Bloggar > Örnsätrarns blogg

Örnsätrarns blogg

Fyra gubbar i Sarek(3) - Samling i Ritsem, frossa och feber

Fyra gubbar i Sarek del 1

Fyra gubbar i Sarek del 2

Fem dagar innan vår Sarektur visade SVTs 10-dygnsprognos att de första dagarna av vår tur skulle medföra sommarens värsta oväder med storm, kraftigt regn och snö. Långtidsprognoserna är emellertid inte så säkra och som tur var för vår del så kom ovädret redan ett par dagar tidigare. Snöfall, trafikproblem, nerblåsta träd och strömavbrott rapporterades från norra Norrland. När det var dags för oss att ge oss av hade det värsta gått över och vädret började ändras till det bättre.

Vi var alltså fyra gubbar som skulle vandra tillsammans. Två av oss, Svante och Torsten, skulle åka tåg upp från Vänersborg 10 augusti och anlända till båtbryggan i Ritsem 11 augusti 15.10. Jag och Hasse skulle åka bil från Västerås upp genom Norrlands inland och möta de andra vid båten för att åka över till Änonjalme 15.40. Hasse och jag började vår bilresa redan 9 augusti för att inte behöva jäkta utan kunna ta det lugnt.

I Ritsem är det bara Telia som har mobiltäckning. Både Svante och Torsten hade andra telefonoperatörer så vi skulle inte kunna få kontakt med varandra om bara två av oss fyra kom fram till båtbryggan i tid. Vad skulle de göra då? Vänta i Ritsem till nästa dag och hoppas att de andra kom då eller åka över till Änonjálmme och vänta där någonstans? Det blev en hel del funderingar innan vi kom på att Svante helt enkelt fick köpa ett kontantkort hos Telia. Det löste kontaktproblemet.

Hasse startade i bil tillsammans med sin fru från Karlskoga på morgonen 9 augusti och inväntade mig hos sin mor i Västerås. Jag själv åkte bil från Uppsala samma morgon och fick en andra frukost i Västerås hos min mor, 98 år. Klockan 10 hämtade jag Hasse och sedan bar det av norrut. Vi njöt av att ha äventyret framför oss. På kvällen övernattade vi i STFs vandrarhem i Östersund. Nästa dag fortsatte vi upp längs E45 och kände att vildmarken kom närmare. Vädret de båda dagarna var växlande med både sol och regnskurar. Lagom temperatur för bilåkning. Framemot kvällen mulnade det och ett lätt regn föll när vi så småningom kom fram till Jokkmokk där vi övernattade på STFs vandrarhem. Under vägen upp passade vi på att äta rikligt och gott på olika restauranger. Under den kommande vandringen skulle maten vara betydligt enklare än den vi kunde få på resan upp till fjällvärlden.

Nästa dag hade vi bara 18 mil kvar att köra. Vi tog det lugnt. Det var gott om tid för ett riktigt lagat mål mat i Stora Sjöfallets fjällanläggning. Vi hann också med ett besök i STFs fjällstation i Ritsem. Den är betydligt trevligare inuti än den ser ut utanpå och vad den närmaste omgivningen är.

Vädret var mulet och regnet hängde i luften. Temperaturen låg strax under 10°C. Molnbasen varierade kring drygt tusen meter och vi såg inte så mycket av omgivande fjäll. Ibland kunde vi skymta nysnö ovan ca 1000 m och längs vägen från Jokkmokk hade vi sett omkullblåsta träd. Vilken tur att vi inte åkte några dagar tidigare.

Vid 3-tiden drog vi oss ner till hamnen för att invänta bussen och våra två kompisar. Bussen var punktlig och Svante och Torsten lämnade lite bagage med ombyteskläder i min bil. Resan upp hade gått bra för dem även om tåget varit försenat. Långa uppehåll för tågbyten hade blivit förkortade och räddat tidsplanen så att de kom fram i tid till bytet till buss i Gällivare. När vi skulle gå ner till båten började regnet strila och vi satte på oss regnkläderna. Nu började fjällturen på allvar.

Dag 1. 4,5 km, gångtid 1,5 tim.

