hasse vid Skierffes toppröse med Pårte- och Bielloriehppemassiven i bakgrunden.

Vy mot väster från Skierffe. Topparna med höjder i möh är från vänster till höger: Boarektjåhkkå 1805, Observatorieplatån 1830, Bårddetjåhkkå 2005, Lillpalkat 1951, Bálgattjåhkå 2002, Tvillingryggen 1846, Lullihatjåhkkå 1940, Skájdetjåhkkå 1933, Gådoktjåhkkås sydtopp 1885, Gådokgaskatjåhkkå 1978, Gådoktjåhkkås nordtopp 1928, Oalgásj 1918, Bielloriehppe östkam 1830, 1828, 1659, 1570, Kanalberget 1937, Axel Hambergs topp 1821 och Skårvatjåhkkå 1881. Under den senare syns Låddebákte 1537. Av dessa har vi båda varit uppe på Observatorieplatån och Bårddetjåhkkå (år 1969), Gådoktjåhkkås sydtopp (år 1970) och Gådokgasgatjåhkkå (år 1972). Jag har också varit uppe på Bielloriehppe östkam (år 1975).

Hasse på observatorieplatån med Bårddetjåhkkås topp i bakgrunden. Augusti 1969.

Jag på Gådoktjåhkkås sydtopp. Utsikt mot Pårtemassivet. Juni 1970.

Jag på Gådokgaskatjåhkkås topp. Utsikt mot Sarekmassivet. Augusti 1972.

Vy från Bielloriehppe östkam mot Rapaselet och Låddebákte. September 1975.

Hasse på Skierffes topp. Utsikt mot Rapadalen och Bielloriehppemassivet. Juni 2015.

Dag 8. 1/7. Nu var vi rätt nöjda med våra vandringar. Väderleksrapporten lovade regn de nästa två dagarna så vi bestämde oss för att dra oss tillbaka till Kvikkjokk. Den här dagen börjar också de reguljära båtturerna till bryggan vid Laitaures östra ände så vi åker med den. Dagen avslutas med en härlig middag på turiststationen i Kvikkjokk. Vi har turen att göra bekantskap med en av Utsidans mest kända profiler och tillsammans med Kapten Björn och några andra fjällvandrare hinner klockan bli över midnatt innan vi så småningom går till sängs. En perfekt avslutning på vår senaste vandring i Sarek.

Hemresa

På vägen hem mötte vi regnet nästa dag. Under bilfärden summerade vi våra erfarenheter och tankar från årets resa. Planerna för nästa år började också ta form. Efter två dagar i bil är vi tillbaka i Västerås. Hasse sov över hos sin mor igen innan hans fru hämtade honom nästa dag med bil. Jag stannade till för ett kort besök hos min mor innan jag åkte vidare hem till Uppsala.

Info: Bilder där jag finns med har tagits av Hans Pettersson.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-10-15 14:38   leo.abacuson
Tack för en fin och inspirerande artikel. Många fina bilder var det också. Får sån lust att ta med mig äldsta barnbarnet på en vandring genom sarek och se allt det vackra.
 
Svar 2015-10-15 22:52   Örnsätrarn
Det tycker jag absolut att du ska göra. Se då till att välja ett tillfälle då vädret är bra.
 
2015-10-15 15:50   brigas
Ert gamla tält;jag har vid nåt tillfälle använt min pappas likadana och precis som ert var bottenväven tunn men ett i övrigt fullt brukbart tält ännu.
Blir det nån tur för er nästa sommar ,så kanske det är en normalsommar!
 
Svar 2015-10-15 22:58   Örnsätrarn
Denna modell av tält tillverkades 1978-1990. Vårt är förmodligen från 1978 eller 1979, jag kommer inte riktigt ihåg det. Det kanske går att impregnera botten så att den blir bättre. En nackdel med tältet är att det inte går att ta loss innertältet.
Nästa år kommer vi att ha bra väder även om sommaren i övrigt inte blir så bra eftersom Hasse kommer med.
 
2015-10-15 17:45   OBD
Rolig, intressant, informativ och inspirerande läsning med många fina bilder. Ett bra exempel på att en vandring kan bli en fin upplevelse även om man tvingas planera om.I ert fall ganska grundligt.
tack för en fin berättelse!
 
Svar 2015-10-15 22:59   Örnsätrarn
Tack, roligt att du gillade den.
 
2015-10-15 20:34   dHANScan
Mycket bra skrivit. Mixet av gamla (många i bra schikt!) och nya bilder gillar jag. Uppgivningen i Boarek pga för mycket vatten och snö vid vadstället upplevde jag i mindre umfattning i juni 2005. Er vandring efter detta längs Standárjåhkå tyckte jag det var mycket intressant att se bilder ifrån. Finns det någon form för stig att följa där?
 
