Monsunen är sen det här året, vid den här tiden brukar den ha dragit sig tillbaka och vädret vara klart. Det är högsäsong för vandring och bestigning av de större topparna men vädret i bergen är katastrofalt dåligt i år. Jag avvaktar och drar på en tio dagars meditationskurs i Kopan Buddhist Centre på en av Kathmandus kullar.
Jag har sagt det förut och säger det igen, jag håller på att testa olika filter till bilder, bilder funkar olika i olika medier, det här är testat till t.ex. Facebook som oftast använda via mobiler. Ska en bild tryckas i en tidning måste den se helt annorlunda ut. Det här är bara test och funkar inte alltid så bra i en blogg som ofta läses via dator, men jag har valt att inte göra om bilderna hit utan tar de som de är nu. Säger det ifall någon fotonisse får araben på redigeringen, så kanske det inte blir så stark araben.
Här är del ett och här är del två om den här resan.
Okej, då kör vi.
Här är reglerna vi alla har att följa. Jag tror ingen varken skulle bli varken avrättad eller avvisad om de smygrökte en cigarett bakom något hus men ändå en hint om vad som gäller och hur vi har det här.
Fast det kändes så där när läraren varnade för att byggnadsarbetarna som kommer utifrån och renoverar lite här och var och bygger en ny byggnad inte har att följa det här, "vi" som är här på kursen och de som bor här, vi stjäl inte, men de gör det, så glöm inget ute för då finns de risk att de tar det! Och sen lite om medkänsla kring deras fattiga situation osv. Hm. Vi och dem. Inte helt sympatiskt enligt min smak. Finns nog en och annan "vi" som stjäl också. 
Här är schemat vi hade att följa. Sista två dagarna var det en aning annorlunda.
Efter kvällsmeditationen och fram till efter lunch dagen efter hade vi tystnad. Ibland gick det så där men ändå skönt. Vitsen att få utrymme till sina egna tankar, vara i sitt eget inre, inte behöva vara artig och inte behöva störas av andra och inte behöva heja och tjattra om tusen och en grejer med andra. Jag gillade det absolut. 
Jag trodde vi skulle vara typ 20 pers eller nåt men vi var nog närmare 170 st. Det funkade bra när det var meditation, då är man ju ändå tyst, men ibland var det undervisning och jag saknade att kunna ha en diskussion, att ställa en fråga i en grupp med så många blir ju därefter. Vi hade diskussionsgrupper men det var alldeles för många i varje grupp, det skulle vara 11 men vi blev av någon anledning 13 i vår grupp. Ibland kom en lärare och gav stöd till samtalet och våra frågor men generellt gick det så där, alldeles för ytligt för min smak så jag var bara med två gånger.
Kostnaden var 120 dollar inklusive allt, kurs, mat och boende i flerbäddsrum.
Jag köpte upp mig till dubbelrum med eget badrum och min ryska rumskompis Olga hade fått info om att vi hade ett av hela templets finaste rum, ja, det var enkelt men absolut helt okej, som ett trestjärnigt hotell. Det kostade ca 7 dollar extra per natt och jag tyckte det var absolut värt de pengarna. det var lite så där med renligheten och varmvattnet på vissa håll.
Tvätt ingick fast inte strumpor och kallingar. Här är det munktvätt.
Kopan Buddhist Centre ligger på en av Kathamndus kullar strax norr om Bouda, 4-7 dollar med taxi från flygplatsen eller stan beroende på hur bra man är bra på att deala och varifrån i stan. Det var vacker utsikt från templet.
Nyckel, bok och information i ett litet silkespaket. Det skulle helt klart bli spännande.
Jag som har pratat så mycket om compassion på min Facebook och det känns som att ingen förstår hur stort det är och det får mig att känna mig alldeles muppig och så möts jag av det här. Precis. Tack. Känns som jag har hamnat bland likasinnade.
Stillness. That's where i take off my shoes.
Jag har ju aldrig direkt haft mycket hjälp med min egen inre utveckling, lite duttar här och var, och jag har i stort sett aldrig läst något, mest bara klurat och grunnat på egen hand. Jag vet att mycket av mina tankar och idéer är väldigt lika buddismens sätt att tänka om grejer, mindfulness och sånt. Och japp jag fick det ena efter det andra bekräftat, precis som jag själv klurat ut. Det gjorde att jag kunde det mesta men det kändes ändå fantastiskt stort att få mina tankar bekräftade, ja, precis så! Ja! Och igen! Heja heja! Det gjorde att jag kände mig lite mindre muppig. Istället kändes det stort att jag hittat på så mycket av allt detta på egen hand.