Efter ca 40 minuters båtresa kom vi fram till Änonjálmme. Regnet hade slutat och vi såg lite blå himmel långt inne i Padjelanta. Det gav förhoppningar om att vädret skulle bli bättre så småningom. Runt Akka och österut låg molnen tjocka. När vi klev av båten råkade Hasse tappa sin vandringstav genom det grovmaskiga bryggallret. Staven var av bambu och ganska smal så den for rakt genom gallret ner i vattnet långt under. Bryggan sträckte sig långt ut i vattnet så vi kunde inte få tag i staven. Istället såg vi den guppa upp och ner och sakta flyta iväg på Akkajaures vågor. Staven var ett kärt minne för Hasse eftersom den följt med på tidigare Sarekvandringar. Torsten föreslog att Hasse nog skulle kunna hitta en annan stav vid Akkastugan, en stav som lämnats kvar någon annan vandrare.

Torsten, jag och Hasse.Tre glada gubbar, alla i regnkläder. Torsten, jag och Hasse på bryggan alldeles efter framkomsten till Änonjálmme. Hasse ser glad ut trots att han just blivit av med sin vandringsstav. Foto Svante Rindetoft.

Eftersom vandringen startade så sent på dagen var planen att slå läger vid första lämpliga plats efter bron över Vuojatädno.  Så blev det. Hasse glömde titta efter en vandringsstav vid Akkastugorna. På kvällen firades att vi påbörjat vår Sarekvandring med whisky.

Vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten.Paus vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten. Det har slutat regna och regnkläderna har åkt av.

Kvällsol över Akka Västtopp 1734.Kvällssol mot Akkas Västtopp 1734. Nysnön från ovädret några dagar tidigare låg kvar ovanför ca 1200m.

Dag 2. 11 km, gångtid 3,5 tim.

Jag sov väldigt dåligt på grund av kraftig snuva och tjockt slem i halsen. Jag hostade en del under natten och var inte särskilt pigg på morgonen. När alla var klara med morgonbestyren så började vi dagens vandring strax före nio.

Stigen var lätt och fin att gå på och vid 11.30 kom vi fram till rastplatsen vid bäcken från Sjnjuvtjudisjávrásj. Där åt vi en tidig lunch. Längre in i Padjelanta, mot sydväst, kunde vi se blå himmel men över oss hängde molnen och ibland fick vi ett och annat regnstänk.

Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.

14.45 kom vi fram till Treparksmötet, ca 1 km före Kisurisstugan, och slog oss ner för att vila. Torsten var orolig för att gasen till hans kök inte skulle räcka för hela tiden så han tog en tur till Kisurisstugan för att köpa mer. Tillbaka kom han med gas och en vandringsstav i bambu till Hasse!

Jag hade satt på mig min dunjacka och lagt mig ner på marken och somnade direkt. Efter en stund vaknade jag upp med frossa och skakade kraftigt. Feber på uppgång. Vi beslöt oss för att slå läger strax intill trots att klockan inte var så mycket. Jag kröp in i tältet utan att orka äta något. Jag somnade direkt igen. Senare på kvällen vaknade jag till och åt några chokladbitar och lite jordnötter. Trots att jag var vaken ett tag så ville ögonen hela tiden falla igen. Jag själv var för borta för att fundera över situationen men jag har förstått senare att de andra var bekymrade. Hur skulle det gå med vår fortsatta vandring som nyss börjat?

Fortsättning i nästa blogg.

Postat 2016-09-14 23:42 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(2) - Planering

Innan jag blev pensionär våren 2014 funderade jag på att återuppta mina vandringar i Sarek som jag gjort i min ungdom. Men jag ville inte gå ensam. Mina första val av tilltänkta vandringskompisar var Hans Pettersson, en av mina tidigare Sarekkompisar, och/eller Svante Rindetoft, en kamrat som jag upplevt mycket tillsammans med. Hasse jobbade tills han blev 66 och kunde inte följa med på en fjällvandring 2014. Svante har lite problem med en höftled och eftersom han inte vandrat så mycket ville han inte gå en tur i Sarek, ett område som han har stor respekt för. Däremot föreslog han en 10-dagars tälttur i Lunndörrsfjällen. Så blev det. Då fick han testa hur det kändes att vandra med sina besvär och jag fick prova hur min högerfot skulle klara sig. Den är försvagad efter en ryggoperation för 20 år sedan och jag vrickar den lätt. Vi testade också vår utrustning som vi försökt göra lätt. Läsning av Jörgen Johanssons "Vandra Fjäderlätt" gav inspiration och till att använda orienteringsskor med en vikt om 250-300g per styck istället för i stövlar som vi använt tidigare.

