Användarnamn: Örnsätrarn

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Paddling, Foto, Resor

Mer på profilsidan


Fyra gubbar i Sarek(3) - Samling i Ritsem, frossa och feber

Fyra gubbar i Sarek del 1

Fyra gubbar i Sarek del 2

Fem dagar innan vår Sarektur visade SVTs 10-dygnsprognos att de första dagarna av vår tur skulle medföra sommarens värsta oväder med storm, kraftigt regn och snö. Långtidsprognoserna är emellertid inte så säkra och som tur var för vår del så kom ovädret redan ett par dagar tidigare. Snöfall, trafikproblem, nerblåsta träd och strömavbrott rapporterades från norra Norrland. När det var dags för oss att ge oss av hade det värsta gått över och vädret började ändras till det bättre.

Vi var alltså fyra gubbar som skulle vandra tillsammans. Två av oss, Svante och Torsten, skulle åka tåg upp från Vänersborg 10 augusti och anlända till båtbryggan i Ritsem 11 augusti 15.10. Jag och Hasse skulle åka bil från Västerås upp genom Norrlands inland och möta de andra vid båten för att åka över till Änonjalme 15.40. Hasse och jag började vår bilresa redan 9 augusti för att inte behöva jäkta utan kunna ta det lugnt.

I Ritsem är det bara Telia som har mobiltäckning. Både Svante och Torsten hade andra telefonoperatörer så vi skulle inte kunna få kontakt med varandra om bara två av oss fyra kom fram till båtbryggan i tid. Vad skulle de göra då? Vänta i Ritsem till nästa dag och hoppas att de andra kom då eller åka över till Änonjálmme och vänta där någonstans? Det blev en hel del funderingar innan vi kom på att Svante helt enkelt fick köpa ett kontantkort hos Telia. Det löste kontaktproblemet.

Hasse startade i bil tillsammans med sin fru från Karlskoga på morgonen 9 augusti och inväntade mig hos sin mor i Västerås. Jag själv åkte bil från Uppsala samma morgon och fick en andra frukost i Västerås hos min mor, 98 år. Klockan 10 hämtade jag Hasse och sedan bar det av norrut. Vi njöt av att ha äventyret framför oss. På kvällen övernattade vi i STFs vandrarhem i Östersund. Nästa dag fortsatte vi upp längs E45 och kände att vildmarken kom närmare. Vädret de båda dagarna var växlande med både sol och regnskurar. Lagom temperatur för bilåkning. Framemot kvällen mulnade det och ett lätt regn föll när vi så småningom kom fram till Jokkmokk där vi övernattade på STFs vandrarhem. Under vägen upp passade vi på att äta rikligt och gott på olika restauranger. Under den kommande vandringen skulle maten vara betydligt enklare än den vi kunde få på resan upp till fjällvärlden.

Nästa dag hade vi bara 18 mil kvar att köra. Vi tog det lugnt. Det var gott om tid för ett riktigt lagat mål mat i Stora Sjöfallets fjällanläggning. Vi hann också med ett besök i STFs fjällstation i Ritsem. Den är betydligt trevligare inuti än den ser ut utanpå och vad den närmaste omgivningen är.

Vädret var mulet och regnet hängde i luften. Temperaturen låg strax under 10°C. Molnbasen varierade kring drygt tusen meter och vi såg inte så mycket av omgivande fjäll. Ibland kunde vi skymta nysnö ovan ca 1000 m och längs vägen från Jokkmokk hade vi sett omkullblåsta träd. Vilken tur att vi inte åkte några dagar tidigare.

Vid 3-tiden drog vi oss ner till hamnen för att invänta bussen och våra två kompisar. Bussen var punktlig och Svante och Torsten lämnade lite bagage med ombyteskläder i min bil. Resan upp hade gått bra för dem även om tåget varit försenat. Långa uppehåll för tågbyten hade blivit förkortade och räddat tidsplanen så att de kom fram i tid till bytet till buss i Gällivare. När vi skulle gå ner till båten började regnet strila och vi satte på oss regnkläderna. Nu började fjällturen på allvar.

Dag 1. 4,5 km, gångtid 1,5 tim.