Jag ville lära mig men som vanligt körde kursen i min stil. De fanns glass i restaurangen, passade mig utmärkt. Kathmandu city där nere.
Det var intensivt att köra från arla morgonstund ända till kvällen utan någon vilodag. Efter ett par dagar började jag märka av overload hos både mig själv och hos andra.
Dessutom dessa tidiga mornar, vi skulle inte upp förrän kvart i sex, det är inte tidigt här för det blir bäcksvart tidigt och när allt är klart för dagen finns inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig. De första skulle dock upp vid fyra och varje gång ett gäng ska upp så ringer någon i en klocka. Ibland lite lugnt men ibland alldeles hysteriskt. Och ibland dundrar flera klockor samtidigt. Och det startar vid fyra. Olala. Tur jag hade öronproppar med. 
Så det blev lite intensivt och mycket med allt, men det var lugn, jag och Olga tog oss ner till stan med taxi en dag, gick i butiker, hängde i the Dream Garden och käkade äppelpaj och drack cappuccino, gick på restaurang i Thamel och även öl. Inte till mig som nu mådde väldigt mycket bättre efter den hemska infektionen men fortfarande var på stark antibiotikakur men Olga var glad i ölen och jag tog en äppelpaj till istället. Efter ett par timmar i vimlet och bullret och trafikkaoset var vi helt slut och såg fram emot lugnet uppe i templet igen. Haha. 
The Dream Garden, ett av favoritställena i Kathmandu.
Jag och Olga hade kul, hon berättade roliga historier från sitt liv i Moskva och olala, bruden levde loppan. Här har hon köpt ett gäng halsdukar till sin pojkvän, eh, gifta pojkvän, oj vad vi vred och vände på det den detaljen, hur som, han klagade på att hon aldrig köpte någon present till honom så nu hade hon köpt ett helt gäng med kashmirhalsdukar. 
Och Olga skrattade gott åt mina tokerier. Hon hjälpte mig med träningen att stå på huvudet, jag stod utan vägg på bara huvudet och Olga höll i fötterna mindre och mindre. Olala. Och en dag fick jag för mig att börja med en ny övning. Den fodrar att man kan splitta helt, spagat, så jag upp med benet på bordet första dagen, andra dagen upp på bänken där till vänster och här är tredje dagen, innan kvälen kan jag stå ledigt så här rak och fin. Men benet ska hela vägen upp, och sen mer därtill. Okej jag jobbar på det. 
Jag saknade att röra på mig, det var inte tillåtet med yoga eller annan träning i parken, det fick man göra uppe på taken eller uppe på en hög kulle. Det kändes knas att inte vårda sin kropp. För mig är det även en stor resurs i sexualiteten, den kraft och energi som finns i sexualiteten kan man använda på ett konstruktivt sätt i den personliga utvecklingen, och det är ju en del av vem vi är. Jag tror inte på att vissa delar ska förnekas eller trängas undan, allt ska med, allt vi är. Jag fattar poängen med att det kan distrahera men det behöver ju inte vara crazy eller inget, men det kanske en del inte klarar, vad vet jag.
Det flesta munkarna var i yngre vuxenåldern eller vad det kallas. Det fanns fåtal nunnor också.
Det fanns mycket barn på templet men jag ville inte fota dem, de är ju inte apor på ett zo. Det här fick räcka.
Deltagarna kom från hela världen, fast som vanligt inte så värst från Afrika. Men annars var det otrolig spridning. Kul.
Som sagt, intensivt schema men ändå var det generellt lugnt och stilla och det var lätt att ta sig egen tid.
Jag saknade ett mera nära samtal med någon kunnig, lärarna syntes i stort sett aldrig till utanför lektionstid. Jag hängde en del med munkarna på egen hand, en del av dem var väldigt ödmjuka och kunniga.
En munk hade himla kul åt en grej. Jag frågade om han kände till kung fu-nunnorna. Jag trodde de var i templet på kullen bredvid men det visade sig att det var fel. Jodå, han visste och gav mig information. Han gillade att jag ville träna med dem men undrade om jag hade några fiender. Nä sa jag, inga fiender, bara demoner och pekade på huvudet. En av grunderna i buddism är att allt lidande om andra och allt negativt om andra skapas i oss själva, i vårt eget seende om andra och det har jag koll på, och han tyckte det var urkul sätt att uttrycka det på. En del av munkarna är himla roliga med sin humor, de skrattar åt mycket och det där gapskrattade han åt. Haha, sweet. Och han respekterade mig för att jag hade greppat den grejen.