Erfarenheterna från Lunndörrsturen var så goda att jag lyckades övertala Svante att följa med på en Sarekvandring. Vi skulle då välja en av de mest lättgångna vägarna, nämligen genom Guohpervágge och Ruohtesvágge. Sommaren 2015 var emellertid Svante uppbokad av andra resor och Sarekvandringen fick anstå till 2016. Det passade mig bra då Hasse istället kunde följa med upp till Sarek. Vi gjorde då vår vandring som jag berättat om tidigare. Dessutom gjorde jag ett par soloturer med utgångspunkt Kvikkjokk. De har jag också berättat om i min blogg.

Hösten 2015 började jag, Svante och Hasse att planera inför Sarekvandringen 2016. Tidpunkten förlades till perioden 10 augusti - 5 september. Själva vandringen skulle vara i 10-12 dagar. I egenskap av pensionärer har vi stor frihet att disponera vår egen tid och vi ville invänta bra väder innan vi åkte upp. Det skulle inte vara roligt att åka iväg om väderprognoserna förutspådde regn och rusk. Vi hade ju hört vandrare berätta om turer som pågått i mer än en veckas tid i bara regn utan att de sett något av de fjäll de passerat.  Vi ville därför vänta in en väderprognos som åtminstone till en början lovade fint väder. En vecka eller upp till 10 dagar skulle vi kunna stå i stand-by.

Vintern 2016 fick Svante en förfrågan från sin vän Torsten Gunnarsson om inte han kunde få följa med på vår tur. Torsten är rätt van vid fjällen, men har aldrig vandrat i Sarek och det här var en möjlighet för honom att komma dit. Vi andra tyckte att det var en bra idé. Det skulle underlätta genom att vi då skulle kunna bilda två matlag med två kök och två tält. Det blev naturligt att Svante och Torsten bildade ett tält- och matlag medan Hasse och jag bildade det andra. För att lära känna varandra bättre inför vandringen ordnade vi ett förberedelsemöte på två dagar. Det var i mitten av maj med övernattning på STFs vandrahem i Forsvik nära Karlsborg. Efter några öl, sång och lite whisky första kvällen blev förbrödringen stor.

Ett problem hade emellertid uppdagats. Torsten måste vara tillbaka redan 1 september så där beskars vår tidsperiod för vandringen. Resan fram och tillbaka till fjällen hade vi ursprungligen tänkt göra gemensamt i bil upp genom Norrlands inland och göra den till en integrerad del av hela upplevelsen. Svante bor i Vänersborg, Hasse i Karlskoga och jag i Uppsala. Tanken var att jag skulle hämta upp Hasse och Svante i Västerås, vår barndomsstad, och där Hasse och jag har våra mödrar boende, 97 respektive 98 år gamla. När nu Torsten, också boende i Vänersborg, kom in i bilden framfördes tanken att Vänersborgarna skulle åka tåg istället. De måste då boka allt i förväg och all flexibililtet beträffande tidpunkt för vandringen skulle vara som bortblåst. Den gemensamma delen av resan skulle försvinna. Tåg var inte ett alternativ för mig eftersom jag absolut inte ville låsa mig för bestämda datum och dessutom ville göra lite avstickare från allfartsvägen. Jag hade ju friheten som pensionär att vänta in rätt tidpunkt och sticka iväg när det passade. Hasse var inne på samma linje och var besluten att hålla fast vid att åka bil. Om det skulle bli tågresa eller ej var ouppklarat när vi skildes från det förberedande mötet.

Efter cirka en vecka fick jag beskedet från Svante att de bokat tågresa upp till fjällen 10 augusti med ankomst till bryggan vid Ritsem 11 augusti 15.10. Återresan skulle ske 22 augusti. Därmed var all flexibilitet borta. Jag svarade att Hasse och jag skulle möta dem där om det inte var riktigt skitväder.

Torsdagen 4 augusti följde jag 10-dygnsprognosen på TV med stort intresse. Prognosen för tiden 10-14 augusti för norra Norrland visade på riktigt ruskväder med storm, mycket regn och till och med snö. Jag tog en skärmdump från SVTPlay på prognosen med väderkartan och skickade till de andra. Jag skulle gärna ha visat bilden här men SVT vill ha 1000kr för det. Våra värsta farhågor om vädret tycktes besannas.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Postat 2016-09-03 22:38 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Fyra gubbar i Sarek(1) - Hur hittar man en kvarglömd kameraväska i Sarek?