Efter ca 40 minuters båtresa kom vi fram till Änonjálmme. Regnet hade slutat och vi såg lite blå himmel långt inne i Padjelanta. Det gav förhoppningar om att vädret skulle bli bättre så småningom. Runt Akka och österut låg molnen tjocka. När vi klev av båten råkade Hasse tappa sin vandringstav genom det grovmaskiga bryggallret. Staven var av bambu och ganska smal så den for rakt genom gallret ner i vattnet långt under. Bryggan sträckte sig långt ut i vattnet så vi kunde inte få tag i staven. Istället såg vi den guppa upp och ner och sakta flyta iväg på Akkajaures vågor. Staven var ett kärt minne för Hasse eftersom den följt med på tidigare Sarekvandringar. Torsten föreslog att Hasse nog skulle kunna hitta en annan stav vid Akkastugan, en stav som lämnats kvar någon annan vandrare.

Torsten, jag och Hasse.Tre glada gubbar, alla i regnkläder. Torsten, jag och Hasse på bryggan alldeles efter framkomsten till Änonjálmme. Hasse ser glad ut trots att han just blivit av med sin vandringsstav. Foto Svante Rindetoft.

Eftersom vandringen startade så sent på dagen var planen att slå läger vid första lämpliga plats efter bron över Vuojatädno.  Så blev det. Hasse glömde titta efter en vandringsstav vid Akkastugorna. På kvällen firades att vi påbörjat vår Sarekvandring med whisky.

Vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten.Paus vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten. Det har slutat regna och regnkläderna har åkt av.

Kvällsol över Akka Västtopp 1734.Kvällssol mot Akkas Västtopp 1734. Nysnön från ovädret några dagar tidigare låg kvar ovanför ca 1200m.

Dag 2. 11 km, gångtid 3,5 tim.

Jag sov väldigt dåligt på grund av kraftig snuva och tjockt slem i halsen. Jag hostade en del under natten och var inte särskilt pigg på morgonen. När alla var klara med morgonbestyren så började vi dagens vandring strax före nio.

Stigen var lätt och fin att gå på och vid 11.30 kom vi fram till rastplatsen vid bäcken från Sjnjuvtjudisjávrásj. Där åt vi en tidig lunch. Längre in i Padjelanta, mot sydväst, kunde vi se blå himmel men över oss hängde molnen och ibland fick vi ett och annat regnstänk.

Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.

14.45 kom vi fram till Treparksmötet, ca 1 km före Kisurisstugan, och slog oss ner för att vila. Torsten var orolig för att gasen till hans kök inte skulle räcka för hela tiden så han tog en tur till Kisurisstugan för att köpa mer. Tillbaka kom han med gas och en vandringsstav i bambu till Hasse!

Jag hade satt på mig min dunjacka och lagt mig ner på marken och somnade direkt. Efter en stund vaknade jag upp med frossa och skakade kraftigt. Feber på uppgång. Vi beslöt oss för att slå läger strax intill trots att klockan inte var så mycket. Jag kröp in i tältet utan att orka äta något. Jag somnade direkt igen. Senare på kvällen vaknade jag till och åt några chokladbitar och lite jordnötter. Trots att jag var vaken ett tag så ville ögonen hela tiden falla igen. Jag själv var för borta för att fundera över situationen men jag har förstått senare att de andra var bekymrade. Hur skulle det gå med vår fortsatta vandring som nyss börjat?

Fortsättning i nästa blogg.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-09-15 10:53   OBD
Kul att läsa. Vissa saker löses på ett eller annat sätt. Jag tänker då på kontantkort och en bambustav. Men du fick till en litet otäck "cliff hanger" på slutet. Hoppas verkligen att det problemet också löser sig.
Det visar sig väl i nästa blogginlägg.
 
2016-09-16 06:44   Håkan Friberg
Ingen vidare start på turen för din del. Förstår om dina medvandrare blev lite oroliga.
För något år sedan vandrade jag genom Sarek tillsammans med kompis Britt. Hon hade aldrig varit i Sarek tidigare. Jag hade därför gett henne en utrustningslista som jag ville att hon skulle följa till sista bokstav. Hon kom i sista sekund till tåget och jag såg direkt: Inga stavar!
Hon /vi hade sån otrolig tur att det fanns ett par kvarglömda stavar i Ritsem.
 
Svar 2016-09-16 13:17   Örnsätrarn
En/två vandringsstavar behövs verkligen. Jag själv skulle inte klara mig utan. Hasse sa också senare att han inte heller hade klarat sig utan den han fick av Torsten i Kisuris. Det var ju också sista möjligheten att få tag i en stav innan Sarek.
 