Det var undervisning om grunderna i buddism och ibland blev det lite för mycket för min smak, lite för nördigt, men det var lugnt ändå, jag är ju inte där för att tro på allt de tror på utan för att lära mig om deras grejs, och gärna få med mig ett och annat tankeknep som jag kan använda själv.
Jag hade hoppats att få svar på framför allt en stor fråga som jag grunnat på i ett par år men det gick dåligt med det. Men jag fick ändå såpass mycket att jag som är snabb på att jobba in grejer så att säga ner i känslan hade fullt upp, jag var tvungen att ta mer tid på egen hand, för att hinna med.
En dag var det fulllmåne och morgonen började med en puja, en slags mässa, och vi fick honka på. Vi hade annars eget litet tempel där vi hade vår undervisning. Det var toppenbra, jag tokgillade det, munkarna rabblade mantran för att sjunka djupare i meditation och ända ner i trans, instrument som tjuter och mastiga trummor, jag upplevde det väldigt väldigt behagligt. Jag smet ibland från våra lektioner för att sitta och lyssna på munkarnas mantratransgrejs. Jag har lätt att gå ner i trans och tycker det är ett väldigt behagligt häng att bara vila i.
Undervisningen handlade mycket om vad som numera också kallas mindfulness och olika slags kärleksknep där medkänsla är främsta knepet, om att bli fri från orsaken till varför vi lider och återigen med medkänsla som främsta knep. Massa bra tips om hur man kan sluta vara fäst vid grejer som skapar lidande i det egna livet, och så klart, massa massa meditation. Jag är så himla nöjd med många av tankeknepen att jag tycker det var värda hela resan till Nepal och jag är oerhört nyfiken på hur allt kommer att landa om ett tag. man förändras ju inte bara för att man har förstått, även om man har förstått med känslan, det är som en polare sa, det är som en pråm som ska byta kurs, den behöver lite tid. Japp japp, och nu pråmar jag för fullt som jag kallar det. Nedan ligger en länk till ett inlägg om en meditationsteknik vi lärd oss, om att stilla apan inom oss.
Det fanns en stor trädgård, det var mysigt men jag gillar när det är en lugn yta, här var det så mycket plotter överallt så jag hängde mer på taken.
De fanns texter på väggarna lite här och var, här är några av favoriterna.
Sedan näst sista dagen funderade på om jag skulle gå eller inte, jag hade nog som det var men bestämde mig i sista stund att gå. Och boom, det fullkomligt dräller det in svar på frågor som jag har grunnat på i åratal. Och booom, där kom den där kluringen som jag så jättejättgärna ville ha svar på. Svaret får plats i bara en enda mening. Jag blir totalt golvad av dess enkelhet. När man väl förstår. Av någon anledning känns det privat, det är inget speciellt i sig men jag behåller den för mig själv ett tag. 
Många stora tankar, jag vet inte om jag ska ta något av det i sig, tror det får räcka med att dela informationen om själva kursen och stället så här.
Sista kvällen hade vi någon slags ljusceremoni i trädgården, det var fint men kändes lite tillgjort. Vi tände ljus all over the place där i trädgården.
När kursen var slut stannade jag en natt till. Den natten blev det ett stort oväder över Nepal och många skulle komma att dö. Det visste jag inte inte på morgonen, här en artikel några dagar senare. Regnet skapade en fantastiskt vacker morgon i templet.
Jag mest bara hängde med livet och var totalt alldeles omtumlad av allt de sista dagarna. Stora frågor jag funderat på så länge. Jag förstod att jag behövde tid att landa och bestämde mig frö att ta ett par dagar och bara hänga. 
Time to move on. Life is waiting. Soon this girl gonna fly.
AnneliDarling, you are the temple in your life, let it be a beautiful one.
Här är en länk till Kopans hemsida. Det är ett internationellt berömt buddistcenter och de har en mängd olika kurser.
Här är en länk till inlägget om en av meditationsteknikerna vi lärde oss.
Här är en förteckning över alla inlägg om just den här resan.
Här är nästa, del fyra, om väderkaoset som orsakade så många döda.