Var är min kameraväska? Har någon sett min kameraväska? Var f...n är min kameraväska? Var i h...e är min kameraväska?

Jag befann mig i Guohpervágges östra del tillsammans med tre andra gubbar. Det var sent på eftermiddagen, vi hade precis rastat färdigt och skulle gå en liten bit till innan vi slog läger. Jag skulle just sätta på mig ryggsäcken och hänga kameraväskan runt halsen då jag upptäckte att jag inte kunde hitta den. Inte fanns den i ryggsäcken där jag ibland förvarade den då det regnat. Paniken började sprida sig. När hade jag använt kameran sist? Hade jag tagit av mig den vid vår förra rast? När hade vi förresten vår senaste rast? Jag frågade mina kompisar men de hade ingen aning. Vi brukade vara mycket noga med att se oss omkring vid varje rast så att vi inte skulle glömma någonting. Men min kamera hittade vi inte.

Det blev till att försöka rannsaka sitt minne men det gick dåligt. Jag var ganska säker på att jag haft kameran vid lunchen några timmar och en dryg 1/2-mil tidigare. Jag beslutade mig omedelbart för att vända om till lunchplatsen och se om den fanns där. Två av mina kompisar följde med och en stannade kvar vid vår packning som vi lämnade.

På grund av att det varit blött på många ställen hade jag och mina kompisar gått rätt utspridda då vi haft olika skodon som gjort att vi var olika känsliga för vått underlag. Jag hade gått längst ner där det var blötast eftersom jag tyckte att det enklast att gå där. Nu spred vi också ut oss för att kunna täcka så stort område som möjligt i letandet. Efter ett par timmar var vi tillbaka vid lunchplatsen. Ingen kameraväska där. Men här hade jag absolut haft den så någonstans på vägen måste den finnas. Det gällde bara att hitta den.

Jag tog då fram min GPS som jag haft i fickan för att logga turen. Ställde in den på hög upplösning och började följa min tidigare väg genom dalen. Jag kunde nu följa den med bara någon meters felmarginal. Och där, plötsligt låg kameraväskan i gräset framför mig på en sandbank vid en liten bäck. Det gick nu upp för mig hur det hade gått till när jag glömt kameran. Där jag hade gått var det mer lättgånget än för mina kamrater som gick högre upp på dalsidan. Jag hade stannat vid bäcken för att dricka och vänta på kompisarna så att de inte kom alltför långt efter. Jag drack ur händerna ståendes i den lilla bäcken. För att kameran, som hängde runt halsen, inte skulle doppa i vattnet hade jag tagit av mig den och lagt den på stranden. Sedan hade jag helt sonika gått därifrån utan att ta upp kameran igen. Vilken glädje att hitta den! De återstående kilometrarna tillbaka till vår ensamme väntande kompis gick jag med lätta steg trots att dagens etapp hade blivit 1 mil längre än vad den annars skulle ha blivit.

Här i gräset låg min kameraväska. Jag hade lagt av mig den när jag skulle dricka vatten för att den inte skulle doppa i vattnet. Foto Hans Pettersson.

Senare på kvällen firades det med extra rökig skotsk single malt whisky. Vi sa att det var tur i oturen att det var jag som bar GPSen som förlagt kameraväskan. Hade det varit någon av de andra hade det varit betydligt besvärligare. Skål!

Hade jag inte hittat kameraväskan hade jag nog inte skrivit om oss fyra gubbar på vandring i Sarek. Jag hade helt säkert inte haft några egna bilder att visa. Nu tycks det i alla fall kunna bli några avsnitt i bloggen.

Postat 2016-08-26 23:33 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Guhkesvágge tur och retur från Suorva

I augusti i år kommer jag och några andra gubbar att göra en 10-dagars vandring i Sarek. Jag ville inte vänta så länge och när det stod klart att jag hade tillfälle att ge mig iväg för en kortare tur redan den 10:e juni så gav jag mig av. Den här berättelsen handlar om denna tidiga tur innan den normala vandringssäsongen börjat.

Vill man ta sig in i Sarek utanför säsong så finns det tre startpunkter: Kvikkjokk, Suorvadammen i Stora Sjöfallets nationalpark och parkeringsplatsen vid Sijddoädno 16 km öster om Aktse. Övriga vägar in i Sarek kräver båtskjuts (eller flyg)som inte går utanför säsong. Vid Saltoluokta startar båttrafiken först 17/6, Sitojaure 26/6, Laitaure 23/6 och Ritsem 29/6. Tiderna gäller för 2016.