Svar 2016-09-16 13:34   Håkan Friberg
Min första Sarekvandring - 1977 - påbörjades utan stavar genom Pastavagge. Vi klarade oss över någon jokk i början, men så småningom gick det inte längre. När vi slutligen ger upp och vänder våra steg mot Rinim igen så går vi bara ett hundratal meter innan vi HITTAR en perfekt vandrarstav. Vandringen blev sedan helt fantastisk och staven följde med på mååånga vandringar innan den pensionerades för några få år sedan.
 
2016-09-17 23:46   fowwe
Fint kvällsljus på Ahkka. Men vandringen började uppenbarligen med vissa motgångar. Jag är allt ganska nyfiken på om det ordnade sig med den där otrevliga febern...
 
2016-09-22 19:23   BrittMarie
Trevlig läsning och bilder som väcker minnen! Den där bron har jag också tältat vid, älven är högljudd...
Trist med feber på fjälltur men nu har du väl kryat på dej, hoppas jag, så vi kan få veta hur det gick i fortsättningen!
 

Läs mer i bloggen

I Sarek 50 år efter första gången.

Min kompis Hasse och jag gjorde vår första Sarekvandring i augusti 1968. Vi var då nyblivna studenter och det var vår första fjällvandring över huvud taget. De följande åren gjorde vi ett flertal Sarekvandringar. Därefter blev det ett uppehåll tills vi båda blev pensionärer. Då återupptog vi våra Sarekvandringar och har i några år planerat att göra en "jubileumsvandring" år 2018 för att fira att det var 50 år efter vår första. Ungefär tre veckor innan vår planerade vandring i augusti meddelade Hasse att han inte kunde följa med eftersom en familjemedlem drabbats av allvarlig sjukdom. Han skulle inte kunna glädjas åt turen och istället ha tankarna på annat håll. Vår tur skulle behöva skjutas på framtiden. Det var ett ledsamt besked och under en tid visste jag inte hur jag skulle göra. Skulle jag göra en tur ensam? Det skulle absolut inte bli detsamma när Hasse inte var med, men å andra sidan har jag gjort ett antal soloturer i Sarekområdet under senare år.

Nåväl, efter velande hit och dit bestämde jag mig för att åka upp till Kvikkjokk för att där bestämma om jag skulle vandra eller inte. Dit är det alltid roligt att komma.

En pensionärs problem i Pårek(2)

Dag 2, 19/6, fortsättning.

Jag låg alltså i vattnet efter att ha ramlat vid vadning av Boarekjåhkå vid Boarekjávrres östra ände. Jag låg på höger sida mellan stenar och bara mitt huvud och vänster axel låg över vattnet. Även ryggsäcken täcktes av vattnet. Höger knä gjorde rejält ont. Strax intill låg is kvar i gölarna så temperaturen i vattnet var därefter.

En pensionärs problem i Pårek(1)

Jag startade bilresan upp mot Kvikkjokk 14 juni. I år (2017) skulle den få ta 4 dagar istället för 2 som den brukar. Vanligtvis åker jag E45 upp genom Norrlands inland, den ger mig en så skön vildmarkskänsla och får mig att tänka på Canada. Men nu skulle jag göra en avstickare in till Gäddede, Stora Blåsjön, Ankarede, Stekenjokk och Fatmomakke. Där hade jag inte varit på 30 år och eftersom de gjort stort intryck på mig då så ville jag återse dem. På vägen upp mot Stekenjokk fick jag en försmak av hur sen våren var i de västra fjälltrakterna. Sjön Leipikvattnet på 468 m höjd var till hälften istäckt och när jag kom högre upp var det snö nästan överallt, bara i vissa sydlägen var det snöfritt. Det här fick mig att undra över hur det skulle bli att vandra i Sarek några dagar senare. Jag hade noga följt med i väder- och snörapporterna och visste att våren var sen i år, men också att det var stora skillnader mellan de västra och de östra delarna av fjällkedjan. Inte särskilt sent i öster, men mycket sent och mycket snö i väster. Jag skulle gå i de östra delarna så förhoppningsvis var det ganska snöfritt där.

Vid Stekenjokkvägen väster om Gelvenåhkoe.