Jag fixar med tillståndet och grejer till Cho Oyu och tänkte ni kan få en inblick av hur det fungerar med sådana förberedelser.

Följande behövs och krävs av myndigheterna.

- Visum till Kina – har jag redan.
- Tillstånd att vistas i Tibet.
- Tillstånd att vistas på berget.
- Av myndigheterna godkänd guide när jag åker från gränsen till Tibet till baslägret. Eventuellt måste man ha chaufför också men det löser sig ju av sig själv eftersom jag ju måste ta mig fram.
- Sambandsofficer i baslägret ( en person som har till uppgift att vara kommunikationslänk mellan mig och myndigheterna och kolla så jag sköter mig).

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Då svarade de så här “We would be glad if you tried to camp on the summit of Cho Oyu as long as you have a sherpa with you and oxygen available for safety.”

Nej, det går ju inte. Jag ska ju gå själv, det är inte förhandlingsbart. Jag vill uppleva jag, berget och livet på tu man hand. Sedan vill jag bestiga berget naturellt som jag kallar det, dvs. utifrån de förutsättningar som naturen bjuder. Jag är inte ett ögonblick intresserad av vad jag kan med syrgas, går det inte så går det inte och det kan jag leva med.


Jag och livet på tu man hand.

Sedan att ta med syrgas som säkerhet, det är något jag har funderat på många gånger, inte konstigare än att man har med sig annan förstahjälpenutrustning, enligt min syn, men jag har kommit fram till att jag att med tanke på vikten på syrgasen så nej, jag går utan syrgas i förstahjälpenkitet och jag hoppas jag har förstånd att vända långt innan jag riskerar att bli så sjuk att jag behöver syrgas för att kunna ta mig ner välbehållen.

Han skrev också att han ville prata med mig så jag ringde. Numret var ett 0044-nummer så jag trodde han var i Storbritannien men har var i Seattle så jag väckte honom när han sov. Inget bra läge för ett bra samtal men jag uppfattade ändå samtalet som bra. Jag försökte ge honom en bild av hur jag tänker om saker och ting och tyckte han verkade ha uppfattat det hyfsat korrekt. Men nej, det blev inte alls bra.

Så här skrev han tillbaka. ”During the call you mentioned that if you got into trouble up there you would not us to help you, and you would want to do die up there, rather than have us help  you. When I heard that I felt very afraid.”

Jag hade inte sagt något ens i närheten av det. Däremot sa jag att jag är medveten om att det är en risk att vara där uppe själv och att det naturligtvis är en del av spelets regler. Jag vet inte om han uppfattade det så eller om han bara försöker hitta en för honom reko ursäkt till att han inte vill ha med mig.

Jag vill inte hellre dö än bli räddad om något händer. För mig är det inte ett ögonblick skillnad på att jag vill bli räddad om jag råkar ut för en olycka här hemma, i fjällen eller på ett berg. Självklart vill jag bli räddad.


Om jag sitter hemma i en snödriva hemma i Göteborg så självklart vill jag bli räddad. Sitter jag i en snödriva i fjällen vill jag också bli räddad. Likaså på ett berg. Vad är skillnaden?

Sedan vilka möjligheter det finns till räddning när jag gör en sak, det är ju något annat och något jag måste ta i beaktande när jag bestämmer mig för att göra en sak. Tältar jag ensam på över 8 200 meter så är jag ju dum om jag inte inser att det är svårt att rädda mig om något händer.

Jag kommer att gå solo, jag kommer att gå naturellt, det kommer att vara jag och berget och livet på tu man hand, jag kommer att försöka tälta på toppen, ja, jag kommer att göra det här i Anneli-stil. Annars får det helt enkelt vara.

Så nu letar jag efter ett nytt företag. I värsta fall får jag fixa alla tillstånd och grejer själv. Det skulle bli meckigare och det skulle bli dyrare men då får det väl bli det då. Annelistilen rules!

Och life rules också!



________________________
Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________