Den här gången ville jag prova att gå från Suorvadammen eftersom det var väldigt länge sedan jag gick där. I Sareklitteraturen beskrivs vägen söderut mot Sarek som ganska enkel och vara ett relativt lätt sätt att ta sig in till Bielavallda i hjärtat av Sarek. På Utsidan har jag läst och även frågat om vägval eftersom det finns flera olika vägar att ta när man lämnar dammområdet vid Suorva och går in i fjällbjörkskogen. I huvudsak en som går högre upp på fjällsidan och en som går längre ner, se Stigval söderut från Suorva. Båda finns markerade på den senaste Fjällkartan men slutar efter ca 3 km respektive 2 km.

Den enda jokk som lär kunna vara svår att ta sig över är Njavvejågåsj vars vattenflöde kan öka snabbt vid varmt väder eller mycket regn och göra den ovadbar. Den har ett kort och snabbt förlopp så vattenföringen kan också avta snabbt.

Vid den här vandringen hade jag 5 dagar på mig och hade för avsikt att gå ned till Guhkesvágge vilken jag skulle följa en bit not nordväst. Tillbaka samma väg.

Vid varje tur jag gör tycks jag ha glömt något jag skulle ha tagit med. Den här gången blev det Sarekkartan i min GPS. Ni som har läst mina tidigare bloggar för i år vet att jag lagt ner en del arbete på att göra Lantmäteriets Fjällkarta tillgänglig för GPS och Android-mobiler. Jag hade nyligen satt ihop ett urval GPS-kartor för Sarek, Padjelanta och södra halvan av Stora Sjöfallet men glömt att göra det sista steget, att kopiera kartan till GPS:en. Så den här gången fick jag nöja mig med papperskartan som alltid är med och ta upp spåret med GPS:en. Först när jag kom hem kunde jag se på kartan var jag vandrat.

Dag 1. 12/6. Suorva - Njavvejågåsj

Från parkeringsplatsen vid Ritsemvägen och ned till rengärdena är det 4 km vilket tog 1 timme att gå. Asfalt hela vägen förutom sista kilometern där det är grusväg. Så här års är vattennivån i vattenmagasinet som lägst och stränderna ner till vattnet som fulast. En fjällvråk skrek över Jiertásuolojs västra klippbrant. 

Rött spår: dag 1, 12 km, gångtid 4 tim, upp 500 m, ner 220 m. Violett spår: dag 5, 11 km, gångtid 3 tim, upp 140 m, ner 420 m.

Jag hade tänkt välja den övre vägen och skulle då följa skoterspåret genom rengärdet. Jag hittade inte något skoterspår, så jag följde rengärdet längs vägen och sedan  stängslet på utsidan där det vek av in i skogen. Efter några hundra meter så kom jag fram till skoterspåret en bit från rengärdets västra sida. När jag några dagar senare gick åt andra hållet följde jag skoterspåret fram till rengärdet där det finns en bro över en bäck som går alldeles utanför stängslet. Vidare genom rengärdet och kom då ut på vägen mittemot en liten bod åt sjösidan till. Det är alltså vid detta hus man ska vika av åt höger för att komma rätt på skoterspåret när man är på väg söderut. För övrigt så har rengärdet byggts ut rejält så att det nu fortsätter en bra bit längre söderut än vad som märkts ut på kartan.

Detaljer av min väg runt och igenom det nya renskiljningsområdet. Rött dag1, violett dag 5.

En blåhake gjorde mig sällskap vid en rast.

Efter ytterligare ca 0,5 km kommer i rask takt bro 2 och 3.

Bro nummer tre har fått börja känna på naturens krafter.

Efter ytterligare 1 km fortsätter skoterspåret ner i en svacka vid en myr där det såg riktigt blött och sönderkört ut. Mot höger viker en vältrampad stig av och drar iväg uppför en ås. Jag valde att följa den senare. Det är denna stig som är utsatt på kartan, inte skoterspåret. Här finns alltså ett vägval till att göra trots att jag redan valt att gå den övre vägen. Stigen bär av uppåt och går på kanten av en avsats med fin utsikt över terrängen nedanför.