Svar 2015-10-15 23:06   Örnsätrarn
När man vandrar i Sarek får man vara beredd på att ändra sina planer. Vi fick ju verkligen se fjällen och ha fint väder större delen av tiden. Det är inte alla gånger man får det.
Det finns bitar av djurstigar som ibland går att följa och ibland försvinner. Någon stig i vanlig bemärkelse finns inte.
 
2015-10-16 11:22   KLAGER
Bra att någon visar att stövlar fortfarande fungerar mycket bra i fjällen, ofta bättre än pjäxor i sådan här terräng.
 
Svar 2015-10-21 08:46   Örnsätrarn
Jag har provat att gå i orienterarskor, Inov-8, i 15 dagar år 2014 i Dala- och Jämtlandsfjällen. Det gick hyfsat så länge vi höll oss till leder men utanför och med regn var det problem. För vandringar i Sarek har jag uteslutande använt stövlar och kan inte tänka mig något annat. Så sent som 18 september i år fick jag åse hur tyskar med kängor hyrde stövlar av båtförare Björn i Kvikkjokk. De insåg redan innan vandringen påbörjades att stövlar var ett måste efter att det regnat deras första natt i byn. Eftersom vi vandrade över Pårekslätten citerar jag vad Svante Lundgren 1967 i "Vandra i Sarek" skrev om detta: "Jokken som kommer från Kallakjaure vadar vi omedelbart intill inflödet i Pårekjaure - där är det brett och stenigt så man behöver knappast bli blöt ens om man har pjäxor; men det har man troligen blivit tidigare, om man är så illa klädd.". Och när vi gick där i år hade man med säkerhet blivit det långt tidigare.
 
2015-10-16 23:43   fowwe
Den här vattenmängden var ju väldigt besvärlig. Men det innebar att ni besökte ovanliga platser och ställen. Hur många har varit uppe på Lulep Várddo? Och hur många har följt Standárjåhkå? Spännande att se era ovanliga vyer. Det här med att följa Standárjåhkå skulle jag själv gärna göra.

Fotona på de höga massiven är inspirerande, både de från 70-talet och årets. En tanke om Bielloriehppe: det verkade vara ett mycket populärt och omskrivet massiv på 70- och 80-talen, man ser många foton från utflykter ditupp. Numera nämns det mest i förbigående, och det lockar inte alls lika många besökare, verkar det. Men kanske det helt enkelt är så att "fjällsporten" på 60-, 70- och 80-talen nu har förflyttats längre bort, till mer avlägsna delar av världen. Man reser till Sarek av delvis andra skäl än vad man gjorde då.

Och visst det en märklig känsla att återkomma efter nästan 50 år och fundera på hur tiden gått.
 
Svar 2015-10-21 09:37   Örnsätrarn
Förmodligen har inte så många vandrare varit uppe på Lulep Váddo. Hamberg har ett panorama därifrån i sin bok från 1922, bilderna tagna 1903. Jag har hittat originalbilderna på Uppsala universitets sidor om Hamberg, http://app.ub.uu.se/epub/bildsok/bibrecord.cfm?bibid=14300, och känt igen stenar på mina nytagna bilder därifrån. Men mer därom i ett senare inlägg på min blogg.
Standárjåhkå är verkligen värd att följa, men det bör nog helst göras när det är mycket vatten då den är som mest imponerande.
Enligt kapten Björn har antalet Sarekvandrare varit mindre de senaste 20 åren. I dagens samhälle verkar vandrarna hellre önska att få en glimt av så många platser som möjligt i stället för att lära känna en plats mer utförligt. Som en konsekvens anar jag därmed att andelen "dalkrypare" ökat. Det är besvärligt och tidsödande att över huvud taget ta sig fram till Bielloriehppe och för många skulle det ta hela det årets möjliga tid för en fjällvandring, Så då får man nöja sig med att se topparna på avstånd. Det finns ju så många andra platser att se.
Att återkomma efter nästan 50 år var något alldeles speciellt. På ytan ser fjällen oförändrade ut även om mycket har hänt i våra egna liv. Tittar man närmare i detalj så syns det att även fjällen förändrats, inte bara vi själva.
 
2015-10-17 20:14   paerl
Vilken härlig berättelse med kombinationen av nutid och tillbakablickar. Var själv uppe i Västerbottenfjällen runt midsommar och fick lägga om min tur ordentligt på grund av all snö, men det blir ju ofta bra ändå!
 
Svar 2015-10-21 09:45   Örnsätrarn
Roligt att du gillade den. Turen blev en annan än vad vi planerat men blev fantastisk ändå.
 
2015-10-18 14:50   MonicaKa
Gubbjävaranamma! ;)
Spännande att göra en repris på en tidigare vandring, och jämföra bilder och intryck! Fint att läsa om när man hittar tillbaka till den enkla vänskapen också, även om livet haft olika spår under många år. Bara att börja om, här och nu, med riktiga vänner!
 