Här delar sig skotervägen/stigen. En tydlig stig går upp på höjden strax till höger om bildens mitt bakom björkstammen. Den valde jag på vägen söderut. På vägen tillbaka dag 5 kom jag fram på skotervägen till vänster i bild. Där nedanför går skotervägen över ett antal myrar och det är blött och sönderkört. (Förstora bilden så syns stigarna bättre.)

Efter ett tag kom jag in i ett området där björkskogen vräkts omkull av en lavin och jag tappade bort stigen.

Tillbakablick över en del av lavinområdet.

Efter viss vilsenhet valde jag att gå högre upp ovanför skogen. Det var lättare att gå mellan de omkullslagna björkarna än att kliva tvärs över dem. Hade jag haft kartan i GPS:en hade jag kunnat hitta stigen på andra sidan lavinområdet men nu visste jag inte exakt var på kartan jag var. Platsen för lavinområdet syns tydligt i spåret på kartan eftersom det var där jag avvek 90° från stigen på kartan.

Lite senare passerade jag ett område med stora block som var lite besvärligt att passera. Någon bro över jokken som kommer från sjö 945 såg jag inte till men så passerade jag 120 höjdmeter ovanför den.

Efter ett tag syns det pyramidformade Sluggá. Terrängen är lättgången torr rished.

Jag siktade mot att nå Njavvejåggåsj vid 800-metersnivån. När jag kom fram dit verkade den svår att passera och jag följde den en bit uppåt för att leta efter ett vadställe men fann inget. Jokkravinen kantades på högre höjder av 1,5 - 2 m höga lodräta snökanter som gjorde det riskabelt att ta sig ner till själva jokken. För att slippa snökanterna vände jag därför nedåt och sökte mig ner utefter jokken. Efter en stund hittade jag en bra tältplats och bestämde mig för att övernatta där. Som det nu såg ut skulle jag inte kunna komma vidare utan spendera resten av dagarna med att undersöka områdena runt Hállji och Sliehkok. Det definitiva beslutet om att vada eller inte fick anstå till nästa morgon.

Tältplatsen intill Njavvejågåsj.

Dag 2. 13/6. Njavvejågåsj - Guhkesvágge

När jag vaknade hade jag för avsikt att söka mig ner till den skarpa krök som jokken gör ca 300 m väster om sjö 642. Där lär det vara lite lättare att ta sig över. När jag inspekterade Njavvejåggåsj nära tältplatsen fann jag emellertid att det nog skulle gå bra att vada jokken strax bredvid där jag var. Vid rekningen inför vadet var jag lite ovarsam och hamnade på rygg med ryggsäcken i vattnet i en mindre sidofåra. Inga brutna ben men skinnet på höger lillfinger skavdes av och det blödde ordentligt. Efter några plåsterbyten fick jag stopp på den röda vätskan. Ett tillbud som ändå gick bra. Vid vadet en stund senare var jag mer försiktig och kom över på ett säkert sätt utan att byta om från stövlarna. Ca 3 dm djupt.

Rött spår: dag 2, 15 km, gångtid 5,5 tim, upp 350 m, ner 260 m. Ljusblått spår: dag 3, 2 km, gångtid 0,7 tim, upp 60 m, ner 60 m. Violett spår: dag 4, 14 km, gångtid 5 tim, upp 240 m, ner 340 m.

Vid norra och södra sidan om mitt vadställe finns stålstänger utplacerade både på norra och södra sidan av jokken för att markera vägen för snöskotertrafiken upp och nedför fjället. Jag följde markeringarna några hundra meter uppför fjället på södra sidan. Sedan upphörde de och jag fick söka mig fram på egen hand. Terrängen är lättgången med torra rishedar ibland avbrutna av lågt vide och mindre blötmarker. Bitvis hittade jag stigar att gå på men de försvann av och till.

Sluggá från Njavvebuollda.

Under vandringen över Njavvebuollda förändras vyn mot söder kraftigt. Först ser man bara lite av de högsta topparna i Ähparmassivet men sedan framträder de mer och mer för att slutligen visa sig i hela sin mäktighet. Jag blev mycket imponerad, de var till och med mäktigare än vad jag mindes från mina tidigare vandringar för länge sedan. Snön på massivet kanske bidrog till det. Annars var det inte så mycket snö där jag gick. Bara enstaka snöfält under 1000-metersnivån.

Ähparmassivet syns alltmer på vägen söderut. Bilden är från tillbakavägen dag 4 då jag hade ett särdeles fint väder och helt vindstilla.

På sträckan sydost om Njirávbuollda gick jag 40-50 höjdmeter onödigt högt upp. Det är bättre att gå lite längre ner som jag gjorde på tillbakavägen. Åt det hållet är stigarna lättare att följa. Vid Nienndo smalnar dalgången och stigen blir tydlig.

Jag passerade Sluggájåhkå där den utgår från Njirávjågåsj. Det var onödigt högt upp med en del stenskravel.

Kvällens lägerplats blev nära stigen vid en av Alep Niendojågåsjs armar.

Min tältplats vid Alep Niendojågåsj. Bierikbákte 1789 och Vuojnesvárasj 1006 i bakgrunden.

Utsikt mot Ähpar från min tältplats.

Dag 3. 14/6. Bron över Guhkesvákkjåhkå

Det här var dagen då jag skulle gå en bit upp i Guhkesvágge. Vädret gjorde dock att turen endast blev att gå fram och tillbaka till bron över Guhkesvákkjåhkå från min tältplats. När jag kom fram till bron blåste det frisk nordvästlig kuling uppe från Guhkesvágge medförande den ena snöbyn efter den andra. Jag mätte upp 13 m/s  och kornsnön i byarna bet ordentligt i ansiktet. Åt andra håll var sikten god och molnigheten varierade omkring topparna. Jag nöjde mig därför med denna korta dagstur och satt ett tag bakom en sten och betraktade främst Ähparmassivet.

Snöbyar i Guhkesvágge.

Snöbyar längs bergssidorna i Guhkesvágge.

Kornsnö och vattendroppar på kameralinsen gick inte att undvika vid fotografering mot vinden.

Ähparmassivet från bron över Guhkesvákkjåhkå.

Bierikbákte i Ähparmassivet från bron över Guhkesvákkjåhkå.

Sarektjåhkkås Stortopp och Nordtopp från bron över Guhkesvákkjåhkå.

Kornsnö på tältduken.

Snöbyarna och blåsten tilltog under kvällen och natten och det blev kallt. Jag behövde använda både dunjacka och dunväst i sovsäcken för att kunna sova ordentligt. Fram på småtimmarna blev det sedan plötsligt helt lugnt men kylan var kvar.

Dag 4. 15/6. Guhkesvágge - Njavvejågåsj

På morgonen var marken täckt av frost och tältet var delvis täckt av ett fastfruset ispansar. Den måste ha bildats av den regnblandade snö som föll kvällen innan. Annars fastnar inte snö på tältduken i den vind som rådde kvällen innan.

Det var underligt att komma ut ur tältet och känna att det var helt vindstilla. Det var också helt molnfritt även om det så småningom bildades en del cumulus humilis, vackertvädersmoln. Den här dagen blev vädret helt fantastiskt med en temperatur på 10-15°C. De tidigare dagarna hade temperaturen legat på 5-10°C och med en vind om 5-7 m/s förutom dag 3 då det blåste mer.

Åt det här hållet, dvs norrut, gick det mycket lättare att följa stigen än på vägen söderut. I området öster om Njavvebuollda är stigen otydlig och jag gick onödigt högt upp fram till Njavvejågåsj. Det hade varit något bättre att gå där jag gick på väg söderut. Men hela sträckan är lättgången och exakt var man går har inte så stor betydelse. De sista hundratalen metrar fram till Njavvejågåsj hade jag nytta av de stålstänger som markerar skoterleden. Alldeles intill jokkens södra sida fann jag en lämplig tältplats i skydd av en klippavsats. Vadet väntade jag med till nästa dag.

Min tältplats på södra sidan Njavvejågåsj.

Dag 5. 16/6. Njavvejågåsj - Suorva

På morgonen vadade jag Njavvejågåsj nära tältplatsen. Där finns ett ställe där botten är ganska jämn med mindre stenar på botten om än inte grus. Vattendjupet var ca 3 dm och det gick bra i stövlarna.

På vägen söderut dag 1 hade jag tappat bort stigen i lavinområdet med björkar. Eftersom jag nu hade stålstänger som markerade var skoterleden gick ner i skogen så bestämde jag mig för att följa den. Väl nere i björkskogen följer leden ett tag den lilla bäck som rinner norrut mot Jiertajávrre. Där är det lite blött på några ställen. Fram till bron går sedan en tydlig stig över fina moränbackar. Efter bron följde jag skoterleden och missade att gångstigen (även kartans) inte följer skoterleden utan går högre upp på en avsats. Mitt violetta spår visar alltså i detta område var skoterleden går. Den är mycket blöt och sönderkörd. Hade jag haft kartbilden i min GPS så hade jag kunnat hitta den utritade stigen och följa den upp till mitt röda spår norrifrån. När jag gick i skoterspåret så förstod jag inte att jag inte gick på kartans utritade stig. Det såg jag först när jag kom hem.