Svar 2015-10-21 09:52   Örnsätrarn
Att vi skulle göra om en tur här nästan 50 år senare föresvävade oss absolut inte när vi gick här på våra turer då. Det är skönt att se att vi fortfarande fungerar så bra ihop på våra vandringar. Det lovar gott för framtiden.
 
2015-10-18 17:40   Olander
Mycket inspirerande, tack!
 
2015-10-22 16:00   avslutat medlemskap 151207
Kul tur I det blöta. Jag valde att vara hemma I år.
Men ganska lustigt sammanträffande faktiskt.
Jag håller just på och scannar bilder från vår första Sarektur 1966 när denna artikel råkade hoppa upp I synfältet.
Ett konstaterande är givet. Det är synd att jag ej hade min braiga digitalkamera på den tiden.
Sen förekommer det på någon bild en lika ful skärmmössa på en av ynglingarna som min högt värderade kamrat envisas med att ha när vi vandrar.
Jag hatar det! Ulg...
Vi promenerade tvärs igenom Sarek för tre år sedan med perfekt väder och faktiskt åska I Rapadalen oxå.
 
Svar 2015-10-22 22:38   Örnsätrarn
Det skulle vara roligt att se några av dina bilder från 1966 här på Utsidan.
 
2015-10-22 19:02   karlerland
Årets vår var ju ovanligt sen med mycket snö kvar ännu i slutet av juni. Jag var på Musik i Salto ungefär när ni vandrade och hörde där många berätta om folk som pulsat i snö på Kungsleden, ibland med bara walkingdojor på fötterna. Även de som kom från Sarek var mycket blöta.
Det var tråkigt att ni skulle drabbas så av högt vattenstånd men ni fixade det ju med gott humör. Tack för inspirerande läsning!
 
Svar 2015-10-22 22:46   Örnsätrarn
Jag tycker faktiskt inte att vi "drabbades" av högt vattenstånd. Vi fick en annan tur än vad vi tänkt oss, men den blev mycket bra. Att följa Standárjåhkå vid absolut högvatten var något alldeles extra och det hade vi inte fått uppleva om vattenståndet varit lägre. Likaså hade vi inte kommit upp på Skierffe.
 
2015-10-24 09:35   Håkan Friberg
Jag blir glad av att läsa din berättelse. En vandring blir sällan (eller aldrig) precis som man planerat. Trots stora motgångar lyckades ni uppenbarligen genomföra en njutbar och innehållsrik tur.
Parallellberättelsen om er tidigare tur gör texten än mer läsvärd. Tack!
 
Svar 2015-11-03 16:09   Örnsätrarn
Roligt att du fick ut något positivt av berättelsen. Det är svårt att veta i förväg vad andra uppskattar av det man skriver. Men man får väl skriva på sitt eget sätt och hoppas att det kan vara läsvärt även för andra.
 
2015-11-03 13:13   allamuotka
Trevlig läsning!
Till nästa resa borde ni skaffa moderna ryggsäckar. Det har ju faktiskt hänt mycket på 40 år som gör att man kan njuta av naturen mer med modern utrustning. Jag har själv gått med "päronryggsäckar" och det gick bra när man var ung. Nu har jag moderna grejer utan att vara prylnörd.
Det har vi råd med eller hur!
Lage Björnström Malmö. Född och uppvuxen i Övre Soppero.
 
Svar 2015-11-03 17:21   Örnsätrarn
"Päronryggsäckarna" hade vi bara vid vår allra första vandring 1968. Redan året därpå skaffade vi Fjällrävens Expedition ryggor med aluminiumram, 70 liters säck + 30 l packpåse. Jag har kvar min rygga och den använde jag vid vår vandring i år. Lättare ryggsäck med den kapaciteten får man leta efter! Hasse hade inte kvar sin rygga så han använde en modernare med gömd inpolstrad ram, men den vägde nästan dubbelt så mycket, 2.8 kg. Min ryggsäck är 46 år gammal, men jag tror inte att det finns något lättare och mer flexibelt än en bärram eftersom den kan anpassas efter lastens och vandringens behov.
 
2016-01-09 20:58   hansnydahl
Jag läste den här fint skrivna artikeln innan jag blev medlem i Utsidan, och tänkte att jag inte var ensam som gav mig ut för tidigt i fjällvärlden år 2015. Nu när jag är medlem kan jag ju även kommentera den :-)
Speciellt intressant blir det när man gått delar av sträckningen själv. Det blir även givande när man kan visa samma plats med ett antal års mellanrum eller vid olika tidpunkter på året.
Jag gick samma väg upp till samelägret i slutet av juli 1997 tillsammans med en kusin. Inga problem med vadet då. Vi fortsatte sedan mot Luohttoláhko och gick tillbaka via Gaskasvágge.
 
2017-03-17 22:47   Mattias70
Tack för inspirerande läsning. / Mattias
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in