Bro nummer 4 (kartans södra bro) sedd söderut. När man går norrut behöver man här hålla koll på var gångstigen lämnar skoterspåret åt vänster. Jag missade gångstigen och följde skoterspåret som går över blöta myrar. Notera att kartan norr om bro 4 alltså inte visar skoterspåret utan gångstigen.

Hjortronen hade börjat blomma på myrarna i skogen redan en vecka innan midsommar.

Längs skoterspåret fann jag tomma bensindunkar, oljeflaskor och ett bilbatteri. Jag tog inte med mig något av dem.

När jag kom fram till det ställe där jag hittade skoterspåret dag 1 fortsatte jag på skoterspåret och kom så fram till bro 1 och följde spåret genom renskiljningsområdet. Jag fick på det viset se var jag skulle ha tagit av dag 1 för att komma rätt på skoterspåret.

När jag parkerade min bil vid Suorvaparkeringen dag 1 var min bil ensam. När jag nu kom tillbaka till parkeringen fanns där en bil till. Så helt ensam var jag inte. Någonstans i fjällterrängen så fanns det troligen minst en till vandrare, en som jag inte mött.

Vägen hem gick via en övernattning i Kvikkjokks Fjällstation som öppnade samma dag. Fantastiskt ställe. Roligt var det också att få göra lite båtturer med båtförare Björn och resonera med honom.

Inför den här vandringen hade jag införskaffat en InReach nöd- och textsändare. Varje dag skickade jag ett "Allt väl"-meddelande till familj och vänner. Jag har för avsikt att skriva mer om den när jag använt den lite mer.

Tips om vägval

På väg söderut

Gå vägen fram till dess att du har boden på vänster sida. Vik av åt höger in på den vägstump som leder fram till skoterspåret. Följ det förbi bro 1, 2 och 3 och vidare fram till den lilla bäck där gångstigen viker av uppför en ås medan skoterspåret går ned till vänster. När du kommer till lavinområdet gå rakt över och försök hitta stigen igen på andra sidan. (Jag gick fel här). Då har du inte långt kvar till bro 4. Sedan är det bara att följa skoterspåret över mestadels torra moränbackar. Ovanför skogsgränsen, följ stålstavarna som markerar skoterspåret. Markeringarna tar slut några hundra meter efter passagen av Njavvejåggåsj. Resten av vägen ner till bron över Guhkesvákkjåhkå är lättgången och vägvalet ger sig i stort sett av sig själv. Bäst är att gå  på höjden 820 m ± 20 m ungefär som de sydligaste alternativen av mitt röda och violetta spår.

På väg norrut

Som för vägen söderut upp till Njavvejåggåsj. Följ sedan stålstängerna ner i skogen och följ där skoterspåret ner till och över bro 4. Tag av åt vänster in på gångstigen, gå ej i skoterspåret då det är blött. När du kommer till lavinområdet gå rakt över och leta upp stigen på andra sidan. Följ stigen till skoterspåret som du sedan följer ned till vägen.

Referens: Kartmaterialet kommer från Lantmäteriet.

Postat 2016-07-22 00:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fjällkartan för GPS - igen

I ett tidigare inlägg har jag släppt Fjällkartan fri för nedladdning i en form lämplig för Garmin GPS. Fjällkartan i sin helhet är för stor för att kunna hanteras samtidigt och man måste därför läsa in de delar som man är intresserad av för stunden. Det kan vara lite besvärligt att plocka ut delkartorna och jag har nu lagt till mer information som hjälp i denna process. Jag har också gjort färdiga paket av delkartor för vissa områden. De är:

Abisko-Kebnekajse-Ritsem.

Dalarna-Rogen. 

Jämtlandsfjällen.

Sarek-Padjelanta.

Treriksröset-Abisko.

Alla Fjällkartorna finns under denna länk.

Postat 2016-07-06 00:23 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 7 Nästa Sista 

 

Logga in

Aktuellt: Produktnytt